Ääntligen!

Det är konstigt, man jobbar och jobbar, sliter med att lösa problem och fixar och ibland kommer det där sällsynta tillfället där alla bitar faller på plats. Dubbelt underbart att det händer dagen före en långledighet. Jag kommer från jobbet i tid, hinner strosa runt på centrum, köpa en Allesverloren och två Kwak innan jag tar en liten Benriach och cyklar iväg till påskmiddagen.
Hemma i lagom tid till Men in Black- precis vad jag behöver. Det plus fyra dagars ledighet - ujujuj.

Jag ska inte öppna jobbmailen, Jag ska inte öppna jobbmailen, Jag ska inte öppna jobbmailen, Jag ska inte öppna jobbmailen....

Konsten att koka en kyckling

Söndag: Den enorma mängden skor framför ytterdörren är plötsligt borta, nu återstår bara en enorm mängd grus som markerar att barnen var här alldeles nyss. Annars är det tyst.

Lyckades ta ut cykeln på en första tur, 20 kilometer, hur mycket på ren vilja det gick märker jag dagen efter. Det gör ont i korsryggen, ett säkert tecken på att benmusklerna inte orkade med och slet på ryggen i stället. Det var i alla fall härligt, ett säkert vårtecken som höll i sig en hel natt, tills jag vaknade i morse och marken var vit igen. Suck.

Lagade grunden till veckans mat, en kyckling som styckas, fräses upp och kokas sedan i vatten, lite vin, lök, morot, purjolök, limeblad, och vitpeppar. Det blir en fantastisk buljong som jag till att börja använder till barnens lunch, lite av buljongen blir till currysås. Ett kycklinglår blev dagens lunch med bulgur och grön ärt-hummus med massor av mynta och vitlök. Det finns gott om kyckling till en gulaschgryta och kanske något annat också. Uppdatering kommer

Måndag: En mycket rörig dag som slutade i ett möte där jag och några andra fick bakåtfrissa, tur att mitt hår är kort. Jag vill ha påsklov! Nu!

Fredag

Undrar om man kan återanvända rubrikerna vecka efter vecka. Jag är lyckligt lottad, tänk att ha en så intensiv och spännande vecka att "Så ska det låta" kan vara fullt tillräcklig för att tillgodose mitt behov av spänning.
Nu finns där också en viss lockelse, jag har alltid haft en viss svaghet för Meja och hon är med i kväll.

Vi sitter och äter fläskkarré fylld med feta, salvia, timjan, och vitlök. Pappa dricker öl (Postiljon), barnen påskmust. De mördar varann i soffan och jag kollar Meja. Intressant att Dotter har koll på det låtar som sjungs. Varifrån? Singstar!!

Vi enas också om att både Claes Malmberg och Peter Settman måste vara pappor för dom skämmer ständigt ut sig, däremot är vi inte lika säkra på Papa Dee.

Dotter ska förresten på fest med sina klasskompisar i morgon, de är alla äldre! De firar en femtonårsdag och två (medgivna) killar ska vara med! Antalet gråa hår ökar snabbt.

Jag: "har din mamma pratat med dig om att dricka alkohol?"
Hon: "Ja, det har hon. Hon sa att jag inte fick och jag sa att jag inte skulle".
Jag: "Sa hon att hon skulle mörda dig om du gjorde?"
Hon: "Nä, det sa hon att du skulle!"
Jag: "Bra!"

Shit, på fest med sextonåringar! Jaja, jag ska ha telefonnummer, jag kommer å möter henne på vägen hem, var så säker.

Nu dags att gå lös på boktraven, jag skiter i Proof of life, ska försöka hämta mig från veckan. Trevlig helg.

Baxa cookish

Morgon: Jag upptäcker att Dotter kastat undan nytvättade trosor och strumpor i ett hörn. Efter tre dagars tjat rinner sinnet, jag tvingar upp henne ur sängen, får henne att plocka undan underkläderna innan frukost och har en ton som antyder hemska saker om hon dessutom inte städar upp i allas strumplådor. Son äter upp och klär sig på rekordtid utan att säga ett pip. Råkar se mig i spegeln och förstår varför Dotter inte får ett utbrott, jag skulle definitivt inte sätta mig upp mot den uppsynen. Bra!

På vägen hem från jobbet ringer Dotter "Pappa säg åt honom att sluta störa mig, han bara rycker i min dörr när han egentligen ska jobba, han jobbar inte!"
"Men du, ska ni inte kunna reda ut det här själva?"
"Men han bara rycker i dörren och smiter in i mitt rum och låter mig inte vara i fred!!"
Djup suck, "ok, låt mig prata med honom".
"Heej pappaaaa, (glad Son) hon slog mig, hon sparkade mig, sen tryckte hon ner mig på golvet så jag knappt kunde andas!!"

"Mm", säger jag, "din syster är ond, hon slog mamma igår också, men du får i alla fall inte rycka i hennes dörr."

"Ja, ja" sagt med glad röst "förresten är jag nästan klar med läxorna,jag blir klar när du kommer hem, när kommer du hem förresten?". Faran över.

Hemma ringer M för att byta några ord och jag berättar att jag säljer kakor på jobbet för Sons klassresa. Medan hon retas för curlingpappa (M som annars tycker jag är den mest auktoritära hon sett) kontrar jag med att det inte är nått fel att baxa lite cookish, vi är båda hängivna Gringoläsare. Son lystrar omedelbar till och rycker mig i ärmen "Pappa, pappa, det där ordet du sa, det säger killarna i skolan också, och så sätter dom -ish bakom varje ord..." Ehh okej? Hoppas dom inte använder baxa i dess rätta betydelse.

Får av en händelse se att Ebba, VR Ebba ska vara med på Raggadish, så jag låter programmet vara på. Jag är fascinerad av företeelsen, hypen och att se, själen hos någons mormor förpackad i en 24-årings kropp. Fantastiskt hur en 24-åring kan säga ordet "Underkänt" med en sådan omedveten arrogans. Eller använda uttrycket "piffig"

Little Britain besöker semesterorten Sfinkter-on-sea, sånt tycker jag är kul.

Grått

Regnet har gjort sitt jobb, snön har slutligen tappat greppet om landskapet. Det som är kvar är grått och ser inte ut att hålla många dagar till. Skönt.
Helgen var för kort som vanligt, vi gick till Bistro Bohème, där kan man få panerad ost med potatissallad från Prag för under 100 kronor, de har hyfsad öl också. Senare på kvällen gick vi och såg Syriana, inte illa, men jag tror att det är en film som lyfter mycket mer om man har läst boken.
En film som berörde betydligt mer är Crash som vi såg på lördagen, jag kan själv relatera till människor som styrs av saker de inte kan påverka och den frustration som blir. Den filmen såg vi i soffan med helstekt lammstek fylld med örter, körsbärstomater som hade bakats i ugn med olivolja balsamvinäger och lite socker, samt potatis och rotsellerigratäng.
Nu är det tisdag kväll och jag vet inte riktigt hur jag kommit dit, bara att det giock fort och att jag just nu mest känner för att gömma huvudet under täcket. Väntar bara på Dotter som är och matar marsvinen. Hon blev glad förresten, åt något smycke för att minnas. Vi har inte hittat något än dock.

Fest

Kommunen har personalfest, de har lagt beslag på inomhuscentrum, placerat ut bord och bänkar och det står en portabel vinbar utplacerad var femtionde meter. Jag hinner precis slinka ut genom dörren innan den förseglas. Utomhus samlas välklädda, väldoftande människor, inte alla verkar så hemma i sina festkläder. Det är kul att se att spannet går från afrikansk festklädsel till kostym och slips.

Inser att jag är kvar på jobbet efter klockan sex igen, insikten fyller huvudet med fjäder. Jag känner mig tung, trött och hungrig, funderar på vad jag ska belöna mig med. Det slutar med att jag hittar en burk billig stenbitsrom, köper en bakpotatis, dill och hittar resten hemma för en skagenröra. Mycke röra blir det, härligt att mumsa i sig till "Du är vad du äter".

Det här med Dotters mens är en knepig fråga. Jag tror att jag har chansen få henne att känna att det är en gåva i stället för en belastning. Mens är något en kvinna gott kan känna sig stolt över hur obekvämt och jobbigt det än må vara, absolut inget man behöver smyga eller smussla med. På något sätt vill jag åtminstone försöka förmedla det.

Det är bara fyra möten kvar till helg, min och M:s gemensamma. Längtar.

Biffen och Lallan

På väg till lunch passerar jag en gul liten bil som är skyltad med BIFFEN. På väg hem möter jag en bil som har LALLAN på sin skylt. Jag är inte säker på hur folk skulle vilja bli förknippade med något av tillmälena, men uppskattar att folk bjuder sina medmänniskor på lite skadeglädje.

Efter elva timmar på jobbet är jag helt körd. En kul poäng var när en kollega sa "ta det lugnt, det fixar sig" om saker han skulle göra och sen drog och spelade innebandy så att hans arbetskamrater fick ordna det. Vid närmare eftertanke är den livssynen förmodligen nyttigare än min. För honom, inte för mig.

Jag åker till Willys och belönar mig med en jugoslavisk gulaschkonserv. Köttet är sönderkokt, trådigt, fyllt av brosk, och alldeles, alldeles underbart. När jag var liten var det här mina drömmars mat och jag uppskattar det fortfarfande mer än godis (varför kommer (varför kommer jag plötsligt att tänka på "Lite som du", hon som äter möglig mat). Efteråt hjälper jag M en stund, hon har fått nya golv och vi bär möbler fram och tillbaka i hennes lägenhet. Inte länge. Hon har själv mycket nu och behäver jobba, så jag går hem direkt när jag är klar och sjunker ihop i soffan. Tittar på Medium, skriver lite, funderar på att börja läsa "Den amerikanska Flickan".

Dotter har fått mens för första gången. Jag funderar på hur jag ska uppmärksamma det. Ett smycke kanske? Någon som har en synpunkt där?

Regn

De första dropparna det här året. Underbart. Jag sitter i soffan och lyssnar på hur de efterlängtade dropparna slår på fönsterblecken.
Dagen har varit - lång och mattsam. Jag vaknade halv fyra med hjärnan på högvarv inför dagens urladdning, fortfarande ilsken, men hade ändå hunnit skriva av mig. Klockan två gick det stora mötet av stapeln och man kan säga att det slutade med en flämt. Typ inget hände. Jag hade i alla fall hunnit morra av mig och fick perspektiv på saker och ting. Efteråt var jag helt slut, orkade inte ens gå hem utan drev omkring på jobbet. Drev sen omkring på IKEA lite, köpte en vegetarisk pizzabit till middag och belönade mig själv med en femlliters gryta på COOP.

Jag sitter i soffan och lyssnar på dropparna splittras på fönsterblecken. Tittar på glasvärlden utanför och tänker att våren till slut har kommit. Äntligen. Livet rör sig.

Visste ni att man kan titta på TV-repriser över nätet nu? "Lite som du", "Kobra", men framför allt alla bidragen i melodischlagerfestivalen (schlagermelodifestivalen? Eller ska man helt enkelt strunta i schlager?)

Lördag

Födelsedagsmiddag för mamma, det blev gräslökspannacotta med löjrom, helstekt entrecôte, potatisgratäng med kantareller (egen plockning) och parmesan samt rödvinssås. Gott var det, men jag måste lära mig att folk inte gillar lika blodigt som jag. Det är också mycket tuffare att laga åt så många som åtta personer.

Hemma redan vid sex kände ingen för att äta mer, men jag råkade nämna för barnen att Coop i centrum hade skaffat en Ben & Jerry frys, så en eventuell middag byttes snabbt ut mot en Phish food och en Cherry Garcia. Hur kan man motstå en glass som heter Cherry Garcia, även om den inte skulle innehållit körsbär och mörk choklad?

Jag sköljer ner den med Coop Cola och passar på att slabba i mig den sista potatisgratängen, direkt ur byttan medan jag tittar på "Sirens" på TV8.

Japp, i bara kalsonger och undertröja...

Fredag

Det finns en baksida med särbo. Jag är arg, har blivit ljugen mitt upp i ansiktet idag - om mina egna handlingar - vilket är oerhört kränkande. M är hemma i dag med sin son, när jag vill dela får hon inte tillfälle, det är bara att släppa taget, slappna av och vänta till ett bättre tillfälle.

Så under tiden: Förbannelse åt människor som försöker gömma sina tillkortakommanden och sin själviskhet bakom ursäkter, lögner undanflykter och manipulationer: Jag önskar dem en total självinsikt en vacker dag. Just nu och ett tag framåt tänker jag vårda min ilska.

I kväll var det dags att bli kioskföreståndare igen. Jag och Son lämnade Dotter i backen och plockade fram godis, bakelser, värmde korvar och kylde drickor. Till skillnad från förra gången så var det mycket att göra, det är en glädje att se Son fixa varma mackor, ta betalt, servera och tycka det är kul. Vi munhuggs, slåss och har det bra. Det är bra terapi.

Hemma vid tio sätter vi bläckfiskringar i ugnen. jag tar en öl, barnen dricker blå läsk, vi sitter och tittar på TV en stund innan de drar iväg till sina datorer och jag stannar vid min...

14 timmars arbetsdag

Tusan, först jobbet sedan projektarbete med Dotter. Vi snackar världmedborgarskap, nationalism, levnadsvillkor, ända fram till sent på nätterna. Jag är som ett lik på morgnarna, dotter klarar det bättre.

Helgens sjukaste...

...var att gå omkring på Birka Paradise, utanför soldäcket, med tjock jacka i iskall blåst och titta in genom glastaket på människor som låg i bikini, under tre enorma sollampor.

I allt övrigt en helg i festens tecken. Först fredagen på Akkurat med Moules à la Islay (ja, det var helt underbart rökigt), många belgiska öl, varav en hette förbjuden frukt och en annan "horöl" och ingen av dem under 7 procent, sedan 40-årskalaset som Ålandskryss. Inte undra på att jag somnade ovaggad redan klockan 9, före Dotter, en än så länge ovanlig händelse.

Barnen har projektveckor igen, det är Barnkonventionen för den lille och världsmedborgarskap för den stora. Bollplank och planeringshjälp och sena kvällar blir det. Det som inte hinns i skolan måste göras hemma och nog känns det mer än när jag gick i skolan?

Balans

Jag är ingen naturlig hårdbrödälskare, det är sannolikt något man bör växa upp med. Själv växte jag upp med surdegs bröd där det godaste var en seg skorpa härligt sträv av mjöl. Jag åt alltid upp det mjuka innanmätet först och njöt sedan av skorpan i små, små tuggor. Det tog tid och var inte särskilt poppis hos mina föräldrar. Hursomhelst, jag börjar vänja mig nu, knäckebröd med stark ost, kräftor och nubbe har bidragit till min förståelse för att bröd inte alltid behöver vara mjukt för att vara gott.

Mitt sätt att använda knäckebröd gör det inte till någon vardagsvara, det är inte Wasa Husman som bor här, det är Roslagsbröd, Pyramidbagarn eller Vikabröd. Det sista jag köpte var ett svinaktigt dyrt kumminkryddat bröd från Vika. Jättegott, sex rundlar för 52 spänn... Mm, jag håller sakta på att förvandlas till en snobb, precis som med vin.

Nå i alla fall, just nu så är inte barnen här och jag kan ge efter för mina nycker. Så jag går och köper en El Tequito ostdip på Lidl, bryter Vikabrödet i små bitar och doppar direkt i burken. Underbart!

Parenteser

På vägen till systemet hör jag Rondo à la Turca spelas i en rasande takt. På Dragspel. Faktiskt riktigt bra, han synkoperar på ett sätt som antyder att han kan ännu bättre. Det tar en stund att komma på varifrån jag känner igen den, sedan minns jag Exception, (någon?) som var något av husets favorit för (ehh) 30 år sedan? Dom var stora ett tag på att göra pop(!) av klassisk musik.

Ska försöka göra kvällen lite festligare än igår, då jag tillbringade tre timmar i en (nästan) öde kiosk, där de största kunderna var jag och Son. Det var samhällstjänst. Föräldrar gör sånt om ens barn går i Alpina klubben. Curlingförälder? Mm, förmodligen. Klockan halv elva på kvällen var jag på väg att lämna över växelkassan utökad med fantastiska 190 kronor till nästa kvinna, i stället för att de skulle åka förbi halv åtta på lördag morgon. Allt för att få sova.

Förresten utspelades en ganska dråplig scen igår. När Dotter som var i Åre med mamma över sportlovet träffade en förälder som råkade vara där samtidigt. De pratade om ställen de åkt på varpå han vänder sig till mig och säger "jag såg inte dig där", varpå Dotter snabbt svarar "nä, jag var där med mamma och hennes pojkvän, pappa var inte med". Jag slets mellan två känslor dels skratt för att han såg ut som om han önskade att han aldrig frågat, men också stolthet och glädje över dotter som säger sådana saker som om det vore helt naturligt. Det är det ju, men bra att hon verkar se det som verkligheten och faktiskt verkar nöjd med sakernas tillstånd.

Har läst ut "Svenska hjältar" tyvärr, men har köpt en till bok på rean: Eva Dahlgrens "Hur man närmar sig ett träd". Den ligger här bredvid mig på sängen i sovrummet. Strax ska jag byta ut datorn mot den. Hurra för WiFi!

cravings

Hur ska jag kunna hålla någon form av balanserad kosthållning när jag kommer hem strax före sex med ett oemotståndligt sug efter stuvade makaroner och stekt falukorv?

Barnen jublar.

...och korven den har två...

Skivaffären i Centrum ståtar med skivrea "oslagbara priser". Innan jag hinner fram, ser jag Cacka Israelsson med stora bokstäver på ett konvolut. Även om jag har svårt att stå emot rea, så vill jag inte bli ertappad med Cacka, Lasse eller Carlie i näven, jag går snabbt vidare.

Egentligen för slut i huvudet för att skriva något ordentligt väljer jag i alla fall att skriva här framför att skriva en handledning. Det är fint att jag numera åker till jobbet när det är ljust och åker hem innan det hunnit mörkna, synd bara att det alltför ofta är tio timmar mellan.

Förresten var jag på Street i lördags och köpte boken "Svenska hjältar" skriven av Petter Karlsson och illustrerad av Ulf Lundqvist. Den innehåller arton kapitel med rubriker som "Sämst på plan", "Laholms Fellini", "Wunderbart", "Lokets armé" - tänk att få läsa historien om doftgranskungen - det är få böcker som jag vill äga, men den här är ett riktigt smycke.

En helg, ett år

Ni som har chansen, passa på att gå till Peppar medan dom har sin julinredning. Det är absurt att äta het cajunmat medan en nalle prydd med renhorn (minns inte om näsan var röd) glor i tallriken, julbockar och snurrande spiraler hänger i taket och allt blinkar våldsamt, i otakt, i mängder av olika färger. Man sitter nästan i knät på varann och kan småprata med grannen eller bara tjuvlyssna på samtalet. Ett paradis för en betraktare.

På lördagen var det jag som bjöd på födelsedagsmiddag, Direkt taget ur Anthony Bourdains förslag i AOM blev det ugnsstekt kalvbringa med potatismos och rotsaker, till efterrätt Clafouti (man måste bara göra en efterrätt som heter Clafouti) med vinkokta päron. Eftersom jag är inne på matporr, kan jag också nämna vinet, Le Volte, 2003 som både doft- och smakmässigt exploderar i munnen. Mörka bär, en aning choklad och den smak som jag i brist på annat kallar "varm". Till Clafoutin drack vi en slovakisk Tokajer, som på etiketten annonserar mängder av antioxidanter och extremt antidepressiva egenskaper. Ett regelrätt flytande Zoloft alltså.

Inte vet jag om jag blev lyckligare, men gott var det. Vad gäller väggen, så börjar den krypa bort igen. Jag kan andas obehindrat (för det mesta). Saker och ting börjar - om inte lösa sig - åtminstone gå framåt. Jag tror jag gör det också, med stor hjälp av mina kollegor. Jag har bra kollegor - riktigt bra.

Kronprinsessan

Jag har läst Kronprinsessan, på något sätt har jag föreställt mig henne - tuffare och mer omedelbar - inte den där dröjande framtoningen som Alexandra Rapaport har. Tror jag håller mig till Commander in chief.

Hurra!

En ung kvinna sitter hos frisören, och ger anvisningar för klippning. Först tror jag att det är till den som klipper hennes lilla dotter, men sedan inser jag att det även är till den kvinna som klipper hennes man. Frisörskan vänder sig till henne för att bestämma längden på hans hår och den stil han skall ha. Mannen sitter där utan att kommentera. När dottern är klar, tar hon med sig henne och lämnar maken att betala.
Son som inte har klippt sig på minst ett halvår och ser ut som en hövolme i huvudet får förstklassig behandling. Frisören är manlig, ser hyfsat cool ut och lägger ner ett bra jobb och de två diskuterar allvarligt längden och hur det skall göras.

En äldre tant knackar mig på axeln när jag står i kassakön med Madonna i hörlurarna. "Lyssnar du på matchen?"

"Vi" är enormt engagerade och senare förstår jag att "vi" är jättelyckliga, det är ju skönt att det är så många människor kan glädjas åt så lite. Synd bara om dom stackars Finnarna, som blev så besvikna över silvermedaljen att de avblåste festen och gick hem. Själv är jag jättelycklig över att man nu äntligen slipper skifta kanaler för att undvika all glädje - en riktig spoil sport - det är jag.

Åskväder

På TV4 visar de Dianas älskare under hypnos, där vadhannuheter James Hewitt blir hypnotiserad(!!) för att vi ska få höra sanningen (!!) . Snask förklätt till pseudovetenskap. På TV3 visar de "Vad stjärnorna äter" underförstått att vi kan bli lika snygga(?) om vi äter samma sak som dem. Jag får riktigt dåliga vibbar, så jag väljer "Sofis mode" på kanal 5.

På Jobbet har jag fört diskussioner som får mig att allvarligt överväga att gå med i Elitlistan, alternativt fundera på om personer jag snackar med redan finns där. Och jag låter mig dras ner till den nivån, det är alltför lätt när jag är på dåligt humör. Det skär sig på andra fronter också, faktiskt utan att jag hinner reagera. TonårsDotter undrar vad som är problemet när jag för femte gången ber henne att komma och äta nu med kraftigt höjd röst, så jag talar om för henne exakt vad jag anser är problemet. I många ord. Det resulterar i iskall tystnad.

Till slut går jag och tar en promenad i en timme, vrider och vänder på allt och tror i alla fall att jag vet vad jag ska göra. Det dåliga humöret och ilskan försvinner dock inte. Jag går förbi Affären i backen och köper en grekisk konserv innehållande bläckfisk med tomatsås som jag tröstäter på medan jag kollar in mode enligt sofi och senare Antikrundan innan jag faller till förga för filmstjärnorna. Tror inte att jag ska utsätta någon mer för mig i dag.

Ända tills de bevisat motsatsen

Som en löpeld sprider sig diskussionen om Elit, den absoluta intelligentians mailinglista. Själv blir jag lite förvirrad. I mina ögon är det inte så intelligent att ens på lek ägna sig åt att se ner på andra. Jag vet av egen erfarenhet att det som börjar på skämt alltför ofta slutar som vedertagen sanning. Det är inte heller så intelligent att ägna sig åt att försöka se ner på dem som betalar för ens utkomst, detta tycks ju vara människor som på ett eller annat sätt försörjer sig på att sälja sina alster. Att ens överväga att ta den för tillfället skallige, som vanligt mustaschprydde, numera äldre herre som har levt på samma melodislinga nu snart i 16 år på allvar är direkt intelligensbefriat. Då är frågan - vad är det som är så upprörande i något som för mig mest liknar dumskallarnas sammansvärjning?

Själv har jag efter moget övervägande valt att försöka tro alla om gott från början. Det är en värld jag trivs i och jag blir själv förvånad över hur väl det fungerar. Det kanske också är dumt, men det står alla fritt att bevisa motsatsen, Jag kan ta det.

7 par

På väg från tvättstugan snubblar jag över 7(!) par skor i hallen. Problemeet är att jag inte har någon att gnälla över, jag är värst med tre par. Barnen har varsina två. Sjukt (ovanligt? - nää) mycket att göra på jobbet, men är vid gott mod. Bättre än på länge.

Japp...

...så var det dags, efter veckornas kaos. Vad konstigt det är att mitt på dagen bara packa ihop och inse att det som är gjort inte längre kan göras bättre, samtidigt som man febrilt försöker skaka fram någon sorts social förmåga och börja umgås med andra mer festinriktade kollegor.
Fantastiskt nog bjuder Air France på både mat och vin, vissa är så vana vid att betala att de måste trugas av flygvärdinnorna. "No wine?'' (Fransk brytning.) Europa är täckt av moln, men strax innan mellanlandningen i Paris splittras de och jag får åtminstone en glimt av Paris förorter innan vi tar mark på Charles de Gaulle.
Den här gången ingen Alan Parson déja vu, vi åker till de nya terminalerna vilka för övrigt är mycket vackra, men också mycket opraktiska.

Vi hinner gå på en fransk uppfattning om engelsk pub, man får inte beställa vid bardisken utan vid bordet och kyparen ser klart ogillande ut för att sällskapet beställer separat. Ölen är dyrare än i Sverige, däremot är vinet billigt.

På flyget till Lissabon surrar planet av prat. Vi från Sverige har fångat upp cirka 30 fransmän från företaget och alla konverserar. Det känns skönt att lyssna på och det känns skönt att inte delta. Sitter bredvid ett franskt par som uppenbart ska fira långhelg i Lissabon och kan ägna mig åt att betrakta. Läser lite i "Doften i en Wartburg", mest för att jag vet vad en Wartburg är.

Tre dagar senare med pressat schema, middagar och att behöva åtminstone hälsa på hälften av de 300 deltagarna gör att "översocialiserad" känns som ett passande ord i sammanhanget. Även om det blev en del roliga upplevelser är det otroligt skönt att sluta ögonen i flygplansstolen på första sträckan hem, den till Paris.

Lissabon bjöd (åtminstone ibland) på vårsol och 16 grader. Gräsmattorna är försommargröna med blommande klöver och gula fläckar av maskrosor. Det kommer att bli svårt att komma tillbaka till snön och kylan.

Vi landar vid fel terminal på Charles de Gaulle och får en uppfattning om flygplatsens storlek, när vi halvspringer genom terminalerna från F till D. Kommer fram i sista sekunden, tappar två personer som hunnit vilse i rusningen och får vänta 4 timmar till för att komma hem. Vi andra är hemma halv sju, sex timmar från start.

Saturday Night Fever

Barnen har hyrt video, bestämt mat, som jag håller på att fixa nu medan jag slörpar på en cajun martini: Pepparvodka, Noilly Prat och en grön Jalapeño. Den slår en drajja med hästlängder.

Jag är på väg till disputationskalas, och slås plötsligt av att jag faktiskt inte längre behöver ha dåligt samvete för att jag lämnar barnen ensamma. En trettonåring och en elvaochetthalvtåring borde ju kunna klara sig själv utan problem.

Visserligen påstår Dotter att jag är en Dålig Pappa, men det är för att jag inte ville att hon skulle dra bak stolen i bilen och krossa Sons knän. Jag passar på att gadda ihop mig med Son och vi hävdar att hon är en Dålig Syster, vilket belönas med ett ondsint blängande.

De har valt skaldjur med pasta, så jag köpte musslor, tigerräkor och vattenkastanjer och gör ett mellanting mellan intalienskt och asiatiskt. Vitt vin och ingefära - intressant kombination - det blev mycket bra.

Har blå sammetskavaj, ljusblå skjorta med bruna smala ränder och bruba fiskbensmönstrade byxor. Till det en smal paisleymönstrad slips som tar upp alla färgerna.

Kommentar

Lottens barn drabbades av något som för mig är lite av en mardröm. Här är mina tankar runt det.

1 bakom varje barn står (minst) en förälder. Jag är övertygad om att mycket av barnens beteende formas av föräldrars engagemang eller brist på den.

2 Många föräldrar lurar sig själva att tro att skolan har ett ansvar att fostra våra barn. Enligt min erfarenhet har skolan inte förmåga (eller ens befogenhet) att fostra våra barn, jag tror att det är och kommer alltid att vara föräldrars åtagande. I dag har skolan knappt resurser att utbilda barnen, de har fullt upp att ägna sig åt att hantera dem som "syns" på lektionerna.

3 Det stora hos människor är att de inte föds färdigprogrammerade, det är vår förmåga att lära oss av erfarenheten och förmedla erfarenheterna till nästa generation som har gjort oss till det vi är och byggt de samhällen som vi har. Dock har vi inte förmåga att fostra oss själva och vi har heller inte de inbyggda reflexer som formar beteendet som andra djur har.

Sen kan man lägga ihop 1+2+3 och se att när föräldrar inte ger sina barn referensramar som fungerar och skolan inte fixar det, så kommer inte barnen att klara det på egen hand utan vi får typ "lord of the flies" situationer. Förvånande? Nää. Tragiskt? Jaa. Tyvärr så är det bara jag som förälder till mitt barn som kan skapa en förändring och jag personligen känner att det är ok att jobba med skolan, men att ge mig in i att snacka med andra föräldrar och få dem att förstå - där är den riktiga svårigheten.

Andas in...

På vägen till Sons scouter, ser jag tre harar i snön. Helt obekymrade om mig som går förbi på någon meters avstånd skuttar de runt en buske och försöker förmodligen få ut det mesta möjliga av barken och kvistarna för att överleva vintern.

Trots att vi bor ihop en vecka, pratar Son och jag inte så ofta, annat än i form av imperativ, så i stället för bilen tar jag en promenad och vi går hem tillsammans. Han pratar och pratar och pratar, det kan knappast sägas vara en dialog, men han blir så ofta överkörd, att jag låter honom hållas. Rätt vad det är kommer det fram små guldkorn om hur han känner sig och vad han beundrar.

Vi kommer också fram till att han har glömt sin läxa, ett sammandrag av en artikel till svenskan och en artikel översatt till engelska, men han är vid gott mod och fixar det, klar halv tio då han och syrran mördar varann under höga skrik och skratt när hon ska hjälpa honom att maila jobbet till skolan. Jag går in som en furie och ryter och ryar, vilket får dom att gå ihop mot mig och attackera - en biter i benen och en i axeln. Till slut har dom klätt av sig, borstat tänderna och ligger i sängarna. Jag kan äntligen sjunka ihop i soffan.

Dagen var annars i form av en inandning halv åtta och en utandning halv sex.


Förresten en rätt som barnen älskar är rispasta - alltså pasta i form av riskorn - med spenat och gravad lax:

Fräs upp finhackad spenat i olivolja och vitlök, salta, peppra, häll på lite vitt vin (som man förstås har i tetra för matlagning). Blanda med den kokta rispastan, häll på extra olivolja och servera den gravade laxen till. Laxen givetvis för halva priset, 20 kr för 200 gram.

Ur garderoben

Jag kan lika gärna outa helt nu... Lagade en variant av Flygande Jakob, med Keso i stället för grädde och Sweet Chili sås i stället för vanlig. Den grillade kycklingen var från i går, 10 spänn billigare, baconet gick ut i dag - halva priset, jordnötterna är ur enkilospåsen för 24.90, mer tillfredsställande än så kan det inte bli.

Efter maten tog jag en promenad på en timme, lät tankarna vandra fritt runt jobbet, en sällsynt förmån, att få göra det som egentligen är mitt jobb, tänka framåt. Är inte säker på hur det gick, men det var en skön promenad i ett glittrande mörker.

Till sist ett prov på Sons Haiku, de läser om poesi på svenskalektionerna:

Gräset växer högt
Köttbullarna faller ner
på picknicktallrik

Utmaningen

Ok, jag har fått en utmaning, men den tar slut här. Inte för att jag har något principiellt emot att sprida utmaningar, mer för att alla de jag läser har svarat på någon form av utmaning och jag vill inte vara tjatig.

Här är alltså fem pinsamma fakta om mig. Håll till godo, särskilt Villervalla:

Jag kan inte stå emot tester på nätet.
Jag är 36% homosexuell, min hundpersonlighet är cockerspaniel privat och terrier på jobbet. Jag har gjort puritytestet, men minns tyvärr inte längre hur kinky jag var (förmodligen inte särskilt).

Jag är extraprisberoende. Jag åker/cyklar/promenerar gärna flera kilometer extra, bara för att jag har fått ett reklamblad med extrapris. Jag har två frysar knökfulla med billigt kött, billiga falukorvar, Julskinkor för halva priset (som jag gör sallad på till sommaren), det senaste fyndet är 1,4 kilo leverpastej för 25 kronor.

Som ett tillägg till ovanstående, anser jag att det är avkopplande att ströva runt i mataffärer, jag har ännu inte träffat någon som inte blir otålig i mitt sällskap när det gäller att handla mat. Jag vet dessutom exakt vad olika varor kostar i olika butiker.

Jag är barnsligt förtjust i Fantasylitteratur (lite pinsamt när den står på "litteratur för unga vuxna" hyllan i biblioteket). Jag skrattar högt åt Terry Pratchett, jag får tårar i ögonen av Robin Hobb, jag slukar Robert Jordan, David Eddings och jag kan lugnt lägga allt åt sidan, som förförra helgen och vräka i mig tvåtusen sidor på några dagar.

Jag är patologiskt oförmögen att hålla rent omkring mig. Jag kan ibland se mig själv utifrån när jag släpper en påse på golvet eller kastar kläder i soffan och undra, "men varför?" Sedan låter jag bara sakerna ligga. Der här skapar rent traumatiska situationer när jag väl blrjar plocka undan, det är oerhört energitömmande. Underligt nog, är jag noggrannare att plocka undan efter mig hos andra (bäst att tillägga).

Kort

Jag gör ett experiment och kokar torkade gröna ärter. Planen är att blanda dem med lite bulgur och smaksätta med pecorino och olivolja. Allt i fiberrikhetens tecken. Inte för att det på något sätt hjälper att hålla vikten, jag är rundare än någonsin och kläderna sitter inte vidare alls, men jag har tänkt att göra något åt det. Snart.

För övrigt känner jag mig rätt avstängd.

Intressant

Intressant dag i dag, jag berättade om mina frustrationer på jobbet, det var ett samtal där jag insåg att om jag börjar gråta (vilket inte var långt borta) skulle min (manlige) samtalspartner göra det också, något jag inte var säker på att han skulle hantera, så jag svalde gråten.

Senare på eftermiddagen var jag i skolan för ett kvartssamtal som numera heter IUP tillsammans med Son. Vi pratar planering och att han ska koncentrera sig, men ingen ADHD, inga problem som behöver jobbas på, det här är det "vanligaste" IUP samtal jag har haft.

Ännu senare skjutsar jag Dotter till skidbacken i nya bilen. Träning på fredagar 6-9 ?! Jag spenderar tiden med att gå till Quality outlet och rean, köper tre skjortor för 139:- styck och två par byxor för samma pris. Helt ok.
Dotter ringer och vill bli hämtad halv åtta och det är väl enda gpngen jag inte opponerar mig. Hem, en öl, mat och soffa.

Drömmar

När jag var mycket yngre, hade jag ibland en dröm om hur det var att ha barn. Jag föreställde mig ofta en situation när jag promenerade med det lilla barnet och berättade saker. Förklarade hur världen var, lärde henne saker och det lilla barnet hängde vid mina läppar alldeles förstummad av den kunskap jag delade med mig.

Jag har under de tretton år som har gått, lyckligtvis mest varit för upptagen med att reagera, det är snarare barnen som har lärt mig en massa, men i kväll, i kväll hände det. Hennes universumprojekt, jag puffar och knuffar på hennes tankar, berättar om svarta hål, förklarar händelsehorisont, vi försöker greppa universum tillsammans, och hon lyssnar faktiskt.

Bäst att njuta av tillfället, snart blir det "äckliga gubbe" igen

Projektvecka

Barnen har sina projektveckor, det betyder att jag har fullt om kvällarna att jaga in det som de inte hinner med i skolan. Det är faktiskt inte så illa. Son försöker ta reda på vad som händer med Ugnsrengöring i naturen och kämpar med vad som är basiskt och hur det förhåller sig till syra. Dotter ska skriva en resekatalog(?) för planeterna i solsystemet. Vi pratar tryck och värme och frånvaron av den. Det är skönt att se att jag fortfarande kan bidra.
Tyvärr ligger jag sjukt långt ifrån var jag borde vara i jobbet och det är inte läge att komma ikapp på kvällarna. Försöker att prioritera stenhårt, särskilt på kvällen innan - enda sättet att sova på nätterna.

Jag har i alla fall köpt bil. M och jag ska inte flytta ihop, men vi ska dela bil. Vad blir vi då - Sambil? Bilbo? Den gamla farbrorn som sålde den glömde att säga att bromsrören var så rostiga att de gick läck andra gången jag körde den. Den har kommit ifrån verkstan, bilen är bra, priset är bra, jag valde att fixa den i stället för att försöka utnyttja de (nästan obefintliga) rättigheter jag har som privat bilköpare. Hoppas jag valde rätt.

Vad det blev? En röd Suzuki Swift årsmodell 94.

Tittåt

Hittade en flaska granatäppelsaft i skafferiet, en bit ko i frysen och ett recept på nätet som nästan passade. Det blev en gryta med lök, vitlök, valnötter, gurkmeja, kanel, mynta, granatäppelsaft, citron och honung. Fylligt och gott. Jag saknade bara ett par torkade aprikoser att lägga i, det hade varit pricken över.

Under tiden jag höll mig borta härifrån, har jag hunnit avverka ungefär 2000 sidor Robin Hobb. En mycket välkommen verklighetsflykt. Jag har också hunnit bli med bil, en liten Suzuki Swift årsmodell -95. Det är en historia för sig, men just nu lite pinsam, så jag väntar med att berätta den.

Underligt

Jag har inte skrivit på tolv dagar och börjar känna mig utanför??

Förväntningar

Morgon. Går igång direkt. Det är naturligtvis fel, men det känns som om jag inte kommer vidare, utan måste styra upp samma saker om och om igen. Det måste ändå vara det allra svåraste i världen - att lyfta människor så att de hjälper till att lyfta mig. Nå det sket sig, jag upplevde att jag måste in och detaljstyra. Irritation från mig, irritation från den som jag hade förväntningar på. Huvudvärk, trött, hjärtklappning. Till slut hamnade jobbet på spåret, jag satt där och undrade varför (och varför inte tidigare). Går till slut ut och går av mig, försöker fundera på det där med höga förväntningar. Har man inte höga förväntningar blir man inte besviken, allt blir en positiv överraskning. Det går bra privat. Betydligt värre är det på jobbet där förväntningarna är kopplade till människors arbetsuppgifter och det jag gör är beroende av de andra.

Går i det begynnande vintermörkret och funderar över förväntningar. Har man inte höga förväntningar blir man inte besviken, allt blir en positiv överraskning. Det går bra privat. Betydligt värre är det på jobbet där förväntningarna är kopplade till människors arbetsuppgifter och det jag gör är beroende av de andra.

Sista kvällen tillsammans med barnen, de är hos Mamma denna helgen, allt för att återställa ordningen med jämna veckor/udda veckor.

Underligt, M och jag har varannan helg helt tillsammans, utan barn. Hur många sammanboende föräldrar får den lyxen? Å andra sidan är allt annat umgänge mer eller mindre stulna ögonblick. Det skulle inte fungera om vi hade förväntningar som måste uppfyllas. Självständighet blir en förutsättning, allt utöver blir en bonus.

Äter revbensspjäll tilsammans med barnen, tittar på Simpsons, bäddar in huvudet i en flaska Pilgrim, det räcker för att hjärnan ska förvandlas till bomull (försökte skriva den här dagboken i går).

Drabbas av sötsug efter middagen, tar upp beställningar och går sedan och handlar semlor och en chokladpudding (till Dotter som är inne i en icke-fett-period). Det är mycket barn ute halv nio på kvällen, Vid bion står en flicka i kort kjol och strumpbyxor där ena benet är bredrandigt och andra benet är vitt. Utanför Lokala Restaurangen står folk och röker, han med läderhatten är med där, tillsammans med Cånny, som vanligt i arbetsoverall och keps. Framför mig på vägen lyser en rumpa i mörkret, kommer ofrivilligt att tänka på Bambi. Jeansen är mörkblå för övrigt, det ser ut som om hon har satt sig i Klorin. Undrar vad Ebba von S skulle tycka om det.

Äter Hetvägg.

Barnen gick just. kunde i dag tydligt se att Dotter också verkar drabbas av den stora håglösheten vid byte. Hon mulnade ihop och fräste utan den där lilla glimten i ägat som brukar finnas där. Hon fick en extra lång kram, ända till hon skrek "Pappa du kväver mig" men glimten var tillbaka. Jag sa att jag älskade henne, det är det bästa jag kan göra.

Dessutom är det sant.

En dag till

"...Fantasiiii rullar vi runt bland mjuka kuddar..." Dotter har kompis här och dom kör Singstar, varsin mikrofon i handen, sitter bokade framför TV:n "..Hallååå heeela pressseeeen..." Det bästa man kan säga att det åtminstone går från kaos till kakafoni, några sångkarriärer blir det nog inte. Själv har jag förpassat mig till sängkammaren, pallat upp med kuddar och jobbar lite i lugn takt. Har bara fått hjärtklappning en gång, det var när jag hade fem saker på gång samtidigt, tror jag behöver bli lite mer seriell.

Jag går promenad igen och funderar. Inga fantastiska genombrott, bara en insikt att jag får oerhört mycket utbyte av mitt jobb, det är definitivt värt att bena ut vad jag behöver göra för att inte slukas. Tar chansen och stannar hemma i morgon också. Benar.

Hjärtklappning

Det är gnistrande kallt i dag, när jag försöker gå av mig hjärtklappningen. När jag inser att hjärtat dunkar så hela kroppen verkar skaka, är det dags att snabbt släppa taget.

Jag har börjat lista saker som gör att jag mår dåligt, för att så småningom se vad jag kan göra åt dem, men det här var en som jag verkar ha missat - jag mår dåligt när folk inte gör det jag förväntar mig. Det är ju förstås inte bra, dessutom tror jag att jag har rätt höga krav på min omgivning på jobbet, det som görs kan alltid göras bättre, så det blir ju rätt ofta det blir tillfällen. Ju fortare jag rusar, desto fler tillfällen blir det.

Jag förstår rent intellektuellt att människor har annat att göra än att engagera sig till 110% i sitt jobb, men i hjärtat blir jag besviken och jag förstår inte att man missar saker som för mig är självklara.

Hmm, får plötsligt bilden av någon som springer så långt framme att resten av gänget tappar kontakten och undrar om det är nån mening att ens försöka. Fint va?

Ettan

Vaknar till vid tio och som en spark i bröstet kommer insikten om att jag ska till jobbet i morgon. Hjärtat dunkar lagom förstärkt av bakfylla som om det skulle komma ut mellan revbenen vilken minut som helst. Efter frukost går M för att hämta sin son, jag röjer ur köket och kryper tillbaka under täcket. Spenderar större delen av dagen på att läsa ut "Safari Club" av Anja Snellman, en vidrig historia, äter i sängen, allt medan klumpen i magen är kvar, tills jag bestämmer mig för att inte gå till jobbet i morgon heller. Inte förrän då lättar det och jag kan andas ordentligt igen. Det här är inte bra.

Nya Kate Bush känns lite... nattstånden.

En Gul Bil

Festklädd





Lyser upp parkeringen och mitt sinne. Allt får skarpare, mer lysande färger och en tindrande känsla sprider sig i kroppen. Det är lyckan. Jag undrar hur det kommer sig att den är där, under den finns den dunkande känslan av förtvivlan kvar, men just nu så bryr jag mig inte om den.

Minns den gången när jag talade om för barnen att det inte görs så mycket gula bilar, eftersom människor har svårt att bedöma avståndet till gult, alltså sker mer olyckor med gula bilar. I flera år efteråt, skriker barnen "Gul bil" varje gång de ser en (och det finns många). Det har sedan utvecklats till Dunk ("dunk för gul bil") med straffslag ("tre straffslag för jag var inte med"). Straffslagen är hårda, jag vet. Ibland har det lett till fullständigt sjuka situationer när vi alla tre slår på varann - hårt - och skriker AJ så mycket vi orkar i hopp om att någon ska skämmas och sluta (fat chance).

Fortsätter promenaden med Madonna i lurarna och inser att lyckan sannolikt beror på att det är skalet som har krackelerat. Jag har hela hösten skyddat mig från det här genom att stänga av frustrationen, men man kan inte stänga av selektivt - allt stängs av. Det som får det att pirra i kroppen är också insikten om att det måste till en förändring. Jag känner igen den - en känsla av att allt är möjligt. Det är en bra början.

Nu dags att ägna sig åt nyårsafton. Jag har köpt minneskort till min MP3 spelare på rea, de ska fyllas med allsköns musik, 70-tal, Madonna, Bodies without organs, en del afrikanskt etc... och förutom kycklingleverloussen ska jag göra kanelkräm till efterrätten och majonnäs till hummersmörgåsen som jag ansvarar för.

Ett gott nytt år och ett 2006 i den goda förändringens tecken önskar jag alla inklusive mig själv.

...och Alcazar och Bodies without organs äger!!!! (Ett par Frank Dandy ålar sig vid spisen)

Bryr sig Gud?

Frank Dandy Superwear, med gott om utrymme i grenen

Det vita töcknet utanför vardagsrumsfönstren skingras, det blir plötsligt ljusare och vita ulliga hål visar sig i molntäcket. Jag kliver ur badet, där jag har legat och småslumrat i drygt en timme.

Natten har varit lång, jag tvärvaknade halv tre och karusellen drog igång. Måsvingarna som jag brukar använda mig av fungerar inte just nu, varje gång jag försöker lyfta, faller jag platt tillbaka till tankar om jobb, otillräcklighet, ilska och frustration. Konstaterar att det är skillnad på den här smärtan och den som orsakas av olycklig kärlek, den här ligger längre ner i magen och strävar neråt, kärlekssmärtan strävar uppåt för vad nu jämförelsen kan vara värd.

Klockan fem fattar jag beslutet att inte gå till jobbet. I och med det, somnar jag in och lyckas sova med kortare avbrott till klockan nio. Jobbar fram till tolv, med sådant jag tycker är kul, tappar sedan upp ett bad, tar med mig tidningen och somnar in.

Efteråt sätter jag på mig mina favorit-Frank Dandy Superwear och lagar kycklinglevermousse som jag ska bidra med på nyårsmiddagen i morgon. Sedan går jag igenom resebilder och bränner en skiva till M och hittar ny musik - The postal service - definitivt värd att lyssnas till. Försöker skapa avstånd, rum att fundera.

Senare på eftermiddagen ringer telefonen, övertygad om att det är M, svarar jag 'allå med fransk accent. En helt okänd röst säger "Hej" med ett dröjande tonfall. "Ja hej" samlar jag mig. "Hej!" säger kvinnan i bestämd ton "Jag ringer från Rikets Sal och jag vill ställa en fråga till dig!"

"Ja?"

"Bryr Gud sig verkligen om oss?"

Jag frustar till, plötsligt alldeles full i skratt, försöker avvärja henne, säger fullt ärligt att det inte är en fråga jag vill svara på just nu, men det är försent, hon är redan igång om människors lidande, jag säger tack än en gång och lägger på, gläds åt ironin i att få ett sådant samtal just i dag. Snart ska jag gå och handla med M, försöka få henne att förstå att silkesvantar är onödiga, att hon faktiskt är solen och inte någon extra börda.

Mellandag

En sak som snön har åstadkommit i alla fall är att den har tagit död på kriget utanför. I snart tre veckor, har det smällt oavbrutet. Det som tycks ge mest valuta för pengarna är en sorts kombination av häxpipa och kinapuff (på min tid var det antingen eller) först busvissling sedan smäll. Alla har den, killgrupperna tävlar med varann om hur många man kan smälla av på kortast möjliga tid. När de är slut, går man och köper nya för att börja om igen. Den mängd pengar som spenderas på fyrverkerier skulle förmodligen hålla ett smärre u-land med mat minst ett halvår framåt.

Den trötthet som jag känner nu är monumental. Inte ens den vanliga rundan i affärerna kan skingra den. Äter en middag bestående av oxtunga och körsbär i likör, sjunker ner i soffan och blundar. Försöker få fatt på åtminstone så mycket energi att jag kan ta mig över till M senare i kväll, vi ska titta på Kommisarie Lynley tillsammans. Jag vill gärna det. Tror jag struntar i att förbereda lunch till i morgon också. Sitter här en stund till...

Är det någon som kan tala om för mig vad jag ska göra av all den frustration, ilska och desperation som jag känner inför att aldrig någonsin vara i par med vad arbetet kräver, aldrig någonsin ha tid att stötta dem som jobbar med mig så mycket som de behöver, att ständigt behöva motarbeta själviskhet maskerad till oegennytta i en organisation som ständigt ökar kraven utan att öka resurserna?

Det har gått så långt nu att jag mår illa på väg till jobbet, jag måste ständigt ta djupa andetag för att häva trycket över bröstet och när jag går hem är tankeverksamheten fullständigt lamslagen. Det här är ju bara ett jobb för helvete hur kan jag låta det påverka mig så? Var försvann glädjen?

Mellandag

Det spelar ingen roll hur mycket man tjatar, kollar, följer upp och morrar, ungen (Dotter) lämnar i alla fall sina strumpor och underkläder på de mest konstiga ställen i hela lägenheten. Under soffan, i hennes säng, under skrivbordet, i byrån osv. Slås av det ironiska i att jag som pappa jagar strumpor, trosor och pyttesmå BH:ar varje gång jag ska till tvättstugan. Även om jag morrar åt henne, är jag innerst inne rätt nöjd med situationen. Det gör inget att hon inte tar för givet att hon ska sköta tvätten. Det gör heller inget att Son ser det som naturligt att pappor tvättar.

I tvättstugan var det någon som glömde att ta bort sitt lås som spärrar åtkomsten till torkrummets dörrlås (en mycket finurlig konstruktion som gör det möjligt för enskilda att låsa dörren trots att låset öppnas med gemensam nyckel) och jag kunde inte låsa in mina kläder. Drabbades av stora paranoian och vågade inte lämna mina skjortor och byxor. Följaktligen ser lägenheten ut som ett torkupplag.

Har också hunnit botanisera i extrapriserna på julmat. Resultatet ligger på min skärbräda, en redig oxtunga som precis kokat färdigt. Jag har redan hunnit smaska i mig tungspetsen. Det blir bra till lunch i morgon, bara med fransk senap och en blandning av bulgur och ärter (notera att jag ser till att få i mig ordentligt med fibrer).

På jobbet känns det än en gång att jag plockar upp andras kvarlämnade saker, det är inte tillfredsställande. Det blir heller inte bättre av att herr Parallellt universum försvinner spårlöst och lämnar sin kollega med allt jobbet för att sedan komma med en lögn när jag konfronterar honom. Jag är medveten om att min bedömning av andra blir hårdare av att jag är på fel sida av gränsen mellan hårt jobb och panik. Jag försöker lägga band på mig, vilket inte är det enklaste.

God fortsättning

Son, gran och nattvakt

På vägen till utfordringen av Dotters marsvin inser jag att det nu är riktig vinter. Snöhögarna på parkeringsplatsen överstigern en meter och det är en lång isbana i parkens pulkabacke. Jag har fått det stora ansvaret under tiden barnen är i fjällen med mamma och ny pojkvän. Till min hjälp har jag ett noggrant skrivet schema, dag för dag. Jag kan stå ut med det.

I går hjälpte jag M att köpa en reaTV på Elgiganten. Den kostade faktiskt löjligt lite, vilket gjorde det motiverat att stå i den 50 meter långa kön bara för att få komma in i butiken. Ytterligare två köer senare var hon en lycklig ägare till det sista exemplaret, en timme efter att butiken öppnat. Tur att jag vaknade tidigt.

Kom till jobbet med hjärtklappning och en fladdrande känsla i magen. Just nu vill jag inte vara där, det känns som om jag har dragit över gränsen nu igen. Svårt att andas, ingen lust att umgås - shit. Det blir inte bättre av att behöva plocka upp andras dåliga samveten. (Jo, kanske, att leverera där andra inte hunnit med ger i alla fall lite bekräftelse.)


Å fy faan vad Dogge har sålt sig hur kan man behålla ens en gnutta av trovärdighet efter att ha gjort reklam för Elgigantens rea??!! Precis som Petter som skrev objektsbeskrivningar för en mäklarfirma, jag är besviken.

...dopparedagen

Julklapp till M



Julklapp till mig

Det är full fart på den lokala puben, sent på kvällen när vi går förbi med Ikeapåsen full av julklappar. Blir lite förvånad, trodde att allting slog igen på julafton, men att det är fest på gång bekräftas när jag blir väckt av två högljudda sällskap utanför, det ena strax efter ett, det andra vid halv fem. Vaknar till, försöker skölja ner den monumentala halsbrännan med vatten, somnar igen och blir väckt av Dotter som vill ha hjälp med att installera sin julklapp, Sims2 - Nightlife extension, lyckligtvis inte tidigare än strax efter nio.

I år fick vi inte åka gratis på bussen hem, kanske har barnen blivit för stora för att lyckas väcka någon julstämning hos SL:s busschaufförer. Annars var allt som det skulle hemma hos mamma och pappa. Jag åt för mycket av fisken och potatissalladen, ingen Norénstämmning infann sig, jag tror att alla hade ganska trevligt.

Dan före...

Cocktailpartyt i parken är i full gång trots det gråa vädret. De nödvändiga accessoarerna i form av gröna påsar avtecknar sig skarpt mot resterna av snön. Noterar att min tvättstugepolare Cånny har glidit ytterligare en bit på skalan, han är numera med där, men vad jag vet har han fortfarande jobbet kvar.

Barnen har kommit och med dem en Playstation. Jag var ute för att köpa de sista julklapparna när de kom, men de lyckades själva rigga ihop den med TV:n och sitter nu rörande eniga i vardagsruymmet och spelar tillsammans, ivriga att jag skall vara med och titta åtminstone. Jag har absolut inget emot att vara ensam, men att ha dem här känns jätteskönt. Helt bortom all planering går jag och köper champagne till M och mig på som vi ska ha på juldagen och julmust till barnen. Det är näst intill upplopp, på centrum, det måste vara årets mest stressade dag, och inte ens när alla kassor är öppna förmår de att svälja anstormningen. Stämningen är trycktoch t o m jag får dåliga vibbar.

Vi äter skinkmacka och efteråt vill Dotter baka saffransbullar. Jag ger mig ut igen, och köper jäst och kesella och vi sätter igång och masserar ihop en deg. Det blir allehanda underliga former (dock inget värre än en rumpa) Son gör en snigel med russingömma i huset och en hand som han ska bjuda Ms son på i morgon. Till middag blir det revbensspjäll marinerade i honung, soja apelsinjuice ingefära, spiskummin, kardemumma och brödkummin. Jag blandar äppelmos och sweet chilisås till spjällen. Efteråt blir det nybakta saffransbullar.

Ännu senare kommer jag på att jag ska göra egen variant av glögg, den med äppeljuice och Calvados. Kommer på att kanelstången är slut och får ge mig utr en tredje gång. Det är det värt!!!

Nu ska jag bara slå in de sista julklapparna...

God jul på er alla!

Dan före dan före...

Inga problem att sova i natt inte, vaknade av att M SMSade (när kommer det ordet i SAOL?), vi skulle in till stan. Ingen stress, bara ströva runt på favoritställena.

Första anhalten - Multikulti. Det är svårt att stå emot entusiasmen hos dem som jobbar där. Jag råkade lyssna när Magnus (tror jag han heter) blev helt lyrisk över en fransk sångerska - Camille - tillsammans med en kund. Det slutade att jag gick därifrån med skivan. Hur kan man motstå någon som ersätter instrument med röstarrangemang, där bland annat prutt med läppar och hulkanden ingår? Jag kan det inte, och får ytterligare gåshud när jag upptäcker att en enda ton går igenom hela skivan från början till slut. Camille är som ytterligare en dimension på Stina Nordenstam.

Vidare till 125 kvadrat, nu är det M som blir förälskad i ett ställ för ringar i form av en rödglaserad blomma. Ser min chans och köper det som en julklapp.
Vi hinner förbi Afro-art innan det är dags att åka till överfulla Barkarby handelsplats där presenter till diverse barn inhandlas.

Hemma gör jag färdigt Dotters dator och tar itu med städningen.

Spellista:
Camille
Aretha franklin - Winter Wonderland
Mahalia Jackson - Silent Night (wow!)
Elton John - Step into Christmas
Lars Vegas Trio - Bjällerklang
Bob Marley - Christmas Reggae
Chris Rea - Driving home for Christmas
Lars Vegas Trio - Kalle Ankas Jul
Shrek - christmas songs for kids
Luther Vandross - The mistle toe jam
Jon Anderson - Ding ding merrily on high

På kvällen griljerar jag skinka, M kommer över en stund igen och vi äter skinkmackor och lussebullar och struvor och sköljer ner det med mumma.

En liten kommentar om Migrationsverkets senaste fadäser - om man jobbar på ett ställe som sysslar med omänsklig verksamhet, är det svårt för den enskilde att behålla respekten för individen. Sen kan man ha hur många etikkommittéer som helst, detta kommer man inte förbi.

Jul I

Vaknar klockan sex på min första lediga dag, med huvudet fullt av jobb. Försöker komma undan och läser ut det sista av "Kronprinsessan" vilket får tårarna att rinna. Inte för att den är särskilt sorglig, bara det att jag nog behöver det. Det var länge sedan.

Går upp så småningom och installerar det sista på sons julklappsdator. Får ett ryck och åker till Kista för att köpa de sista delarna till Dotters dator, eftersom sons bygge gick så bra, fick jag blodad tand (hennes är också klar nu, åtminstone så gott det går). Tar en tur med M till stan och kollar de sista julklapparna innan jag måste återvända och ha ett allvarligt samtal med Sons lärare. Både Mamma och jag har på var sitt håll skrivit bekymrade (läs irriterade) mail till lärarna efter att stackarn fick räkna hela kvällarna sista veckan hos mig. Vi hade ett bra samtal, hans lärare hade fått en hel del om bakfoten, det är ju planering han behöver för att överleva, och alla löften om information till oss har lixom försvunnit i sanden. Nå, vi rensade luften utan att någon blev tilltufsad, men visst ramlade det mesta på oss igen. Stackars de barn vars föräldrar tror att skolan tar ansvar.

När jag kom hem, hade orken tagit slut. Jag kröp i säng och somnade. Fick tvinga mig upp för att fixa Dotters dator, det gick bra. Skönt att kunna åstadkomma något konkret. Nu i säng igen.

"...och nu sitter det en massa tomtar hemma och undrar...

Bondagegran

Uj, uj, uj - hurra, hurra, det ilar riktigt i magen, jag kom äntligen hem och går inte till jobbet på sex dagar. Det känns t o m som om jag har hunnit med det nödvändigaste (hinna med allt har inte existerat på tre år). Jag är säker på att mina kollegor märkte hastigheten. Jag hann morra åt några, vissa snabbare än nödvändigt, vissa för att dom spelade på arbetstid, sprutade ur mig mail som renderade smileys hos vissa och förmodligen inte fullt lika mycket smileys hos andra (samma mail). Springer till bussen, klämmer in mig i det groteskt trånga utrymmet som utgörs av bänkarna som är fästa ovanför hjulhuset - jag får åtminstone sitta i fred där och sätter på radion i lurarna.

Man diskuterar domslutet om huruvida det är tillåtet att ha parabol monterad på fasaden in Rinkeby. En man ringer och anser att man borde få hänga på _mer_ saker på fasaderna och fylla balkongerna med prylar, det skulle utgöra ett "pittorekst inslag" i Sveriges kultur. Själv bodde han i Djursholm och kunde aldrig tänka sig att bo "i sådana områden". "Det gäller att prioritera här i livet" säger han.

Undrar hur han anser att de som bor i Rinkeby prioriterar? Om de kanske väljer att leva ett bekymmerslöst liv, dansa på gårdarna mellan höghusen och pynta sina balkonger i stället för att ta tag i sitt liv, bita ihop och skaffa en direktörspost och villa i Djursholm. Jaja, folk prioriterar olika, så är livet.

Varvar ner som vanligt genom att vandra till synes planlöst på centrums två mataffärer, köper en skinkskank i den ena, lagom för mig i tre dagar ungefär och revbensspjäll till barnen som kommer på fredag. I den andra hittar jag gristunga och struvor.

Nu hemma värmer jag glögg (Blossa 04), tar en skinkmacka (7millimeters...) med grov gotländsk senap. Sedan häller jag upp mörk öl (Primátor - prova den) en nubbe Linieakvavit som jag fått i julklapp av min Norske kollega och äter sill med ägg och hårdmacka med gräddost. Senare kommer julkorven...


...och nu känner jag mig som en julkorv, fullstoppad och lite sladdrig i skinnet men vad gör det. Jag har koll på julklapparna, två dagar ensam och med M, sedan kommer barnen, just nu känns det som om det inte kan bli bättre.

- Fortsättning på rubrik, citat tagen direkt ur väderrapporten - ...om det blir snö till jul"

Julens spellista:
Adolphson & Falk - Mer Jul
Anders F Rönnblom - Det är inte snön som faller
Triad - Tänd ett ljus
Just D - Jul Igen
Boney M - Christmas song
Werner och Werner - Vår julskinka har rymt
The Pogues - Fairy Tale of New York
Ulf Lundell - Snart kommer änglarna att landa
James Brown - Soulful Christmas
Jose Feliciano - Feliz Navidad
Wham! - Last Christmas I Gave You My Heart
Billy Mack - Love Actually - Christmas Is All Around (ny favorit)

Livstecken II

"Den potenshöjande medicinen kan göra dig blind" skanderar löpsedeln ...liksom onani som dessutom kan ge håriga handflator. Sex är aldrig okomplicerat. Jag har fått tag på ljussnören på Ikea till en tredjedel av ursprungliga priset och dekorerar för fullt hemma. Granen ser ut som nånting ur en bondagedröm (mardröm) silvrig och uppbunden med gult lysande band. Fönstren i vardagsrummet har fått en vitt lysande effektrand.

Jag samlar mig inför den sista arbetsdagen innan julen, det känns på riktigt som sista sträckan innan man flåsar sig i mål på enbart viljan.

Hej

Livstecken

Så ironiskt att se Harry Potterfilmen där Fenix tårar snabbt helar basiliskens dödliga sår när jag just fått reda på att en kollegas femtonåriga son drabbats av bencancer och ligger på sjukhus, med "goda chanser att kunna springa igen". Veckan har varit.... intressant.

Jag har en trisslott i min plånbok

Den har legat där nu snart i tre veckor. Jag tänker inte på den ofta, men varje gång den dyker upp i sinnet, ilar det till i magen. Tänk om...

Min vänstra hjärnhalva, som oftast brukar kunna föra ett klockrent resonemang säger att jag givetvis inte är en av de ytterst få människor som lyckas få fatt på en vinstlott, sannolikheten är extremt liten. Den högra, som hyser den obotlige optimisten skickar varje gång en liten skön impuls till magregionerna - tänk om...

Efter att den har legat där så länge inser jag nu det riktiga värdet av den. Att ha möjligheten till vinst i plånboken är mycket mer givande än att faktiskt syna den. Lotten kommer att få ligga kvar oöppnad ett tag till. Tänk om...

Det är inte karaktärsstyrka som stoppar mig från att skrapa den, det är det faktum att jag har en uppmärksamhetsnivå i höjd med en guldfisk, jag glömmer den fortare än det tar att resa sig från soffan, gå och hämta plånboken och ta fram den.

Tvätts(t)uga i dag (igen) och jag tog äntligen vägen förbi källaren och plockade upp julsakerna. Babysteps, babysteps. Väljer bort att pynta, gör i stället en Cajsa Warg-gryta, picnicbog, morot, kålrot och stora bitar purjolök kokar i spadet från gårdagens julkorv. För att få ordentlig matighet rör jag i en näve röda linser som får koka sönder. Kryddas med kummin och färsk koriander.

Jättegod!

Det kokta fläsket

Julen närmar sig, jag hittade en av dom mer och mer sällsynta, men för mig givna saker som skall ätas runt jul - rå fläskkorv. Den sjuder nu försiktigt försiktigt så att inte skinnet ska spricka och i ugnen står en panna med rotsaker som rostas. Min eftergift till nyttigheten.

M och jag smet iväg i går och såg "Bang Bang Orangutang" vilket var en ren plåga. Jag tror att den t o m slår "Fyra nyanser av Brunt" i svärta. Jag förstår inte behållningen i att se det absolut värsta hända efter två minuter i filmen, för att sedan konstant öka nivån på depressionen.

Jag är heller inte riktigt säker på att jag greppar vad folk får ut av en så genomsvart film. Kanske sitter man och gottar sig åt att man i alla fall har det bättre? Den som inte stått totalt ensam kan kanske flina misstroget åt vissa skruvade situationer men jag minns tydligt hur tunn väggen är mellan rätt och fel är och hur otroligt jävla ensamt det kan vara när man har har råkat ut för det värsta och ingen finns där att dela det med. Lyckligtvis satt vi ensamma i biosalongen så jag behövde inte dämpa stönandena när ytterligare en nivå av förnedring visades.

Att i filmen dessutom leka med surrealistiska färgeffekter känns bara påklistrat och fel.
Filmen får fem yakk.

Nu ska jag se om jag får ihop Sons julklapp, jag har bestämt mig för att få igång den trasiga datorn som står och skräpar i arbetsrummet. Utgången är definitivt inte given...

Ännu en fredag

Väl hemma går jag till biblioteket, lånar "Kronprinsessan" av Hanne-Vibeke Holst och "Familjegraven" av Katarina Mazetti. Sedan tar jag en tur till Systemet och köper en flaska S:t Peters Winter ale och en "Rogue". Bakom i systemkön kommer en kvinna märkt av livet som köper ungefär en back Sjukommatvåan. Skillnaden är slående, får en bild av ett tillfälle i gymnasiet när en Samhällskunskapslärare vid namn Esbjörn von Zweigbergk (undrar alltid om han är Helenas farsa) uppfylld av sitt kall i någon form av ANT lektion utbrast "med den takt ni dricker, kommer ni alla att bli akoholister före trettio!". Något som fick ett gäng fullständigt odödliga nittonåringar lägga upp ett flatgarv, särskilt som han såg ut som om han hade druckit minst så mycket som vi uppgav ungefär tio gånger så länge. Nu, 28 år senare tror jag att jag har passerat riskzonen.

Hemma väntar barn med kompisar, fredagsmyset börjar bli så inarbetat att det är Sons kompis som föreslår kyckling och potatisklyftor. Det tar ungefär en halv flaska öl innan jag känner mig yr - ett säkert tecken att veckan har varit snabb och intensiv. Jag får inte vara med i vardagsrummet, så jag äter ensam i köket och försöker läsa Kronprinsessan, det visar sig helt omöjligt att hålla fokus. Det får bli Shrek i stället och lite strösurfande. Får syn på DN på stan och förundras över hur språket utvecklas:

"En Riesling med värsta krusbärsrispet sätter djupaste spåren"

Jag kan bara säga att det ilar...


P.S. Shrek äger!!!

Krukan

Solen sken den där aprilsöndagen, sista dagen av långhelgen i
Köpenhamn. Värmen kändes i skinnet, men inte tillräckligt för att sitta ute på frukostfiket i hörnet av före detta Pusher Street och Wildersgade.

Vi beställer frukosttallrik som består av amerikansk pannkaka med lönnsirap och grädde, frukt, ost, skinka, ägg och hur mycket nybakat bröd som helst. Servitrisen, en ståtlig kvinna i min ålder med blonda dreads kallar sig Lilith, något jag noterar när jag får kvittot.

Tvärs över gatan, vid sidan av en blå dörr står en handtextad skylt: "Loppmarknad". Vi har tittat på den i två dagar, det är svårt att stå emot nyfikenheten, att se vad andra människor har ägt. Vi går in och hamnar rakt in i en stenlagd lägenhetshall. Första dörren till vänster är ett sovrum, nästa dörr är köket. I andra ändan av hallen finns dörren till innergården som glöder i solen. Det måste ha funnits fler rum ovanför, jag skymtar en trappa i andra ändan.

Hela utrymmet är fullt av kläder, barnsaker, gamla husgeråd, begagnade använda saker med lite värde, sådant man lätt hittar i sin källare. Ägarinnan i 30 årsåldern talar intensivt med en yngre man, de diskuterat en del undanlagda babysaker, barnvagn och gåstol. Det smyger sig en ton av svenska i kvinnans del av samtalet.

Språkentusiasten M frågar henne om det är svårt att skilja svenskan från danskan, det ena ger det andra och plötsligt berättar hon för oss att hon håller på att flytta ihop med sin nya kille, bort från Köpenhamn till Småland. Hon berättar hur skrämmande det känns att efter att varit särbo i några år flytta ihop någonstans där hon inte har rötter, att lämna Köpenhamn där hon jobbat som journalist, att ta med sig en dotter. Ett ögonblick av mänsklig kontakt som M och jag har lärt oss händer när vi är tillsammans, aldrig var för sig.

Medan vi pratar får jag syn på den. Den står i en låda bland andra. Grön, med vita kalkavlagringar. I det ögonblick jag får syn på den så vet jag att den hör hemma i mitt kök. "Den där gamla fula" skrattar hon. Hon blir glad när jag förklarar att den talade till mig. Den kostar en krona säger hon. Jag har bara en femma och vill att hon ska behålla den, men hon är extremt noga med att jag ska få pengar tillbaka, letar i hela lägenheten och samlar ihop fyra kronor. Jag förstår att det är viktigt och väntar tålmodigt.

Vi tar adjö, ett bra samtal rikare, sätter oss i bilen för att åka hem via Strandvejen och Helsingör.

Resor

Skinkparadiset
bilder
från Lissabon

Packat och klart, billigaste och enklaste sättet att resa - i soffan. Där sitter jag efter att följt Son till scouterna fram och tillbaka två gånger, en promenad på vardera 20 minuter. Han hade kunnat ta sig hem själv, men sa: "Pappa det är mycket mysigare med sällskap" och jag tänkte att vi rätt sällan har sällskap, så jag tog turen en gång till. Det var skönt att gå runt bland julbelysta villor, jag såg en lysande ren och ett träd som blinkade i fyra färger på ett vildsint sätt.

Tittar på kvinnan som reser på västkusten med en duett och minns den gamla goda tiden när jag själv hade en röd Amazon och åkte till Norge med hon som skulle sent omsider bli mina barns mamma. Kopplingen pajade, jag bytte kopplingscylinder på en skrot i Årjäng, jag bromsade mig nerför hårnålskurvor med bromsar som måste pumpas för att ta ordentligt, fyllde på bromsvätska vid varje tankning. Allt gick att laga, ingenting kunde stoppa oss.

Jag är för övrigt på dåligt humör, det känns som om ingen har sagt att jag är bra på länge, och mina egna reserver av bekräftelse börjar ta slut. Det är inte bra, skulle vara skönt att jobba i medvind ett tag igen (fast det är inte riktigt sant, men just i dag skulle det suttit fint). Jag tröstar mig med lite pistagenötter i stället och SMSar till M.

Snö

Var på Street i lördags
och hittade en kompis (den blåa)
till den röda som
kom till mig förra året

Snön dansar upp och ner utanför fönstret medan jag bäddar med rena lakan. Jag tittar ut i mörkret, ser lyktorna på parkeringen som luddiga ljusbollar, satta i ständig rörelse av snön som virvlar. På TV snackar Ernst om gröna rum och visar sommarbilder med glittrande vatten och utslagna blommor och turkosa krukor, en färg jag kan se hur mycket som helst av.

Just nu är pausen innan tvätten har snurrat klart i tvättstugan. Jag är ganska matt för tillfället, försöker tvinga mig att jobba, får nästan tvinga mig att hålla någon form av rudimentär kontakt med omvärlden.

Det är jul snart. Fast jag har inte fått upp en enda julpryl.

Nyttigt frosseri

Åt min favoriträtt från tonåren - spaghetti med ketchup och ost. Man river massor med ost, hyvlar på smör, häller över kokt spaghetti (minst två portioner) och sprutar på en ordentlig dos Heinz ketchup. Inte över utan rakt i så att den försvinner i en gömma. Sedan rör man ihop alltihop.

Tänkte att jag somn eftergift åt nyttigheten skulle prova ett nytt märke av fullkornsspaghetti (förra var De Cecco) och köpte Zetas. Tyvärr, den smakar lika mycket barkbröd som den förra. Det är som det fanns små vassa bitar i den som river i halsen. Så nu ligger den en redig klump i magen och tynger, skillnaden mot annars är att det är en fiberrik klump - nyttigare(?)

Snart ska jag gå och se på Järn 3:an. Recension kommer.

Under filmen sneglar M och jag på varann och upptäcker varje gång att vi har ett leende på läpparna. En riktig höjdare för en som gillar att betrakta. Att huvudpersonerna tiger sig genom filmen gör det oerhört lätt att se världen genom deras ögon. Jag uppskattar också den makliga takten, en perfekt balans mot en snabb dag.

Episoder runt tvättstugan

IKEApåsen är fullpackad, kulörtvättmedel/vittvättmedel/sköljmedel/fläckborttagare-kitet är med, tvättmedelsboxarna påfyllda, det är bara att gå ner till tvättstugan, en kvart innan tvättidens början. Det gäller att hålla sig framme i tid, annars råkar man ut för folk som ockuperar maskinerna.

Går till nyckelskåpet och stelnar till - nycklarna är inte där de brukar vara. Jag går snabbt igenom jackfickorna - samtidigt som en misstanke börjar smyga sig på. Dotter har slarvat bort sin nyckelbricka och det finns en sådan på knippan. Jag ringer hem till barnens mamma, ingen svarar. Jag ringer mobilen, de är i centrum, jag får prata med Dottern: "Det är inte så att du har lånat en nyckelknippa härifrån?" Lätt tvekan "Hurså?"

Jag vet att jag har hittat den skyldiga. "Jag behöver dem till tvättstugan inom fem minuter!"
"Jajaaa, jag får väl springa över med dem" flöjtar hon. Mmrrfff. Hon ringer på porttelefonen inom fem minuter "Jag är här nu pappa, kom ner och hämta dem."
"Nähä, du får komma upp" säger jag med bestämd röst. Jag går ut till hissen och möter henne, säger "Du får inte ta nycklar härifrån utan att säga till!"
"Men jag behövde dem..."
"...Det struntar jag i" avbryter jag "du får ändå inte ta nycklar härifrån!"

"Ta're gubbe" säger min vackra ljushåriga på dagen tretton år och en månad gamla ängel.

"Ta're själv läskiga unge" säger jag varpå vi båda rynkar ögonbrynen (vi är bra på att rynka ögonbrynen) och blänger på varann. Hissen stannar. "Hejdå pappa" kvittrar hon och försvinner ut i mörkret, tillbaka till mamma.

Sjukt, sjukt, sjukt, sjukt, sjukt, sjukt, sjukt!

Migrationsverket polisanmäler föräldrar till apatiska barn för medveten vanvård!

Vi som bor i Sverige har under många år samtyckt till att skapa en omöjlig situation för de människor som kommer hit från de områden i världen där det är allra svårast att leva. De männinskorna kommer inte hit för att leva på den svenska välfärden utan för att de har tvingats att inse att situationen där de bor på ett eller annat sätt är ohållbar för att kunna fortsätta ett människovärdigt liv.

Ohållbar på ett sätt som vi inte ens kan föreställa oss. Alla ni som har följt Unicefs annonskampanj om omöjliga val - här finns en antydan. Tvingade att betala med sitt livs besparingar för att komma hit, riskerar de ofta livet på sin flykt. Inte för att få det så mycket bättre, utan för att det liv de har att välja på inte är människovärdigt.

Som om inte själva det faktum att man lämnar sina rötter och ägodelar, att man riskerar livet för att komma iväg vore ett tillräckligt tecken för ett akut behov, har vi ställt upp en dörrvakt till paradiset Sverige, betydligt värre än Sankte Per, nämligen Migrationsverket.

Migrationsverket är ingen människa och kan alltså inte ta mänskliga beslut. Migrationsverket gör inget fel, Migrationsverket följer bara direktiv - regeringens direktiv, direktiv som vi ställer oss bakom genom att rösta på regeringen - på oerhört tryggt avstånd. Känns det igen?

Det faktum att alla bara följer direktiv har i dag resulterat i 400 barn som har tappat lusten att leva. I ett land som berömmer sig av att sätta mänskliga rättigheter främst har alltså hundratals barn valt bort livet!

Nu gör Migrationsverket rätt igen! Man säger "Även asylsökande barn har rätt till rättsskydd i Sverige" Man säger "Vi måste tillvarata barnens rätt" (Citat ur Rapport) alltså polisanmäler man de stackars föräldrar som misstänks själva framkalla och underhålla apatin.

Josef Goebbels kunde inte gjort det bättre. I ett slag har Migratiosnverket ivrigt hjälpt av media lyckats demonisera de totalt rättslösa stackare som hålls i flyktingförläggningar (känns _det_ igen?) och lyckas vända bort blickarna från själva orsaken till att barnen blir apatiska!

Skäms! Skäms vi alla som genom alla små små enskilt sett förnuftiga beslut har skapat den här situationen!

Flykten

Soundtrack: Les negresses vertes. Den röda fallskärmen vecklar ut sig mitt i solen. Vinden spänner ut den, inte mer än att mannen fortfarande står kvar på toppen av kullen. Jag glömmer andfåddheten, trampar på i snöigt spår, snön som ett moln runt framdäcket lägger sig på byxorna och får dem att stelna.

Mannen tar ett steg ut i branten, långsamt som ett månhopp, landar, stöter ifrån igen och sliter sig lös från marken. Glider en bit, står nästan still i luften, svänger, lyfts upp några meter, svänger igen får fart, långsamt, snabbare, långsamt - i säkert en minut glider han längs den trettio mer höga backen. Med hjälmen på huvudet och den enorma droppfromade säcken på ryggen ser han ut som en flygmyra.

Sexton kilometer senare är jag hemma igen, packar ihop barnen som ska iväg tidigt i dag. Det är sittande konfirmationslunch hemma hos kusinerna i blåa förorten. Dotter är alledeles vit i ansiktet av puder, Son luktar brandrök. Jag skakar hand med mammans nya (heter det nya? De har varit ihop i tre år snart) han är noga med det.

Ensam.

Ögonblick av lycka

Eftermiddagssol i köket,
faller genom
olikfärgade plattor
i hallen

Just nu! När jag står i köket och plockar i diskmaskinen drabbas jag av lyckan. Fortfarande lite varm efter cykelturen till affären i den första riktiga vinterdagen, när det frusna, fortfarande gröna gräset gnistrar i solen, där framhjulet blir alldeles vitt i den centimentertjocka frosten på bron.

Jag tänker på Son som är på hajk, ser inom mig hur bekväm han såg ut med sina kompisar när vi kom. Dom gick iväg och snackade spel och slog frosten av gräset, tre killar, tillsammans med varann. När jag gick, sprang han fram till mig, kramade om mig och gav mig en puss innan han gick iväg igen.

Halv tolv ligger Dotter fortfarande i pyjamas. Jag fick dra henne ur sängen för en timme sedan, hon sov fortfarande, trött efter våra sena kvällar tillsammans i veckan. Det är alldeles fantastiskt att i ett samtal knuffa på henne för att hon ska börja dra slutsatser av det hon vet. Hon är snabb, vet bara inte riktigt hur man gör, kanske en konsekvens av att ha en auktoritär pappa som alltid talat om hur det ska vara. Det är något som sakta måste förändras när hon nu fyllt tonår. Jag tänker på henne, på den där omedvetna kontakten som finns där fortfarande sedan hon helt nyfödd låg i mina armar första gången. Jag tror att den finns där för henne också. Ibland känns det som om hon är tvungen att komma nära, tonåringsintegriteten krackelerar och hon ger en snabb kram eller bara tar handen eller pussar.

Jag ser M framför mig, hennes glädje och intensitet, tänker hur fantastiskt det är att man till slut hittar någon som båte utmanar och fascinerar och som dessutom har samma inställning till livets omständigheter. Kärnfamilj är inte ett mål, individ, integritet och egen plats i livet är viktigare. Kärleken är enkel och vi tar vara på den.
Jag inser att just nu har jag det alldeles oförskämt bra. Det är inget jag förtjänar. Ingen förtjänar någonsin lycka. Det bara blir så ibland och i vetskapen om att inget är beständigt njuter jag helthjärtat. Just nu.

Relevans

Veckan är över, det går otroligt fort när man har så kul som jag. Dagarnas kamp om existens avlöses av existentiella diskussioner på kvällarna (fick jag till det). Dotter måste vara minst lika trött, hon jobbade med sin uppsats till efter tolv i går, då låg jag och läste senaste Harry Potter. Jag måste ju kolla själv om Dumbledore dör på sidan femhundranått.Kyckling är fortfarande bannlyst, fågelinfluensan är ännu inte helt avfärdad så jag lagar hamburgare på en deciliter av pappas öl, en hackad brödskiva, fransk senap och billig köttfärs från Hemköp. Till det blir det potatisklyftor, en sås på getost som legat i kylen i några månader (smakar mer) turkisk yoghurt salt och olivolja. Sweet chili sås bryter fint till den. Alla blir nöjda, glada och jättemätta. Lite senare myser jag till med Doobidoo.

Veckans lågvattenmärke - jag är en mobbare.

Veckans forskningsresultat - ar man en låg födelsevikt löper man högre risk för begå självmord senare i livet.
Forskningsresultaten på http://www.venganza.org/ särskilt deras forskning om den globala temperaturhöjningens förhållande till det minskande antalet pirater i världen ter sig mer och mer trovärdig.

Udda vetande

Som om inte ens jobb räckte till, har jag barnens projektveckor.

Jag förklarar för Son (elva) förhållandet mellan etik och moral och letar efter en enkel metafor för att få honom att förstå begreppet moral. Han skriver ett pjäsmanus som skall resultera i ett dillemma. Vi pratar om "svaga" scener, han får skriva om och skriva till.

Dotter gör en jämförelse mellan tre olika religioner, vi diskuterar Buddhismens påverkan på samhället i jämförelse med Hinduism och Judendom. Hon läser om staten Israels skapelse och funderar på om religionen styr eller inte. Intressant, kul att kunna använda allt värdelöst vetande samlat under 47 år. Intressant också att man inte har tagit med Islam, det är säkert noga genomtänkt.

Hon har dessutom prov i Franska i morgon och prov i Matte på fredag. Högstadiet är ingen lek, helt klart. Vi jobbar från fem till tio med avbrott för mat.

Ytterligare en bit kuriosa som berikar världen:
Trachtenburg family slideshow players. Letar upp gamla diabilder som de sätter ihop till ett bildspel och komponerar musik och text till. Wow!

Gourmetklubben

Underbar film om en barnläkare som bjuder sina vänner i Gourmetklubben på halsmandlar och upptäcker att de dessutom har en kraftigt afrodisiak(isk) effekt. Vad sägs Morra? :-) Han tjänade rätt bra på det. Finnar kan!

Den goda maten

Kostym från Günthers
Skjorta och slips från Shirt Factory
innanför, en något uppblåst kropp.







- Kom så köper vi extra kuponger och får oss något riktigt att dricka! - Två damer uppenbarligen trötta på att få alltför små skvättar i glasen snabbar upp stegen och siktar på kassan där man köper smakkuponger. Fler välsminkade ungdomligt klädda damer hänger också vid montern där Börje Salming med extra sliten uppsyn visar upp fler alkoholhaltiga produkter. Till slut tinar han av deras ogenerade beundran och visar sin extremt jämna tandrad i ett leende.

Trängseln är också stor vid montern där Maria Corrazza energiskt visar upp de italienska specialiteter hon importerar under sitt namn, förmodligen mest för att få växla något ord med celebriteten. Att svenskar skulle vara återhållsamma med att ta kontakt med kändisar gäller inte på en matmässa efter några smakprov innanför blusen. Herrarna i sällskapen tycks föredra Frithiofsson eller så hänger de helt enkelt i de montrar där man byggt upp en bar, och blir högljuddare och högljuddare, särskilt de yngre försäljartyperna med jeans och randiga kavajer. Till slut börjar det hela anta proprotionerna av en gigantisk förfest. Snacksen får man vid ost och korvdiskarna, drickan hos vin och spritleverantörerna.

De montrar där man får smaka på bröd och andra lokala icke-köttprodukter från olika landsdelar blir mer och mer övergivna, men man har trevligt ändå och förser sig med ekologisk porter från en man klädd i ett svampmönstrat förkläde, något som uppenbarligen skall puffa för hans svampkonserver.

Jag har slunkit in som "mi amore" till M som hjälper till i en Sardisk monter och har tid att gå runt medan hon tolkar. När jag kommer tillbaka efter att ha smakat på rökig Mackmyra (granrök och vanilj från ekfaten), Gotländsk rom kryddad med pistage och vaniljglögg, blir jag bjuden på Myrtenlikör, en kolsvart bitter vätska som doftar lite mandelaktigt, alla ler skakar hand och är uppenbarligen angelägna om att jag ska trivas. Jag svarar med de bredaste leenden jag har, det enda sätt jag kan kommunicera på, alla pratar italienska.

Dagen före var vi med samma sällskap som arrangerade midddag (6 rätters) för tänkbara importörer och blev trakterade med sardiska specialiteter såsom lagrad pecorino, vildsparris, kronärtskockor, inlagd ål och rökt multerom. Vidare en hemgjord pasta (direktörens mammas!) med olika såser, lamm, get, efterrätter, allt serverat med vin från sardinien, olika sorter från lättare till kraftigt, alla med den varma, fruktiga lite brända smak som jag uppskattar så. Vi åt i fyra timmar, jag i svart kostym, något för tajt för den typen av utsvävningar. Att äta fiberbröd till frukost och bulgur till lunch verkar inte hjälpa ett dugg...

Fram och bak

Förutom rätten att jobba hur mycket som helst så har jag ibland förmånen att sitta en hel dag och försöka gissa framtiden, också försöka hitta de besvärjelser som hjälper mig att påverka den. Det kan vara rätt uttröttande, men kul på riktigt.

Efter en sådan dag är det inte fel att jorda sig och tvättstugan är ett mycket bra ställe att göra det på. Jag gör en ny erfarenhet, det är bra att välja rätt kläder (på sig) när man tvättar, en tröja med vida ärmar har sina risker. Handtagen på den blåa IKEApåsen full med kläder räcker inte ovan ärmarna utan trasslar in sig i dem och lägger sig ovanpå den bara axeln i stället för tröjan. Sedan glider påsen sakta nerför armen och tar med sig skinnet på vägen ner. Jag låter den göra det, för envis för att lägga ner påsen och ta ett nytt tag.

Hmm, insåg just att tvättstugeteman börjar bli ett mönster. Jaja, uppenbarligen en av mitt livs höjdpunkter...

Intressant bit av värdelös information ur aftonbladet. Ur något som heter Columbiastudien, säkert seriös, väljer Aftonbaldet att publicera följande faktum:
54% av de tillfrågade (män) föredrar att dansa offentligt hellre än att utsätta sig för en rektal undersökning av läkare.

Bara för att förtydliga, det betyder att 46% av männen hellre vill ha ett finger i anus än att dansa offentligt??!!!

He, he, kom på att jag kanske är alldeles för oskyldig för denna världen...

Små händelser

Jag går förbi henne igen på centrum, hon tittar till och tittar bort. Hon ser ut som en tant, lite kutig om ryggen, gammal blick i ögonen, stående tillsammans med en gråhårig man. Jag undrar om hon minns, förmodligen inte.

Det var på Komfalägret. Jag gick i åttan och vi åkte till Norge, en massa 15-åringar inställda på att busa. En av de första gångerna jag var utan föräldrar, en av de första gångerna med tjejer som var i samma ålder, utan annan vuxen övervakning än prästen samt en "ungdomsledare". Hon var där. Då dryga huvudet längre än jag, i mina ögon fullt utvecklad, med något som väckte min uppmärksamhet, tror det var något med blicken.

Jag började hålla mig i närheten, våra blickar möttes då och då, jag var inte riktigt i stånd att hantera den här typen av situation. Mina erfarenheter inskränkte sig till att tråna efter tjejer i skolkorridorerna, att själv ta kontakt med någon som jag kände mig attraherad kom inte på fråga. Det var heller inte så att en liten smal räka som jag, som knappt hade kommit i målbrottet, inte var särskilt slängd i käften och oftast betraktades som plugghäst väckte särskilt mycket uppmärksamhet. Oftast var jag glad för det, den eventuella uppmärksamheten var inte alltid av det önskvärda slaget.

Det tog inte lång tid innan folk började märka vad som var på gång. Inga tonåringar är utrustade med särskilt mycket takt och finess, jag blev noggrant utfrågad och i det ögonblick som jag gav vika, smickrad av uppmärksamheten, blev min "kärlek" allmänt samtalsämne. Det hade jag väl kunnat stå ut med om inte jag hade råkat stå på fel ställe och höra hur hennes kompisar frågade, "men vad tycker du? Han gillar ju dig!"

"Nääää!" Svarade hon "Han är ju sååå fuuul!"

Jag stängde av, hörde inte mer. Resten av lägret var en pina, jag vågade knappt prata med någon. Det är efteråt rätt skrämmande att se hur den lilla händelsen styrde min självuppfattning i många år efter.

Tänker på Son som i mångt och mycket är samma hoppjerka som jag och i vissa fall lika försvarslös mot att människor i grund och botten inte alltid är snälla och undrar hur jag ska göra för att ge honom verktyg för att bearbeta sådana händelser så att de inte fastnar.

Frosseri

Ibland slår mina centraleuropeiska gener igenom. Jag försöker numera äta på ett sätt som inte i alltför hög grad orsakar att jag växer på bredden. Ingen helt lätt uppgift för en som älskar mat, alltid har kunnat äta allting och trots det sett utmärglad ut. Det är följaktligen en ständig kamp. Inte så att jag lider på något sätt. Har man matlagning som hobby, ligger det en glädje i att omvandla teorierna om GI och mycket fibrer i kosten till mat som man faktiskt kan njuta av. Jag har upptäckt bönor, bulgur och matvete. Lärt mig hur man kryddar mat på rätt sätt så att den smakar bra utan alltför mycket fett, hur man t o m kan använda fett som krydda. Jag äter numera betydligt mer grönsaker än jag någonsin gjort, även om de sällan är helt råa, men medvetenheten om vad jag kan och inte kan sätta i mig, den finns numera där hela tiden.

Nu i november är det som om kroppen drivs av någon uråldrig insikt om kommande kyla och svält, och därför indikerar ett behov av ett extra värmande lager. Jag känner ett ständigt sug efter matiga grytor, rotmos, knödlar, kokt surkål och all annan mat som riktigt tynger i magen. Just i dag kan jag bara inte bekämpa det. Jag går förbi köttdisken och ser den färska fläskläggen med sin härliga svål och plötsligt ligger den i korgen. Nu slits jag mellan förväntan och lätt ågren, medan drygt ett kilo fläsklägg kokar tillsammans med lök, morot, kryddpeppar och lagerblad i minst en och en halv timme. Ju längre, desto mjällare svål. Om allt går som planerat, kommer jag att äta större delen av den tillsammans med fransk senap och en och annan tugga rågbröd - Atkins någon?

Varje gång jag går in i mitt arbetsrum i vardande, drabbas jag av akut nedstämdhet. Det är så mycket som behöver städas ut, att jag går i baklås. Jag gör det enda möjliga. Går ut igen, och sätter mig vid datorn. Dagen gått i maklig takt, Dotter tränar, Son och jag går på jakt efter sen present för födelsedagsfestkompis i går. Vi cyklar. Det duggar lite, lagom så att man blir fuktig men inte blöt. När vi köpt presenten, inser jag att Sons gymnastikskor, de där han bor i, som ser ut som ett saneringsobjekt, nu har gett upp för gott, och vi går på höstskojakt. Son vill helst slippa, men börjar nu bli tillräckligt självmedveten för att vara rädd för att jag köper något som är fult, så han tvingas följa med. Det är ingen enkel uppgift, men till slut, i femte butiken, blir vi överens om pris/prestanda, eller så tröttnar han, men ser i alla fall nöjd ut.
Sedan följs söndagsrutinen, barnen packar det de vill ha med sig, Son vill över så fort som möjligt, en ny Gameboy väntar på honom. Dotter är lite mer tveksam, hon chattar med sina kompisar och har mycket svårare att göra det hos sin mamma.
Efteråt, ensam, tar jag ett varv i affären, förbereder lunch i morgon - bulgur, med oliver och pesto till kyckling - tänder ljus, kryper upp i soffan med te och pistagenötter och tittar på TV-huset.

träddragare

Jag blev inbjuden till en trädsågardag på mina föräldrars land i veckan. En stundvis helt absurd tillställning, vad gäller säkerhet. Min pappa står på en ranglig stege och sågar med motorsåg, min bror håller i stegen medan jag drar i ett rep fastbundet i trädet så att det skall falla åt rätt håll. Det går så där. På fyra träd lyckas vi böja en gran 90 grader, (den gick inte av) mosa två buskar och mörda all kvarvarande purjolök i grönsaksrabatten (den skulle varit kvar några veckor till). Son och hans kusin tyckte det var jättekul när jag drog i repet tills trädet föll rakt mot mig för att sedan skutta åt sidan i sista stund. Children - do not ever - ever - do this at home.

Det kommer förmodligen att ta tre naprapatbesök igen för att räta ut ryggen efter att ha släpat stockar och staplat dem mot en vägg i en timme.

M kommer om en halvtimme, jag har köpt en spansk Merlot, det ligger en stubbe oxfilé i kylen, det finns hopp om kvällen. Ska bara gå och duscha av mig sågspånen.

Shit pomfritt, medan jag skriver det här, ringer telefonen och det visar sig att Sons kalas som jag trodde var i morgon, är i dag och vi är dessutom sena. Ingen dusch, snabbt ombyte av mig och Son, sedan gå i rask takt för att Son glömt att ta med sig cykelbelysning. Flina upp sig mot festföremålets föräldrar, försäkra att det inte är några problem som helst att hämta vid åtta - gaahhh !!!

Gud bevare oss för hjälpsamma personer

Sådana som är fulla av goda tips som de inte kan hålla inne med och övertygade om sin förträfflighet eller bara på grund av någon barnslig önskan trycker dem på andra ända tills det börjar bli lite svårt, då de drar sig ur och lämnar en hängande med orden - nä men jag kan inte ta ansvar för det här, det får någon annan göra, jag försökte bara hjälpa till...

Jag med flera drabbades i dag, får anledning att fundera på ansvaret i att hjälpa. I mina ögon är det bättre att inte hjälpa alls än att erbjuda hjälp och dra sig ur mitt i språnget.

När jag går hem genom centrum hamnar jag bakom fyra karikatyrer av tonåringar. Jeans hängande nedanför baken, alla fyra drar med jämna mellanrum upp byxorna över färgglada kalsonger, drar ner collegetröjorna över glipan i ryggen. På huvudet har de randiga mössor, de lägger beslag på en stor del av centrum med sitt tjoande, inte riktigt så gamla att de blir hotfulla, men de gör sitt bästa.

Jag går bakom och flinar för mig själv, undrar om jag någon gång uppfattades på det viset, klädd i supertajta jeans från Indiana på Gamla Brogatan, broderade med en uppgående sol på bakfickorna, en t-shirt med hawaiimönster från Hollywood som smet åt runt överkroppen och långt ljust hår som ramlade ner i ögonen och som jag ibland fixade med mammas hårspray, något som jag hellre skulle dö än erkänna.

Fågelinfluensan har drabbat oss, särskilt på fredagarna. Dotter vägrar att äta kyckling, säger hon inte vill bli smittad och det spelar ingen roll att jag hävdar att man måste leva bland fåglar och äta deras bajs för att bli smittad, någon kyckling blir det inte. Affären känner säkert av det här också, de har sänkt priset på den grillade kycklingen med tio kronor. Jag köper en till mig själv, gör potatisklyftor och tar fram ett par kotletter ur frysen till barnen. Alla blir nöjda och glada. Vi sitter och fnissar åt Simpsons Haloweenspecial, nuförtiden mer och mer åt samma saker.

Väl hemma, byter jag om till mina Frank Dandy randiga långkalsonger med stor vitt "04" på baken och T-shirten med "Skanska IT Solutions - bärande IT-kompetens" som jag har kvar från tiden precis innan bubblan sprack, då orden IT och Solutions fortfarande var med på heta listan. Jag öppnar en öl, sjunker ner i soffan med en thriller av Ken Follett lånad på biblioteket och Doobidoo på TV:n och låter den underbart avslappnande menlösheten skölja över mig.

Och Benriach

Baksmälla II

Hmm, det verkar som att måndagens baksmälla är en förkylning som jag vägrar låtsas om. Tänk att vara så fokuserad så man lixom inte märker den - jag hade lite ont i halsen förra veckan, men det försvann ju och man kan ju bara inte vara sjuk en helg eller?

Ibland så har jag förmånen att få äta saker som jag aldrig skulle betala för - häromdagen åt jag kalvbräss, med surkål och fläsklägg garnerad med havskräftor. Kombinationen var - intressant. Undrar varför ordet pretto dyker upp så tydligt.

Tittar på Tina och dreglar över hennes lammstek, lite skillnad på de salviablad hon stoppar i den och de småttingar jag har på balkongen.

Dotter har ett sätt med ord som kan göra en mållös: "Pappa jag hittar inte min nyckel!"
"Det är lugnt, inte så att jag har tappat den, jag vet bara inte var den är". Ehh...