Blommor i mitt hår

Det känns jättekonstigt, ögonen klibbar som om det vore mitt i natten, och det är det ju inte. Klockan är tio i tre på eftermiddagen. Lyckligtvis sov jag inte särskilt mycket innnan resan och har hunnit slumra en hel del på planet - en riktig bjässe med nio stolar i rad, tror inte jag har flugit med en MD11 tidigare.

San Francisco är kulet, molnen hänger över kularna när jag hoppar in i taxin, en riktig racklig Tolyotavan - inget jänkargung där inte, mer rassel och skrammel, varje ojämnhet i vägen får bilen att studsa länge efteråt.

Bara för att jag kollade upp på Googleearth, vet jag att San Fran ligger ungefär på samma breddgrad som Lissabon. Växtligheten känns lite som södra Europa, men bebyggelsen är lite annorlunda. Det är små låga hus tätt ihop i olika färger. Trä i olika pastellfärger, mer sällan sten eller murbruk. I en skarp övergång reser sig sedan skraporna i innerstaden.

Taxin stannar framför Omni Hotel, jag trasslar mig igenom portiererna och bär mina egna väskor (inte poppis) och hamnar i ett rum på trettonde våningen (där gick den skrönan all världens väg - den om att amerikanska hotell saknar våning 13) med internetanslutning, grön marmor i badrummet och en jättegarderob med strykbräda, strykjärn och en flaska med Oxford & Wells Ironing Starch For Fine Clothes. Resande fot är ingen ursäkt för skrynkliga kläder här.

Vad mer? Man får fylla i två formulär för att komma in i landet och de hotar med att om man inte fyller i allt korrekt, kommer ens inträde i landet att fördröjas. När jag väl kommer till disken, är mannen extremt trevlig och fyller faktiskt i det jag har missat. Jag har också registrerat mina pekfingrar hos Onkel Sam och fått mitt foto taget av en digitalkamera.