Var är blåsorkestern?

Första maj väcks jag redan klockan nio av ett soundcheck i parken. Det är inte odelat bekvämt eftersom jag sover med ena ögat öppet när Dotter är ute och festar. Snäll som hon är, SMSar hon tjugo över tre att hon är på väg hem. Sedan hinner jag knappt somna om innan jag en timme senare hör henne tömma kylskåpet.

Efter det kan jag somna tryggt. Klockan tio kommer det sedvanliga förstamajtåget nedanför fönstren. Det blir glesare och glesare år från år, kanske bara 40 personer. Barnvagnarna har bytts ut mot permobiler. I stället för den sedvanliga blåsorkestern åtföljs tåget av sambarytmer, skapade av två trumslagare som går i täten. Att det är en trend bekräftas när jag tillsammans med Son hamnar på Götgatan och möter förstamajtåget från Medborgarplatsen. Dock räcker det inte ens med ett tiotal slagverkare för att väcka tåget till liv, man vandrar lite håglöst och för det mesta tyst.

Inte heller arbetarnas dag klarar sig undan mammons angrepp. Precis som i påsk, är de flesta affärer öppna. Vi jagar ett par svarta, inte alltför blanka skor, helst helt släta som ska vara till Sons första kostym. Om drygt en månad går han ut grundskolan och fyller 16.