Att räknas

Min mobil har börjat hitta på egna hyss. Den hänger sig och går inte att starta om med mindre än att man plockar ut batteriet. Eftersom jag använder den till väckning, är det en aning frustrerande när den gör så på morgnarna strax innan den ska ringa.
Jag vaknar fortfarande till vid tidig timme, vanan går inte ur även om hjärtat inte längre försöker slå sig ut. När jag somnar om igen kommer min inbyggda klocka som varnar när något inte är som vanligt i olag och jag har vid två tillfällen den senaste veckan vaknat med den besynnerliga känsla av utsövdhet som i sig indikerar att något inte står rätt till.

Det känns som om sorgen mer eller mindre har passerat. Kvar är ilska. Jag har vridit och vänt på den och tagit mig genom alehanda pompösa formuleringar om eget värde, om att räknas, att dela svårigheter, om att någon annan fattar beslut om ens framtid. Till slut, det som är kvar är känslan av att vara sviken.

Fast frågan är om man kan vara arg på andras oförmåga. Det är ju mina förväntningar som sätter storleken på den känslan - inga förväntningar, ingen blir sviken.

Det låter skittråkigt att inte ha förväntningar. Jag tror jag ska vara ilsken ett tag till.

Lyssnar på senaste Dubioza kollektiv - Apsurdistan. Take that Spotify!

Språkekonomi

Snappat samtal mellan två män som går mot varann:

- Tjena.
- Bra.
- Bra, själv.
- Alltid.

Männen fortsätter att gå utan att stanna upp.

Egen helg

Jag går till Karin i blomsterbutiken. Vi pratar citronkakor och jag köper blåa och vita pärlhyacinter som ska få manifestera våren i vardagsrummet.
Veckan har satt perspektiv på en del saker. När man går bredvid en mamma som - förlamad i halva kroppen - oförtrutet skjuter sin rollator i korridorerna samtidigt som en ström av ord, de flesta obegripliga kommer ur hennes mun, något hon själv märker då och då, så blir andra känslor... mindre viktiga.

Har inte någon större lust att gå någonstans utan provianterar kött, bondbönor och tar fram en flaska bra vin som klarar att drickas i två dagar utan att smaken faller isär. Jag lagar god mat, dricker gott vin, läser och promenerar långt. Är på lektion 17 i min italienska för nybörjare: Che cosa è il vino? ventidue dollari? E troppo caro!
Jag lär antagligen inte kunna föra några större konversationer, men kommer i alla fall inte känna mig helt "blind".

Ny vecka, nya utmaningar. Mamma har beställt sachertårta till helgen. Familjemiddag. M kommer inte att vara där, men Kusins nye pojkvän och sambo:-)

En dag till

Det tomma hålet från i går hänger kvar i dag och drabbar jobbet. Jag gillar att upprätthålla en känsla av kontrollerat kaos, men när kaoset hotar att spränga gränserna, mäste det finnas balans för att hantera det. Ett skratt på rätt ställe, lätta på trycket inte ta saker på för stort allvar. Det går inte fantastiskt.

Jag äter lunch med Dotter. Vårt förhållande börjar normaliseras mer och mer. Hon är inte på sin vakt längre. Passar på att stjäla en extra lång kram vilket hon accepterar och pratar med henne om hennes brutna förhållande. Hon svarar relativt otvunget och ser faktiskt lite ovillig ut när vi är tvungna att bryta upp.

Jag går förbi en blomsteraffär och köper två gerberor i klara färger för att ha något att vila blicken på. De hjälper till att ta det där extra andetaget som behövs.

Efter jobbet har jag en session med Son som har skickat in anmälningar till ungefär tio sinsemellan olika högskoleutbildningar, utan att ens ha fattat att de varar i fyra år (minst). Det känns inte helt fantastiskt att be honom att fundera igenom hur han kände att gynmnasiet varit och hur det skulle vara att ha det så i fyra år till. Också att börja tänka vad han gör om han inte kommer in. Jag så åt honom på skarpen att för en gångs skull sluta försöka göra vad han tror hans föräldrar vill.
Det är inte lätt för honom. Det är inte enkelt för mig att få honom att tänka framåt och inte för mycket på det som varit och är. Vi går igenom vad det värsta som kan hända är och hur man kan hantera det. Det är svårt att stoppa livet.

Sedan lagar vi mat tillsammans. Jag har köpt Masa Harina - majsmjöl för tortillas. Medan jag gör guacamole (3 avocado för 12 kronor kan jag inte stå emot) och steker köttfärs med spiskummin, garam masala och chili, kavlar han tortillas. Det blir fantastiskt gott med nybakade tortillas och jag får äntligen stilla den längtan efter något riktigt starkt i munnen som har funnits där hela dagen.

Dag 30

Jag brukade alltid ringa henne från flygbussen på väg hem. Insikten suger till och det ekar lite i det tomma utrymmet. Samma i går kväll, på väg till hotellrummet. På ren reflex var jag på väg att ta upp telefonen, tills det gick upp för mig att det blir inget. Det är inte bara saknaden efter nio år, det är en hel del vanor som skall suddas ut.också.
Annars är ju resorna en lättnad. Det känns alltid som om man är på väg framåt i ett flygplan.

Jag flyger hem med solnedgången. Ett fortfarande snötäckt Sverige skimrar i rosa under oss när solen färgar det tunna diset. Till slut sjunker solen ner, byter färg från rödorange till rosaröd och lämnar sedan kvar en rand som skiftar från klarorange ner till rött. Det här vänjer jag mig aldrig vid och jag ser alltid till att få fönsterplats efter alla år.

Dansar för mig själv

Även om man bor i förorten, så är det inte långt till stora staden. Jag tog fasta på det när lördagsTV nådde ett nytt bottennapp och det kändes som en bra idé att röra på sig lite. Det var mycket lärorikt. Jag fick bland annat se hur man öppnar en Sam Adams med en Iphone. Det verkade inte vara första gången. På vägen hem såg jag också De Mest Förstorade Läpparna I Norra Europa. De satt på ett väldigt litet ansikte.

Södra teatern är lite av en favorit. för många år sedan brukade jag gå dit med Inga-Lill, på klubb Dakkar och lärde mig älska västafrikansk musik. Den kärleken håller i sig än.
Det kändes lite busigt att sticka in till stan vid tio, ställa sig och titta en stund för att sedan bara kliva in i massan på dansgolvet. Jag är 55 jag skiter i om någon ser mig dansa ensam och tycker det är patetiskt. Jag mådde bra av det.

I dag tog jag en lång promenad med lektion 10 och 11 i italenska.
– A che ora vorrebbe pranzare?
– Al le due?
– No, non al le due, al le tre.
– D'accordo!

Efteråt gick jag och hälsade på mamma på korttidshemmet där hon är en vecka medan pappa är bortrest. Hon blev glad och pratade mycket. Inga ord man förstår dock.

En gåva

Karin i blomsteraffären fick kakor i dag. Tidigare i veckan bakade jag vallmo- och citronkakor och hade redan då baktanken att hon skulle ha, för att hon räddade min helg. Sen tog det några dagar innan jag tog mod till mig. Konstigt att det ska vara så svårt att ge bort något. Tänk om hon säger nej?
Det gjorde hon nu inte, hon blev glad. Sa att hon gillande vallmokakor. Hennes påskliljor fyller fortfarande vardagsrummet med en härlig doft.

Det känns olika från dag till dag

Jag skrev faktiskt ett mail till slut. Hittade ett sätt att förmedla det jag tänkt på som inte var alltför invasivt. Ett svar kom, som egentligen inte sa mer, men var formulerat på ett tydligare sätt. För mig känns det bättre med tydlighet även om den är i stort sett innehållslös.

I övrigt bygger jag staket. Plockar fram oförenligheterna, sätter upp en spjäla efter annan. Tänker på hur jag vill ha det. Hur jag inte vill ha det. De sista dagarna har jag också kunnat förlora mig i jobb. Även om jag fortfarande vaknar tidigt, så vandrar tankarna friare nu.

Scusi signorina, lei capisce l'inglese?

Det fina vädret och ledigheten ger bra tillfällen till promenader. Det är kallt och färgerna är fortfarande urfrätta i snön pch det kraftiga ljuset, men jag kan både känna och se att solen tar.

Fläckarna av brunt växer på vägarna och det är större risk att man dränker fötterna där isen täcker stora pölar, än att halka omkull. På två dagar har jag gått 23 kilometer och jag räknar med att gå minst en mil till. Vanligtvis har jag musik i lurarna, men de senaste dagarna haar jag tagit på mig en uppgift. Om drygt sex veckor åker jag till Venedig. Den här gången utan någon som kan flytande italienska. Det vore roligt om jag inte var helt döv när det gäller språket. Jag har en amerikansk kurs i italienska som jag har laddat till min MP3 och går nu i skogen och lär mig tala italienska. Först kändes det jättekonstigt att tala för sig själv, men efter ett tag släpper det och jag går och repeterar:

– Io capisco l'italiano.
– Un po
– Non molto bene

 Det får mig faktiskt att skratta högt ibland, det är så... annorlunda.

En god gest

– Tänkte du ge dig iväg? Karin i blomsteraffären rusar ut.

– Det får du inte göra! Hon har bevittnat vårt näst sista möte, när M aktivt försökte undvika att bli sedd. Hon vet.

– Här, den här färgen vet jag att du gillar! Hon drar mig mot de orangea tulpanerna. Till slut enas vi om gula och violetta. Hon väljer ut påskliljor åt mig. Vi pratar, jag vet inte riktigt om vad, men jag ser hennes vänliga blick. Den viker inte undan.

När jag har betalat, hämtar hon en extra bukett påskliljor och innan jag går, kramar hon om mig. För första gången på åtta år. Tack Karin.

Hypomani

Känner mig oerhört aktiv och närvarande i dag. Hinner med otroligt mycket på jobbet, fingrarna flyger över tangentbordet, en smärre katastrof får mig att skratta och mitt i allt så snurrar den där tvättmaskinen i magen; vad ar det som hände, varför blev det så... tills den plötsligt stannar och åtminstone en del av byken är klar:

Det jag inte känner till, kan jag inte göra något åt. Det jag inte kan göra något åt får inte hålla mig kvar i ett tillstånd som förlamar och hidrar mig att gå framåt. Jag får helt enkelt acceptera att det inte finns en läxa i detta.
Mitt eget agerande har jag valt själv. Även om det säkert bidrog till att det tog slut, var alternativet värre.

Insikten är förstås inte originell på något sätt, det är timingen när den kommer som gör hela skillnaden. På sitt sätt är det ett beroende som ska brytas.

Åhh, analogin? Jag har tvättstuga i kväll.

Ett livstecken

Det kom ett mail i söndags. Ett som skoningslöst slet upp den två veckor tunna skorpan. Inte genom sitt innehåll utan bara för att det kom. För att det stod en önskan om "Ett stilla utbyte av funderingar och tolkningar".

Det sista jag känner för är "stilla". Jag vill vråla "VARFÖR??!" Det var DU som knuffade! Än  talade om en framtid, än sa "inget gemensamt". Din mun sa en sak, ditt kroppsspråk och beslut något annat!

Jag! Fattar! Inte!

Vad gjorde jag då.
Jag valde att inte linda in hur jag upplevde situationen trots att jag visste att du skulle uppfatta det som press. I stället för att vänta ut dig, utmanade jag dig att bevisa min betydelse. Jag riskerade medvetet framtiden därför att jag var rädd för alternativet. Att konstant bli bortprioriterad. Att sakta reduceras till den man kommer till för god mat och lite närhet när andan faller på. Att stanna upp och inte längre utvecklas. Det sista var jag delaktig i.

Borde jag säga det här? Kanske kommer det att kännas bättre en liten stund. Men över lag? Det är ändå jag som måste hantera min sorg, min ilska. Jag är ganska säker på att sanningen ter sig annorlunda från andra sidan, men inget kommer att förändras för att jag lägger min energi på att försöka föra fram min.

Jag sover på saken.

Rörelse

Helt klart missförstod Son Earth Hour. Jag gick hemifrån före honom och  när jag kom hem, var alla lamporna tända i lägenheten. Pinsamt om mina fönster var de enda som lyste (nja, så var det nog inte).

Det kändes som gamla goda tider. Jag rusade genom centralen strax före halv ett för att hinna med tåget hem, uppför alla stillastående rulltrappor och precis när benen vek sig (bokstavligen vek sig) tre steg från toppen hör jag "dörrarna stängs" halar mig upp med armarnas hjälp bara för att se tågeländet dra iväg.

Det gick ett tåg till en halvtimme senare. Tur det, nattbuss är definitivt under min värdighet numera.
Konserten överträffade förväntningarna. Man blir sedd på den här typen av tillställningar, det finns ett gemensamt intresse som förenar. Det dämpar känslan av utstötthet som finns där som en otäck underström efter ett uppbrott. Dessutom så är det ingen som skulle bry sig om ifall en dansar för sig själv - alla dansar. Dans är bra, dans behövs.

Stockholm i dag

Det här är Stockholm för mig: Jag går förbi Hötorgshallen och köper en bit ungersk sylta. Samma affär där jag brukade köpa sylta till lunch och äta den på takterassen varma sommardagar 1973. Det unga paret som står där i dag bär tydliga likheter med sina föräldrar.
Efteråt promenerar jag på Sveavägen, mot Picard som har öppnat en affär i Sverige. Jag köper frysta franska flageolettbönor till ett mer än rimligt pris. Att köpa dem på burk brukar vara svindyrt.
På vägen tillbaka ser jag en affär som säljer handgjorda streetskor från Brasilien. Hela väggarna är fyllda av färggranna glada skor, som inte väger något alls. 140 gram berättar den uppenbart brasilianske mannen. Jag pratar med paret som äger affären..Vi diskuterar snö som alla gör i år. De berättar att de ska flytta till Nice till sommaren. Jag berättar om mina franska kollegor som gläds åt snö i sina trädgårdar. Jag köper ett par för trehundrasextio kronor, att ha när våren kommer. En gåva!
Till sist köper jag öl, som bryggs i ett litet bryggeri 12 kilometer från där jag bor. Det passar bra till smörgåsar med sylta och inlagd svamp som jag ska äta innan jag går på konserten med afrikanska artister.

Överlevnad

En sak är säker, tulpaner har aldrig överlevt så här länge hos mig. de är inne på åttonde dagen. Jag sköter dem. de står svalt under dagen och jag byter vatten ofta. I dag köpte jag en bukett till, nu har jag tre omkring mig.

Varje kväll tänder jag ljus. det känns skönt och ombonat och håller spökena någorlunda borta. Det och taffliga filmer om "The Librarian".

Klockslag

Klockspelet i Helsingborg spelar "Sov du lilla videung". Med tanke på vädret borde de snarare spelat "Stormy weather" vilket jag också har hört framföras här. Jag känner inte till historien om varför man får höra de mest oväntade melodier spelas, men det är uppiggande på ett bra sätt. En annan sak som är uppiggande är det ofta återkommande tidtabellbytet på flygbussarna. Tur att jag har svårt att avhålla mig från att springa när jag ser "min" buss stå vid hållplatsen. De hade flyttat fram avgången med fem minuter.
Hotellet jag bor på är mer än lovligt pittoreskt, men det är så jag vill ha det. Även om det kan innebära att varmvattnet saknas på morgnarna eller att man behöver en speciell teknik för att få upp deras låsta ytterdörr (ingen nattportier) när jag kommer mitt i natten.
Jag behärskar tekniken nu, men det är fortfarande spännande att se om jag kommer in eller tvingas söka ett annat hotell. Det är det värt - om man får bo i Flower Power rummet där en hemmamålad Campbellburk sitter i anslutning till en tapet med Marimekkomönster.

Mina fingrar lyder mig inte i dag. Jag som kommunicerar mycket via mail och förlitar mig normalt på att det som skrivs är rimligt rättstavat och korrekt, tvingas se hur bokstäver som borde skrivits av vänster hands fingrar i stället ersätts av dem som höger hand normalt skriver. Det här är förstås inte bra och indikerar att det är en rejäl bit kvar till balans även om det i dag känns rimligt avdomnat. Nåja, återigen förvånas jag över hur länge sedan det känns - det har gått åtta dagar. Fortfarande alldeles för nära för att kunna få någon form av insikt - vad är det som gör att en väljer att plötsligt inte tala?

Vinden har smetat ut himlen så att alla moln har tonade kanter i grått eller orange och på vägen till flygplatsen omges vi bitvis av snörök, trots att snön är sparsam här.

Hoppas att planet lyfter.

Lördag

Boeuf bourguignonnen är perfekt och smakar fantastiskt ihop med mandelpotatis och Bordeaux.  Ljusen är tända, tulpanerna utslagna och jag ser på ett underbart program om hur man försöker göra instrument ur skräp, samtidigt som jag håller koll på vad som händer på nätet. I kväll känns det som avskildhet, inte ensamhet.

I morse vaknade jag tidigt, tog fram en högrev så att den skulle tempereras och låg och läste en timme innan jag kokade mig en balja te. Efter frukost förberedde jag grytan, stekte köttet, hällde på vin, la den i ugnen på låg värme och åkte till Lijevalchs. Egentligen var det för spretigt och för mycket folk som trampades och knuffades, men det fanns ändå en del ljuspunkter,
Efteråt gick jag hela vägen från Djurgården via Strandvägen till systemet på Regeringsgatan (vinkällarbutiken) och köpte en liten flaska bra champagne. Om det dyker upp något tillfälle att fira, är jag beredd.

Dagens tulpaner:

Ludd

 Det gör ondare i dag igen. Jag berättade om min resa till pingst "Ska du åka med M?" frågar de. Varje gång jag berättar för någon så rämnar den tunna, tunna skorpan. Skorpan som finns trots att bara fem dagar gått, det är inte någon tid alls. Det känns som länge sedan, fast ändå nte. Jag har känt mig övergiven så mycket längre, även om det officiella avslutet kom i söndags.

Jag berättade för Son i går. Han blev tyst. Sen kramade han mig. Jag skulle aldrig, aldrig ha kommit på tanken att krama min pappa.

Navelskåderi? Japp, mycket navelludd som ska plockas fram och skärskådas innan det här är över. Ord som "statik" och "dynamik" har börjat dansa runt, även om "sårad" och "avvisad" fortfarande överväger.

För den sakens skull så innebär de tinte att man behöver leva som en asket. Tulpaner är på plats och sprider glädje med sina färger. Frysen är av någon anledning full med italiensk Salsiccia (hittad på extrapris). Jag steker försiktigt lök, vitlök och stjälkselleri i olivolja, tillsätter tomatpuré, höjer värmen och låter purén mörkna. Lagom när pastavattnet kokar, mosar jag salsiccian i röran och när pastan (spaghettini) nästan är färdig, häller jag i lite rödvin och slänger pastan i såsen.
En chianti är perfekt till, Brolio 2009. Det året när Barone Ricasoli inte gjorde något förstavin utan lät även de druvorna gå i den "vanliga" utgåvan.

Soundtrack: Santana, Supernatural

Lunch

Det är svårt att bryta vanan att vakna halv fem, även om hjärtat inte dunkar lika hårt som tidigare. I stället börjar jag tänka på allt jag missat på jobbet, vilket inte direkt bidrar till att kunna somna igen. Mental flygning kan jag inte längre - ska se om jag kan börja träna det, men risken är att jag är alltför "jordad" nuförtiden.

I stället har jag hittat något som stillar tankarna. Något som känns rätt absurt - "Fader vår". En relik från min konfirmationstid. Det fungerar precis som att räkna får, bara det att får är för enkla och styr inte bort ovälkomna tankar på samma sätt. Tio Fader vår och jag är medvetslös.
Jag är inte religiös. Därför tycker jag att det är intressant att jag svarar på upprepade ramsor - bönen har en viss kraft för sig själv.

Jag väljer att jobba hemma för att komma ikapp med planeringen och stänger av mobil och mail. Vid tolv, efter fyra timmar i soffan (datorn i knät) känner jag att en lunch ute och en promenad dit är nästintill en nödvändighet. Går ut i det iskalla vädret och får en gudomlig (pun) ingivelse - jag har gångavstånd till Plantagen med Waynes Coffee. En rask promenad i kylan och jag kommer in i paradiset. Över tjugo grader, ljust och det doftar helt underbart. Nästan inga människor på en vardag, vilket är tur, det tar en evinnerlig tid att beställa trots att det är tre före mig i kön. Men vad spelar det för roll, när man sitter och äter med utsikt över en djungel. En fågel hade hittat in och flög runt och kvittrade lyckligt. Efteråt var det nästan skönt att komma ut i kylan.

Dela

När jag läser Jonas Hassen Khemiris öppna brev är det som att falla bakåt i tiden till det år jag fyllde tio. Det året vi invandrade till Sverige och jag fick lära mig ett helt annat språk. Han träffar känslan av utanförskap på pricken. Språket gick fort nog, men koderna, hur man interagerar, de oskrivna reglerna, det har tagit en stor del av livet och jag är inte säker på att jag behärskar dem än.

I jämförelse med dem han skriver för har det gått bra för oss. Mina föräldrar är högutbildade och jag är blond, blåögd och har alltid behärskat svenskan bättre än många infödda. Men jag kan lika mycket som Jonas relatera till utanförskapet och känslan av att vara här på prov.

Jag gillar dessutom att någon äntligen tar bladet från munnen på ett sätt som visar på människan och  inte en företeelse. Det är otäckt mycket vi och dom nuförtiden och jag är fortfarande inte säker på om jag är "vi" eller "dom".

Dagens tulpaner