Bokslut

Efter åtta år på det nionde, gick kärleken i moln. Det hände i mitten på juni.

Efter åtta år på det nionde med i stort sett ingen friktion hade det vuxit fram en insikt om att det här kunde bli för gott. Tidigt valde vi att inte fösa ihop våra barn som båda har diagnoser av olika slag. Vi lyckades frigöra två helger i månaden som var "våra". I övrigt delade vi vårt liv genom telefonsamtal och  meddelanden. Utan missförstånd. Det var inte svårt, första gången vi träffades, sa jag "åhh!" Hon föjde min blick och sa "mhm" med en total förståelse om vad jag menade. Samtalet som följde efter har aldrig slutat.

I juni kom livet i vägen. Dödsfall i familjen och en minst sagt usel arbetssituation som hade pågått en lägre tid tog sannolikt ut sin rätt och det vi hade tillsammans sattes på undantag. Det visade sig också svårt att prata om, plötsligt kom missförstånden och otydligheterna. Det är omöjligt att förklara att något fattas som den andre inte säger sig ha märkt. Ofta kommer detaljerna i vägen och man förvandlas till en som kräver.
I dag, årets sista har jag visserlingen en bättre förståelse för vad som händer, men ingen aning om det här kommer att kunna repareras.

Samtalet med Son som togs efter att jag insåg att alla min ansträngningar bara fick honom att böja sig, inte gå framåt var i stort sett bra, även om inga löften gavs eller beslut togs. Årskurs tre är inte lika tuff som tvåan och han får lite mer tid å sig att läsa. Jag hänger fortfarande med i hans kurser och vi talar mer om dem nu. "Varför då" är en mycket bra inledning och verkar fungera bättre. Jag törs inte hoppas för mycket, men det tär inte på vår relation som det gjorde förr.
Som några så klokt påpekade är inte gymnasiet livets ände utan dess början, det är bara mina rädslor och ryggsäckar som gör sig påminda.

Min mamma togs in på sjukhus tidigt i år för att hennes hjärta inte riktigt orkade med och hon samlade på sig alltför mycket vätska.  Hon hade oturen att drabbas av en blodpropp under helgen när inga läkare fanns tillgängliga. Två veckor senare kom nästa blodpropp, hon låg en natt utan att någon upptäckte det. Fortfarande är hon förlamad i halva kroppen och kan inte tala. Min pappa vill ha henne hos sig, men kan inte förstå vad hon säger. Ingen förstår vad hon säger.

Hur är det på jobbet då? Jotack bra, folk verkar uppskatta det jag gör, även om jag just nu sitter som en riktigt udda fågel.

Kommer ni ihåg Fyra nyanser av brunt? En otroligt depressiv film, det var som om Killinggänget kände sig tvungna att visa att de kunde mer än högröstad komik. I stället för uppåt skruvade de neråt, tills det inte fanns något hopp alls. Det året fick färgen brunt ett oförtjänt dåligt rykte.

Året efter kom "Bang Bang Orangutang" som sjönk ännu lägre. Filmen inleddes med att Mikael Persbrants rollfigur körde över sin son och sen gick det bara utför. Jag kommer ihåg att han hade en fras, något i stil med: "Det värsta har redan hänt, alltså måste allt som kommer att hända härefter bli bättre". Filmen bevisade motsatsen gång på gång.

Därför ska jag inte säga "2013 kan bara bli bättre". I förhållande till vissa tidigare perioder, så har jag ett fantastiskt liv, även om det är en del utmaningar på vägen. Det vore sannolikt klokt att skaffa knäskydd och hjälm dock.

Se upp 2013, här kommer jag!

Tankar på en fredag

Niklas, Plura och Mauro sitter och blir beundrade i programmet "Tack för musiken". Oavsett vad jag tycker om självbespegling blir jag nostalgisk när jag hör "Kärlekens tunga" och "Förgiftat blod". Tills jag minns när den musiken känns som bäst. Skilsmässa och uppbrott. När jag tittar i skivstacken som fortfarande finns i vardagsrummet finns de där som tecken i tiden: Plura och Ulf, Limbo, Män utan kvinnor.

Förändringar

En gång på gamla tiden med Lunarstorm, så följde jag en person som varje dag publicerade ett skämt. Jag vet inte säkert varför jag följde honom, det var nog mest för att han var i min ålder och vi var inte så många där.
En dag så skrev han något i stil med "Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, min vän dog och jag är inte säker på vad jag ska göra med mina känslor, ni som skriver här verkar ju ha koll på känslor, kan ni hjälpa mig?"
Ingen svarade honom, inte jag heller, det kändes lite udda att tala med någon som bara skämtade varje dag för att sedan svänga om totalt. Kort efter så avregistrerade han sig.
Även om jag har använt den här bloggen som säkerhetsventil många gånger under tider av extrem förändring, så känns det som att jag här har blivit mer och mer som han. Jag publicerar recept - om något - och talar inte om mitt liv alls. Självklart är det för att skriva blogg inte längre är som att ropa i vinden, det är fantastiskt hur litet ett så stort ställe som nätet kan bli, man är inte anonym längre. En annan anledning är att jag inte förändras lika mycket. Jag har jobbat på samma ställe i elva år. Jag är (lyckligt) tillsammans med M sedan nio år, livet upprepar sig.

Tills nu.

Jag har en Son som har diagnosen ADHD. Det är oftast kanonbra. Jag vet ingen i hans ålder med den självkännedom som han tvingats utveckla. Han är charmig, social och omtänksam. Jag gillar honom, int bara för att han är Son, utan för att jag trivs i hans sällskap.
Det finns förstås en baksida. Man måste anstränga sig för att fånga hane intresse. Om man inte gör det, har man ingen möjlighet att påverka. Man måste vara ganska högljudd och tydlig också. År efter år har han testat varje lärare i skolan, inte många har hållit måttet. Dagens skola är inte gjord för sådana som han och jag har fått ersätta hans lärare som mycket sällan fångat hans intresse.
Utan att jag har märkt det, har mitt (vårt, hans mamma är med på ett hörn då och då) ersättande av skola och andra s utvecklats till en dysfunktion. Visst, det är fantastiskt att ha undervisning varje dag och se att det gör skillnad, även om det är som ett jobb förutom det ordinarie, men besvikelsen, när han ändå väljer bort att fullfölja är inte lika rolig. På sista tiden har det blivit mer och mer av det. Glidningar, undanflykter och lögner. Det här har gjort oss alla till sämre människor än vad vi är och jaghar insett att brytpunkten är här och nu. Mitt kanske sista uppdrag som pappa innan jag så sakta transformeras till en närstående medmänniska: Att lägga fram valmöjligheterna: Bli vuxen och ta konsekvenserna av dina handlingar eller förbli barn ett tag till och låt dig styras.

Wish me luck...