Egoboost

Jag Har Cyklat Om En Moped! Fatta!!!

Han kom in på vägen cirka 100 meter före mig. Jag hade bra flyt och trampade på utan att låtsas om honom. Tills jag märkte att jag faktiskt kom närmare. Det var fortfarande rätt osannolikt, så jag höll mig kall och höll bara farten. Vid varje uppförsbacke tog jag in på honom. Uppförsbacke!!! Till slut, efter cirka 600 meter trampade jag till och körde om. I Uppförsbacke! Strax före krönet!

Jag lyckades hålla undan i ytterligare 300 meter då jag svängde av och uppenbarligen lever jag fortfarande så att jag kan berätta om det. Än är det krut i gubben...

Fredagsmys

Dotter ville ha ugnspannkaka. Jag hade läst om det här vinet och ville gärna prova. Eftersom hon inte är så intresserad av att vara med och laga mat, går det ganska bra att luras. Så i stället för att göra ugnspannkaka, gjorde jag yorkshirepudding. Tanken var att hon skulle se det som pannkaka, medan jag skulle kunna använda den tillsammans med kött och sky och få ett bra komplement till vinet.

Fullträff! Det enda jag ångrar är att jag inte tog bild av den. Från att ha varit en smet som nådde 2 centimeter från ugnsformens botten, bildade den på 30 minuter ett veritabelt båtskrov, dubbelt så högt som formen, säkert 12 centimeter i kanterna, vackert bruna och fasta och mjuk, vackert krämgul i mitten. Dotter (som då fortfarande trodde det var ugnspannkaka) fick den med knaperstekt bacon och lingonsylt, jag hittade lammrostbiff som jag brynte och efterstekte sakta i järngryta, tillsammans med vitlök och lök, noga kontrollerad av stektermometer. Absolut inte mer än 60 grader.

Vi var båda otroligt nöjda. Hon dränkte sin i lingonsylt och jag dränkte den med skyn från grytan. Franska viner gillar saltiga rätter, så ock gjorde det här, men inte bara det. efteråt tog jag en bit Testun Barolo, det är nu Dotter började klaga på att jag stönade alltför högljutt. Dock förstod hon när hon fick smaka osten. Till slut en mörk chokladbit. Även här var vinet ett perfekt komplement. Får man inte sina endorfiner tillsammans med M, får man göra det näst bästa.

Även vassa vårvintermorgnar har sin skönhet

Hittade ett intressant recept på Kanin med torkad frukt och la det på minnet för att eventuellt göra det med kyckling. Förutom att kanin inte är det lättaste att få tag på, stannar gränsen för söta-djur-man-inte-äter definitivt före Stampe. Vi äter Nasse, vi äter Rosa och Rudolf, men vi äter inte Bambi, Pålle eller Stampe (i alla fall inte den veckan Dotter är här).

Nåväl. När jag kom hem fanns inte en pinal av det som behövdes till receptet. Det som kom ur skafferiet var ett par dadlar från i julas, stora gula russin ursprungsdatum okänt samt valnötter.

Dessutom hittade jag en sex månader gammal rökt korv från marknaden i Ulva, i det närmaste mumifierad. I frysen fanns ingen kyckling, däremot lite skinkstek. Jag fräste skinkstek och lök, tillsatte några urkärnade dadlar, en näve russin, den hackade korven och hällde på en gammal vinskvätt och vatten. Ungefär samma proportioner som i receptet som inspirerade. Dessutom tillsatte jag två nejlikor, fyra kryddpepparkorn och ett kryddmått spiskummin, det kändes rätt till frukten. Till slut hackade jag valnötterna medelgrovt och la i de sista minuterna. Det blev förmodligen inte det minsta likt förlagan, men det var mustigt och doftade underbart.

Son rynkade på näsan "jag gillar inte söta saker i mat" och satt och pillade ut frukten. Vi är inte så kinkiga numer, det en inte äter tar en annan, jag tog hand om hans lämningar. Dotter däremot gick bärsärkagång. Två portioner för en tånåring som ofta inspireras av sin mammas kosthållnig som förstås är avsedd för en som är 32 år äldre. Hurra!

För övrigt som en Stolt Pappa Till Son med Bokstavsdiagnos måste jag kräkas över programmet "Fördärvet" i söndags. Dom skulle skämmas! Jag förstår att medicin inte löser allt, men när jag ser hur de små isolerade rum som han annars lever i, utan tidsuppfattning, utan sammanhang plötsligt kopplas ihop - när hans intellekt plötsligt tillåts komma fram och hans egen frustration över grumligheten släpper, då vill jag gråta av glädje. Varje dag! Tack Christopher.

Trendspaning

Plötsligt är tecknen där. Från en dag till en annan börjar de gula fälten skimra i grönt, mossan på träden blir nästan självlysande och så plötsligt dyker sipporna upp, helt utan förvarning. Jag var där i år också. Livet börjar återfå en del av sin kvalitet.

När jag var yngre, gick det en vandringssägen om en expedit, som när kunden bokstaverade sitt namn började plita ner alla förnamnen. Det var jättekul, alla skrattade åt det osannolika i situationen.

Nu har jag råkat ut för det, två gånger på fyra dagar. Killarna (det är killar) är i tidiga tjugo. Första gången med Dotter förra veckan, när vi skulle köpa nytt kontantkort förra veckan. Ascool kille med stripig frisyr, som sneglar på Dotter med gyllengult långt hår, sminkad upp till tänderna och de snabbt groende brösten upptryckta till strax under hakan som alla andra fjortisar. Hans eventuella hopp släcktes snabbt när Dotter frustade rått åt hans skrivande av en massa förnamn. Balsam för en nervös pappasjäl.

Andra gången var i dag på Systemet, när jag skulle beställa vin. Den här gången uppmärksammades det av en man i ungefär min ålder, som bet sig förtvivlat i läppen under hela tiden han väntade på sin tur. Artig som jag är, väntade jag med att flina vilt tills jag vänt pojken ryggen. Han menade väl. Nu måste jag fråga Son om han kan bokstavera.