Baksmälla

I dag drabbas jag av baksmälla efter senaste veckors hyperaktivitet. Känner mig oerhört omotiverad och vill helst gå hem men tvingar mig kvar. Det är höstlov, jag lagar mat till Sons kompis, mig, Dotter samtidigt med lunch till Dotter och mig i morgon. Son går till juniorklubben om dagarna där han får mat. Sätter mig håglöst i soffan, inte riktigt beredd att släppa datorn, så jag försöker återerövra mina vid det här laget rätt så avdankade kunskaper i HTML och gör små subtila ändringar i layouten för att prova mig fram.

Minns Lissabon, en ustställning innanför det mest fantastiska växthus jag har sett "Estufa fria"

Höstnatt

På lördag blev det strövtåg på stan, vi skulle ta en koll på våra favorittillhåll på Hornsgatan och Götgatan. På första anhalten, Afro Art drabbades jag av total kärlek. En Kirgisisk tuftad ullmatta. Det fanns inget alternativ, den fick följa med hem, nu ligger den i vardagsrummet och gör mig hellycklig. Allt annat under den dagen var sekundärt, även om vi blev förstummade på Blås och Knåda och M hittade (äntligen) en perfekt temugg som hon kunde bli glad av på morgonen.


På kvällen var vi och hälsade på bekanta i stan. Vi hade så trevligt att vi missade sista tåget hem (numera går det sista tjugo i ett, helt ofattbart tidigt). I stället tog vi tunnelbanan till Hjulsta. Två rubios på en perrong som lika gärna kunde befunnit sig i Marrakesh. Det är verkligen att vara turist i sin egen stad.

Väl i Hjulsta tog vi en promenad på drygt en halvtimme förbi dödstysta hus och genom öde industriområden tills vi hittade en busshållplats för nattbussen. Bussen var knökfull och kördes av en lätt galen busschaufför som malde på i ett - om folk som sov, hur många gånger han hade kört sträckan i natt (åtta gånger, han rabblade alla hållplatserna utan att staka sig). Han ojade sig om att han var sen varje gång någon tryckte på Stanna, körde otillåtet fort och knyckigt, hade tävling med systerbussen ivrigt påhejad av dem som inte sov... Vi var hemma halv tre, extra skönt att kunna ställa tillbaka klockan under de omständigheterna.
Förresten har jag lärt mig en minnesramsa för att veta hur man ställer klockan: Vintertid - ställ tillbaka grillen - sommartid - ställ fram grillen. Kan inte bli fel eller hur;-)

På söndag tog jag en cykeltur, en av de sista i år antar jag och försökte fånga lite höst. De vackra färgerna är nästan borta nu, men det blev i alla fall en vy från en av mina cykelrutter.

Planlöst

Är lite lätt brännskadad i halsen av Lammvindaloon som jag åt till lunch tillsammans med en liten (men våghalsig) grupp. Det var lite av en utmaning, vi svettades, jag hade droppar i mitt korta hår, men vad gör man inte för att utmana omgivningen och för att nå någon form av lyckoberusning när kroppens egna endorfiner försöker häva smärtan i munnen. Det hindrar inte att jag häller upp en Benriach (numera rund och fin i smaken), andas in rökdoften som påminner om röken från rostade kastanjer i Lissabon, sätter mig i soffan och tar en klunk och ett djupt andetag.Snart ska jag ta tåget in och ta en öl på Mården (eller nåt annat ställe) skönt! Det är det eller sängen, just nu föredrar jag en bar, på något sätt känns det bättre att fylla sig än att sova bort tiden.

Var och såg Jim Jarmuschs senaste, med Bill Murray (namedroppingvarning) "Broken flowers" Den höll precis vad den lovade, en berättelse i maklig takt, bitvis absurd, alltid vacker och den utspelade sig både på duken och i mitt huvud - bättre kan det inte bli.

Tvättstugan som socialt experiment

Japp, det är (nästan) sanning. När min tvättmaskin som står på lilla toaletten började låta som ett skenande snälltåg, funderade jag på att skaffa en ny. Då kom jag på att jag faktiskt inte hade varit i en tvättstuga annat än på besök på 25 år och då bara sex sju gånger. Jag blev uppriktigt nyfiken på hur det skulle kännas att verkligen vara där "på riktigt". Jag köpte en blå påse på IKEA, drog ihop en kasse som innehöll plastboxar med kulörtvättmedel, vittvättmedel, sköljmedel och fläckborttagare. Väl utrustad gick jag ner för att boka min första tvättid på 25 år. Det var spännande, lära sig tvättmaskinerna för första gången, hänga i torkrummet med den gigantiska byggtorken och fläkten på väggen, jag var stolt över att vara en riktig hyresgäst.

Det var en hel del spännande saker som hände också, jag träffade Conny som gömde spritflaskan bland tvätten och som en gång i förtroende sa till mig med armen runt mina axlar att han aldrig skulle släppa ner "sin kvinna" till tvättstugan - det var så mycket knäppskallar som gick där. Jag fick uppleva den rättmättiga vreden över att folk inte håller sina tvättider och den förorättade ilskan fäst på papper hos en som drog över tvättiden och vars tvätt jag lyfte ut ur maskinen och ställde utanför.

Nu tre år senare har spänningen avtagit. Jag slarvar med tiderna och försöker köra den trasiga tvättmaskinen som nu låter som om X2000 passerade i lilla toan även med dörren stängd. När jag väl lyckas boka tid, är det mer som ett maratonlopp, åtta fulla tvättmaskiner på en kväll är ingen barnlek, för att inte tala om att tvätten ska vikas! Jag för en ojämn kamp med Dotter, det är hennes jobb säger jag (sonen tömmer diskmaskinen). "Okej" säger hon med sin mest medgörliga röst - vem tror att hon gör det? Hon har hittat det exakta tonläget som väcker mitt hopp när hon säger - ojdå jag glömde visst, men jag fixar det nu - till nästa dag - och nästa. När jag till slut tappar tålamodet och trycker hennes näsa i tvätten, får jag den där förorättade tonen - men JAaaaa! SKRIK!!! inte - en perfekt härmning av mig som brukar variera tonläget på samma sätt när jag vill ha absolut uppmärksamhet.

De två sista maskinerna rullar på nu, i torkrummet hänger hundratals kalsonger och strumpor... om ni har missat "Extras" har ni missat nått förresten. Ricky Gervais är en favorit! "Fudding myself senseless"

Förändring

Aahh, jag har sett det förr, den kosmiske trädgårdsmästaren slår till med en köldknäpp först för att göra träden lite vimmelkantiga och få dem att lossa på stjälkarna. Sedan följer hon upp med vind och vatten.
Plötsligt är alla löven borta från träden, jag hinner inte plåta de där vackra höstbilderna som jag såg i söndags och det är en lika stor överraskning varje år. Kanske hinner jag vada genom torra löv som rasslar så där skönt som jag älskade när jag var fem. Plötsligt är löven härnere i stället för däruppe (eller därnere i stället för häruppe om man bor som jag) och det är berett för vinter.
På spisen står riktig höstmat. Den lätt unkna doften av pumpa blandas med olivolja, vitlök och färsk oregano, plockad från balkongen.

Pumpasoppa från Ecuador är det som får mig ner på jorden i kväll. Ibland undrar jag vad det är som får mig att svara ja, när folk frågar om jag är beredd att gå vidare med en uppgift som är nästan omöjlig och som jag just nu undrar om jag överhuvud taget har fallenhet för. Det har varit mycket motgångar och få uppskattande ord på sistone, just i dag kände jag att det nöter på självförtroendet och jag måste fundera på om det är värt det (jag vet redan nu vad jag vill att svaret ska bli). Mat är bra. Mat är omedelbart resultat och garanterad tillfredsställelse. Skönt.
Medan soppan blir färdig, sitter jag i soffan med knädatorn i knät och TV i bakgrunden. Inser att kulturprogrammen håller på att få samma utbredning som matprogrammen. Tvåan visar kulturnyheterna, sedan Babel direkt följt av Format och i morgon kommer Kobra. Det funkar bättre som bakgrund än dokusåpor. Just nu ser jag en oriental (Kei Takemura) testa Heisenbergs osäkerhetsekvation genom att kasta sig mot en glasruta. Teoretiskt sett skall hon kunna passera genom den eftersom materia till största delen består av tomrum, även om sannolikheten är minimal. Det gick inte den här gången (heller).

Nu soppa, med olivolja ringlad över och Pyramidbageriets Speltbröd medan jag tittar på Kommissionen

En helg

Natten mellan fredag och lördag, sov jag tio timmar i sträck, utan att vakna en enda gång. Jag kan faktiskt inte minnas en enda sådan natt på tre år. Om det var det lilla glaset Benriach som gjorde det, så kommer jag garanterat se till att det alltid finns en flaska hemma oavsett kostnad.

Eftersom Dotter blir/blev 13 på söndagen och det skulle vara kalas, var jag tvungen att ta itu med städning, något som för mig är en oerhört traumatisk upplevelse. Jag har uppenbarligen inte kommit så långt i livet att jag anser städning kontemplativ, det blir mest ett ständigt undvikande, vilket självklart resulterar i att mycket lite blir gjort, vilket bidrar till traumat.

Jag blev i alla fall klar, till söndag förmiddag, och kunde tillsammans med dotter sätta igång med hennes önskade pannkakstårta. Jag skulle få göra pannkakorna, hon fyllningen (som bestod av lime/jordgubbskesella). Det blev en ganska häftig tårta med lager av kesella, en röra av frusna fordgubbar och jordgubbsmarmelad sammanhållet med mjuk maräng på kanterna som jag brände brunflammig med min blåslampa till barnens stora förtjusning.

Efter firandet där jag ledde allsången och sjöng jättehögt, bara för glädjen att se Dotters min (piiiiiiiinnnnnnssssaaammmm) gick barnen till mamma och jag sitter kvar här i den rena men tomma och tysta lägenheten och borde egentligen njuta...

Kontrollen blinkar blå...

...en signal för det säkra.
Kontrollen blinkar blå,
då är allt som det ska.

Busschauffören har tagit sin lagstadgade paus och lämnat radion på i bussen. Klockan sex en fredsagkväll är jag nästintill ensam, små minnesfragment börjar dyka upp.

Adolphson och Falk var Kjell Alinges favoriter i Eldorado. Programmet gick på åttitalet och jag minns att jag fortfarande bodde hemma, låg i sängen med en lång kabel till mina hörlurar och lyssnade på nätterna i min gamla radio. En gång vaknade jag alldeles svettig, jag drömdde om att någon ströp mig och blev ännu svettigare när jag insåg att jag var vaken och känslan var kvar - sladden hade trasslat sig runt halsen.

Det har varit en bra vecka, den har varit kaotisk och tidvis jobbig, men jag ser ett resultat, jag har rört mig framåt. Trots tröttheten är jag tillfredsställd.

Son sover över hos kompis, så det är bara jag och Dotter hemma. Hon vill ha vårrullar till fredagsmys, så jag tar rundan på centrum, först systemet där jag köper en Jämtlandsbryggeriets Pilgrim och en Samuel Adams Boston Lager.

Som vanligt accepteras inte Samuel Adams av den datoriserade kassan och jag frågar kassörskan när hon ska ge upp och börja ge bort den. Hon fnittrar, så förmodligen är det rätt approach bland alla hårdsminkade masspiercade, långhåriga, rynkigt slitna, nervöst stressade (inte ännu heltids) deltagare i det ständigt pågående cocktailpartyt som nu i hösttider förmodligen flyttar runt i sådana lägenheter som min har varit.

Går vidare till stora butiken och och hittar ett paket vårrullar med kycklingfyllning som jag bestämmer mig för. Köper också en grillad kyckling, en ständig ingrediens i det vanliga fredagsmyset (bra att kunna använda som lördag- och söndaglunch också, det blir alltid något över). Går till kassan, väljer en där jag ser att en av de snabbare kassörskorna sitter.

Det står tre personer framför mig, snart märker jag att den förste mannen som ser ut att bara ha betalningen kvar talar oavbrutet. Det handlar om att han har svårigheter att använda det nya betalsystem man har installerat i veckan, ett där man får dra kortet själv och slå sin PIN kod. Det är inget konstigt, fungerar precis som alla andra inte ovanliga system i affärerna, men det är en förändring just här.

Han måste bekräfta varje enskilt moment med kassörskan två gånger. Han frågar om han ska dra kortet nu? Trycka koden nu? Vad ska man göra efter att ha tryckt koden? Jaha trycka på den gröna knappen - nu? Det känns som om jag hamnat i skymningslandet igen och jag kan inte låta bli att sucka - inte för att det tar tid utan för att jag har svårt att tåla den passiva motvilligheten - han gör det oerhört mycket svårare än det behöver vara.

Äntligen är han klar och avslutar med: "Det här var väldigt många moment, det är väl inte så bra" med en intensiv blick på kassörskan. Jag suckar igen och bestämmer mig för att berömma systemet när jag kommer fram själv. Det är något som ska komma att ta tid - nästa person väljer betalning med medlemskort men har inte tillräckligt med pengar på kontot han tycks dessutom ha vetat det innan - nu börjar det bli riktig roligt när man ska backa betalningen, byta kort, försöka igen...

Kvinnan före mig är lika osäker som den förste mannen och ska dessutom ha mer pengar än det inslagna beloppet. Hon tar sig god tid att fundera på om hon ska ha 300 utöver beloppet eller tillbaka på 300, hon talar också högt om att hon nog inte har så mycket pengar och beslutar sig slutligen för att ha tillbaka på 300. Sedan står hon kvar, letar efter plånboken, försöker hantera pengar och kort vilket verkar vara en alltför komplicerad uppgift så här på fredagen.

Kassörskan hinner slå in mina varor, de har farit förbi och lagt sig i slutet av bandet. Kvinnan står fortfarande kvar. Till slut tittar kassörskan på mig och säger beloppet. Jag svarar med ett leende "Inga problem, så fort jag får komma fram" och viftar med kortet, varpå kvinnan känner sig personligen träffad (oopss) och muttrar något om att "ojojoj vad det var bråttom".

Jag drar kortet, slår koden, trycker på ok och säger "jag tycker det här nya systemet fungerar jättebra" vilket får kvinnan i kassan att spricka upp i världens bredaste leende, i det ögonblicket så har vi total ömsesidig förståelse.

Skymningsland

I dag har jag varit på besök i skymningslandet igen, där verkligheten är obegriplig och hotfull, där oförmågan att se sig själv skapar mörka skuggor och en värld befolkad av motståndare, i bästa fall människor som inte förstår.

Jag har själv varit där, oförmögen att kommunicera rätt, med krav som jag inte begrep och som jag inte kunde acceptera och det gör ont att se en annan människa i samma situation. Tyvärr är jag en av motståndarna och jag kan inte kliva undan. Trots att jag har hjälp och stöd, är det här otroligt energikrävande, jag är helt tömd när jag kommer hem.

I stället för att jobba, Jag tittar på Packat och klart och sedan Kobra. Det känns på något sätt tröstande att det finns idéer och engagemang som förmår skapa ställen som Auroville - eller att allvarligt jobba på idén att sätta en röd stuga på månen.

För att ytterligare vinna stabilitet, sätter jag i mig en burk sardinpastej inköpt i Lissabon.

Gör lite nytta och läser Sons novell han skriver på i Svenskan - elva tättskrivna sidor om drakar demoner och hjältar. "Bästa sättet att döda en ängel är att ta hjälp av alla som var med i första världskriget - sa döden."

Den absolut sämsta raden

Den absolut sämsta raden på flygplanet måste vara rad 20. Där möts matvagnarna efter att ha gått från var sin ände av planet drygt en timme efter start, totalt blockerande gångarna. Vi kommer dessutom inte åt toaletten förrän efter en timme eftersom vagnarna är exakt så breda som gången och hindrar all passage.

När vagnarna är framme är alla smörgåsarna slut, det enda som är kvar är små Snickers. Stewarden har i alla fall vett att drabbas av dåligt samvete och vi får varsin Snickers gratis. Efteråt kastar vi oss till toaletten och hinner precis tillbaka innan parfymvagnen sätter igång.

Det är helt ok, jag påminner mig om att resan dit och tillbaka kostar mindre än vad det kostar att köra till Göteborg.

Vi landar på Madrids flygplats med en duns. Hungriga letar vi rätt på ett ställe som serverar smörgåsar med skinka, serranoskinka. Vi köper två var och njuter av den söt/saltiga smaken på vägen till nästa gate.

I kön till Lissabonplanet står en ung kille i keps, jeans med bak som slutar vid knäna och läser "Vår man i Havanna". Väl på planet sätter han sig i sätet framför, bredvid en extremt trendigt klädd Portugis och inleder inom kort en konversation på bräkig amerikansk engelska. Han skrattar ofta - huh huh höhöhöhööö - och berättar om sin reslust, flygplatser han har besökt och om sin flickvän som inte delade reslusten och därför nu är en ex-flickvän. Skrattet förföljer oss hela vägen till Lissabon. Portugisen upprätthåller samtalet och båda verkar få något ut av det.

Hemma har det lokala haket monterat ner uteverandan under dagen. Rökarna står nu utanför dörren och beter sig som i rökrutan på skolgården.

Nu firar vi Ramadan

En något förvånande skylt utanför en av de svenskare institutionerna, jag är inte riktigt säker på om jag ska skratta högt åt att affärskedjan efter så många år har upptäckt att man kan slå mynt av det faktum att det lever människor av olika religioner i detta land, eller om jag ändå ska se något positivt i det. Nöjer mig med att flina brett hela vägen hem, man ska inte förakta de glädjeämnen som ges.
Första dagen på jobbet känns det som om semestern aldrig fanns, men värmen sitter kvar i kroppen trots allt och ljuset. Hoppas det räcker fram till jul.

Virvlar

Solen lyser vackert på höstfärgerna och jag blir alldeles blöt om fötterna där jag går över ängen med Son som ska vara med på en scouttillställning. (Alla mina engelska kollegor tycker att det är fusk, när man i svenska språket slår ihop ett eller flera ord och på så sätt får ett nytt.)

Vi gick upp kvart i sju på en söndag(!) tog pendeln klockan åtta och hade lyckats blöta ner fötterna tio minuter senare. Åker hem igen efter att ha vinkat hejdå, får vänta nästan en halvtimme på stationen. Ett ögonblick av lugn och ro, jag sitter och läser en bok, njuter av att tiden just då går väldigt långsamt.

Nästa åtagande är Dotter som ska träna i Karlberg, men det är inte förrän mitt på dagen. När jag nu kommer hem, sover hon fortfarande, det är bra. Det blir svårare och svårare att ha egen tid, när hon börjar lägga sig nästan lika sent som jag, ibland vill jag gå och lägga mig före, men kan liksom inte riktigt släppa taget, hon är ju fortfarande bara tolv (i två veckor till).

I går klockan sex sa jag adjö till den sista deltagaren i den tillställning som var kulmen på de sista veckornas hektiska jobb. Kom hem därifrån så spänd att jag hoppade högt när M skulle ta i mig. Dock är jag är nu officiellt på semester. Efter att ha lämnat barnen i kväll, ska jag packa och åka okristligt tidigt måndag morgon. Det gör inget, det är 24 grader i Lissabon.

Spätzle...

...kokt sötsyrlig kål och fläskstek fick jag för mig att göra. Inte utan att jag undrar över mig själv när jag efter en lång fullständigt uttömmande dag finner mig stå och gröpa ur deg med tesked och klicka ner den i en kastrull med kokande vatten, för att sedan hålsleva upp den och steka den, samtidigt som Barnen stryker runt och ser lagom misstänksamma ut. - Pasta!!??? Det ser inte ut som pasta - Blää! Till slut visar det sig att de gillar spätzlen, kålen tvingar jag i dem åtminstone en sked av under vilda (roliga) diskussioner, men den visste jag ju att den var för mig själv.

Underbart gott var det i alla fall och jag känner att jag har åstadkommit något handfast till skillnad från jobbet just nu. Den stora urladdningen är torsdag fredag lördag och sedan semester. Det är bara att bita ihop.