Tjena Taylor, tjena Jones

Mina engelska kollegor anser sig vara korvkännare och gnället över den svenska menlösa korven tar aldrig slut. Sedan T&J öppnade, har de fått ett vattenhål och korvarna har dykt upp i matlådan eller vid sällsynta tillfällen på grillen. Nu när vi flyttat jobbet lite närmare Stockholm, kan man få hemkörning, vilket vi snabbt tog vara på. I dag kom beställnigen: För mig sex köttkorvar med smak av Guinness och fyra ankkorvar kryddade med honung och timjan. Med en sådan skatt i huset, går det inte att hålla sig och hjärnan börjar räkna upp olika möjligheter att kombinera läckerbitarna med lämpliga kamrater. Det blev ganska milda smaker för att inte stöta sig med korven.
Jag köper en vackert grön Romanesco och kokar en palsternacka i grädde, tillsammans med blomkålsroten och bladen. En potatis får följa med. När allt är kokt, häller jag av grädden och gör en pastelligt grön puré som kryddas med salt, en droppe tryffelolja och lite fransk senap. Vid sidan av kokar en polkabeta som jag sedan skalar, skär i klyftor och steker tillsammans med korven. Den rödgula betan blandas till slut med de små förvällda romanescoblommorna som bildar en grön krispig kontrast. Korven har en tydlig doft av öl och smakar köttigt och milt.

I morgon ska jag och M pröva ankkorvarna...

Svampfinal

Det är lätt att slå på stort när man råkat springa förbi Hötorget strax före tre en lördag och fått med sig två kilo höstkantareller för en hundring. När man sen köper skinkstek i lokala affären för 19.90 kilot kan man ha fest även på vardagar. Massor med kantareller, lite grädde bara för att binda ihop dem i en sås och en tjock skiva skinkstek kryddad med Tony Chachere's Original Creole Seasoning inköpt på ort och ställe. Det tar hela kvällen att förvälla och packa svampen.

Glasriket 2009

"Kom och se oss blåsa!" Visst kan man gå och titta på glasblåsare i de flesta glasbruken, men det är lite speciellt i Transjö. Den progressiva musiken dånar i högtalarna medan lärlingarna som har hyttan för sig själva på lördagarna skapar sina egna alster. Orsaken till att vi blir inbjudna är att M köpte den enes första kommersiella alster för två år sedan och passar på att berätta hur bra den trivs hemma hos henne.
De dansar en komplicerad dans tillsammans medan en jättelik glödande vas med röda ådror tar form under det att Jimmy Page sjunger "Ramble On". Tack!

Vi åker också förbi Magnus kött och vilt i Nyköping i vår lilla hyrda radiobil och köper dovhjortskotletter, bacon utan en droppe vatten i och ett gäng prinskorvar som vi mumsar på hela vägen ner till Jönköping. Ostkakan köper vi i Vrigstad där Best Western hotellet har ett litet förråd.

Och galet tjocka isterband får följa med hem.

Den nya leksaken

Är som en Tamagochi. Den behöver underhållas annars så dör den och man får slita ut batteriet för att väcka den igen. Jag gullar med den, gallrar ut onödiga program, håller reda på vilka som drar batteri, ser till att minnet är rent - en perfekt leksak som blåser upp tron på min tekniskhet.

Dotter är också helt begeistrad, hon har sett till att sätta in foton på dem som ringer mig. Tack vare henne har jag en jättefin bild på M varje gång hon ringer. Hon laddar ner spel (och spelar dem så fort hon kommer åt). Man hittar spår efter henne här och där. I dag öppnade jag anteckningsverktyget, där stod: "Grisar tycker om att flyga i bra väder, det vill säga helst när solen skiner och himmelen är klar - fri från moln och regn;) Puss!"

Isterbandet och kålen från igår var om möjligt ännu bättre i dag. Jag gjorde en variant av äppelkompotten härifrån. Smälte lite schalottenlök i smör, skar ner en röd chili, en näve lingon direkt ur frysen, en liten nypa salt, en matsked socker och ett svenskt äpple som M och jag enades om luktade godast. Absolut bättre än senap till.

Vitkål på småländska

Det börjar bli höst, träden börjar rodna och på taggtråden som håller korna från cykelvägen glittrar daggen i den allt lägre och lägre stående solen. Ett positivt hösttecken är att rötter och vitkål blir billigare än potatis och det finns massor med gott att göra med dem. Tidigare i veckan åt jag får i kål, dagen efter rotmos, nu var det dags att göra av med resten av det gigantiska kålhuvudet.
Med choucroute som förebild fräser jag upp rökta fläskstycken i smör och skivar ner vitkål i lager med salt och kummin mellan. Till slut häller jag över lite vitt vin och äppelcidervinäger och låter kålen koka ihop. Efter en timme får två isterband vara med i ungefär 20 minuter. Jag har svårt att bestämma mig för om fransk eller skånsk senap är godast till...

Jo, förresten - en av glädjeämnena med att ha en snart 17-årig dotter boende hemma är att man kan hitta en blodig tampong nödtorftigt invirad i toalettpapper på badrumsgolvet. Eller inse att det fanns en binda i trosorna hon slängde i tvätten som vit och ren nu ligger i trumman - undrar om jag ska lägga fram den på hennes säng till söndag när hon kommer igen - moahahaha!!!

Svamp, svamp, svamp

I söndags tog Son och jag en gemensam jakttur. Han jagade fisk, jag jagade svamp. Jag vann. En veckas överdådig föbrukning. I går åt jag svamp och vitkål tillsammans med resten av färsbiffarna från i söndags. I dag fyllde jag på förrådet på vägen hem - det går bara inte att cykla förbi en aspsopp - och blev ruskigt sugen på kroppkakor bafatt Coop skyltade med Lithells för ett bra pris.

Jag fräste svamp och fläsk först, för att sedan låta lök smälta i rapsolja (Zetas med den supergräsiga doften) i en kvart. Nykokta kroppkakor med svamp/lök/fläskröra ovanpå och lingonsylt köpt på Ulva marknad i helgen. Fyllningen i kroppkakorna var värdelös, grynig och med en smak av lever, men resten! Resten var precis som den skulle.

Svamp(ig)

Vad gör man när svamparna står så nära cykelvägen att det är omöjligt att ta sig förbi? Ett och ett halvt kilo aspsoppar ligger i cykelväskan när jag kommer hem och vi har redan haft gräddstuvade kantareller, spaghetti ai funghi och svamplasagne. Då kan man utgå från det här receptet på svampröra med herrgårdskräm. Snåla inte med anisen. Av någon anledning kände jag att ett halvt finhackat äpple skulle sitta fint i, tillsammans med en matsked sherry. För att få en middag som håller alla mätta (tonårsSon) serverar jag fräset med färska gnocchi. Skitgott!

Bra avslut

Något surrealistiskt lyckades vi med konststycket att äta middag i Rom och lunch i Prag på mina sista semesterdagar. Rom bjöd på en 500 grams Bistecca Fiorentina - vilken köttöverdos! På väg hem hade vi en fem timmars lucka i Prag, så vi tog bussen till stan, gick på galleri och åt en halv anka med rödkål och potatisknödel.
Innan dess korsade vi Italien i en Fiat 500, åt gifflar fyllda med vaniljkräm till frukost, badade i ett pastellblått medelhav och testade vilket ställe som hade den bästa spaghetti vongole. Jag lärde mig snabbt att nicka enigmatiskt och säga 'giorno och 'sera till förbipasserande italienare. Sånt kommer man långt på som sidekick till en som talar italienska som en infödd.

brev från min camping III

Det känns lite sorgset när jag läser campingens anslagstavla. Där
finns anteckningarna från årsmötet, som nämner att många sagt upp sina
platser, men FRAMTIDEN SER LJUS UT. Jag föreställer mig de i huvudsak
norska entusiaster som för tio år sedan skrev kontrakt på marken och
som nu ser hur färre och färre är intresserade av att tillbringa en
säsong i husvagn, låt vara sjukligt ombonad. De extremt noggranna
reglerna för fördelning av platser som även tar upp överlåtelse till
barnen känns förlegade. Det finns ingen återväxt, de flesta här är
gamla.
Sorgsenheten kommer sig också av att det är tack vare dessa
entusiaster som också motsätter sig varje förändring, som ett av de
absolut vackraste områden jag vet på västkusten, har förblivit orört.
Den sista dagen här har varit en av de mest underbara på länge. Klädd
enbart i uppkavlade jeans, vandrade jag barfota på solvarma släta
klippor, kastade ut ett drag då och då, fotograferade vackra stenar
och smågnabbades med Son, mer avslappnat än så kan det knappast bli.
I morgon packat vi och åker hem till Dotter som varit ensam hemma för
första gången i sitt liv och trivs storligen.

brev från min camping II

Kungsviks camping är en tidsficka. Inget tycks förändras genom åren.
Det verkar som om ett gäng norrmän köpt hela halvön och gjort der till
sitt paradis. Campingen består till största delen av fasta
husvagnsplatser som man har inrett till det absurda med
trädgårdstomtar, rabatter, stenläggning, partytält. Jag har till och
med sett en hörnsoffa i plysch i ett innertält. Man lever campingliv,
umgås, dricker kaffe pä eftermiddahen , öl eller vin på kvällen, dag
efter dag.
Det är för mig en skrämmande tillvaro, samtidigt som jag njuter
helhjärtat av att sätta mig i min fällstol, titta rakt fram pä
skogsbrynet femtio meter bort och låta tankarna vandra fritt.
Att grilla en köttbit utanför tältet, ta ett glas cotes de rhône till
och avsluta med en ren Malt medan grillens värme sakta avtar, är ren
njutning. Allt får ta tid.

Brev från min camping I

Mycket har ändrats sedan jag var ute på vägarna sist. Högre standard
på duschar, tvattstugor överallt, men också låsta toaletter och
duschar. Apropå toaletter, har man tydligen infört musik som standard.
Först blir jag full i skratt, senare inser jag en viss fördel i att
lyssna på ylande gitarrer, i stället för andras mer eller mindre
högljudda tarmtömningar. Skrivet på Kungsviks camping, i fällstolen
bredvid en ännu varm grill med ett glas av Jura i handen. Det är lã,
men i trädkronorna susar vinden.

Pä väg

Route 55 genom Sverige över Enköping, Norrköping till Söderköping och
världens bästa glass på smultronstället. Dit var det 100 meter kö. Vi
passade, trots att servitriserna sprang runt med rykande pokaler som
inneholl blå vätska i botten och obegripliga mängder glass ovanpå.
Vidare mot Motala, enligt väderkartan det sista stället dit regnet
kommer i morgon. Son har just dragit upp en redig abborre som han
rensar. Jag bloggar på min nya HTC magic.

Steak

Darling Harbour är stället dit man går som tolvåring (förlåt tonåring) för att dricka öl och lyssna på techno. Det är också ett ställe dit man kan gå för att äta det bästa köttet i Sydney. Steersons Steakhouse har en meny där man talar om varifrån köttet kommer och hur länge det har hängt.
Jag beställer en Angus Sirloin on Bone: Dry Aged for 5-7 Weeks 450g. tillsammans med en lokal Shirääz, jag har förstått att man ska dricka Shirääz när man är i Ozland.

Betjäningen är helt otrolig! Jag sitter ensam och en av kyparna kommer förbi med några tidningar (bland annat den australiensiska versionen av "Wheels") och frågar om jag inte vill läsa lite medan jag väntar på min stek.

Jag avböjer vänligt, som certifierad betraktare tittar jag hellre på människorna runt omkring. Ett italienskt par som genast berättar att de är på smekmånad - varpå restaurangen plockar fram en italiensktalande kypare, som ger sig in i den diskussion som just italienare verkar älska på restaurang. Man skall prata sig igenom menyn.

Ett bord vid sidan om mig innehåller också en intressant kombination. Två män av arabiskt ursprung som har med sig två australiensiska kvinnor som definitivt har brittiska förfäder. Det är fascinerande hur man går runt och på varann, när de två kulturerna ska fogas samman. Det är en av gångerna jag inser hur mycket jag värderar relationen med M, där vi sällan stöter mot varann och jag skickar henne en lägesrapport.
Det här är sista kvällen, jag åker hem i morgon för att påbörja en "riktig" semester. Här har jag visserligen varit ledig på dagarna, men jobbat efter klockan fem (när klockan slår åtta i Europa). Tänk att ha det så jämt - ledig mellan åtta och fem, på jobbet mellan fem och ett. Funkar fint så länge man är jetlaggad...

Manly Beach

Går över Sidney Harbour Bridge som tidigare. Vädret är soligt, men kallt. Lite som sommar i fjällen. Solen värmer när den visar sig, men luften är isig. Kan inte låta bli att ta en bild till på Operahuset när det ändå finns där.

I dag tar jag färjan till Manly Beach, den strand som näst efter Bondi är den mest kända. "Seven miles from Sydney - a thousand miles from care..." Som det står inristat när man kliver av färjan. När jag tittar ut över Stilla havet och ser hur vågorna bryts, får jag en underbar känsla av att jag har all tid i världen. Jag kan stå här och lyssna på dånet och bruset hur länge jag vill.

Min vana trogen, går jag runt i cirka tre timmar, innan jag helt utmattad hamnar på en utsiktspunkt, där jag dricker en Gingerbeer med extra bett.


På väg tillbaka blir jag upplockad av två äldre kvinnor, som undrar om jag ska fortsätta att gå eller om jag vill ha lift. Jag väljer lift. De visar mig kyrkan där Nicole Kidman gifte sig och de visar den lilla stranden där en av kvinnornas döttrar gifte sig. Jag blir avsläppt vid färjeläget, hittar en liten krog där jag får en jättegod fish and chips.

Inte som hemma

Det kunde varit skator och starar, men...

Down Under

Vädret är inte fantastiskt, faktum är att det regnar lite smått, men vad gör det när jag korsar Sydney Harbour Bridge och får se Operahuset på riktigt. Ovanför mig klättrar människor i blå overaller - man kan passera bron ovanpå stålbågen också, för bra mycket mer pengar än gratis.
Jag är riktigt turistig och strövar runt på marknaden i The Rocks, äter chokladdoppade jordgubbar på spett och kokt majskolv. Jag köper ingen digeridoo eller bumerang och undviker med knapp nöd hatten i krokodilskinn. När jag tröttnar, försöker jag hålla mig till stans baksida en stund, innan jag vågar mig in bland höghusen. Till slut slår jetlagen till igen, jag tappar orken och klarar inte annat än att gå in på en KFC och beställa fem bitar plus en pepsi för att fylla magen. Fingerlickin' - absolut. Good - absolut inte, paneringen smakar bara salt, inte alls som jag minns den. Tur att man fick tre våtservetter. Med magen full promenerar jag hem i mörkret (det är vinter här och mörkt klockan fem) och slocknar i sängen.

Somliga tar fotograferingen på fullt allvar...

På resa i tjugonde timmen

Singapore, lördag morgon lokal tid. Halv tre på natten min tid. Även om jag klarar av att sova på plan och har fått mina sju timmar, känns det att kroppen är i otakt, det liksom surrar i huvudet. Skurarna avlöser varann och emellanåt hörs en åskkräll. Trots att luften i terminalen är lika väl filtrerad som överallt annars, lyckas ändå stråk av den yttre atmosfären tränga in. Intensiva dunster av - förruttnelse(?) - med en helt annan temperatur och fuktighet, det är som ön släpper våta fisar på civilisationens landmärken.

Livstecken

Den ljushåriga flickan före mig i säkerhetskontrollen ser alldeles förkrossad ut, tårarna rinner utan att hon kan hejda det. När jag ser henne nästa gång utanför gaten fortsätter de att rinna. Undrar vad för vardagstragedi som har drabbat henne. Själv har jag fått lära mig att man behöver visum till landet down under - hurra för den moderna tekniken, det går att fixa på 5 minuter. Livet är fullt av överraskningar.
Tar farväl av M på flygplatsen, hon skall till Italien, 26 grader och sol. Själv byter jag ut en regnig och kall tillvaro mot en annan - men jag får se operahuset!

Skolavslutning

Skolavslutning - så långt ifrån vad det brukade vara. Son gick iväg med min vita skjorta på sig, den var inte alltför stor. Dotter lämnade hemmet in en ny rosa klänning, efter två timmars stenhårt jobb med locktången, omväxlande locka och räta håret på olika ställen. Till slut gick hon hemifrån, med den fortfarande heta locktången i högsta hugg. Den skulle sällskapa med hela dan, men var för varm för att stoppa ner i plastpåsen.
De fyller femton respektive sjutton år i år. Så nära det känns, tiden när jag kunde bära dem en på var axel. Så nära det är tills de flyttar hemifrån.

Jag kommer att sakna dem.

Ögonblick att ta vara på

Jag bor i ett orange rum i ett hotell på 300 meters avstånd från Sacre Coeur. Utanför skramlar tallrikarna som dukas av på bistron "Chez Ginette", jag har fönstret (det franska) öppet i den ljumma natten.
Tidigare var jag ute och åt Confit de Canard och drack ett glas Chinon, vars strävhet funkade fint med ankfettet och den stekta potatisen. Paris från sin bästa sida.