Trieste III

Att äta i Trieste är betydligt mer interaktivt än i Sverige. Varje beställning föregås av en diskussion (som jag får uttolka med ledning av kroppsspråk och interntationella matord eller vänta tills M översätter). Redan första dagen, efter lunchtid när det mesta är stängt utom lätt nergångna barer, men vi behöver något i magen efter den långa resan, går vi in på en bar och frågar efter en smörgås. Jag är glad över vadsomhelst och beställer en smörgås med Mortadella. "Bara Mortadella?" Frågar barägaren. "Jag vet inte hur ni känner det, men jag gillar inlagd paprika till Mortadellan."

Det slutar med att jag får en fulständigt gudomlig fralla dränkt i olivolja och fylld med massor av Mortadella och inlagd paprika. Varje bett får oljan att läcka över mina fingrar.

Senare på eftermiddagarna, när vinden lägger sig och hettan stiger, dricker vi Aperol Spritz, som alla andra. Knallorange, bitter och syrlig är den otroligt uppfriskande och gör oss sugna.

En bra början är San Daniele skinka, som är traktens motsvarighet till Parma. Just här, just nu är den vida överlägsen. Ljus, lagom salt och riktigt smälter i munnen.

Trattoria Splendor är ett namn som vi bara inte kan gå förbi, särskilt som matseden ståtar med ett "Solo qui...". Den något buttra ägarinnan som alldeles nyss gav sin man en avhyvling för att han "bara snackar" kommer ut med en laddning fullständigt sagolika musslor "det är mitt recept - och jag avslöjar aldrig vad det är". Vi lyckas urskilja vin, tomater, citron och fänkål. Vi äter dem på ett litet torg, bakom en kyrka och dricker husets Sauvignon till.

Vi äter ingen efterrätt på restaurangerna, redan första kvällen hittade vi ett glasshus med helt sanslösa kombinationer. Trieste är inte större än att vi kan promenera dit oavsett var vi är. Jag har ätit smultronglass med lantgrädde och smultronsås, mintgranité, kaffegranité, straciatella, hallonglass och säkert några till.