söndag, april 01, 2007


I fjärran hörs det underligt välbekanta ljudet av en tågvissla. Det är första gången jag hör den i verkligheten, men den känns igen från alla amerikanska filmer. Chicagoexpressen, Släng morsan av tåget, Atomic train.

Jag är fullständigt ensam om att promenera. Alla, absolut alla andra åker bil. Jag går genom ett villaområde, kusligt välskött, alla husen har minst en flammande gaslykta och konstfullt arrangerad elbelysning som lyfter fram de vackra buskarna även på natten. det enda livstecken jag hör är en hund som börjar skälla när jag går förbi en villa och aktiverar en strålkastare med rörelsedetektor. Det är likadant på dagarna, Jag står och tittar ut från kontoret på 26 våningen ser inte en människa på kilometers håll.

Kvällen är fuktigt ljummen, jag är otroligt jättemätt efter en kinesisk buffé. Högar av jätteräkor, bläckfiskar, kräftor, kyckling, anka, en osannolikt stor köttbit på säkert tio kilo som man själv fick skära skivor av. Sju diskar fulla av läckerheter ångande i den lufkonditionerade torra luften. Anomali nummer ett: Jag dricker Rootbeer medelst sugrör ur en tillbringare i plast. Anomali nummer två: Det finns potatismos och grillade majskolvar bland de kinesiska rätterna. Anomali nummer tre: Hela stället ser ut som en kinesisk kopia av McDonalds. Plastbord i grälla färger, kakel på väggarna.

Jag vet redan nu att jag kommer att sakna värmen, det är som svensk högsommar här och matens kvalitet. Jag har sällan ätit så bra, väl tillagade råvaror.

2 kommentarer:

Marie sa...

Rootbeer - jag har alltid undrat hur det smakar. (I "Rosemarys baby" skriker grannfrun efter rootbeer.) Jag associerar till kålrötter, men det måste ju vara helt fel :)

Silke sa...

Rootbeer är i grunden sött, med en obestämbar, lätt obehaglig aromatisk eftersmak. Om man äter lika mycket som jag gjorde, så spelar det till slut ingen roll hur det smakar, man behöver vätska. Inget jag är jättesugen på att prova igen.