Nothing

Det är nog de tre sista femtiotimmarsveckorna som gör att en promenad ensam på fredagkväll är så lockande. Raska steg, Edie Brickell och doften av multna löv är precis vad som behövs för att  hela kroppen ska spricka upp i ett leende.

Jag går genom det ljumna trygga mörkret, till den lite finare mataffären. Köper lite fint kött, några små bitar fina ostar och några fina tomater. Sedan kommer jag på att det är Halloween i helgen och köper svart pasta som jag kommer att servera med blodröd sås, orange morotsmaskar och några orangea räkfingrar. En traditionell Halloweenrätt i detta hushåll.

Jag fortsätter min spännade kväll med att öppna en gammal (2004) australiensisk Sangiovese som italofilen M har rynkat på pannan åt i åratal. Den har åldrats med visst behag, de normala körsbären har bytts mot plommon och kryddorna är lite mer framträdande. Smaken är något urvattnad, men passar perfekt till Doobidoo.
Förresten - ni som aldrig får se mig dansa - om ni såg Kim Sulocki i Doobidoo så VET ni.

Lagom till Skavlan steker jag upp köttbitarna och äter med zucchini som ugnssteks med tunna skivor av färsk vitlök, olivolja och citronzest. Mer behövs inte.