Tankar...

En sak som alltid får mig att brista ut i skratt är att jag aldrig i mina vildaste drömmar om föräldraskap kunde föreställa mig att jag en dag skulle tvätta 17-årig Dotters trosor. I dag var det en svart sak helt i syntet med massor av påsytt fluff som fick mig att frusta vilt.

För-julen är en dålig period för en som sätter en ära i att jaga extrapriser. Det finns inga! Snarare verkar den allmänna prisnivån öka, vinsterna ska tas hem den sista månaden. Nåja, jag ställer inte upp på det. Min frys är full av godsaker och jag inför köpstopp fram till efter jul.

I går satte jag in en bit rimmad bog i gjutjärnsgrytan (Anders Petter, fuck Le creuset) hällde på lite vitt vin, en halv kanelstång, två stjärnanisar, fyra vitlöksklyftor och fem svartpepparkorn. Den fick stå i ugnen över natten i 100 grader. På morgonen var den underbart mör och fyllig i smaken. Jag fixade palsternackspuré och bräserade brysselkål i honung och rapsolja.

...och hur under isen är man om Glee får en att rysa?

Pre midvinter

Torsdagen i helvetesveckan hade jag äntligen möjlighet att lägga mig före tolv och naturligtvis vaknar jag en timme innan jag behöver. Halv åtta går jag genom Kista Centrum och träffas rakt i mellangärdet av en dos jul. Det står en luciakör och sjunger stilla natt. En BRA stilla natt. Mycket bättre än man skulle väntat sig i ett centrum. De utnyttjar akustiken väl. Det är nästan tomt så hör dags, men en del människor har ändå stannat till. Jag hör en äldre herre nynna med, han har nästan något glänsande i blicken och mungiporna pekar definitivt uppåt.

Jag får jullunch i dag, vi åker till Ulriksdal där en servitör lägger mer entusiasm på att sälja värdshuset än att fokusera på serveringen. Tyvärr har han svårt att både prata och sköta jobbet, jag tvingas rädda ett fullt glas med mumma som okontrollerat glider runt på hans bricka, alltför nära mig. Maten är god, men inte fantastisk som förr. Dock är en jullunch en jullunch en jullunch och jag går därifrån efter att ha smakat allt (nästan). Lite senare bjuder jobbet på lussebullar, men jag klarar bara av att titta på dem, trots att de brukar vara fantastiska.

När jag går hem faller de första snöflingorna.

Hemma är det tomt, Son sover över hos en kompis, Han har mer än väl förtjänat det. Han har delat helvetesveckan med mig, skrivit engelskauppsats, höjt sim SO från G till VG, han har skrivit prov i spanska, SO och Matte, vad jag vet med mer än godkänt. Jag har sett till att jobba hemifrån efter tre, så att han känner att han har sällskap och ledning när han behöver.

Jullunchen sitter fast i magen och jag bestämmer mig för att ta en promenad oavsett mörker. Jag laddar min spelare med Anders F och njuter av textrader som "jag ser en astronaaat som kan sitta i spagat".

Efter cirka tre kilometer, vid första tonerna av "Det är inte snön som faller" träffas tungan av en snöflinga. Det är precis vad som behövs för att en intensiv lyckokänsla ska rusa genom hela kroppen. Jag ger efter för impulsen och dansar runt på den mörka gångvägen, med glädjen pumpande genom varje åder.

När jag kommer hem, sitter det fortfarande ett fånigt flin på läpparna. Dotter har kommit hem, jag kramar om henne och hon verkar glad för det.

Efter att hon också har gått, dricker jag en MnM (Midvinternattens Mörker) och äter några pepparkakor med ädelost. Det funkar bra ihop även om ölet är lite för matigt för mig.

Menförihelv!!!!

Här lägger man ner sin själ för att övertyga ett gäng halvt motsträviga lärare om att Son förtjänar bättre än han får och sedan får man följande på eftermiddagen:

"Hej bra att vi fick till mötet idag och fick en chans att lägga grunden till en plan för Son och besluta hur vi skall gå vidare.

Det som känns lite tråkigt är att vi har haft ett möte idag där Son medverkar och sedan försvinner han under eftermiddan från skolan utan att tala om detta för någon pedagog för att dyka upp igen 14.20 (eftermidagspasset börjar 13.00) och låter då meddela att han och I har arbetat hemma. Vår svenska pedagog som avsatt tid under eftermiddan till att hjälpa Son med svenskan var mycket besviken."

Tusan vad trött jag blev och ännu mer när jag fick se resultatet från det så kallade "hemarbetet". Nu misstänker jag att han har glömt sin medicin, det är då sånt här händer, men det tänker jag inte tala om för honom på ett tag.

Just nu sitter han och skriver så tangentbordet glöder, med håret pekande rakt bakåt...

Baklängesgryta

Det händer att jag vill göra annat än att spendera ett antal timmar på att laga mat, särskil när M är här. Om man då vaknar på lördag ruskigt sugen på ett långkok utan att ha planerat för något, kan man vara rätt säker på att köttet inte är något problem för en som har två överfulla frysar. Tyvärr känner jag inte till något recept (ja, ja, tjälknöl, men den tar dagar!) som utgår från fruset kött. Det får alltså bli ett experiment - en baklängesgryta.

Jag tar fram en älghögrev som jag köpte tidigare för extrapris. Gnider in klumpen i salt och slänger den i gjutjärnsgrytan tillsammans med en kvartad lök, en persiljerot en halv kanelstång och några svartpepparkorn. Häller på en skvätt vin, inte ens så det täcker, ställer in grytan i ugnen och sätter temperaturen på 125 grader.
Sen åker vi till stan och ser bland annat utställningen med Shirin Neshat.

När vi kommer hem fem timmar senare, doftar det redan i trappuppgången. Köttet har en tunn skorpa och innaför är det så mört att det faller sönder. Vinet har reducerats till knappt en deciliter på botten och smakat otroligt kraftigt, absolut inget mer behöver göras.

Jag serverar köttet tillsammans med en puré på palsternacka och massor med höstkantarell fräst tillsammans med kallrökt fläsk.

Jag har fått lova M att göra om detta, det här möra köttet kan hon slå ihjäl för.

Patos

...jag trodde att vi var på god väg till en bättre situation när vi skrev åtgärdsplanen. Nu känner jag att vi står och stampar på samma fläck som tidigare och tiden rinner ut! Det är bara en termin kvar till skolavslutningen. Vad kommer Du som skolledare att göra om Sons betyg mer speglar skolans oförmåga att styra upp planeringen än hans faktiska kapacitet? Om det händer, kommer skolans brist på åtgärder att drabba Son i resten av hans liv – det är ett dyrt pris för honom att betala för att skolan inte uppfyllde sina dokumenterade åtaganden.

Jag kommer alltid att vara tacksam för hur enskilda pedagoger på Skolan agerat för att hjälpa Son i hans situation, men det räcker inte! Snälla, hjälp oss att också fullfölja Sons grundskolestudier på ett sätt som får Skolan att framstå som en framgångsrik skola och som visar att era värderingar och pedagogik ger resultat. Son förtjänar definitivt den livschans ni en gång erbjudit.

Vänliga hälsningar...

Det tog skruv, vi har ett möte inbokat nästa vecka och en av lärarna ringde upp mig och sa att trots att hon inte hört av sig så måste vi "lita på henne att hon skulle sagt till". Jag förklarade för henne att det inte har fungerat förut och hur duktig än hon var, har hon trettio andra att ta hand om. Det var ett bra samtal, men vi måste få skolledningen att agera.

Samtidigt går det bra för Son, hans hårda arbete ger utdelning. Förra veckan ringde han till jobbet och berättade att han fått Mvg på sitt NO projekt, det som vi jobbade så hårt med. Jag skrek rakt ut av glädje. På kvällen firade vi med Romanesco, potatis och hemrullade köttbullar. Själv kokade jag blomkålsbladen i grädde till puré, men fick inte ha den för mig själv. "Pappa den där gröna krämen var faktiskt god."

Den där gröna krämen blev över och i går när jag kom hem från Helsingborg och kände att jag borde äta nyttigare, kom den till användning igen. Jag köpte billig Pangasiusfilé och tänkte blanda krämen med hummerfond som ett gratängtäcke. Tyvärr var fonden slut, men skam den som ger sig. Jag blandade krämen med lite tomatpuré, torr sherry och laxpasta ur tub - bra mycket bättre än hummersmak. Salt på fisken, sedan krämen över, lättkokt strimlad purjolök runt om, olivolja över allt och in i ugnen i 225 grader i tio minuter.

Delikat!

P.S. jag har bytt ut alla namnreferenser i utdraget ovan ifall ni undrar.

På bussen...

...en klar röst höjer sig ur det lågmälda mumlet i chaufförens kommunikationsradio: "Kan någon vara en god kompis och kontakta mig om hur man fyller i blanketten för felanmälan?"
"Är det den rosa sidan man river ut och skickar in?" (Halvgråtande) "SNÄLLA! JAG HAR ALDRIG GJORT FEL FÖRUT!"

Den godaste curryn

Jag kör ett av mina återkommande projekt - "här är din frys" och "vad behöver rensas i skafferiet". Är sugen på något hett i gråvädret, så det blir en curry. Någonstans har jag läst att hemligheten i curry är att man tar sig tid att steka löken tills den blir riktigt brun. Alltså steker jag lökskivor i smör och baconfett på medelhög värme, rör ofta så att den inte bränns.
Under tiden plockar jag undan i köket, hackar grovt en annan lök, fyra vitlöksklyftor och en tumme ingefära som sedan får gå i matberedaren för att finhackas nästan till mos. Jag hinner skära ett odefinierat stycke kött i tumstora kuber innan löken är brun. Då slänger jag ner nästan en matsked hel spiskummin och väntar liiiite till, strax innan löken bränns.
För att inte skapa för mycket disk, lyfter jag ur löken ur grytan och lägger den i en liten skål medan jag vrider upp värmen och lägger i köttbitarna. Inte alla på en gång, ser till att hålla värmen uppe så att de blir bruna i stället för kokta.

När alla köttbitarna har fått en brun yta, slänger jag ner hälften av lökmoset, drygt en tesked gurkmeja, och nästan en matsked koriander under vildsint rörande. Sänker värmen, kommer ihåg att hacka ner en tomat, smula ner en peperoncino och spär med en deciliter turkisk yoghurt. Några tag med vispen så att yoghurten blir krämig och klicka i lite i taget under omrörning så att den inte klimpar sig. Lite salt och låt småputtra. Eftersom jag tror att köttet som jag tog ur frysen är högrev, låter jag grytan stå en och en halv timme medan jag sköter tvättstugan. Det är nu jag snor några ostbågar ur lördagens öppna påse och inser att det är dumt att inte tvätta händerna efter peperoncinosmul.

När barnens sängkläder är rena, rör jag ut en halv deciliter yoghurt med resten av lökmoset och blandar ner det i grytan tillsammans med en matsked buljong. Ungefär tjugo minuter senare kan jag inte låta bli att stöna högt. Faktum är att jag småstönar vid lunchen på jobbet, när jag äter curryn igen med rostad sötpotatis och lättkokt rostad purjolök.

Med nästan ett halvt kilo kött i räcker det säker till fyra normala portioner.