Rustik medicin

Även om man har ont i halsen och stämbanden känns som ett sår, så är det inte helt omöjligt att släpa sig till köket, lägga en bit rimmat sidfläsk i en ugnsform och täcka den med överblivet ankfett som råkar ligga i kylen ända sedan det stora ankkalaset. Lite timjan får följa med.
Sex timmar senare tar jag ut den, kokar vitkål i vin med lagerblad och kummin och låter svålen fräsa i lite av fettet tills den blir gyllenbrun och så hård att den krackelerar när man försöker skära i den. Får ett infall och serverar tillsammans med en saltgurka.

Konfiterat sidfläsk, vinkokt vitkål, en bit krispig svål och en saltgurka är bra tröst för en sjuklig kropp.

Länk till inspiratören...

En liten stund

Det lövtunna islagret i Sergelfontänen splittrar morgonsolens strålar, får mig att kisa där jag sitter på 47:an. I dag jobbar jag på Skansen.
Jag njuter av det ovana i resan och återupptäcker hur vackert Stockholm kan vara. Vaxholmsbåtarna ligger sida vid sida, bländvita i Nybroviken. Förgyllningen på Nordiska museets tak strålar och trots kylan syns en fräsch grönska i träden, löven är på väg.

Lyckan kom.

förändringens tid

Plötsligt är de där! Små gula eller violetta blommor med utsökta detaljer när man kommer tillräckligt nära. Den gula platta ängen med en enda upprättstående fjolårstistel börjar skimra i grönt. I dag hade det gröna nästan tagit över. Det enda som fattas är värmen. Rå morgonluft har raspat upp mina stämband, det känns som om jag har varit på en fotbollsmatch. Även syreupptagningsförmågan verkar hämmas en del av temperaturerna runt nollpunkten.
Trots temperaturen så märks en enorm skillnad i benen efter påskuppehållet. Mer skjuts och mindre skav i rumpan. Tur att de största förändringarna sker i början.

...på fjärde dagen skapade Han träningsvärken

Tanken var ju att jag skulle ta det lite lugnt vid uppstarten, men mina två följeslagare Muskelminnet och Tävlingsinstinkten har gjort sitt bästa för att omintetgöra det. De har gjort sitt och lämnat mig med Muskelvärken. De sista kilometrarna är det bara viljestyrkan som gör att jag inte kliver av. Magen signalerar akut energibrist och jag drömmer om mina Citronfox hemma, jag föreställer mig att jag äter upp hela påsen med Tom's delight som jag har köpt till påskgodis.
Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och slukar tre Citronfox på raken.

När jag har hämtat mig och duschat, häller jag upp ett glas Pinot Noir och påskpyntar lite.

Tävlingsinstinkt

En annan av följeslagarna dyker upp när jag hör ett puttrande ljud närma sig bakifrån precis efter en korsning. Jag håller fortfarande på att få upp farten när den lilla mopeden sakta kommer jämsides. Plötsligt, utan att jag gör någon medveten ansträngning ökar cykeln farten och lämnar mopeden i bakvattnet. Mjölksyran börjar inte kännas förrän jag har kommit nästan till toppen av uppförsbacken där mopeden förstås hinner upp mig och passerar.
Tyvärr tar tävlingsinstinkten heller inte någon hänsyn till att benen legat av sig efter ett fem månader långt uppehåll. Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och försöker kurera mig med Citronfox.

Muskelminne

Muskelminne är en fascinerande företeelse. Fingrarna slår mitt gamla lösenord, inte det nya när hjärnan bara släpper igenom ögonens signal om att datorn är låst utan att lägga sig i. Benen hittar förra årets tramphastighet alldeles av sig själva, så fort hjärnan hittar annat att sysselsätta sig med. Tyvärr tar inte muskelminnet hänsyn till att benen har legat av sig efter ett fem månader långt uppehåll. Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och försöker kurera mig med Citronfox.

Morgonsol i hallen

Cykelsäsong

Merit Hemmingsson (Queen of Swedish Hammond) fick vara morgonens retrosoundtrack när jag påbörjade cykelsäsongen. Det är fantastiskt att komma loss i strålande solsken och en temperatur väl över noll. Jag tar det försiktigt, min rygg känns som om den är av, men jag vet att den blir bättre av rörelsen även om jag måste hålla mig i cykeln ett tag när jag kliver av innan jag kan räta på mig. Stretch, stretch och åter stretch är ordet, synd bara att jag måste bli påmind om det på det där smärtsamma sättet.

För övrigt insåg jag att Marit Paulsen i helgen har legitimerat en av mina sjuka böjelser. Hon hävdar att det är klimatsmart att inte slänga mat, förmodligen smartare än att odla ekologiskt. Plötsligt är min jakt efter snart utgången mat för halva priset en insats mot växthuseffekten.

En annan miljöinsats var att ta de två ankskroven som blev över från helgens födelsedagsmiddag för mamma, skava loss de få köttbitar som var kvar och koka buljong på benen tillsammans med morötter och palsternacka. Rotsakerna mixades tillsammans med lite buljong och blandades med inkråmet. Voilà! Ankstuvning som serverades med lättkokt broccoli.
Resten av buljongen tillsammans med köttskavet blir till italiensk ankragu, finmat till helgen.

(fatta - fem kilo anka på tio pers, plus fyllning, plus ugnstekt potatis, allt uppätet - den här familjen förnekar sig inte)