Sjuk!

Drygt en halv meter, det kortaste avstånd jag hade till min kollega - no touchee touchee - det räckte för att hans nyss utbrytande maginfluensa skulle hoppa över till mig.

Två dagar nästan exakt. Halv elva började magen låta ungefär som kallvattenautomaten som folk använde med jämna mellanrum efter gårdagskvällen. Klockan tre kom febern, det var då två timmar kvar av mötet.

Jag höll ut, blev skjutsad till tågstationen i Upplands Väsby och började den långa resan hem. Ni vet hur det känns, frossa, en oro och väntan på att magen ska vända sig ut och in, långsamma försiktiga rörelser ur tåget, nästan hasande gång i centrum. Jag tänke nämligen köpa upp mig på ett lager vätska och jag tänkte att Yoghurt med Dofilus inte heller skulle skada.

Givetvis stannar kassan upp, den unga söta nya flickan i kassan bredvid får problem med en kund. Den unga finniga pojken i min kassa ser sin chans och rycker in. Lämnar stolen och kön hängande.

Jag står näst i tur och orkar inte uppbåda någon irritation. Tanken på adrenalin i kroppen känns inte lockande, man vill lixom hålla metabolismen på en så låg nivå som nöjligt.

Den äldre herren i keps bakom mig tar det på ett annat sätt. Han suckar högt, irritationen pyr omkring honom och börjar attackera mig också. Tänker med ett stänk av självömkan att det minsann bara borde vara jag och bara jag som har rätt att sucka. Gör en mental justering och låter hans irritation passera, det pirrar lite i nacken bara. Det räcker inte för honom, han muttrar "Dom borde inte släppa ut de nya till kassorna!" Det går fint, jag tänker på hur stolt pojken känner sig när han förklarar för henne, går in i det tills mannen sätter igång en ny attack: "Eller vad tycker du?" vänder han sig till mig.

Jag spärrar upp mina vänliga blå (tror jagi alla fall) och säger vänligt men tydligt: "Jag tycker att de måste få sitta i kassan, hur skulle de annars kunna lära sig? De måste ju träna!" Belöningen för min svarta själ kommer när han viker undan med blicken och kniper ihop läpparna. Pojken kommer tillbaka, ber om ursäkt vilken jag accepterar med ett stort leende, väl vetande att det kommer sätta ännu mer lock på det som pyr bakom mig.

Små glädjeämnen.

Hemma pratar jag med mig själv med barnslig röst, medan jag tar av kläderna från min frossande kropp. Sätter på mig mjuka fleecekläder, raggsockor, tar en alvedon och virar in mig i sängtäcket på soffan. Hoppas att febern lättar lite innan magen ger upp.

So far so good.

Slumrar