Sven Dufva

Ett vårtecken är att ligorna flyttar in och ställer till ofog. Det börjar med kråkgänget. Sedan kommer måsligan och utmanar kråkgänget om de bästa reviren. Korvkiosken är ett hett område, själva parken är sådär. De utkämpar sina duster tidigt, tidigt i soluppgången under högljutt kraxande och skränande. Efter ett tag hittar de sina ställen, tystnar och sitter och lurpassar på varann från husen.
Duvorna däremot är individualister. De upträder i par och är inte så högljudda. oftast håller de sig undan och snor omärkligt åt sig en bit här och där, mitt framför näbben på en mås eller kråka. Alla utom en. Klockan tre vaknar jag av att det trippar på balkongräcket. Jag försöker ignorera det ganska omärkliga ljudet, men det accentueras till ett krafsande som bara inte går att ignorera. Adrenalinet går i topp när det hörs ett milt "hruuu kuu huu", "hruuu kuu huu".
Sedan tidigare vet jag vad som gäller för kärlekskranka duvor: jag kastar mig ur sängen, slår upp balkongdörren med en smäll och ett brak och ser med en viss tillfredsställelse duvj*veln skrämt flaxa iväg. Tyvärr verkar inte hormonstinna duvor lära sig av erfarenhet. Den eländiga fågeln är tillbaka natten efter och drar iväg ett kärleksfullt "hruuu kuu huu" så fort den satt sig. Jag slänger mig upp igen med bultande hjärta, får in en tillfredsställande smäll när dörrblecket fastnar i kanten som skrämmer sk*ten ur Sven. Även natten efter får jag en god titt på Svens stjärtfjädrar. Den eländiga fågeln kommer även dagen efter när jag sitter febrig i soffan. Jag går och hämtar kameran. Sven tittar misstänksamt, men mitt objektiv är långt nog. När jag tagit bilden, slänger jag upp balkongdörren, rusar ut och klappar vilt i händerna. Sedan dess har det varit lugnt (peppar, peppar).