Vi går förbi den efter tredje gången bekant pratglade herrn med sina mumsiga getostar (senare köper vi feta inlagd i rapsolja). Siktar mot snickeriet och stöter redan efter fem minuter på marknadens behållning. Otroligt vacker keramik med glödande färger, intensivt rött, och orange blandas med svart. Formerna inbjuder till att kännas på, både de ojämnt vassa kanterna och de mjuka rundningarna. Kvalitet kostar dock även på Ulva marknad och keramikerna vet att ta betalt. Inget fel i det, men det ligger utanför vår plånboks räckvidd, särskilt efter semestern. Vi pratar lite uppskattande med kvinnorna bakom bordet, och går vidare. Det är en bra marknad, jag köper ett katthuvud i lera för en tredjedel av priset, jag handlar en lufttorkad älgkorv (jättegod), det är en speciell känsla att lyssna på detaljer i tillverkningen, anvisningar för hur den skall förvaras, allt sagt med uppenbar stolthet över bedriften.

Vi tar ett varv förbi keramikbordet igen, för att särskilt ta en titt på ett fat med färgen hos en tjärpöl. Fatet är djupsvart, skimrande och med intressant ojämna kanter. Första gången vågade vi inte ens fråga om priset, men till slut går vi fram. Kvinnorna ropar på sin kollega, M sin vana trogen berömmer fatet, jag hakar på och vi frågar vad fatet kostar. Kvinnan dröjer, tar ett djupt andetag och får till slut ur sig "hundrafemtio kronor".

"Jag köper det" utbrister jag inom en halv sekund, vilket får alla att skratta, M klagar över att hon inte hade chans att själv köpa det själv. Lyckligtvis får hon syn på en kruka, rakubränd, med lock i form av en stiliserad ananas i en lejongul färg som faktiskt passar mycket bättre hemma hos henne och frågar vad den kostar. Nytt andetag, nytt dröjsmål "Hundrasjuttio"!

Det känns som om vi rånar den stackars kvinnan, men det visar sig att vi är hennes första kunder, hon har tidigare inte velat skiljas från sina alster, utan berättar att hon har huset fullt och att hon tidigare inte velat sälja. Hon berättar att hennes man brukar hota henne med "kunden" och att vi har hjälpt henne med att lära sig att skiljas från produktionen. M och jag försäkrar henne unisont att sakerna kommer att få ett jättebra hem hos oss och att vi absolut inte köper om vi inte är dödligt förtjusta, vilket är helt sant. Vi kramar varann innan vi skiljs åt och de andra kvinnorna som i tysthet höll på att slita sitt hår över hennes sätt att göra affärer ler till slut motvilligt.

Vi hinner bli blöta i en störtskur innan vi åker hemåt, tar vägen förbi Martinas och köper prosciutto, italiensk vitmögelost och fusilli. På kvällen fyller jag kalvrullader med prosciutto, kronärtskockshjärtan och ost. M mixar överblivna kronärtskockshjärtan, oliver och olivolja till en tjock sås till fusillin. Till det ett vitt vin hon tog med sig från Italien med en frisk, nästan salt smak.

Glömde nämna att vi köpte Tirami Su som vi avslutar med.