Min kanon?

Personen på bilden har ingenting med någonting att göra, men kolla mustaschen!

Jag gillar Liza Marklund. Hon är en av inte alltför många svenska författare som förmår att hålla en hög hastighet i sina romaner. "Nobelfesten" tar bara ett par timmar att läsa, det enda jag hakar upp mig på är relationen i boken som är lite för Hanne-Vibeke-Holstsk.
Lämnar tillbaka boken, hittar Åsa Nilsonnes "Smärtbäraren" och inser efter de första sidorna att jag har snubblat på något som kan bli magiskt. Blir så nyfiken att jag bestämmer mig att ta bussen till jobbet och inte bilen så att jag kan läsa en halvtimme. När jag väl ska iväg efter att barnen är utfordrade och igång med förberedelserna till skolan, är det bara några minuter till bussen. Jag grabbbar en bok och rusar iväg. Sätter mig på bussen, tar fram boken och - upptäcker att det var Sons som han hade läst ut och lagt på nästan samma ställe. Samma tjocklek, liknande färg. Pilutta!

"Smärtbäraren" visar sig vara sällsynt bra, även om själva deckarintrigen är tunn, men vad gör det när språket får mig att se och själva grundidén är fascinerande. Det som också väntar på sängbordet är Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" men den gjorde så ont att läsa att jag har lagt den på vänt.

Den här texten började i onsdags. Då kände jag mig tillräckligt bra för att gå till jobbet och i och med det började karusellen igen. Lunchmöte! Det finns folk som uppenbarligen anser att lunchmöten är coola, det ser ut som om man är väääldigt upptagen. För mig är lunchen en oas, jag gillar det inte, särskilt som det var möten före och efter, typ hela dagen, typ hela torsdagen så när jag kommer hem räcker energin till att fixa mat år barnen och sätta mig i soffan (förutom kvällsjobb, men säg inget till nån). På fredag har jag nästan spring i benen, jag väljer att cykla, tänker ta det lugnt, men benen vill annorlunda, fulla av energi efter uppehållet.

Förresten "Uppdrag granskning" om apatiska barn fick mig att flina elakt. Alla som för en sekund tror att det är något annat än den situation som barnen med sina flyktingfamiljer försätts i av vår omänskliga hantering av människor som tvingas lämna sitt hem, ska hängas ut. Vilka praktexemplar!

Barnen ville ha pasta carbonara till fredagsmys, vilka underbara barn, det ger mig möjlighet att använda Pancettan jag köpte på "Martinas", låta den släppa sitt fett i pannan, hacka lök som sakta får gosa till sig i fettet, medan jag river parmesan och blandar med ägg till en lös smet. I med vitt vin på löken och pancettan, det får koka ihop medan pastan blir klar, till sist rörs allt ihop till en alldeles, alldeles underbar röra. Vi äter osannolika mängder, jag dricker Jämtlands Bärnsten till, Barnen en efterlängtad passionsfrukt.