Jag vaknar fortfarande till vid tidig timme, vanan går inte ur även om hjärtat inte längre försöker slå sig ut. När jag somnar om igen kommer min inbyggda klocka som varnar när något inte är som vanligt i olag och jag har vid två tillfällen den senaste veckan vaknat med den besynnerliga känsla av utsövdhet som i sig indikerar att något inte står rätt till.
Det känns som om sorgen mer eller mindre har passerat. Kvar är ilska. Jag har vridit och vänt på den och tagit mig genom alehanda pompösa formuleringar om eget värde, om att räknas, att dela svårigheter, om att någon annan fattar beslut om ens framtid. Till slut, det som är kvar är känslan av att vara sviken.
Fast frågan är om man kan vara arg på andras oförmåga. Det är ju mina förväntningar som sätter storleken på den känslan - inga förväntningar, ingen blir sviken.
Det låter skittråkigt att inte ha förväntningar. Jag tror jag ska vara ilsken ett tag till.
Lyssnar på senaste Dubioza kollektiv - Apsurdistan. Take that Spotify!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar