Två spänn

Hon står framför mig i kassakön, en liten stressad mamma med ett lätt slitet utseende. Hennes 8-åriga dotter är ute och far med korgen, men kommer lagom till det är dags att lägga upp varorna. Dottern, propert klädd i en fin kjol, blus och små pumps har ett allvarlig uttryck bakom sina glasögon när hon tittar upp på mamman. Hon protesterar inte när mamman lyfter ut en påse godis och en burk bönor och ber henne lägga tillbaks den "pengarna räcker inte".

Och pengarna räcker inte. Den kvarvarande lilla högen av varor kostar fyrtiofem kronor och när hon har räknat ihop sina pengar, blir det bara fyrtiotre. Det är som om luften förtätas runt kön.

Utan att vara riktigt klar på varför, tar jag fram två kronor och räcker över dem till kassörskan som oerhört lättad tar emot dem.

Den blick jag får av mamman får det att bränna till bakom ögonlocken. Det är svårt att sätta rätt ord på blandningen av skam och tacksamhet, men alla som någon gång har burit hela sin förmögenhet i plånboken kan säkert föreställa sig den.

Jag gör mitt bästa för att normalisera situationen, ler uppmuntrande, säger "inga problem", "sånt händer", men faktum är att det är ett problem. För mig betyder två kronor ingenting - för henne är det skillnaden mellan att kunna äta eller inte. Jag hoppas att min skam och tacksamhet över att de två kronorna betyder så lite för mig inte är lika påtaglig.