Jag skriver - alltså existerar jag

Färger är bra, den får stå nära mig när jag är hemma och på ett dragigt ställe när jag jobbar. Då räcker den längre. När jag är på blomsteraffären dit vi brukar gå, undrar jag om alla andra utom jag vet att vi är historia. Ingen nämner längre hennes namn, hon som äger butiken undrar försiktigt om jag skall ha dem själv eller "tillsammans med någon". Det känns... ensamt, men om man har haft en röd tråd till någon i nio år, så måste man tillåta sig att känna sig ensam.

 

Att tillbringa delar av dagen med att övertyga sina medarbetare om att de skall göra saker de känner sig tveksamma till och få det att fungera är en mycket välkommen distraktion.

 

Dom gillade min kaka också.

Lördag

I dag vaknade jag tidigt, men inte mitt i natten som de sista månaderna. Det är mer ett tecken på utmattning än något annat. Jag måste närma mig elefanten lite försiktigare, den är fortfarande väldigt påtaglig och äter upp all energi..
Eftersom jag var tidig, hann jag fram till Moderna Museet strax efter öppning. Jag vill gärna se Hilma af Klint, men vill också gärna ha utrymme för att kunna ta in målningarna utan att folk springer i vägen hela tiden. Det var tur, hon behöver tid att ta in. Dels är jag inte riktigt bekant med hennes symboler, och hennes målningar är ganska subtila för att vara abstrakta konstverk.

Efteråt tar jag en fika på kulturhuset, går förbi Hötorgshallen där jag köper en substansiell köttbit innan jag åker hem.
På vägen från tåget går jag förbi blomsteraffären och köper de finaste tulpaner de har. Jag bakar en citronkaka, mitt bidrag till en fika i morgon. Senare gör jag en biff och bea och dricker lite bordeaux till.
Dagens soundtrack: Maryam

Offload

Jag tror att oddyssén som pågått sista tiden snart är över, på ett eller annat sätt. Vi har båda sagt vad som behöver sägas till varann och det är bara ett beslut som måste tas.
Om en får uppfattningen att en har huvuddelen av sitt liv någon annanstans än tillsammans, blir relationen statisk och som mest bara en förströelse. I mina mörkaste stunder har jag ett klart och tydligt namn på det slags förhållande. Det är för lite för det jag känner eller vill.

Tänker att det i slutändan alltid är gemensamma livsmål som avgör huruvida man håller ihop. Kärleken är sekundär. För en romantiker som jag är det en besvikelse.

Samtidigt förstår jag och respekterar att man inte längre är lika beredd att ge efter som förr i tiden. Trots allt har vi båda fajtats för vår integritet. Hur mycket jag än älskar, så vet jag att jag skulle gå sönder om jag gjorde avkall på det som är jag och det skulle hon också.

"Vi ger oss inte, vi börjar om igen"