The big five-o

När jag svänger in på parkeringsplatsen sitter det en ruggig hare på huk mellan bilarna. Alldeles stilla sitter den på den svarta, regnvåta asfalten och följer mig med skrämd blick. Av någon anledning verkar den oförmögen att fly fältet. Noga med att inte göra några oförutsedda rörelser går jag därifrån, känner en kort stunds släktskap. Så här strax före 50 känns det tidvis som om jag sitter mer och mer fast i marken. Givetvis är det Marianne Faithful som står för soundtracket till den känslan. Dock har jag överlevt Lucy Jordan med 13 år och mer får det bli. Om två veckor åker jag och M till Paris förresten.

Efter en dag med snabb flykt på låg höjd, försöker jag undvika matlagning. Olyckligtvis är den grillade kycklingen jag har bespetsat mig på slut. I stället hittar jag billig blomkål och ett indiskt recept som absolut inte är för den vekhjärtade. Lyckas dock ta mig genom alla momenten utan missöden och får en anrättning som är nästintill krämig och definitivt delikat.

P.S. Vill ni prova receptet och gillar grönsaker som inte är krämiga, minska på blomkålens förkokningstid.

Kåldolmar och fransmän

Jag som brukar hävda att kåldolmar är för stor insats för det faktiska utfallet förfördes av ett bloginlägg som besjöng kombinationen franskt rödvin och kåldolmar. Tillräckligt osannolikt för att jag skulle bli nyfiken. Det tog två dagar att övertyga M som är misstänksam mot icke-italienska viner i allmänhet och franska viner i synnerhet. Lika misstänksam var hon mot kåldomar där hennes senaste minnen härrörde från bamba. Det var inte förrän jag läste högt och engagerat ur blogen som hon lät övertyga sig.

Kåldolmsreceptet tog jag från Buffé - savoykål i stället för vit - och pimpade (!) med frästa trattkantareller i köttfärssmeten. Såsen reddes med vispgrädde och dolmarna serverades med ett mos rört på potatis och persiljerot, inlagd svamp och små syrliga polska gurkor till.

Vinet såg jättefint ut. Etikett med gammaldags utseende, svulstigt tryck med rött och guld. En Côtes-du-Rhône bär på gamla minnen som behöver övervinnas också för mig, sånt undvek man som pesten när det som gick ner utan kväljningar var en Zeller Schwarze Katz, men tiderna förändras. Det doftar jättegott! Mycket frukt, mycket krydda och den där lätta hästgödselanstrykningen som jag har lärt mig uppskatta, den mejslar lixom ut konturerna och tar bort eventuell mesighet. Smaken motsvarar doften, lättillgänglig utan att vara mesig.

Undrar vad för vin man kan dricka till falukorv...

Köttets njutningar - the sequel

En annan sak som jag brukar avnjuta i hemlighet är köttkonserver. När jag var barn, åkte vi runt och tältade en del och åt mer eller mindre god campingmat. En av höjdpunkterna var Krakus kalops på burk, ofta utdrygad med nyplockad svamp. På den tiden var köttbitarna saftiga, möra och fettsprängda. Mycket har ändrats på 35 år, dagens burkkalopskött är oftast som en torr smulig skosula.
Optimist som jag är, försöker jag då och då återuppliva gamla minnen. Hoppet väcktes igen när jag hittade en burk med polsk/rysk (eller bulgarisk) text som antydde köttgryta. Östeuropéerna brukar inte vara fettfundamentalister (sic).
Redan när jag öppnade burken, såg det ut att var en hel del del av det goda, för mycket av det goda. I stället för kött var det en grå mosig massa, inte olik pölsa, med rödaktiga bitar av något som såg ut som kött. Jag är inte den som ger upp i första taget, så jag välte ut innehållet i en djup tallrik och värmde i mikron. Något som såg ut som sky hade läckt ut ur den grå massan. Nå, allt ska provas, jag doppade ett grovt bröd i "skyn" och insåg att det var smält fett. Jag tog en bit av "köttet" och insåg att det var bitar av svål förmodligen fulla av nitrit av färgen att döma, utan minsta antydan till köttinnehåll! Tre tuggor senare var jag lätt illamående och definitivt kurerad från varje begär efter köttkonserv en lång tid framåt. I morgon blir det vegetariskt till lunch!

Köttets njutningar

Det kan ibland vara rätt frustrerande, man träffar sin själs älskade för första gången den veckan och förväntar sig ett givande samtal, när hon i stället ger ifrån sig oartikulerade stön och får någon form av inåtvänd blick, helt utan fokus. Nej! absolut inte av den anledningen! Orsaken är att hon har en nygjord beef jerky i munnen. All konversation avbröts under flera minuter av "aooummm, ummmhhh, åahmmh". Lyckligtvis är Jerky rätt tröttande för käkarna, efter några (långa) minuter får jag uppmärksamhet igen. Tror jag ska ransonera den i fortsättningen.

Själv ägnar jag mig åt privata orgier i dag. En av mina hemliga laster är pölsa som jag begår om inte i lönndom så i alla fall i ensamhet. Jag mjuksteker finhackad lök och blandar i norrlandspölsa som kryddas med en aning chilipeppar. Under tiden kokar jag potatis, stompar den och rör försiktigt ihop med kokhet gammaldags mjölk så att det blir ett löst, lätt klimpigt mos. Kryddar med muskot och lite extra salt. Sedan bygger jag på höjden. Först mos i en rundel, sedan pölsa ovanpå och ett stekt ägg på toppen. Rätten skall ätas runt om från kanten tills bara äggulan återstår. Det godaste till sist...

Party, party

"Pappa, det var inte alls den adressen som jag sa först, kör R-vägen fram tills du hittar ett ställe med en jävla massa ungdomar utanför. Där kan du hämta mig sen!" Det är sånt som håller ett fadershjärta alert en fredagkväll. Dotter är ute med sina kompisar, det är fortfarande väldigt ovant och jag har sagt (det fanns inget alternativ) att jag hämtar henne. Hälsosamt är det också. Ingen fredagsöl, jag ska ju köra.

Son och jag fixar högar av pasta Carbonara till middag, bitar av rökta revben från Willys (38:-/kg) fräser sakta i smör och olivolja tills de börjar ta färg. Efter det sänker vi värmen, tillsätter vi hackad lök och sätter på pastavatten. Löken får smälta ett par minuter, sedan häller jag en deciliter vin på blandningen som får koka ihop. Under tiden vispar jag två ägg och blandar dem med en deciliter riven parmesanost, grovkrossad svartpeppar och persilja. När vinet har kokat ner till hälften, tar jag av kastrullen, löken och fläsket simmar nu in en krämig sky.

När pastan är klar - tagliatelle - blandar jag den noga i kastrullen och häller till sist på ägg/ost/kryddblandningen. Sen njuter vi - massor. Vi delar på 1,5 liter Pepsi till - med riktigt socker.

Efter det somnar jag inte i soffan som jag brukar göra - frånvaro av fredagsöl - utan förbereder Beef Jerky till i morgon, något som M kan mörda för. En av vägarna till en kvinnas hjärta går definitivt genom magen...

Sol

Ett säkert sätt att få se solen i dessa tider är att förflytta sig ovan det täta molntäcket. När planet bryter igenom, sitter alla och blinkar som ugglor i det ovana morgonljuset medan vi serveras en tidsenligt trendig frukost: Det lilla paketet med Bregott är utbytt mot Becel - endast 35% fett - och yoghurten är numera naturell, ingen frukt, inget socker.

Vi som gillar smörsmak och socker har inte längre något att hämta på det skandinaviska flygbolaget. Jag undrar om jag får kravmärkt mat nästa gång. Höjden av ironi...

Stuvade ägg

Stormen Tuva rumsterar runt knutarna, rör om på min balkong och försöker på vargavis pusta och frusta för att ta sig in i stugan. Själv sitter jag trind och trygg innanför väggarna och sväller efter den sista äggrätten. Jag har berättat om den förr, man gör en lös béchamel, pocherar ägg i den, kryddar med citron och doppar surt grovt rågbröd i. Bara för att ni ska ha ett mått på måttlösheten, jag har nu på tre dagar gjort av med 12 ägg. Även Dotter fick två i dag. Hon har inget internet hos mamma och jobade här med något skolarbete. Naturligtvis utan att äta. Som samvetsgrann Pappa, svängde jag ihop en omelett åt henne. Bra för hennes blodsocker, särskilt som jag vet att Mamma inspirerar den tunna ungen att bara äta sallad.

För övrigt fick jag mitt ordförråd utökat med två verb i dag: Pitcha och boomboxa.

Det blir aldrig som man tänkt sig

I måndags fick M och jag en inbjudan att få flyga fritt till Nice över helgen. Lagom till vi bokat hotell och tagit ledigt visade det sig att flyga fritt inte var flyga fritt - intressant sväng.

Vi tog ett rådslag och kom fram till att varken sällskapet eller upplevelsen var värda pengarna. Ledigheten på fredag däremot, den kvarstår. Liljevalchs är inte så illa det heller.

Som tröst i dag blev det omelett på franskt sätt. Bara ägg, lite vatten och en gnutta salt. Ner i pannan och dra med en gaffel i botten när omeletten börjar stelna så att den blir veckig. Vik ihop innan den stelnat helt så att innandömet blir krämigt. Det går bra att fylla den med något. Jag tog mjukstekt lök, finklippt persilja och nymalen svartpeppar. Enkla, rena smaker.

Rest-följa john

Eftersom M var kraftigt förkyld i lördags var vin inte att tänka på. De flaskor som ligger här behöver både doftas och smakas för att komma till sin rätt. Hon ville ha något som "slog igenom barriären", alltså var Chili ett perfekt alternativ.

Barnen fick den vanliga köttfärsfräset, guacamole och grönsaker. De har för länge sedan tröttnat på Tacos, jag har tröttnat på smulberget och fläckarna som uppstår när en taco krossas och hamnar på golvet. Numera kör vi alltså mjuka tortillas, alla blir nöjda och ingen behöver förstöra stämningen.

Själv ville jag lite mer, så jag hittade högrev i frysen och gjorde chili på riktigt, med ancho och guajillo, spiskummin och kanelstång. Jag hade också i kycklinghjärtan för att få en kraftigare smak. Det blev sk-tgott, så receptet följer längre ner.

Nu till saken. Det blev förstås över. Bland annat en skål med bönmix som bara Dotter gillar (inte Sönerna), chili och guacamole.

Jag gick ut lite löst på måndaglunchen och avslutade chilin tillsammans med avocadoröran och lite bulgur. Återstod bönröran. Jag lyckades få tag på lite fläskfärs till billigt pris (kort datum, vem bryr sig) och gjorde någon form av ungersk/arabiska frikadeller, kryddade med vanlig kummin, spiskummin och paprika. För att få frikadellerna saftiga och hålla ihop, blandade jag dem med finkornig bulgur, kokt i buljong och citron samt stekt lök. De överblivna bönorna åkte i såsen tillsammans med en halv burk Ajvar Relish, en lök till och frusen grön paprika från förra året. Tro't eller ej, man kan göra väldigt god mat utan att ha spetsingredienser.

Det blev tokmycket sås. Så mycket att jag kunde använda den i dag, när jag hittade en platta med 24 ägg för 5 kronor! Jag kan inte! Upprepar, kan inte gå iväg från ett sånt erbjudande. Vad gör man med ägg och chili/tomatsås? Givetvis Huevos Rancheros. Den överblivna såsen, extra spiskummin, några ringar inlagd jalapeño och massor med persilja, även den överbliven från helgen. Den funkar faktiskt i fint stället för koriander, bara man tar ordentligt. Jag har aldrig ätit huevos rancheros, men kommder absolut att göra det igen. Uj uj.

I morgon? Det blev faktiskt två frikadeller kvar och tillräckligt mycket sås till en lunch. Morgondagens kvällsägg får jag fundera på.

Äntligen bytt

Tre timmar innan jag skulle ta flyget hem, kom väskan till hotellet. Intressant att en normalt så självklar sak som att byta kläder kan kännas som en lyx. Sålunda omklädd åkte jag till flygplatsen, checkade in väskan igen som den optimist jag är och flög hem. Tror ni inte att väskeländet kom ut sist av alla!
Fick med mig en artonåring hem också. En mörk skönhet som heter Caol Ila. Vi kommer strax att inleda en kärleksaffär.

Blott och bart

Japp, här står man i Amsterdam med endast kläderna på kroppen. Väskan har nämligen försvunnit på vägen och ingen information eller väska har hörts av på det senaste dygnet. Oroande - och lite klibbigt.

En dag 2008

Jag väcks halv tio av att solen tränger sig in i sovrummet genom nerdragna persienner. Bredvid mig ligger "Solstorm" som jag somnade ifrån tidigare i natt, en förvånansvärt fängslande bok. Jag tar upp den igen, och släpper den inte förrän den är färdigläst två timmar senare.

Det fina i kråksången med tonåriga barn, de vaknar inte före tolv om ingen väcker dem vilket gud förbjude, åtminstone på en söndag. Solen är kvar när jag går upp och jag bestämmer mig snabbt för att ta ut cykeln på en sväng. Väcker barnen och informerar, ber dem laga sin egen lunch (wow, det har fortfarande inte mist nyhetens behag) och far rakt in i den bländande solen med Madonnas loungeremixar i lurarna, "My Paradise".

Kommer hem tre mil senare med värkande bak (bättre än värkade rygg) och tar med barnen på första besök till Mamma som vid det här laget varit hemma en vecka. Pappa har gjort ett andra försök att baka tjeckiska flätade julbröd och lyckas denna gång - förra gången var det små platta tegelstenar - både han och Mamma är fullt sysselsatta att visa sig själva och omvärlden att de klarar sig på egen hand, något jag förstår och känner igen, men som skrämmer skiten ur min bror - undrar varför.

Vi får med oss lite domedagsstämning hem, Pappa ger jorden maximalt 400 år innan den blir som Mars. Risken är stor att han har rätt, men kanske är det inte det mest uppbyggliga att förmedla till två individer i början av sitt liv.

När Barnen har gått, sitter jag en stund och njuter av ensamheten. Frivillig ensamhet i lagom stora doser är en njutning jag har skaffat mig smak för under livet efter skilsmässan. Från början skrämmande, är det något jag i dag skulle sakna om jag blev utan.

Nyårsmums

Och gott blev det - särskilt lammet alltså. Så här gjorde jag:

Först skar jag ur benet ur steken. Hurra för vassa knivar förresten. Efter att benet var borta, fortsatte jag att skära i steken så att den rullade ut sig till en remsa. Köttet ska bli ungefär 4 cm tjockt. När det var gjort, gjorde jag två snitt på längden, så att det bildades fickor i köttet. Jag utgick från den tunnaste delen i mitten och utåt. Fickorna var vända åt varsitt håll.

Sedan gjorde jag blandningen. En Salsiccia (fortfarande den italienska sorten) skinnas och smulas sönder i en matberedare, tillsammans med två matskedar ströbröd. Jag hade som sagt en stenhård foccacia som jag malde sönder, likaledes i matberedaren. I med en tesked krossade fänkålsfrön, en pressad vitlöksklyfta och en näve hackad mejram. Till slut rörde jag ner en matsked fin olivolja. Pepprig är bra.

Sedan är det dags för knytandet, det gäller att knyta, även på kortsidorna så att fyllningen stannar inne. Till slut bryner jag steken runt om i en mycket het stekpanna så att den får ordentlig färg, in i ugnen på 150 grader ända till innetemperaturen är 70 grader (den blev röd inuti).

Jag hade jordärtskockgratäng, (hälften mjölig potatis, hälften jordärtskockor) och mjukkokta grönsaker glaserade i olivolja och honung.

The fine art of bondage

Snyggt va? Lammsteken är uppknuten och fylld med en smet av salsiccia , brödsmulor från en gammal foccacia, olivolja, mejram, vitlök och fänkål (en helt egen komposition som jag skall skriva ut receptet på - om det blir gott. Som vanligt leker jag nakne kocken, barnen har inte kommit än så jag kan göra vad jag vill, eventuella fläckar tvättas enkelt bort på det sättet. De första gästerna räknas hit vid tre, jag har gott om tid på mig och de mesta är förberett, jag kan inte låta bli att avslöja vad det blir:
Först löjromsfrossa, courtesy of Allt om Mat:
- Svampkrustader med pepparrot och löjrom
- Lättfryst laxrulle med gurka och löjrom

Sen det gulliga lammet, tillsammans med jordärtskocksgratäng, citrongrönsaker (gulbetor, brysselkål rödlök och morot) och rödvinssky.

Sedan en skiva gruyére med fikon och lagerbladskompott och sist en semifreddo med choklad, maränger och ananassalsa.

Gott nytt år!!

En fransman, en spanjor, en italienare och Stieg Larsson

För ett par dagar sedan köpte jag en Camembert, en Président för halva priset. Det är då som de brukar vara bäst, en hård skorpa med ett mycket mjukt inre. Den här gjorde mig inte besviken, den formligen exploderar i munnen, en liten bitterhet och en rik fyllig smak, betydligt mera karaktär än Brie. Jag har köpt en liten baguette till den, bara som tilltugg. En spansk manzanilla "La Guita" kompletterar upplevelsen, ganska otippat, men desto trevligare.

Fortsättningen på måltiden blir en tomatsås med italiensk salsiccia - inte den från Scan, utan den från Martinas. Skalet tas av, och korven mosas i en kastrull där redan stekt lök och vitlök har småputtrat i olivolja en stund. En liten skvätt av kockens vin som i dag är en halvflaska Campolieti, sedan en halv burk tomater. Jag förstärker smaken med fänkål och peperoncini och låter koka ihop medan jag gör i ordning ett halvt paket färsk pasta som legat längst in i kylen. Riven parmesan över och det blir ett gudomligt tillbehör till vinet.

Tidigare i veckan fick jag äntligen tag på sista delen i Stieg Larssons trilogi på biblioteket (jag köper inte, jag lånar böcker i första hand). Den är med som sällskap genom hela måltiden och kommer att fortsätta vara det resten av kvällen. Till efterrätt blir det ostkaka, med citruskompott ackompanjerad av julmust (den med julkryddor).

Hotfulla kroppsdelar

Dagens 22 kilometer har jag ägnat åt att fundera på hur kvinnobröst kan ha blivit så en så laddad och farlig symbol att en man upplever sig så hotad och kränkt av att ha haft möjlighet att titta på dem att han polisanmäler kvinnan i fråga - och hon döms? Kanske dags att gräva fram kjolarna till pianobenen, drottning Victoria verkar inte så avlägsen.

Post julmat

Överbliven julskinka och revbensspjäll kan återanvändas till en Choucroute Garni. Särskilt om man som jag har en sprängfylld frys, där det ligger olika korvar och skräpar. Använd gärna lite av Nigellas skinkspad i stället för hönsbuljong. Det blir ännu bättre om det finns kvar en och en halv flaska Gewurztraminer från julafton. Den öppnade går i surkålen, den andra är till M och mig.

Dagens 37 cykelkilometer ägnades åt att göra en lista på de saker jag är bra på - och om de kommer till sin rätt.

Tystnad råder

Allt gick bra, fisksoppan smakade nästan som vanligt även om den lätt bittra smaken av spräckt galla saknades i år, något som uppskattades av några och noterades av andra. Jag var väldigt försiktig när jag tog ur karpen och var det något som sprack, var det mina fingrar. Benen på en tvåkilosfisk är både hårda och vassa.

Även de panerade filéerna blev som de skulle, trots att jag fuskade lite vid paneringen och slängde dem i en påse tillsammans med en massa mjöl som sedan skakades om i stället för att vända dem en gång i mjöl, en gång i ägg och en gång i ströbröd. När det är 20 bitar, blir varje sparat moment till det bättre, särskilt när resten av sällskapet tittar på med hungriga ögon.

Tyvärr har Bror och jag svårt att prata. Vi träffas sällan, har väldigt få saker gemensamt och jag misstänker att han ofta känner sig förfördelad av en för mig okänd anledning. Lite vin och Xanté brukar i och för sig vara en bra smörjolja, så hela kvällen förlöpte gnisselfritt.

På Juldagen väcks jag klockan sju av ringningen som kallar till julotta. Det går inte att somna om, huvudet börjar snurra av tankar som behöver bearbetas. Jag unnar mig lyxen att läsa i sängen en stund, känns som länge sedan. Äter frukost i lugn och ro, två rejäla skinksmörgåsar. Läser facktidningen som jag aldrig hinner med annars, tvingar mig att läsa mening för mening i sammanhängande stycken i stället för att skumma innehållet.

När jag är klar, plockar jag ut cykeln ur arbetsrummet. Mörkret och molntäcket lättar tillfälligt och jag får två underbara timmar, där jag äntligen kan börja släppa ut all frustration och ansamlade spänningar på ett konstruktivt sätt. Jag håller sakta på att tappa balansen och lösningen under alltför lång tid har varit att stänga av insikten om detta. Något som inte bara drabbar mig, utan också dem jag älskar. Helt klart behövs en förändring och jag behöver andas in, ta ett steg tillbaka och fundera ut hur den ska gå till.

37 kilometer senare känner jag mig åtmistone behagligt trött i kroppen och upplever inte samma tryck runt magen, det där trycket som skapas av kontinuerligt matintag under alltför lång tid.

Hemma igen, sätter jag mig i soffan, dämpar all belysning utan att släcka den så att hela lägenheten är insvept i ett behagligt halvmörker. Jag tänder ljusen i vardagsrummet, kurar skymning och låter tystnaden råda.

Den tredje Julaftonen

Redan i fredags firade jag, M och barnen den första. De skulle vidare till Mamma på lördagsmorgonen och sedan tillbringa kommande vecka i fjällen. Efter att jag inledningsvis gick i strejk (jag trött, Dotter tonåring) lyfte det till slut. Vi rullade köttbullar tillsammans, valde kryddor - Dotter ville ha med kanel, jag nejlikor och en anings spiskummin - satt för en gångs skull tillsammans alla vid ett bord och samtalade.

Dotter som har jobbat ruskigt hårt sin första termin på gymnasiet hade ett religions/samhällskunskapsarbete som skulle lämnas in före julafton?! Ett av ämnena var "Varför uppstår rasism?". Varken M eller jag har snågra svårigheter att upprätthålla ett sådant samtal. Vi fyra tillsammans avverkade drygt ett kilo köttbullar, några revbensspjäll glaserade med Hoisinsås och ingefära och ett paket Najadlax. Givetvis glass, kakor och nästan en Aladdinask efteråt. Alla var helnöjda med sina presenter.
Dagen efter, innan Barnen gav sig av, hade vi också ett samtal om varför homosexualitet är så illa sedd, speciellt i abrahamitiska religioner och varför ett lågt förtroende för rättsapparaten urholkar demokratin.

Lördagen var M:s och min dag. Vi gick runt en stund i Stockholm som var förvånansvärt folktomt, med tanke på den otroliga trängseln i förorten. En smått magisk upplevelse var Urban Christmas, Atlasmuren 22, grottan under S:t Eriksbrons fäste. Några små provisoriska stånd med huttrande människor i en Mad-Max-aktig miljö, med graffiti, affischer, bottenlöst mörker här och där upplyst av portabla halogenstrålkastare.

På kvällen firade vi att M har lämnat in avhandlingen. Vi drack tysk sekt (torr som fnöske) åt löjrom direkt ur byttan, skedade upp på spisbröd, några kronärtskockshjärtan slank också med. Sedan tog vi fram finaste rödvinet, gjorde oxfilé med jordärtskocks- och potatisgratäng, rödvinssky och glaserade grönsaker. Resterande Aladdin som efterätt, tillsammans med Etxe Oneko, ett rött dessertvin från Uruguay - en riktig höjdare med en smak av bittra körsbär. Vi bytte julklappar, jag fick ett par handtryckta kuddfodral av en konstnär hon hittat på eBay, hon fick en sodavattenmaskin. Så har vi det.

I eftermiddag rövar vi bort Mamma från sjukhuset, hon kommer hit. Jag har efter alla dessa år blivit betrodd med att göra fisksoppa och steka fisken. Det är en annorlunda uppgift. Jag som lägger min själ i att utgå från recept och fortsätta på egen hand ska nu försöka få detta att smaka som det altid gjort.

Nu ska jag tämja dammsugarmonstret och lyssna på en skiva med El Perro del Mar som jag köpte i går.

Det drar ihop sig

De sista dagarna innan jul har varit kaotiskare. Kanske kaotiskast. Den stora uppgift jag försöker sltuföra tar all tid. Särskilt när medarbetare förvandlas till motarbetare mitt i, och börjar befrämja egna intressen. Det är riktigt skönt mitt i röran att hälsa på Mamma, sätta mig ner på hennes säng och ta saker i den takt hon behöver.

Det skulle ha hänt i dag också, jag skulle bara gå och handla. När jag plockat upp varorna på bandet, fanns det ingen plånbok i fickan. Eftersom jag stoppade dit den i morse, blev jag orolig. Affären är nära hemma så jag kollade där, ringde till jobbet, samtidigt som en händelse på väg till affären började växa i betydelse. Jag blev nämligen påsprungen. En ung flicka gick mot mig och jag mindes nu att jag tyckte att min parka rörde sig på ett konstigt sätt, men tänkte inte på det mer just då.
Till slut stod det klart för mig att jag blivit bestulen. Snabbt ringde jag och spärrade alla kort, inklusive körkortet, ringde Pappa som omedelbart kom och tog ut pengar åt mig och hann precis skriva polisanmälan - som man numera kan göra på internet - när Dotter kom in genom dörren.

"Jag har blivit bestulen!" hojtade jag. "Nej, jag hittade din plånbok i min ficka alldeles nyss...."

Två svarta parka på klädhängaren i morse, numera lika långa - jag lyckades stoppa plånboken i fel innerficka. Bara kontanter över hela julen, första kortet skulle komma i mellandagarna påstod banken. Tjoohoo.

Ni som läser det här, behöver väl inte sprida det vidare? Även om det är en rolig historia, så indikerar det en hel del om sinnestillståndet, lever man i hundraåttio tillräckligt länge hinner det hända mycket innan man inser att man är på väg åt fel håll. Nå, det är jag som tar minst nästa vecka ledigt.

Apropå hundraåttio, fisken är filéad, skinkan är kokt i tranbär och äppeljuice (Nigellas genom Isobel) och väntar på griljering, revbensspjällen är förkokta. Här ska firas tre jular. En med Barnen i morgon, en med M på lördag och en med föräldrar på den "riktiga" julafton. Tjohoo...

...och en God Jul till er alla.