Semester - the sequel

Sista dagen för mig och barnen på två veckor. Tillsammans med M och hennes Son åker vi till Stockholms glass och pastahus på Götgatan. Son beställer tre kulor och vi har glömt att en kula där verkligen är gigantisk. Den blir så stor att han inte orkar äta upp den. Jag tar en hederlig Ice cream Soda.

Går förbi Söderhallarna och köper hemgjord örtsalsiccia, färsk vitlök och några ostronskivlingar. Fräser allt försiktigt i olivolja och blandar med nykokt färsk tagliatelle. M ser till att den är perfekt. Gott vitt vin till - Lammershoek. I morgon Börjar M:s och min semester. Två veckor tillsammans, varav en i Baskien...

50+40+50+30

Vädret är inte direkt badvänligt, men idealiskt för cykel. Jag trampar bort eventuella spår av knödel, öl och anka. Både på invanda rutter och nya. Försöker hitta nya spår, cyklar norrut till Upplands Väsby, nästan till Rosersberg. Mina kartor räcker inte så långt, jag tar smörpapper, lägger över bildskärmen och kalkerar Eniros kartor med blyerts. Det gick bra, jag hittade till Runsa genom fantastiskt landskap, där idylliska hus i flermiljonklassen gömde sig mellan skog och äng tillsammans med senaste Mercedes och BMW.

På kvällen gör jag en salsa på nektarin, röd paprika, röd jalapeño , lime (skal och saft) och massor av koriander. Till barnens glädje blir det också guacamole (mosad med gaffel så att det blir klimpar i avocadon). Till det serverar jag räkor och baguette.

Sifforna anger sträckorna onsdag-lördag.

Semester I

På morgonen går vi genom rosenträdgården på Petřín, tar linbanan ner till Újezd , hoppar på spårvagn 12 och åker till Andĕl. Vi går till Tesco och köper frukost. Nybakade gifflar, rågbröd täckta med grovt salt och kummin och som avslutning en bulle fylld med tvaroh, den lokala varianten av keso, lite syrlig, sockrad och garnerad med russin.

Vi äter den på bänken vid spårvagnshållplatsen. Alltid i sol, senare i veckan i 35 graders värme. Efteråt tar vi någon av spårvagnarna till dagens utflykter. Borgen, Vyšehrad, Gamla stan, Karlsbron, Synagogan. En dag tar vi tåget till den närliggande borgen Karlštejn.

På kvällarna äter vi tjeckisk mat - nåja - jag äter tjeckisk mat. Son äter pasta och Dotter äter oftast sallad. Dock gillar hon potatisknödeln, men är orolig för att hennes finnar ska blomma upp om hon äter annat.

Jag har under veckan totalt ätit en och en halv (1,5) anka uppdelat på tre tillfällen. Jag älskar stekt anka, med brödknödel och syrlig kål. Skinnet är underbart krispigt och saltigt, knödlarna simmar i mustig sky och kålen göms under för att behålla värmen och suga åt sig ankans smak. Givetvis öl till som är billigare än barnens läsk.

De heta kvällarna promenerar vi över Karlsbron, till Gamla stans torg, där en av de bästa konditorierna finns, med en enorm glassdisk och bakelser som får munnen att vattnas trots den överfyllda magen. En kväll får vi en improviserad konsert av en turistande italiensk kör som uppenbarligen inte kunde hålla sig...

Prag är lika gästvänligt som tidigare gånger. Barnen har trivts och vi har haft riktigt kul alla tre tillsammans.

Min variant av Bistecca Fiorentina

Ta en lördag i Stockholm, bara för att kolla sommarrean. Sväng förbi Hötorgshallen, argentinska köttaffären och köp deras biff med kappa. Stora bitar, nästan svarta. Passa också på att köpa en liten bit av opastöriserad fransk brieliknande fårost.

Ta sedan en tur förbi Xoko och kolla in deras efterrätter. M fastnade för vit chokladmousse med en fyllning av jordgubbspannacotta, smyckad med en pensé. Jag dök på en mörk chokladmousse fylld med svart vinbärspannacotta med ett löv av mörk choklad nerstucket i. Hennes såg ut som en rund kulle, min liknade ett torn. Flickan som packade ner de oerhört vackra efterrätterna tejpade fast bottnarna i kartongen så att skapelserna inte skulle glida runt. Vilken omsorg!

Inse att den där konstiga odören i bilen inte är en död råtta, utan den lilla ostbiten som har spridit sin minst sagt fylliga arom i hela kupén. Öppet fönster är ett måste.

Sista delarna inhandlas på en välutrustad affär, det blir två rödlökar som fylls med smör, salt och balsamvinäger och steks hela i ugnen minst en timme, samt rucola och maché som läggs i isvatten en stund, torkas försiktigt i handduk och blandas med krossade valnötter, hyvlad pecorino och skvätts med olivolja och lite salt. Självklart små färskpotatisar som skrapas(!) och kokas i ordentligt saltat vatten med några persiljestjälkar.

Nu är det dags att öppna vinet - den i Frankfurt inhandlade Brunello di Montalcino. "Du och jag har aldrig delat en Brunello di Montalcino" sa M längtansfullt när jag refererade inköpet. I en bok av Michael Dibdin om den italienske kommisarien Aurelio Zen nämns Barolo, Barbaresco och Brunello som gräddan av de italienska vinerna.

Den här brunellon, även om förhålladenvis billig var något utöver det vanliga. En färg som var närmast brunröd och en doft som ständigt förändrades. Först som trä, sedan blommor och till sist kryddor. Ett tag fanns en tydlig doft av nejlika. Det smakar precis den rätta blandningen mellan frukt och strävhet som jag har lärt mig att uppskatta.

När allt är förberett, penslas de rumstempererade köttbitarna med olivolja och masseras med salt. Sedan läggs de i en ordentligt upphettad grillpanna. Svarta ränder utanpå, blodiga inuti. Sista minuterna kan de ställas på högkant så att fettkappan blir krispig.

Måltiden blir något utöver det vanliga även för oss. Först Bistecan tillsammans med Brunello - en perfekt kombination, den lilla sötman i löken lyfter vinet ytterligare ett snäpp.

Efteråt tar vi fårosten tillsammans med hjortrongelé och lite portvin. Till sist de alldeles underbart goda efterrätterna från Xoko.

Räven

Potatis/västerbottenostplättar forellrom och rosa Rotari

Rävungen står mitt på vägen och tittar på mig när jag kommer cyklande. Den verkar totalt orädd och ser ut att titta nyfiket på mig. Mer sannolikt är den totalt förvirrad och vet inte åt vilket håll den ska hoppa undan. Vi passerar varann på mindre än en meters avstånd, båda vänder sig om, den tittar efter mig. Vitt ansikte, röd kropp, med en ännu inte särskilt yvig svans. Klart att kameran är hemma.

De sista kilometerna hem på asfaltrakan kommer jag upp bakom en cyklist i alldeles blanka kläder, utmanar genom sin blotta närvaro. Jag hakar på, fatta att jag hakar på trots att han håller 29 km i timmen. Efter halva rakan rycker jag, fatta att jag orkar rycka och cyklar om, nu uppe i 33. Jag är iskall och vänder mig inte om, cyklar på bara och förundras över att det funkar. Jag går in i kurvan på slutet av asfaltrakan och nu är det han som rycker och försöker dra ifrån. Fatta att jag hakar på, vi överträffar 30-gränsen i villaområdet med god marginal, min svarta själ gläds åt att han ser sig om med täta mellanrum, bara för att se mig ligga bakom hela tiden. Till slut viker han av strax innan jag kommer hem. Fatta att jag överlevde. När jag tar av mig hjälmen drar jag med fingret över skumgummiskyddet fram och svetten stänker på golvet.

Genau

Flott utsikt

Fruktansvärt kul

Bäddkonst

Luften utanför hotellet i Neu-Isenburg är mättad med en doft av pepparrot som har en lätt ankommen anstrykning. Glad att vara ensam promenerar jag runt på de obekanta gatorna utan karta, memorerar vägen tillbaka och bara andas, nöjd med att åtta timmars prat är över.

Taxin dagen efter tar mig på en sightseeingtur genom Frankfurt. Förutom att han inte hittar - ens med GPS är chauffören en av de mer tursamma människorna här i världen, minst två gånger missar vi krocken med en hårsmån. Till lunch äter jag silltartar på rösti-och salladsbädd. Ibland är min nyfikenhet större än självbevarelsedriften, jag menar man mosar en sill, med ben och allt, lägger smeten på en botten av kraftigt smakande rucola och en tunn potatiskaka. Till sist toppar man med sur grädde och en tomat. Ordet "Pretto" dyker upp mer än en gång i mitt huvud och smakerna slåss verkligen om uppmärksamhet - intressant.

Efter ytterligare en dags berättande, diskuterande och övertygande, där jag plockar fram all charm jag har, råkar jag ut för ytterligare en taxichaufför, som visserligen hittar till flygplatsen utan problem, men lyckas gnida hjulen mot varje trottoarkant han kommer i närheten av, vilket till slutblir rätt många.

Den ensamma stunden på flygplatsen är underbart avslappnande. Det är fascinerande att man nu annonserar vissa avgångar på kinesiska, lika fascinerande är det att jag känner igen språket. Jag får gott om tid att gå igenom butikerna, köper en Brunello di Montalcino som M och jag kan festa på till helgen och hinner sätta mig och skriva detta, medan jag spanar in flygplansstjärtarna.

Stunden blev två timmar längre än tänkt. Planet träffades av blixten på vägen in och behöver nu besiktigas om. Vi sitter i planet, blir serverade gröna geléhallon och chokladbitar och jag försöker skärma av den ström av bräkande rumpmasiska som väller över mig från sätet bredvid...

Semester om två dagar.