JLS plöjer

Jag vaknar mitt i natten, pulsen bultar och tankarna rusar. Jag ställer in sinnet på en vacker, höstlig väg helt täckt med nedfallna löv. Marken lyser guldgul runt mig, längre bort mörknar den mot orange. Jag brer ut armarna, slappnar av i kroppen och gör avstamp, beredd att sväva upp över trädtopparna, som så ofta förr.

Faller tungt i marken med hakan före. Flera gånger försöker jag med lika dåligt resultat. Illa, jag har alltsomoftast kunnat flyga mig ur stress.

Labans grova

Kunde inte hålla mig i dag heller. Labans limpor flinade åt mig i färska bröddisken och eftersom jag just hade köpt Bregott med havssalt till extrapris, fick en följa med mig hem. Inte till gårdagens extrapris dock.

Nybakt bröd med frasiga kanter, smör med grova saltkorn, även de med ett härligt knaster i munnen, den friska sältan kompletterar frukten i brödet - en snabb väg till en stunds total njutning.

I morgon äter jag det sista av pumpasoppan från i lördags.

Ett gott samvete

Vilket sammanträffande! För första gången på ett halvår öppnade jag Cooptidningen "Medmera"och fick syn på en artikel om Laban som bakade bröd på Gotland. Laban exporterade också degen till Coopbutiker för bake-off. Till min stora överraskning hittade jag Labans bröd när jag gick shoppingrundan i min lokala affär. Små gosiga tegelstenar av olika färg och vikt låg där huller om buller. Två för 30:-. Jag valde ut den jag trodde var dinkelbrödet, fortfarande lite ljummet och köpte samtidigt lite äpplen. "Tio kronor" sa flickan i kassan. Jag gjorde ett snabbt överslag med mig själv, kom fram till att jag nog behövde säga något. "Det kan inte stämma" sa jag. "Du har slagit in brödet för två och femtio". "Ja?" Sa hon. "Frukostbröd!" "Njaej, inte riktigt de här kostar två för trettio." Hon såg inte direkt överlycklig ut, det innebar att hon fick slå om, men efter två försök lyste hon upp igen. "Du får behålla den, den går inte in för något annat." Så jag tackade henne och gick hem med gott samvete och en Labans limpa för två och femtio. Den var jättegod! Knaprig skorpa, mjukt, spänstigt inre och någon frukt i, kanske aprikos. Jag bredde Svart Castello på den och kokade te till. Den för närvarande favoriten - en blandning av två tredjedelar Assam och en tredjedel Pu Erh. Det ger ett otroligt mörkt och fylligt te, aromatiskt, med en svag rökanstrykning. Nästan hela limpan gick åt, säkert sex mackor. Ett halvfabrikat av bästa slag.

En fredag till

Sopp-pumpa

Japp, sådåatt, det är fredag igen. Dagen började med en stendöd bil. M lämnade ljuset på över natten och för första gången i mitt liv var batteriet så dött att det inte ens gick att rulla igång den nerför en backe. Nån sorts relä som ska slå till och ge ström till tändsystemet orkade inte vakna alls. Så snöpligt att ha kommit nerför backen utan ett livstecken. Jag fick skjuta bilen till närmaste vägkant och ringa förövaren, dvs M och be henne fixa. Själv fick jag ta tåget till jobbet.

Efter lunch - tre timmars jobb - var det dags att ge sig iväg igen. Barnens mamma har fixat en föräldrautbildning för föräldrar till ADHD barn. Det spelar ingen roll att jag har full koll på Son, och det är hon som känner att hon behöver, man bangar helt enkelt inte sånt som skild pappa - ens efter elva år. Det gäller dessutom att visa alla myndigheter och skolor att vi är enade - har vi båda gått kursen, kan ingen BUP människa eller skolkurator eller någon annan myndighet slingra sig. Vi följer protokollet, sånt är viktigt i kontakterna med överheten.

Dotter har beställt gröna bönor inrullade i bacon till middag. Enligt den vana jag försöker införa, är det hon som fixar den detaljen. Själv fyller jag på med potatisklyftor, béarnaisesås (hemgjord förstås) och en gotländsk biff som jag hittar på Coop. Det är en spekulation, den är dyr, men riktigt bra kött och barnen gillar den.

Det är en lätt uppvärmning innan morgondagen. Mina föräldrar kommer, det är inte så ofta och jag passar på att dra loss ordentligt. Det blir pumpasoppa med röda linser till förrätt. Calvadosflamberad oxfilé med svampsallad och rösti till huvudrätt och päronsoppa till efterrätt. Jag har lagt en hel del tankar på vad som skall drickas till, Manzanilla till soppan, Allesverloren Tinta Barocca från 2004, en flaska som har legat hos mig i över ett år till huvudrätten och ett dessertvin som jag ännu inte vet om jag ska köpa till efterrätten (jo, det vet jag , jag ska spendera en ohemul mängd pengar på ett j-la dessertvin i morgon, jag får det, det är min hobby).

Sjuk!

Drygt en halv meter, det kortaste avstånd jag hade till min kollega - no touchee touchee - det räckte för att hans nyss utbrytande maginfluensa skulle hoppa över till mig.

Två dagar nästan exakt. Halv elva började magen låta ungefär som kallvattenautomaten som folk använde med jämna mellanrum efter gårdagskvällen. Klockan tre kom febern, det var då två timmar kvar av mötet.

Jag höll ut, blev skjutsad till tågstationen i Upplands Väsby och började den långa resan hem. Ni vet hur det känns, frossa, en oro och väntan på att magen ska vända sig ut och in, långsamma försiktiga rörelser ur tåget, nästan hasande gång i centrum. Jag tänke nämligen köpa upp mig på ett lager vätska och jag tänkte att Yoghurt med Dofilus inte heller skulle skada.

Givetvis stannar kassan upp, den unga söta nya flickan i kassan bredvid får problem med en kund. Den unga finniga pojken i min kassa ser sin chans och rycker in. Lämnar stolen och kön hängande.

Jag står näst i tur och orkar inte uppbåda någon irritation. Tanken på adrenalin i kroppen känns inte lockande, man vill lixom hålla metabolismen på en så låg nivå som nöjligt.

Den äldre herren i keps bakom mig tar det på ett annat sätt. Han suckar högt, irritationen pyr omkring honom och börjar attackera mig också. Tänker med ett stänk av självömkan att det minsann bara borde vara jag och bara jag som har rätt att sucka. Gör en mental justering och låter hans irritation passera, det pirrar lite i nacken bara. Det räcker inte för honom, han muttrar "Dom borde inte släppa ut de nya till kassorna!" Det går fint, jag tänker på hur stolt pojken känner sig när han förklarar för henne, går in i det tills mannen sätter igång en ny attack: "Eller vad tycker du?" vänder han sig till mig.

Jag spärrar upp mina vänliga blå (tror jagi alla fall) och säger vänligt men tydligt: "Jag tycker att de måste få sitta i kassan, hur skulle de annars kunna lära sig? De måste ju träna!" Belöningen för min svarta själ kommer när han viker undan med blicken och kniper ihop läpparna. Pojken kommer tillbaka, ber om ursäkt vilken jag accepterar med ett stort leende, väl vetande att det kommer sätta ännu mer lock på det som pyr bakom mig.

Små glädjeämnen.

Hemma pratar jag med mig själv med barnslig röst, medan jag tar av kläderna från min frossande kropp. Sätter på mig mjuka fleecekläder, raggsockor, tar en alvedon och virar in mig i sängtäcket på soffan. Hoppas att febern lättar lite innan magen ger upp.

So far so good.

Slumrar

En arbetsdag

Tre killar i sextonårsåldern sitter på en bänk mitt i natten och samtalar allvarligt och engagerat, när går förbi på väg hem.
Jag har varit på Sigtuna bryggeri och drickit Gas-Jannes, Humle-Hildas Altbier och Jäst-Hasses export lager. Jag ville dricka Biskop Stefans kalk också, men den var slut. I stället beställde jag Mackmyra edition tre och njöt av den kryddiga vaniljiga smaken. Jag drack den tillsammans med en engelsman i grönrandig seglartröja som hävdade attt han föredrog den framför de engelska sorterna. Han var säkert bara artig. Tidigare på dagen var han en av mina antagonister i en diskussion vi hade om ansvar.

I morgon upp kvart i sex för ytterligare en lång dag med mina kollegor från hela världen.

Höstaktiviteter

Det börjar mörkna innan jag kommer från jobbet, trots att klockan bara är kvart i sex. Skogen ser dunkel och trolsk ut, vägen är mörk och kantas av gula, nästan lysande löv. Det doftar starkt av jord och kompost och det finns fortfarande ljumma stråk i den kalla luften.

Hemma gör vi rulader av lövbiff, alla har sin egen fyllning. Barnen väljer torkad frukt och getost som de får röra ihop själva. Jag fyller min med äpplen frästa i olivolja och manchego. Potatisklyftor är det som serveras och jag rör ihop en rödvinssås som barnen först rynkar pannan åt när de ser ingredienserna, men sedan slåss om.

På lördag tillbringar jag några timmar i skogen och jagar svamp. Det går inte särsklit bra. På tre timmar blir det en halv kasse, två karl-johan, fyra aspsopp, sedan lite blandade soppar, kremlor och några champinjoner. Inte en jätteskörd, men det räcker till en svamprisotto på kvällen.

M tar med sig sina troféer från översätttningsrundan i veckan, inlagda skaldjur och vildsvinskorv som vi äter till en liten flaska Crémant d'Alsace. Sedan svamprisotto. M fick också med sig ett par flaskor vin. Vi väljer en Sangiovese som överraskar, inte så mycket frukt som vi skulle förväntat, i stället en underbar kryddig doft, läder och tobak och en stram, men ändå mjuk smak.

På söndagen kulminerar mina funderingar på vad jag ska göra när cykelsäsongen är slut. Jag cyklar till Jula och köper en trappmaskin och en pilatesboll. Barnen blir jättelyckliga och trampar runt även om Son knappt får ner pedalerna.

Till i morgon kokar jag Bulgur i lite vitt vin och hönsbuljong. Tillsammans med lite parmesan och en del av de inlagda skaldjuren blir det en bra skaldjursrisotto.

Ett ögonblick

Solen har knappt lyft över horisonten och tänder små regnbågar i miljoner daggdroppar på fältet. Jag är omgiven av vältrande dimmor som avgränsar världen utöver 50 meters horisont.

Längre bort skymtar dunkla gestalter bakom stora kantiga redskap. Jag vet inte vad fågelskådarna ser i sina objektiv, men de ställer upp, även en dimmig morgon som denna.

Det är kallt, luften river i lungorna och mina fingertoppar stelnar i fartvinden. Det gör inget, just nu i tjugo minuter är världen vackrast.