Vilse

Innan jag vet ordet av har jag gått från 12 våningen, avdelning 73 Stroke ner till kulvertarna. Det är lätt att gå vilse på Danderyds Sjukhus och jag är lätt förvånad över hur fritt man kan ströva där utan att någon bryr sig.

Kanske är det ännu lättare med den vilsna känslan av en mer eller mindre lamslagen kropp kvar i armarna, insikten om det potentiellt ovärdiga i att för första gången hjälpa någon man i princip aldrig sett naken i hela sitt liv inne på toaletten, se henne bli fullständigt uttröttad av att formulera ord med endast en halv mun till förfogande.

Trots allt är det min mamma där innanför, tack och lov. Stundvis lyckas vi till och med skratta åt situationen.

Livet

Jaha, shit då. Tänkte bre ut mig om lämmelmentaliteten hos människor på stan på en löningshelg, så ringer Pappa och berättar att Mamma fått ett slaganfall. Just nu är jag i chock och lätt bedövad. Mina föräldrar kan ju inte dö, de har knappt varit sjuka en dag i sitt liv! Det var min Mamma som vid dryga 62 fotvandrade i Nepal. Båda två är fullt upptagna att rusta upp sin sommarstuga som vi barn är hyfsat ointresserade av, vid 76 är de fullständigt glasklara. Det är för tidigt!

Sakta börjar insikten smyga sig på och jag blir rädd på riktigt. Får för mig att risken är som störst nu, över den första natten och korsar alla mentala fingrar jag har.

Kryddigt

Indisk mat är en av de intressantare att laga. Det är så många kryddor inblandade och de enskilda smakerna och dofterna bildar nästan alltid en överraskande kombination. Barnen kommer i kväll, så jag kan inte göra några excesser med starka kryddor, men det här receptet från Mamta's kitchen blev bra. Jag tog yoghurt (grekisk tjock) i stället för tomater och stekte kycklingen i en stekpanna bredvid, för att bli av med kycklingfettet. Sedan får allt koka ihop i 20 minuter, lagom med tid om man vill ha middag i rimlig tid och börjar sent.

För övrigt så kan Fernando di Luca mer än olivolja, missa inte Zetas rapsolja med den blå etiketten. Den har en nötig smak och doftar gräs och äng. Man får ta vara på alla tillfällen att minnas sommaren så här mitt i gråperioden.

Häll gärna lite på nykokt ris direkt i kastrullen, rör om och andas in...

Ett litet steg

Ett beslut som äntligen gick igenom gör att arbetssituationen känns bättre än på länge. De senaste veckornas karusell snurrar nu lite långsammare, åtminstone ett par dagar.

Åker tidigt till föräldrautbildningen på BUP. Det är tredje gången och det blir mer och mer av ett erfarenhetsutbyte mellan föräldrarna än att kursledarna tillför något. Vi pratar erfarenhet av medicin, skola och skrattar åt våra tillkortakommanden i den ständiga dragkampen mellan våra starka och egensinnig barn.

Efteråt sätter jag Eva Dahlgren i lurarna och tar en lång promenad. JLS har lyft igen, ingen haka i gruset längre. Det pirrar och kryper i hela kroppen när livet kommer tillbaka.

Kolla!

Dom är mina nu. Äntligen! Besticken jag har spanat på så länge. Gense Focus De Luxe. Och tjugo procent billigare också. Helt sagolika att äta med.
I dag blev det bogfläskgryta med polkabetor, gulbetor, palsternacka och persiljerot. Bara peppar, salt och lite chilipeppar. Såsen blir jättefyllig och mörk när den färgas med soja och reds med Maizenas bruna redning. Såsfusk är alltid tillåtet.

Allhelgona

Det finns vissa saker som lönar sig att köpa utanför ramen för den sparsamhet som jag annars tillämpar. Cykellyktan till exempel, en vackert metalliskt blå sak med en stiliserad känguru på och åtta lysdioder. I det totala mörkret, på väg hem genom skogen bygger den en synlig minivärld på ungefär tjugo meter framåt, tillräckligt för att jag ska kunna hålla farten.

Visserligen tror jag mig ha cyklat den vägen tillräckligt ofta för att minnas alla stenar och knaggligheter, jag håller till höger i uppförsbacken för att undvika stenen i mitten - väntar till halva nerförsbacken innan byte till vänster för att undvika det lösa gruset på högersidan - medn det är aldrig fel att ha åtminstone en liten försäkring. Utanför ljuskäglan finns absolut inget.

Det är en underbar, klar kväll. Förutom ljuskonen ser jag glimtar av stjärnor mellan träden och de flygplanens snabbrörliga röda och vita ljuskonstellationer.

Hinner hem precis innan systemet skall stänga, vill åtminstone ha en god öl i kväll. Det blir Jämtlands Postiljon, en mörk, fyllig och fruktig öl, med en viss alkoholsötma, precis som jag oftast vill ha dem. Just när jag ska gå därifrån, förstår jag av ett samtal att det är helg i morgon. Det blir lite fler flaskor som får följa med. En ny Nils Oskar och två franska, som tidigare har visat sig goda i köket när maten lagas.

Hemma gör jag och barnen den numera traditionella Allhelgonamenyn, "svart pasta med orangea saker". Den här gången blir det svart linguini, med hastigt uppfräst lax och jätteräkor. Vi skivar orangea tomater till, går från reglerna och inkluderar vit mozzarella som Son är fullständigt vild i.

Dotter som i våras blev sjuk i samband med skaldjur vill ha tonfisk, så jag lurar på henne en tonnatosås, som visserligen inte är orange, men ruskigt god (jag ersätter majonnäsen med grekisk yoghurt. Till det får de orange Passionsfruktläsk från Coop, som vi enas om smakar hostmedicin.

Efteråt sätter vi oss alla isoffan, tittar på the Amityville Horror och äter chokladglass med kakaobönor.

JLS plöjer

Jag vaknar mitt i natten, pulsen bultar och tankarna rusar. Jag ställer in sinnet på en vacker, höstlig väg helt täckt med nedfallna löv. Marken lyser guldgul runt mig, längre bort mörknar den mot orange. Jag brer ut armarna, slappnar av i kroppen och gör avstamp, beredd att sväva upp över trädtopparna, som så ofta förr.

Faller tungt i marken med hakan före. Flera gånger försöker jag med lika dåligt resultat. Illa, jag har alltsomoftast kunnat flyga mig ur stress.

Labans grova

Kunde inte hålla mig i dag heller. Labans limpor flinade åt mig i färska bröddisken och eftersom jag just hade köpt Bregott med havssalt till extrapris, fick en följa med mig hem. Inte till gårdagens extrapris dock.

Nybakt bröd med frasiga kanter, smör med grova saltkorn, även de med ett härligt knaster i munnen, den friska sältan kompletterar frukten i brödet - en snabb väg till en stunds total njutning.

I morgon äter jag det sista av pumpasoppan från i lördags.

Ett gott samvete

Vilket sammanträffande! För första gången på ett halvår öppnade jag Cooptidningen "Medmera"och fick syn på en artikel om Laban som bakade bröd på Gotland. Laban exporterade också degen till Coopbutiker för bake-off. Till min stora överraskning hittade jag Labans bröd när jag gick shoppingrundan i min lokala affär. Små gosiga tegelstenar av olika färg och vikt låg där huller om buller. Två för 30:-. Jag valde ut den jag trodde var dinkelbrödet, fortfarande lite ljummet och köpte samtidigt lite äpplen. "Tio kronor" sa flickan i kassan. Jag gjorde ett snabbt överslag med mig själv, kom fram till att jag nog behövde säga något. "Det kan inte stämma" sa jag. "Du har slagit in brödet för två och femtio". "Ja?" Sa hon. "Frukostbröd!" "Njaej, inte riktigt de här kostar två för trettio." Hon såg inte direkt överlycklig ut, det innebar att hon fick slå om, men efter två försök lyste hon upp igen. "Du får behålla den, den går inte in för något annat." Så jag tackade henne och gick hem med gott samvete och en Labans limpa för två och femtio. Den var jättegod! Knaprig skorpa, mjukt, spänstigt inre och någon frukt i, kanske aprikos. Jag bredde Svart Castello på den och kokade te till. Den för närvarande favoriten - en blandning av två tredjedelar Assam och en tredjedel Pu Erh. Det ger ett otroligt mörkt och fylligt te, aromatiskt, med en svag rökanstrykning. Nästan hela limpan gick åt, säkert sex mackor. Ett halvfabrikat av bästa slag.

En fredag till

Sopp-pumpa

Japp, sådåatt, det är fredag igen. Dagen började med en stendöd bil. M lämnade ljuset på över natten och för första gången i mitt liv var batteriet så dött att det inte ens gick att rulla igång den nerför en backe. Nån sorts relä som ska slå till och ge ström till tändsystemet orkade inte vakna alls. Så snöpligt att ha kommit nerför backen utan ett livstecken. Jag fick skjuta bilen till närmaste vägkant och ringa förövaren, dvs M och be henne fixa. Själv fick jag ta tåget till jobbet.

Efter lunch - tre timmars jobb - var det dags att ge sig iväg igen. Barnens mamma har fixat en föräldrautbildning för föräldrar till ADHD barn. Det spelar ingen roll att jag har full koll på Son, och det är hon som känner att hon behöver, man bangar helt enkelt inte sånt som skild pappa - ens efter elva år. Det gäller dessutom att visa alla myndigheter och skolor att vi är enade - har vi båda gått kursen, kan ingen BUP människa eller skolkurator eller någon annan myndighet slingra sig. Vi följer protokollet, sånt är viktigt i kontakterna med överheten.

Dotter har beställt gröna bönor inrullade i bacon till middag. Enligt den vana jag försöker införa, är det hon som fixar den detaljen. Själv fyller jag på med potatisklyftor, béarnaisesås (hemgjord förstås) och en gotländsk biff som jag hittar på Coop. Det är en spekulation, den är dyr, men riktigt bra kött och barnen gillar den.

Det är en lätt uppvärmning innan morgondagen. Mina föräldrar kommer, det är inte så ofta och jag passar på att dra loss ordentligt. Det blir pumpasoppa med röda linser till förrätt. Calvadosflamberad oxfilé med svampsallad och rösti till huvudrätt och päronsoppa till efterrätt. Jag har lagt en hel del tankar på vad som skall drickas till, Manzanilla till soppan, Allesverloren Tinta Barocca från 2004, en flaska som har legat hos mig i över ett år till huvudrätten och ett dessertvin som jag ännu inte vet om jag ska köpa till efterrätten (jo, det vet jag , jag ska spendera en ohemul mängd pengar på ett j-la dessertvin i morgon, jag får det, det är min hobby).

Sjuk!

Drygt en halv meter, det kortaste avstånd jag hade till min kollega - no touchee touchee - det räckte för att hans nyss utbrytande maginfluensa skulle hoppa över till mig.

Två dagar nästan exakt. Halv elva började magen låta ungefär som kallvattenautomaten som folk använde med jämna mellanrum efter gårdagskvällen. Klockan tre kom febern, det var då två timmar kvar av mötet.

Jag höll ut, blev skjutsad till tågstationen i Upplands Väsby och började den långa resan hem. Ni vet hur det känns, frossa, en oro och väntan på att magen ska vända sig ut och in, långsamma försiktiga rörelser ur tåget, nästan hasande gång i centrum. Jag tänke nämligen köpa upp mig på ett lager vätska och jag tänkte att Yoghurt med Dofilus inte heller skulle skada.

Givetvis stannar kassan upp, den unga söta nya flickan i kassan bredvid får problem med en kund. Den unga finniga pojken i min kassa ser sin chans och rycker in. Lämnar stolen och kön hängande.

Jag står näst i tur och orkar inte uppbåda någon irritation. Tanken på adrenalin i kroppen känns inte lockande, man vill lixom hålla metabolismen på en så låg nivå som nöjligt.

Den äldre herren i keps bakom mig tar det på ett annat sätt. Han suckar högt, irritationen pyr omkring honom och börjar attackera mig också. Tänker med ett stänk av självömkan att det minsann bara borde vara jag och bara jag som har rätt att sucka. Gör en mental justering och låter hans irritation passera, det pirrar lite i nacken bara. Det räcker inte för honom, han muttrar "Dom borde inte släppa ut de nya till kassorna!" Det går fint, jag tänker på hur stolt pojken känner sig när han förklarar för henne, går in i det tills mannen sätter igång en ny attack: "Eller vad tycker du?" vänder han sig till mig.

Jag spärrar upp mina vänliga blå (tror jagi alla fall) och säger vänligt men tydligt: "Jag tycker att de måste få sitta i kassan, hur skulle de annars kunna lära sig? De måste ju träna!" Belöningen för min svarta själ kommer när han viker undan med blicken och kniper ihop läpparna. Pojken kommer tillbaka, ber om ursäkt vilken jag accepterar med ett stort leende, väl vetande att det kommer sätta ännu mer lock på det som pyr bakom mig.

Små glädjeämnen.

Hemma pratar jag med mig själv med barnslig röst, medan jag tar av kläderna från min frossande kropp. Sätter på mig mjuka fleecekläder, raggsockor, tar en alvedon och virar in mig i sängtäcket på soffan. Hoppas att febern lättar lite innan magen ger upp.

So far so good.

Slumrar

En arbetsdag

Tre killar i sextonårsåldern sitter på en bänk mitt i natten och samtalar allvarligt och engagerat, när går förbi på väg hem.
Jag har varit på Sigtuna bryggeri och drickit Gas-Jannes, Humle-Hildas Altbier och Jäst-Hasses export lager. Jag ville dricka Biskop Stefans kalk också, men den var slut. I stället beställde jag Mackmyra edition tre och njöt av den kryddiga vaniljiga smaken. Jag drack den tillsammans med en engelsman i grönrandig seglartröja som hävdade attt han föredrog den framför de engelska sorterna. Han var säkert bara artig. Tidigare på dagen var han en av mina antagonister i en diskussion vi hade om ansvar.

I morgon upp kvart i sex för ytterligare en lång dag med mina kollegor från hela världen.

Höstaktiviteter

Det börjar mörkna innan jag kommer från jobbet, trots att klockan bara är kvart i sex. Skogen ser dunkel och trolsk ut, vägen är mörk och kantas av gula, nästan lysande löv. Det doftar starkt av jord och kompost och det finns fortfarande ljumma stråk i den kalla luften.

Hemma gör vi rulader av lövbiff, alla har sin egen fyllning. Barnen väljer torkad frukt och getost som de får röra ihop själva. Jag fyller min med äpplen frästa i olivolja och manchego. Potatisklyftor är det som serveras och jag rör ihop en rödvinssås som barnen först rynkar pannan åt när de ser ingredienserna, men sedan slåss om.

På lördag tillbringar jag några timmar i skogen och jagar svamp. Det går inte särsklit bra. På tre timmar blir det en halv kasse, två karl-johan, fyra aspsopp, sedan lite blandade soppar, kremlor och några champinjoner. Inte en jätteskörd, men det räcker till en svamprisotto på kvällen.

M tar med sig sina troféer från översätttningsrundan i veckan, inlagda skaldjur och vildsvinskorv som vi äter till en liten flaska Crémant d'Alsace. Sedan svamprisotto. M fick också med sig ett par flaskor vin. Vi väljer en Sangiovese som överraskar, inte så mycket frukt som vi skulle förväntat, i stället en underbar kryddig doft, läder och tobak och en stram, men ändå mjuk smak.

På söndagen kulminerar mina funderingar på vad jag ska göra när cykelsäsongen är slut. Jag cyklar till Jula och köper en trappmaskin och en pilatesboll. Barnen blir jättelyckliga och trampar runt även om Son knappt får ner pedalerna.

Till i morgon kokar jag Bulgur i lite vitt vin och hönsbuljong. Tillsammans med lite parmesan och en del av de inlagda skaldjuren blir det en bra skaldjursrisotto.

Ett ögonblick

Solen har knappt lyft över horisonten och tänder små regnbågar i miljoner daggdroppar på fältet. Jag är omgiven av vältrande dimmor som avgränsar världen utöver 50 meters horisont.

Längre bort skymtar dunkla gestalter bakom stora kantiga redskap. Jag vet inte vad fågelskådarna ser i sina objektiv, men de ställer upp, även en dimmig morgon som denna.

Det är kallt, luften river i lungorna och mina fingertoppar stelnar i fartvinden. Det gör inget, just nu i tjugo minuter är världen vackrast.

Smygare

Sitter och leker med mitt nya trådlösa headset som man kan koppla både till dator och mobil - samtidigt. Musik eller Skype från det ena, kopplas automatiskt bort när mobilen ringer. Äntligen!

Känner en underlig odör när jag lutar mig över datorn - lite som smutsiga strumpor. Klurar lite på det ett tag, brukar inte... jag menar strumpor brukar inte lukta efter två timmar på nyduschade fötter. Det tar en stund innan insikten om att jag har får i kål som kokar på spisen. Det är den doften som smyger omkring i lägenheten.

Barnmat

En av de rätter jag älskade som barn hade det föga fantasifulla namnet "ägg i mjölk". Otroligt enkel, man gör en redning av smör och mjöl, häller i mjölk, kokar upp den, knäcker två ägg i den och låter dem stelna. Rätten serveras med surdegsbröd som bryts ner i mjölken så att den sugs upp i brödet.

En vecka efter Glasriket packade jag upp en del saker jag tog med mig och hittade då resterna av ett tyskt surdegsbröd som jag köpt för att ha till frukosten där. Förvånande nog var brödet inte mögligt och det fanns fortfarande kvar en viss spänst. Tillfälle i flykten, jag köpte gammaldags mjölk och satte igång. Smör, mjöl, mjölk, jag vidareutvecklade rätten genom att hälla mjölk och ägg i en ugnsform och gratinerade dem. Den milda smaken tillsammans med det syrliga något sträva brödet tog mig raka spåret till barndomen, bara att som vuxen får man äta hur mycket som helst. Tur att jag cyklar långa omvägar hem.

Vecka

Tittar på "Klassfesten" och blir sjukt mjuk i hjärtat. Son och Dotter stojar och skrattar i bakgrunden, väldigt överens om något. Själv känner jag mig innesluten in en bubbla, trött och surmosig efter veckan.

Rotblöta

Det är nördigt, defintivt på gränsen till obsessivt när jag bestämmer mig att cykla omvägen hem - den 20 km långa omvägen hem - trots att regnet hänger i luften. Mycket riktigt efter 5 km så börjar det dugga. Jag som nyss köpt en vattenavvisande vindjacka i stretchigt material och ventilationsfickor som öppnas med blixtlås vid behov, ser det som ett bra tillfälle att prova den utlovade vattentätheten.

Det funkar, vattnet samlas i små, små glänsande droppar som glider av i fartvinden. Det fungerar faktiskt till och med på byxorna, likaså i stretch, som är gjorda i en teknik som kallas för Dri Fit (ni får själva gissa märket). Tanken är att de ska transportera bort fukten från huden. Det gör de, och de hindrar faktiskt vattnet att tränga in. Till en viss gräns.

Det regnar mer och mer, men kroppsvärmen förmår att hålla byxorna någorlunda torra, tills dropparna blir så stora att de dränker byxorna. På en halv minut förvandlas de från hyfsat fuktiga till blöta och iskalla. Det är 10 km hem och ingen återvändo, bara att trampa på. Världen susar förbi suddig och förvrängd av regndroppar på gula glas.

Regnet minskar efter en stund och förvånande nog återtar byxorna sin ljumna fuktighet inom ett par minuter. De visar sig vara värda sina pengar, särskilt som de är köpta på rea för halva priset. Det är min belöning, efter att ihärdigt ha cyklat sedan i april anser jag mig värd lite "riktiga" grejor.

På fredag åker M och jag till Glasriket, firar fyra år...

Mental pollution

Tåget in till Tiger Lillies: In kommer ett par otroligt fnissiga killar, bärandes på en sexdocka. Den ser helt absurd ut, ett påmålat ansikte, med ett öga slutet, ett öppet i en blinkning som skall föreställa inbjudande, mun i form av ett stort O som visar ett skrynkligt rött inre. Jag hinner tänka att man måste typ levat i avhållsamhet i tio år och inte sett en kvinna lika länge för att inte bli totalt avtänd. Handen är en ren lottovinst jämfört med att försöka tillfredsställa sig med en badboll i plast. Killarna fnittrar hejdlöst och viftar med dockan, försöker klä på den med sina jackor. En minut senare kliver en Imam på vagnen. Jag anar upptakten till jihad på tåget, och närapå hukar. Imamen kaster en blick på dockan, rör inte en min, sätter sig i sätet bakom och tar upp ett pappersark som han fördjupar sig i, byggger upp en bubbla omkring sig.

Tåget hem från jobbet, Jag sitter bredvid två killar som tittar på et kockprogram där någon tydligen lagar mat och refererar detta till två tjejer på sätet mittemot. Plötsligt börjar ena tjejen beskriva en specifik bänk på en specifik badplats, där det uppenbarligen skulle finnas fläckar av en viss typ, som blev till efter ett nattligt möte med någon som hette Kris. Det är inte bara jag som sitter bredvid, utan alla som sitter på de närmaste bänkarna förstår precis vad det handlar om.

Jag tänker att det trots allt finns saker jag inte behöver veta - eller se.

Genèvesjön

Genèvesjön ligger under oss. En lång, smäcker leksaksbåt, som ser ut att stamma från tidigt 1900-tal stävar fram och bildar leksakssvall. Jag är på en av mina inte helt ovanliga endagsutflykter för ett möte i Lausanne. Hemifrån halv sex, tillbaka halv ett (på natten). Människorna vi träffar är glada att vi kom. De berättar om sina problem, som de anser vi har skulden till. De är ändå glada att vi kom. De visar oss för sina chefer som ett tecken på att de har åstadkommit något.
Efter tre timmar är vi klara. Vi har lovat dem saker, De har lovat oss pengar. Alla skakar hand, försäkrar varann att det varit ett nöje, lättade över att det är slut.

Efteråt åker kollega och jag till ett ställe vid Genevesjöns strand. Tar ett glas vin och en portion rökt schweizisk skinka, sitter i solen och tittar på vågorna innan vi fortsätter till flygplatsen. När vi lyfter lyser klippbranterna på bergen vid sjöns södra strand kritvita i den nedgående solen. Längre bort syns alpernas silhuetter i diset.

Några timmar senare på Kastrup hällregnar det. Ett riktigt tropiskt regn, som glänser i vingstrålkastarna och bildar horisontella silvriga streck som sugs in i motorerna med ett hiskligt morrande ljud en lång stund efter start.