En gång på gamla tiden med Lunarstorm, så följde jag en person som varje dag publicerade ett skämt. Jag vet inte säkert varför jag följde honom, det var nog mest för att han var i min ålder och vi var inte så många där.
En dag så skrev han något i stil med "Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, min vän dog och jag är inte säker på vad jag ska göra med mina känslor, ni som skriver här verkar ju ha koll på känslor, kan ni hjälpa mig?"
Ingen svarade honom, inte jag heller, det kändes lite udda att tala med någon som bara skämtade varje dag för att sedan svänga om totalt. Kort efter så avregistrerade han sig.
Även om jag har använt den här bloggen som säkerhetsventil många gånger under tider av extrem förändring, så känns det som att jag här har blivit mer och mer som han. Jag publicerar recept - om något - och talar inte om mitt liv alls. Självklart är det för att skriva blogg inte längre är som att ropa i vinden, det är fantastiskt hur litet ett så stort ställe som nätet kan bli, man är inte anonym längre. En annan anledning är att jag inte förändras lika mycket. Jag har jobbat på samma ställe i elva år. Jag är (lyckligt) tillsammans med M sedan nio år, livet upprepar sig.
Tills nu.
Jag har en Son som har diagnosen ADHD. Det är oftast kanonbra. Jag vet ingen i hans ålder med den självkännedom som han tvingats utveckla. Han är charmig, social och omtänksam. Jag gillar honom, int bara för att han är Son, utan för att jag trivs i hans sällskap.
Det finns förstås en baksida. Man måste anstränga sig för att fånga hane intresse. Om man inte gör det, har man ingen möjlighet att påverka. Man måste vara ganska högljudd och tydlig också. År efter år har han testat varje lärare i skolan, inte många har hållit måttet. Dagens skola är inte gjord för sådana som han och jag har fått ersätta hans lärare som mycket sällan fångat hans intresse.
Utan att jag har märkt det, har mitt (vårt, hans mamma är med på ett hörn då och då) ersättande av skola och andra s utvecklats till en dysfunktion. Visst, det är fantastiskt att ha undervisning varje dag och se att det gör skillnad, även om det är som ett jobb förutom det ordinarie, men besvikelsen, när han ändå väljer bort att fullfölja är inte lika rolig. På sista tiden har det blivit mer och mer av det. Glidningar, undanflykter och lögner. Det här har gjort oss alla till sämre människor än vad vi är och jaghar insett att brytpunkten är här och nu. Mitt kanske sista uppdrag som pappa innan jag så sakta transformeras till en närstående medmänniska: Att lägga fram valmöjligheterna: Bli vuxen och ta konsekvenserna av dina handlingar eller förbli barn ett tag till och låt dig styras.
Wish me luck...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Dina bloggskriv är verkligen som vykort. När en minst anar det dyker ett upp. Jag är glad för dem!
Son. Du har gjort ett alldeles fantastiskt arbete. Men har du ersatt eller kompletterat skolan? Jag tänker det senare.
Jag kan känna igen mig i en del av det du skriver. Jag har också en son med ADHD. Han fullföljde aldrig gymnasiet men hade turen att i stället hamna i fönsterputsarbranschen. Där är han nu på sjätte året och att arbeta har hjälpt honom att bli vuxen. Han kommer i tid, har många direkta kundkontakter, ansvarar för en del större jobb ibland - och han har sådan ordning på sitt liv. Han autogirerar räkningar, han sparar regelbundet och när banken ringde mig för ett par år sedan för att prata om att jag skulle vara gå i borgen för ett av hans bolån så sa bankkontakten att de ytterst sällan träffar en så ung kille (han skulle fylla 22, då) med sådan ordning och koll på sin ekonomi.
Och han har alltså en bostadsrätt, sköter sin ekonomi, har en flickvän och har dessutom lärt sig spela elgitarr och spelar i ett metalband...
Det jag vill säga med allt detta är nog... att en som förälder måste, i den mån en vet att det är praktiskt genomförbart, våga. Våga släppa taget. Låta dem flyga. Våga lita till att vingarna bär.
Och... om flykten blir lite vinglig ibland så kan de få komma tillbaka för lite vingjustering, bara...
Tack Magda, för det du skriver. Det där med ersätta eller komplettera, skulle vi kunna ha ett intressant samtal om :-) Inte alla lärare har den glöd som behövs för att hålla kvar fokus på en som är expert på att flyga under radarn.
Jag är glad att det går bra för din son, jag kan läsa mellan raderna att det inte alltid varit enkelt. Även om jag tror att allt kommer att gå bra här också till slut, så är det trösterikt att läsa om andras framgångar.
Glöm inte att vad han väljer just nu inte är för alltid. Min gissning är att när det är rätt tid i livet, och när rätt inspiration finns nära honom, så kommer det igen. Jag minns hur trött jag var på allt vad plugg och skola hette när jag var i hans ålder. Det kommer igen...
Oh, I do wish you luck! Du är bra du, S <3
Skicka en kommentar