Dimmigt

Det doftar svamp i skogen, både på morgonen och på eftermiddagen. Det är en fyllig doft, multnande löv med en kryddig anstrykning. Tyvärr hinner jag inte hoppa av cykeln för att kolla läget. Hemma väntar två hungriga barn, sugna på pannkakor.

Jobbet har verkligen dragit i gång från dag ett, i dag hade jag 5 möten på 7 timmar, vi åt lunch i under ett av mötena. Huvudet känns dimmigt. Jag undviker att sätta mig vid mitt bord för att pusta ut, det är alldeles för lätt att bara sitta kvar, inte orka ta sig hem.

Pannkakorna slinker fort ner, barnen sliter dem direkt från pannan, den här gången fem var - ofattbart.

En liten episod från Holland: Vi landar på Schiphol och tar tåget till första anhalten i Haag. Sista biten åker vi spårvagn. På en av hållpaltserna utanför en kyrka stiger ett par män på. Den ene, mörk med silvergrått hår, flerar rader av pärlband runt halsen, med två kryckor. Han kan inte ta sig in i spårvagnen sjäv. De två trappstegen i dörren är för mycket för honom, benen verkar bara räcka till att hasa fram med. Han puffas ombord av sin vän, en herre med axellångt lockigt hår, runda glasögon och en sliten kostym.

De pratar en stund, jag tittar bort när M puttar till mig och nickar mot paret med stora ögon och ett tillbakahållet förvånat flin. Gentlemannen i kostym har just tagit fram en plastpåse med ett grönt innehåll ur byxfickan och häller nu ur den i ett cigarettpapper. Utan att göra sig någon brådska, utan att på något sätt smussla, rullar han färdigt, tänder den - på spårvagnen - utan att någon reagerar - drar ett bloss och räcker den till den silverhårige. Även han tar ett djupt bloss, nyper av glöden och stoppar fimpen i fickan. Båda blåser hänsynsfullt ut röken genom närmaste öppna fönster. Den första närkontakten av tredje graden med Hollands drogpolitik. Ganska snart slutar vi att betrakta Coffeeshoppar som kuriosa, det är helt enkelt för mycket av dem.