Under en filt i Madrid

Akaciorna doftar och fäller sina vita blommor över mig när jag rullar min resväska till sista dagens utbildning. I Frankfurt är det sommar på riktigt, solen skiner och det är inte under 20 grader. Sånt värmer gott i en kropp som fortfarande är småfrusen efter förra veckans kalla nordanvindar.

Dagen går fort. Innan jag hinner säga adjö ordentligt, trängs jag med blivande helgdagsfirare på väg till flygplatsen. Ryggsäckar, kostymer, shorts (lederhosen), vandringskängor. Inombords välsignar jag den moderna teknologin. Jag checkade in för flera timmar sedan och kön till bagagedroppet är 4 personer, att jämföra med 80 meter till "riktiga" incheckningen. Planet till Madrid fortsätter till Santiago, det är en hel del folk som skall på.

Meddelandena vid gaten är uteslutande på spanska, men jag hinner i alla fall uppfatta mitt namn. När jag anmäler mig vid disken, river en artig herre mina boardingkort till ekonomiklass (i två av mig utskrivna kopior, varje kopia stämplad manuellt) och ger mig i stället en biljett till Businessclass. För första gången i mitt liv får jag vältra mig i den lyx som man bara hinner skymta i vanliga fall. Jag hinner knappt sätta mig innan någon trycker ett glas champagne (nåja - cava) i handen på mig, tillsammans med en porslinsskål med snacks. Stolen kan regleras med 12 olika knappar, det finns en fjärrkontroll med minst femton knappar som styr skärmen framför mig. Ett tag känner jag mig som Mr Bean, när jag trycker på alla knapparna bara för att få koll på hur allt fungerar och stolen rör sig i alla möjliga riktningar.
Bordsbrickorna täcks med vita dukar innan maten serveras och allt kommer in på porslin, med en komplett uppsättning bestick fär varje rätt. Två knivar, två gafflar och två skedar, inalles sex massiva föremål inlindade i en vit duk.
Där tar dock lyxen slut. Något som liknar rotmos, tillsammans med torra fläskfiléer som täcker ett grådaskigt försök till Béarnaise, serverat med kokta gröna bönor känns inte så upplyftande. Att man serverar tre sorters röda viner, gör ingen glad om man inte kan berätta vad det är. Jag känner igen en halvhyfsad cabernet på doften och tar den.
Jag försöker intala mig att gratis är gott, men detta är definitivt inte värt de extra tusenlappar man betalar i normala fall.
Klockan hinner bli midnatt innan jag kommer till hotellet i en sydländskt ljummen sommarnatt. Det är försent för en promenad, men jag öppnar i alla fall fönstret på vid gavel och ser en fladdermus flyga runt i ett ryckigt mönster utanför.