brev från min camping III

Det känns lite sorgset när jag läser campingens anslagstavla. Där
finns anteckningarna från årsmötet, som nämner att många sagt upp sina
platser, men FRAMTIDEN SER LJUS UT. Jag föreställer mig de i huvudsak
norska entusiaster som för tio år sedan skrev kontrakt på marken och
som nu ser hur färre och färre är intresserade av att tillbringa en
säsong i husvagn, låt vara sjukligt ombonad. De extremt noggranna
reglerna för fördelning av platser som även tar upp överlåtelse till
barnen känns förlegade. Det finns ingen återväxt, de flesta här är
gamla.
Sorgsenheten kommer sig också av att det är tack vare dessa
entusiaster som också motsätter sig varje förändring, som ett av de
absolut vackraste områden jag vet på västkusten, har förblivit orört.
Den sista dagen här har varit en av de mest underbara på länge. Klädd
enbart i uppkavlade jeans, vandrade jag barfota på solvarma släta
klippor, kastade ut ett drag då och då, fotograferade vackra stenar
och smågnabbades med Son, mer avslappnat än så kan det knappast bli.
I morgon packat vi och åker hem till Dotter som varit ensam hemma för
första gången i sitt liv och trivs storligen.