Mental pollution

Tåget in till Tiger Lillies: In kommer ett par otroligt fnissiga killar, bärandes på en sexdocka. Den ser helt absurd ut, ett påmålat ansikte, med ett öga slutet, ett öppet i en blinkning som skall föreställa inbjudande, mun i form av ett stort O som visar ett skrynkligt rött inre. Jag hinner tänka att man måste typ levat i avhållsamhet i tio år och inte sett en kvinna lika länge för att inte bli totalt avtänd. Handen är en ren lottovinst jämfört med att försöka tillfredsställa sig med en badboll i plast. Killarna fnittrar hejdlöst och viftar med dockan, försöker klä på den med sina jackor. En minut senare kliver en Imam på vagnen. Jag anar upptakten till jihad på tåget, och närapå hukar. Imamen kaster en blick på dockan, rör inte en min, sätter sig i sätet bakom och tar upp ett pappersark som han fördjupar sig i, byggger upp en bubbla omkring sig.

Tåget hem från jobbet, Jag sitter bredvid två killar som tittar på et kockprogram där någon tydligen lagar mat och refererar detta till två tjejer på sätet mittemot. Plötsligt börjar ena tjejen beskriva en specifik bänk på en specifik badplats, där det uppenbarligen skulle finnas fläckar av en viss typ, som blev till efter ett nattligt möte med någon som hette Kris. Det är inte bara jag som sitter bredvid, utan alla som sitter på de närmaste bänkarna förstår precis vad det handlar om.

Jag tänker att det trots allt finns saker jag inte behöver veta - eller se.

Genèvesjön

Genèvesjön ligger under oss. En lång, smäcker leksaksbåt, som ser ut att stamma från tidigt 1900-tal stävar fram och bildar leksakssvall. Jag är på en av mina inte helt ovanliga endagsutflykter för ett möte i Lausanne. Hemifrån halv sex, tillbaka halv ett (på natten). Människorna vi träffar är glada att vi kom. De berättar om sina problem, som de anser vi har skulden till. De är ändå glada att vi kom. De visar oss för sina chefer som ett tecken på att de har åstadkommit något.
Efter tre timmar är vi klara. Vi har lovat dem saker, De har lovat oss pengar. Alla skakar hand, försäkrar varann att det varit ett nöje, lättade över att det är slut.

Efteråt åker kollega och jag till ett ställe vid Genevesjöns strand. Tar ett glas vin och en portion rökt schweizisk skinka, sitter i solen och tittar på vågorna innan vi fortsätter till flygplatsen. När vi lyfter lyser klippbranterna på bergen vid sjöns södra strand kritvita i den nedgående solen. Längre bort syns alpernas silhuetter i diset.

Några timmar senare på Kastrup hällregnar det. Ett riktigt tropiskt regn, som glänser i vingstrålkastarna och bildar horisontella silvriga streck som sugs in i motorerna med ett hiskligt morrande ljud en lång stund efter start.

Blod och död på teater

Det är första gången jag har sett en grov, svart löspenis i silikon användas i ett pianosolo. I sången innan var det en strumplös fot. Vi sitter på Södra Teatern och lyssnar på Tiger Lillies, en absurd föreställning som först handlar om flickan med svavelstickorna och sedan ett utbud ur den vanliga repertoaren. Martyn Jaques röst växlar mellan tandläkarborr och rostig motorsåg när han sjunger explicita texter om mord, blod, död, krig och prostitution. Teatern är fylld av fans, och så jag och M på tredje raden. Vi har sett dem förut, men blir lika underbart förbluffade som förra gången.

Efteråt promenerar vi genom Söder, efter midnattsloppet och tar en drink och en barmeny på Morfar Ginko. Chilin som vi beställer är som om jag hade gjort den. Jag hittar både kanel och nejlika i, den smakar milt men fylligt och serveras med tortilla och tre fräscha såser. Till det dricker vi Gambrinus, en av de bättre tjeckiska som fås här.

Morgondagens mat

Jag får tag i billig mogen mango och gör en sallad på röda och vita bönor, mangokuber, grön chili och lök. Citronskal och saft, lite salt och rapsolja ger en bra, fräsch smak. ´

Till det rullar jag små köttbullar av lammfärs, blandad med finkornig bulgur som fått svälla i citronsaft, lite granatäppelsirap och en aning hönsbuljong. Smeten kryddas med mycket spiskummin, kryddnejlika och kryddpeppar. Bulguren suger åt sig all köttsaft och gör bullarna saftiga och smakrika.

Fredagsmys

Fatta att jag börjar släppa till när det gäller att laga mat. Son handlade och skrapade potatis innan jag kom hem. Dotter gjorde ett pajskal. Tillsammans gjorde vi en ost-och-potatispaj till de två paket jumbokräftor som vi tre smällde i oss. Gas Janne regerar fortfarande. Det faktum att den är ofiltrerad får bubblorna att åka i oförutsägbara banor, inte bara från botten och upp. Färgen är mörkt gyllene och smaken är det enda i Sverige som matchar en öl i Prag. Fyllig, fruktig, frisk.

Fredag.

Dag två

Extraprisbaconet steker långsamt i grytan och släpper sitt fett för att i slutändan bli alldeles knaprigt. Eftersom Son älskar blomkål, gör jag ytterligare en variant av blomkålssallad, vardagsknaperstekt bacon i stället för helgprosciutto. Den får han i morgon.

Baconfettet får bli bas för dagens tomatsås. Körsbärstomater (sista burken), lite vitt vin och krossade vitlöksklyftor får puttra ihop i det medan jag väntar på att barnen kommer hem från stranden. Lagom till spaghettivattnet kokar häller jag ner finklippt salvia och precis när nyckeln sätts i låset garnerar jag portionerna med Mozzarella (även den för extrapris).

Under tiden blev jag erbjuden att tala om min pension med ett bolag som heter Cerberus. Av någon konstig anledning fick jag dåliga vibbar av namnet och avböjde. Vänligt men bestämt.

På jobbet är allt som vanligt efter bara två dagar.

Tillbaka till verkligheten

M har åkt hem till sig, hennes son kommer tillbaka i eftermiddag. Jag går och handlar de vanliga sakerna innan barnen kommer. Frukostbröd, gurka, äpplen, mjölk. På måndag börjar jobbet, tillbaka till det vanliga livet igen.

Semestern i San Sebastian var (förstås) alldeles underbar. Vi bodde i den äldsta delen, mitt i vimlet. Mitt i jazzfestivalveckan, på kvällarna kunde vi stå utanför scenerna och lyssna på Sly and the family stone, till och med Elvis Costello.

På dagarna gick vi på upptäcskfärd. På eftermiddagen låg vi en stund på stranden och sedan, runt sextiden, var det dags att ta ett glas vin och äta lite Pintxos, som är den lokala varianten av tapas. Pintxosen beställs normalt inte, de ligger över hela bardisken, man får en tallrik och äter det man vill ha. Sedan betalar man. Normalt fanns ett enormt utbud av olika varianter av fisk, skaldjursröror, skinka, korvar, inlagda eller grillade grönsaker - det var otroligt svårt att inte vräka i sig allt. Ett ställe vi återkom till var vinbaren A Fuego Negro. Trendigt som attan, men deras Pintxos var ett steg utanför de mer traditionella. Det häftigaste jag åt var en bit bläckfisk liggande på bönröra och täckt med salt skum som omedelbart upplöstes i munnen och lämnade en saltig och kryddig smak efter sig. Utsökt!

När restaurangerna öppnade, fanns ett stort utbud av färsk fisk och olika skaldjur. Det som står ut särskilt var en portion friterade små bläckfiskar (ett berg) som intogs vid ett bord direkt vid sidan av ett (förmodat) spanskt skådespelarpar, inte nödvändigtvis gifta med varann. Oerhört vackra och självmedvetna hann de på en och en halv timme med ett gräl och en försoning, medan M och jag försökte ägna oss åt vår måltid.

Guggenheimmuseet i Bilbao var också en höjdare (understatement) och Paellan vi åt på kvällen var helt sanslös. Servitrisen inledde med att i varnande ton tala om att man bara talade spanska och såg förvånad ut när vi bara fortsatte in. Sånt hindrar inte M som tog sig fram med Italienskan, även om det haltade.

Blev sugen på att kolla om det finns svamp i skogen, så jag gjorde några avstickare på cykelturen. Tyvärr verkar det vara för torrt i skogarna och det blev knappt en portion till mig. Jag fräste upp den i lite smör och olivolja tillsammans med lök, blandade med bulgur och hällde på lite vitt vin och buljong. Med lite parmesanost i på slutet blev det en riktigt bra"Bulgurotto ai Funghi Porcini".

Semester - the sequel

Sista dagen för mig och barnen på två veckor. Tillsammans med M och hennes Son åker vi till Stockholms glass och pastahus på Götgatan. Son beställer tre kulor och vi har glömt att en kula där verkligen är gigantisk. Den blir så stor att han inte orkar äta upp den. Jag tar en hederlig Ice cream Soda.

Går förbi Söderhallarna och köper hemgjord örtsalsiccia, färsk vitlök och några ostronskivlingar. Fräser allt försiktigt i olivolja och blandar med nykokt färsk tagliatelle. M ser till att den är perfekt. Gott vitt vin till - Lammershoek. I morgon Börjar M:s och min semester. Två veckor tillsammans, varav en i Baskien...

50+40+50+30

Vädret är inte direkt badvänligt, men idealiskt för cykel. Jag trampar bort eventuella spår av knödel, öl och anka. Både på invanda rutter och nya. Försöker hitta nya spår, cyklar norrut till Upplands Väsby, nästan till Rosersberg. Mina kartor räcker inte så långt, jag tar smörpapper, lägger över bildskärmen och kalkerar Eniros kartor med blyerts. Det gick bra, jag hittade till Runsa genom fantastiskt landskap, där idylliska hus i flermiljonklassen gömde sig mellan skog och äng tillsammans med senaste Mercedes och BMW.

På kvällen gör jag en salsa på nektarin, röd paprika, röd jalapeño , lime (skal och saft) och massor av koriander. Till barnens glädje blir det också guacamole (mosad med gaffel så att det blir klimpar i avocadon). Till det serverar jag räkor och baguette.

Sifforna anger sträckorna onsdag-lördag.

Semester I

På morgonen går vi genom rosenträdgården på Petřín, tar linbanan ner till Újezd , hoppar på spårvagn 12 och åker till Andĕl. Vi går till Tesco och köper frukost. Nybakade gifflar, rågbröd täckta med grovt salt och kummin och som avslutning en bulle fylld med tvaroh, den lokala varianten av keso, lite syrlig, sockrad och garnerad med russin.

Vi äter den på bänken vid spårvagnshållplatsen. Alltid i sol, senare i veckan i 35 graders värme. Efteråt tar vi någon av spårvagnarna till dagens utflykter. Borgen, Vyšehrad, Gamla stan, Karlsbron, Synagogan. En dag tar vi tåget till den närliggande borgen Karlštejn.

På kvällarna äter vi tjeckisk mat - nåja - jag äter tjeckisk mat. Son äter pasta och Dotter äter oftast sallad. Dock gillar hon potatisknödeln, men är orolig för att hennes finnar ska blomma upp om hon äter annat.

Jag har under veckan totalt ätit en och en halv (1,5) anka uppdelat på tre tillfällen. Jag älskar stekt anka, med brödknödel och syrlig kål. Skinnet är underbart krispigt och saltigt, knödlarna simmar i mustig sky och kålen göms under för att behålla värmen och suga åt sig ankans smak. Givetvis öl till som är billigare än barnens läsk.

De heta kvällarna promenerar vi över Karlsbron, till Gamla stans torg, där en av de bästa konditorierna finns, med en enorm glassdisk och bakelser som får munnen att vattnas trots den överfyllda magen. En kväll får vi en improviserad konsert av en turistande italiensk kör som uppenbarligen inte kunde hålla sig...

Prag är lika gästvänligt som tidigare gånger. Barnen har trivts och vi har haft riktigt kul alla tre tillsammans.

Min variant av Bistecca Fiorentina

Ta en lördag i Stockholm, bara för att kolla sommarrean. Sväng förbi Hötorgshallen, argentinska köttaffären och köp deras biff med kappa. Stora bitar, nästan svarta. Passa också på att köpa en liten bit av opastöriserad fransk brieliknande fårost.

Ta sedan en tur förbi Xoko och kolla in deras efterrätter. M fastnade för vit chokladmousse med en fyllning av jordgubbspannacotta, smyckad med en pensé. Jag dök på en mörk chokladmousse fylld med svart vinbärspannacotta med ett löv av mörk choklad nerstucket i. Hennes såg ut som en rund kulle, min liknade ett torn. Flickan som packade ner de oerhört vackra efterrätterna tejpade fast bottnarna i kartongen så att skapelserna inte skulle glida runt. Vilken omsorg!

Inse att den där konstiga odören i bilen inte är en död råtta, utan den lilla ostbiten som har spridit sin minst sagt fylliga arom i hela kupén. Öppet fönster är ett måste.

Sista delarna inhandlas på en välutrustad affär, det blir två rödlökar som fylls med smör, salt och balsamvinäger och steks hela i ugnen minst en timme, samt rucola och maché som läggs i isvatten en stund, torkas försiktigt i handduk och blandas med krossade valnötter, hyvlad pecorino och skvätts med olivolja och lite salt. Självklart små färskpotatisar som skrapas(!) och kokas i ordentligt saltat vatten med några persiljestjälkar.

Nu är det dags att öppna vinet - den i Frankfurt inhandlade Brunello di Montalcino. "Du och jag har aldrig delat en Brunello di Montalcino" sa M längtansfullt när jag refererade inköpet. I en bok av Michael Dibdin om den italienske kommisarien Aurelio Zen nämns Barolo, Barbaresco och Brunello som gräddan av de italienska vinerna.

Den här brunellon, även om förhålladenvis billig var något utöver det vanliga. En färg som var närmast brunröd och en doft som ständigt förändrades. Först som trä, sedan blommor och till sist kryddor. Ett tag fanns en tydlig doft av nejlika. Det smakar precis den rätta blandningen mellan frukt och strävhet som jag har lärt mig att uppskatta.

När allt är förberett, penslas de rumstempererade köttbitarna med olivolja och masseras med salt. Sedan läggs de i en ordentligt upphettad grillpanna. Svarta ränder utanpå, blodiga inuti. Sista minuterna kan de ställas på högkant så att fettkappan blir krispig.

Måltiden blir något utöver det vanliga även för oss. Först Bistecan tillsammans med Brunello - en perfekt kombination, den lilla sötman i löken lyfter vinet ytterligare ett snäpp.

Efteråt tar vi fårosten tillsammans med hjortrongelé och lite portvin. Till sist de alldeles underbart goda efterrätterna från Xoko.

Räven

Potatis/västerbottenostplättar forellrom och rosa Rotari

Rävungen står mitt på vägen och tittar på mig när jag kommer cyklande. Den verkar totalt orädd och ser ut att titta nyfiket på mig. Mer sannolikt är den totalt förvirrad och vet inte åt vilket håll den ska hoppa undan. Vi passerar varann på mindre än en meters avstånd, båda vänder sig om, den tittar efter mig. Vitt ansikte, röd kropp, med en ännu inte särskilt yvig svans. Klart att kameran är hemma.

De sista kilometerna hem på asfaltrakan kommer jag upp bakom en cyklist i alldeles blanka kläder, utmanar genom sin blotta närvaro. Jag hakar på, fatta att jag hakar på trots att han håller 29 km i timmen. Efter halva rakan rycker jag, fatta att jag orkar rycka och cyklar om, nu uppe i 33. Jag är iskall och vänder mig inte om, cyklar på bara och förundras över att det funkar. Jag går in i kurvan på slutet av asfaltrakan och nu är det han som rycker och försöker dra ifrån. Fatta att jag hakar på, vi överträffar 30-gränsen i villaområdet med god marginal, min svarta själ gläds åt att han ser sig om med täta mellanrum, bara för att se mig ligga bakom hela tiden. Till slut viker han av strax innan jag kommer hem. Fatta att jag överlevde. När jag tar av mig hjälmen drar jag med fingret över skumgummiskyddet fram och svetten stänker på golvet.

Genau

Flott utsikt

Fruktansvärt kul

Bäddkonst

Luften utanför hotellet i Neu-Isenburg är mättad med en doft av pepparrot som har en lätt ankommen anstrykning. Glad att vara ensam promenerar jag runt på de obekanta gatorna utan karta, memorerar vägen tillbaka och bara andas, nöjd med att åtta timmars prat är över.

Taxin dagen efter tar mig på en sightseeingtur genom Frankfurt. Förutom att han inte hittar - ens med GPS är chauffören en av de mer tursamma människorna här i världen, minst två gånger missar vi krocken med en hårsmån. Till lunch äter jag silltartar på rösti-och salladsbädd. Ibland är min nyfikenhet större än självbevarelsedriften, jag menar man mosar en sill, med ben och allt, lägger smeten på en botten av kraftigt smakande rucola och en tunn potatiskaka. Till sist toppar man med sur grädde och en tomat. Ordet "Pretto" dyker upp mer än en gång i mitt huvud och smakerna slåss verkligen om uppmärksamhet - intressant.

Efter ytterligare en dags berättande, diskuterande och övertygande, där jag plockar fram all charm jag har, råkar jag ut för ytterligare en taxichaufför, som visserligen hittar till flygplatsen utan problem, men lyckas gnida hjulen mot varje trottoarkant han kommer i närheten av, vilket till slutblir rätt många.

Den ensamma stunden på flygplatsen är underbart avslappnande. Det är fascinerande att man nu annonserar vissa avgångar på kinesiska, lika fascinerande är det att jag känner igen språket. Jag får gott om tid att gå igenom butikerna, köper en Brunello di Montalcino som M och jag kan festa på till helgen och hinner sätta mig och skriva detta, medan jag spanar in flygplansstjärtarna.

Stunden blev två timmar längre än tänkt. Planet träffades av blixten på vägen in och behöver nu besiktigas om. Vi sitter i planet, blir serverade gröna geléhallon och chokladbitar och jag försöker skärma av den ström av bräkande rumpmasiska som väller över mig från sätet bredvid...

Semester om två dagar.

Uppdatering

Utanför fönstret glänser löven gyllene i solnedgången ett par minuter innan de mörknar i den tilltagna kvällen. Jag sitter i soffan och tittar på "Out of Sight" med Dotter som har parkerat sina tänder på min axel. Man får ta de ömhetsbevis som bjuds. I morse kom jag äntligen iväg till Cykloteket och köpte ett par fodrade cykelkalsonger. Det har tagit tid, men nu känner jag äntligen att jag har gjort mig förtjänt av lite riktig utrustning. Fem mil kan göra otäcka saker med ljumskar och ens ädlare delar och jag siktar på mer innan säsongen är över. Tyvärr så regnade det hela dagen, så jag kom inte iväg förrän sent och hann bara 3 mil. Det känns som en jätteblöja som får en att gå som John Wayne, men när man väl sitter på sadeln känns det skönt inbäddat. Tack vare att det bara är kalsonger kan jag ha på mig mina vanliga kläder och slipper se ut som en vilsekommen deltagare i Tour de France. Det är konstigt, sommaren skall ju vara en lugnare period, men jobbvis har jag har haft det så rörigt att det knappt finns utrymme till annat. Nåja, det är semester om drygt en vecka.

Föregående Ändra Ta bort Nästa

Midsommar

Medelhastigheten hem är 24,85 km/h, jag susar fram i 30, förbi andra mödosamt trampande cyklister. Jag äger.

Handlar det sista på systemet, Nils Oskars God Lager till sillen, Rapitalá och Chateau Xsara till det grillade, det är skönt att vara snobbig tillsammans med M. Ingen box, ens till midsommar.

Jag har gjort pepparvodka, den doftar underbart av Jalapeño och svartpeppar. M älskar den, själv kör jag mainstream - svenska nubbar.

I morgon blir det champagnefrukost, italiensk förstås, rosa (Rotari) tillsammans med potatis/västerbottenostplättar och forellrom. Sedan flyttar vi på oss, jag ansvarar för sillunchen, sedan kan jag koppla av, det är andra som sköter grillen. Den (manliga) sysslan överlåter jag gärna till andra. Förresten börjar Dotter utveckla grillegenskaper, sist stod hon framför grillen och penslade och vände av hjärtans lust - väl bekomme.

Nu bara tvätt av köksgolvet och byte av sängkläder kvar, sedan börjar min midsommar.

Glad sådan på er alla.

Resande

Klockan är tio på kvällen. I det spegelblanka sundet stävar en färja mot Danmark, alldeles rosaskimrande i den nedgående solen. Jag ser ut över Helsingborgs tak och andas in sommarluften innan jag bäddar upp sängen.
Att resa är bra, restid är avkoppling och det är heller inget fel i att få en överdådig frukost då och då.
Jag tänker på den gången när jag reste och utbildade i ett stort byggföretags regi. En gång, på färja mellan Malmö och Köpenhamn, råkade jag av en händelse stå bredvid en sliten salongsberusad man som började fråga vad jag gjorde. När han fick reda på att jag flög över dagen från Stockholm till Malmö, bara för att stå och prata framför tolv människor och sedan åka tillbaka utbrast han: "Ditt företag måste sätta ett jättehögt värde på dig, som betalar så mycket pengar bara för att du ska prata med människorna här". Det har jag haft med mig sedan dess. Känslan att vara privilegierad om nu de jag jobbar för är beredda att betala både flyg och hotellrum för att de tror att jag kan göra skillnad genom att finnas på plats.

Grill

En flintastek original grillad på balkongen, tillsammans med en rågkuse och Lingon & Chipotle Chili Salsa. Ett experiment från Björnekulla som jag bara inte kunde motstå. Den är inte jättegod, lite som lingonsylt med svag rök och chilismak. Jag är säker på att detta kan vara en bra kombination, men inte om man måste snåla med råvarorna.

Jag sov inte så bra i natt. Orsaken var Stieg Larsson. Jag började läsa "Flickan som lekte med elden" och den är vansinnigt spännande. Halv tre, 600 sidor senare var jag klar och insåg att den inte på långa vägar var färdig. Den fortsätter ju i "Luftslottet som sprängdes". Dock är jag en biblioteksmänniska, så jag får helt enkelt vänta till den dyker upp där.

Nu körsbär och packa. Åker till södra Sverige i morgon. Denna vecka också...

Livet

En av dem kommer att bli den nye JLS eller hur mårr...

Det lokala haket har flyttat ut på torget, alla de vanliga stammisarna är där, förutom dem som har flyttat steget vidare till cocktailpartyt i parken. Just i dag sitter ett yngre obekant par ibland dem. Båda har en stor stark framför sig, de ser ut att vara relativt nyträffade. Han ser ut som ett barn som precis har fått en påse godis. Det gör inte hon. Hennes blick är fullständigt desillusionerad. Det är sällan man får en nära titt på universum här på jorden, men det jag ser mellan dem är ett äkta svart hål.

Innan dess står jag i kassan på Coop, framför mig står damen med glasögon vinklade i 45 grader på väg nerför näsan. Hon försöker betala. Hon tar upp kort efter kort och drar i läsaren. "Köp medges ej" säger kassörskan med strikt neutral röst. Under tiden försöker kvinnan förklara att hon satte in pengar på kortet, men det var i dag och de har nog inte kommit in än, på det andra kortet har hon bara tvåhundra kronor, det är därför det inte fungerar. "Vi gör så här" säger kvinnan - kunde kassörskan tänka sig att dela upp betalningen, för det är säkert hundra kronor på det första kortet. Det kan inte kassörskan för de har "fått nytt datasystem" och hon klarar inte att dela upp betalningen med mindre än att man får slå in allt en gång till, fast i två poster. "Vi gör så här" säger kvinnan igen - jag kan ta det här kortet, visar ett tredje. "Jag har fört hit pengarna för att jag skulle betala mina räkningar, de pengarna är till mina räkningar, men det får gå... "
"Du får vänta till jag har tagit bort dina två tidigare försök" säger kassörskan, nu i en beundransvärt neutral ton. Hon lyckas till slut, den kollektiva sucken hörs inte, den känns. Alla har säkert sin egen anledning, min för att hon ändå fick behålla värdigheten.

Utanför mitt fönster börjar livet för ett par måsungar, de springer omkring, vaktade av ena föräldern, de sträcker på sig och viftar med sina små vingar, det ser gulligt ut, även om jag vet att kråkorna lurar i träden runt om.

Kroppsglädje

När jag väljer en längre väg hem från jobbet bara för att det känns så bra att fara fram.
När marschfarten är 28 km/h även efter tre mil i benen.
När det finns kraft kvar att trycka till, även efter en lång uppförsbacke (Ulriksdal).
När hela kroppen börjar pirra i ren lycka, väckt av den mättade doften från de gula blommor som kantar cykelvägen.

Allvarligt talat, om jag ska fortsätta ha mina femmilafärder måste jag köpa ett par riktiga cykelbyxor, vanliga shorts ger mig skavsår. Snobben i mig skräms dock fortfarande av de sladdrigt slinkiga trasorna försedda med en enorm inbyggd binda. Jag har sett snyggare på nätet, men inte i de vanliga sportbutikerna.

Efter den underbara dagen, kändes Gazpacho som en bra avslutning. Jag tog den enkla varianten: Gurka (skalad) tomater, grön och röd paprika, lök och vitlök åkte ner i köksmaskinen en stund. Sedan lät jag röran passera en sil för att bli av med alla kärnor och skal. Olivolja, salt och vinäger efter smak, för att sedan slutligen ha i bröd som finsmulats med mixerstav. Lite tjock konsistens, det är så jag vill ha mina soppor.

De första sommardagarna

Den första riktiga svenska färskpotatisen, jag gjorde en potatissallad med pesto till barnen, 20 små potatisar. När Son kom hem, hade Dotter ätit upp alla utom tre. Samma lika blev det när jag dagen senare gjorde en fetadressing. Barnen är ute mycket med kompisar och kommer och går vid olika tider.

De första riktiga svenska jordgubbarna, vi köpte en ask, sedan en till, sedan en till. Alla syndar vi med att doppa dem i florsocker, även om de var nog söta utan.

Den första långa cykelturen, över 50 km, Ulriksdal, Norra begravningsplatsen, Hornsberg, Tranebergsbron (tänk att få bo i Äppelviken), Nockeby, Vällingby och sedan hem.

Det är en del jobb som händer däremellan, men jag försöker att inte missa något av det somriga.