Bra avslut

Något surrealistiskt lyckades vi med konststycket att äta middag i Rom och lunch i Prag på mina sista semesterdagar. Rom bjöd på en 500 grams Bistecca Fiorentina - vilken köttöverdos! På väg hem hade vi en fem timmars lucka i Prag, så vi tog bussen till stan, gick på galleri och åt en halv anka med rödkål och potatisknödel.
Innan dess korsade vi Italien i en Fiat 500, åt gifflar fyllda med vaniljkräm till frukost, badade i ett pastellblått medelhav och testade vilket ställe som hade den bästa spaghetti vongole. Jag lärde mig snabbt att nicka enigmatiskt och säga 'giorno och 'sera till förbipasserande italienare. Sånt kommer man långt på som sidekick till en som talar italienska som en infödd.

brev från min camping III

Det känns lite sorgset när jag läser campingens anslagstavla. Där
finns anteckningarna från årsmötet, som nämner att många sagt upp sina
platser, men FRAMTIDEN SER LJUS UT. Jag föreställer mig de i huvudsak
norska entusiaster som för tio år sedan skrev kontrakt på marken och
som nu ser hur färre och färre är intresserade av att tillbringa en
säsong i husvagn, låt vara sjukligt ombonad. De extremt noggranna
reglerna för fördelning av platser som även tar upp överlåtelse till
barnen känns förlegade. Det finns ingen återväxt, de flesta här är
gamla.
Sorgsenheten kommer sig också av att det är tack vare dessa
entusiaster som också motsätter sig varje förändring, som ett av de
absolut vackraste områden jag vet på västkusten, har förblivit orört.
Den sista dagen här har varit en av de mest underbara på länge. Klädd
enbart i uppkavlade jeans, vandrade jag barfota på solvarma släta
klippor, kastade ut ett drag då och då, fotograferade vackra stenar
och smågnabbades med Son, mer avslappnat än så kan det knappast bli.
I morgon packat vi och åker hem till Dotter som varit ensam hemma för
första gången i sitt liv och trivs storligen.

brev från min camping II

Kungsviks camping är en tidsficka. Inget tycks förändras genom åren.
Det verkar som om ett gäng norrmän köpt hela halvön och gjort der till
sitt paradis. Campingen består till största delen av fasta
husvagnsplatser som man har inrett till det absurda med
trädgårdstomtar, rabatter, stenläggning, partytält. Jag har till och
med sett en hörnsoffa i plysch i ett innertält. Man lever campingliv,
umgås, dricker kaffe pä eftermiddahen , öl eller vin på kvällen, dag
efter dag.
Det är för mig en skrämmande tillvaro, samtidigt som jag njuter
helhjärtat av att sätta mig i min fällstol, titta rakt fram pä
skogsbrynet femtio meter bort och låta tankarna vandra fritt.
Att grilla en köttbit utanför tältet, ta ett glas cotes de rhône till
och avsluta med en ren Malt medan grillens värme sakta avtar, är ren
njutning. Allt får ta tid.

Brev från min camping I

Mycket har ändrats sedan jag var ute på vägarna sist. Högre standard
på duschar, tvattstugor överallt, men också låsta toaletter och
duschar. Apropå toaletter, har man tydligen infört musik som standard.
Först blir jag full i skratt, senare inser jag en viss fördel i att
lyssna på ylande gitarrer, i stället för andras mer eller mindre
högljudda tarmtömningar. Skrivet på Kungsviks camping, i fällstolen
bredvid en ännu varm grill med ett glas av Jura i handen. Det är lã,
men i trädkronorna susar vinden.

Pä väg

Route 55 genom Sverige över Enköping, Norrköping till Söderköping och
världens bästa glass på smultronstället. Dit var det 100 meter kö. Vi
passade, trots att servitriserna sprang runt med rykande pokaler som
inneholl blå vätska i botten och obegripliga mängder glass ovanpå.
Vidare mot Motala, enligt väderkartan det sista stället dit regnet
kommer i morgon. Son har just dragit upp en redig abborre som han
rensar. Jag bloggar på min nya HTC magic.

Steak

Darling Harbour är stället dit man går som tolvåring (förlåt tonåring) för att dricka öl och lyssna på techno. Det är också ett ställe dit man kan gå för att äta det bästa köttet i Sydney. Steersons Steakhouse har en meny där man talar om varifrån köttet kommer och hur länge det har hängt.
Jag beställer en Angus Sirloin on Bone: Dry Aged for 5-7 Weeks 450g. tillsammans med en lokal Shirääz, jag har förstått att man ska dricka Shirääz när man är i Ozland.

Betjäningen är helt otrolig! Jag sitter ensam och en av kyparna kommer förbi med några tidningar (bland annat den australiensiska versionen av "Wheels") och frågar om jag inte vill läsa lite medan jag väntar på min stek.

Jag avböjer vänligt, som certifierad betraktare tittar jag hellre på människorna runt omkring. Ett italienskt par som genast berättar att de är på smekmånad - varpå restaurangen plockar fram en italiensktalande kypare, som ger sig in i den diskussion som just italienare verkar älska på restaurang. Man skall prata sig igenom menyn.

Ett bord vid sidan om mig innehåller också en intressant kombination. Två män av arabiskt ursprung som har med sig två australiensiska kvinnor som definitivt har brittiska förfäder. Det är fascinerande hur man går runt och på varann, när de två kulturerna ska fogas samman. Det är en av gångerna jag inser hur mycket jag värderar relationen med M, där vi sällan stöter mot varann och jag skickar henne en lägesrapport.
Det här är sista kvällen, jag åker hem i morgon för att påbörja en "riktig" semester. Här har jag visserligen varit ledig på dagarna, men jobbat efter klockan fem (när klockan slår åtta i Europa). Tänk att ha det så jämt - ledig mellan åtta och fem, på jobbet mellan fem och ett. Funkar fint så länge man är jetlaggad...

Manly Beach

Går över Sidney Harbour Bridge som tidigare. Vädret är soligt, men kallt. Lite som sommar i fjällen. Solen värmer när den visar sig, men luften är isig. Kan inte låta bli att ta en bild till på Operahuset när det ändå finns där.

I dag tar jag färjan till Manly Beach, den strand som näst efter Bondi är den mest kända. "Seven miles from Sydney - a thousand miles from care..." Som det står inristat när man kliver av färjan. När jag tittar ut över Stilla havet och ser hur vågorna bryts, får jag en underbar känsla av att jag har all tid i världen. Jag kan stå här och lyssna på dånet och bruset hur länge jag vill.

Min vana trogen, går jag runt i cirka tre timmar, innan jag helt utmattad hamnar på en utsiktspunkt, där jag dricker en Gingerbeer med extra bett.


På väg tillbaka blir jag upplockad av två äldre kvinnor, som undrar om jag ska fortsätta att gå eller om jag vill ha lift. Jag väljer lift. De visar mig kyrkan där Nicole Kidman gifte sig och de visar den lilla stranden där en av kvinnornas döttrar gifte sig. Jag blir avsläppt vid färjeläget, hittar en liten krog där jag får en jättegod fish and chips.

Inte som hemma

Det kunde varit skator och starar, men...

Down Under

Vädret är inte fantastiskt, faktum är att det regnar lite smått, men vad gör det när jag korsar Sydney Harbour Bridge och får se Operahuset på riktigt. Ovanför mig klättrar människor i blå overaller - man kan passera bron ovanpå stålbågen också, för bra mycket mer pengar än gratis.
Jag är riktigt turistig och strövar runt på marknaden i The Rocks, äter chokladdoppade jordgubbar på spett och kokt majskolv. Jag köper ingen digeridoo eller bumerang och undviker med knapp nöd hatten i krokodilskinn. När jag tröttnar, försöker jag hålla mig till stans baksida en stund, innan jag vågar mig in bland höghusen. Till slut slår jetlagen till igen, jag tappar orken och klarar inte annat än att gå in på en KFC och beställa fem bitar plus en pepsi för att fylla magen. Fingerlickin' - absolut. Good - absolut inte, paneringen smakar bara salt, inte alls som jag minns den. Tur att man fick tre våtservetter. Med magen full promenerar jag hem i mörkret (det är vinter här och mörkt klockan fem) och slocknar i sängen.

Somliga tar fotograferingen på fullt allvar...

På resa i tjugonde timmen

Singapore, lördag morgon lokal tid. Halv tre på natten min tid. Även om jag klarar av att sova på plan och har fått mina sju timmar, känns det att kroppen är i otakt, det liksom surrar i huvudet. Skurarna avlöser varann och emellanåt hörs en åskkräll. Trots att luften i terminalen är lika väl filtrerad som överallt annars, lyckas ändå stråk av den yttre atmosfären tränga in. Intensiva dunster av - förruttnelse(?) - med en helt annan temperatur och fuktighet, det är som ön släpper våta fisar på civilisationens landmärken.

Livstecken

Den ljushåriga flickan före mig i säkerhetskontrollen ser alldeles förkrossad ut, tårarna rinner utan att hon kan hejda det. När jag ser henne nästa gång utanför gaten fortsätter de att rinna. Undrar vad för vardagstragedi som har drabbat henne. Själv har jag fått lära mig att man behöver visum till landet down under - hurra för den moderna tekniken, det går att fixa på 5 minuter. Livet är fullt av överraskningar.
Tar farväl av M på flygplatsen, hon skall till Italien, 26 grader och sol. Själv byter jag ut en regnig och kall tillvaro mot en annan - men jag får se operahuset!

Skolavslutning

Skolavslutning - så långt ifrån vad det brukade vara. Son gick iväg med min vita skjorta på sig, den var inte alltför stor. Dotter lämnade hemmet in en ny rosa klänning, efter två timmars stenhårt jobb med locktången, omväxlande locka och räta håret på olika ställen. Till slut gick hon hemifrån, med den fortfarande heta locktången i högsta hugg. Den skulle sällskapa med hela dan, men var för varm för att stoppa ner i plastpåsen.
De fyller femton respektive sjutton år i år. Så nära det känns, tiden när jag kunde bära dem en på var axel. Så nära det är tills de flyttar hemifrån.

Jag kommer att sakna dem.

Ögonblick att ta vara på

Jag bor i ett orange rum i ett hotell på 300 meters avstånd från Sacre Coeur. Utanför skramlar tallrikarna som dukas av på bistron "Chez Ginette", jag har fönstret (det franska) öppet i den ljumma natten.
Tidigare var jag ute och åt Confit de Canard och drack ett glas Chinon, vars strävhet funkade fint med ankfettet och den stekta potatisen. Paris från sin bästa sida.

Europas avlägsna hörn

Jag antar att man får vara tacksam för att komma till Färöarna alls.

Lördagsmys

Vi gör risotto med vit sparris och sockerärter. Först förväller jag sparrisen och sockerärterna, sedan använder M det vattnet tillsammans med buljong för att spä risotton. Risotton blir den bästa jag ätit någonsin. Smaken är helt fantastisk, konsistensen är perfekt, lagom tuggmotstånd. Till det dricker vi Fantin Noda'r. Vet inte om det är situationen eller maten, men det är klockrent till. M har köpt jordgubbar och vi marinerar dem i Campari och serverar med maräng och mascarponesås enligt Niklas recept.

Home again...

Hemma, hemma, hemma! Det är en absolut fysisk känsla. Min soffa, min mat, bekanta utrymmen. Jag gillar att resa och trivs med att vara ensam på väg, men efter nästan två veckor och fyra stälen senare är det otroligt skönt att komma hem ett tag.
Det slog mig att jag inte tittat på TV. Alls. På hotellrummen jobar jag, läser och sover. Jag slår mig ner i soffan med en bit grillad kyckling, kokt vit sparris (10:- knippan) och en enkel yoghurtsås. Tittar på nyheterna, Bones och Grey's Anatomy. Sedan egen säng ...Naturally.

Rapport från grannlandet

Åskregnet som kommer över Öresund drar förbi och ersätts av ett rosa solnedgångsskimmer som får det vita slottet i Charlottenlund att förflytta sig rakt in i sagans värld. Synen får min trötta kropp att vakna och tindra av lycka. Jag är dragplåstret på kunddagarna, vilket kan var nog så tröttande, speciellt i Danmark. Jag är tvingad att tala svenska, vilket är bra, men alla talar danska med mig, vilket jag inte begriper mer än en tredjedel av - om jag har tur. Jag föredrar ett språk där jag inte förstår något alls och alla förväntar sig att jag inte förstår. Det är mycket mer utmattande att ständigt tvingas att vara på helspänn för ett språk man antas förstå och försöka gissa sig till vad som sägs. Kvällens bästa komplimang får jag av en partner som nämner att jag talar en ovanligt tydlig svenska.
Dagen avslutas på en tapasbar i Charlottenlund, där tapasen är tre klasser över dem i Madrid, både råvara och sammansättning. Jag får också möjlighet att dricka vin som man kan ha åsikter om. Jag reflekterar över att även om man blir glad att bli _bjuden_ på vissa viner, så finns det också vin som jag blir _glad_ att bli bjuden på. Riojan är bra, men som vanligt hittar jag inte det jag vill ha av ett rödvin. Det är intressant med nagellack och ek, men inte i min smak. Dock bra med en bekräftelse på att inte ens bra Rioja är något för mig. En Verdejo däremot (vit), skall jag absolut prova igen och nosa rätt på mer om druvan.

I morgon får jag komma hem.

Under en filt i Madrid

Akaciorna doftar och fäller sina vita blommor över mig när jag rullar min resväska till sista dagens utbildning. I Frankfurt är det sommar på riktigt, solen skiner och det är inte under 20 grader. Sånt värmer gott i en kropp som fortfarande är småfrusen efter förra veckans kalla nordanvindar.

Dagen går fort. Innan jag hinner säga adjö ordentligt, trängs jag med blivande helgdagsfirare på väg till flygplatsen. Ryggsäckar, kostymer, shorts (lederhosen), vandringskängor. Inombords välsignar jag den moderna teknologin. Jag checkade in för flera timmar sedan och kön till bagagedroppet är 4 personer, att jämföra med 80 meter till "riktiga" incheckningen. Planet till Madrid fortsätter till Santiago, det är en hel del folk som skall på.

Meddelandena vid gaten är uteslutande på spanska, men jag hinner i alla fall uppfatta mitt namn. När jag anmäler mig vid disken, river en artig herre mina boardingkort till ekonomiklass (i två av mig utskrivna kopior, varje kopia stämplad manuellt) och ger mig i stället en biljett till Businessclass. För första gången i mitt liv får jag vältra mig i den lyx som man bara hinner skymta i vanliga fall. Jag hinner knappt sätta mig innan någon trycker ett glas champagne (nåja - cava) i handen på mig, tillsammans med en porslinsskål med snacks. Stolen kan regleras med 12 olika knappar, det finns en fjärrkontroll med minst femton knappar som styr skärmen framför mig. Ett tag känner jag mig som Mr Bean, när jag trycker på alla knapparna bara för att få koll på hur allt fungerar och stolen rör sig i alla möjliga riktningar.
Bordsbrickorna täcks med vita dukar innan maten serveras och allt kommer in på porslin, med en komplett uppsättning bestick fär varje rätt. Två knivar, två gafflar och två skedar, inalles sex massiva föremål inlindade i en vit duk.
Där tar dock lyxen slut. Något som liknar rotmos, tillsammans med torra fläskfiléer som täcker ett grådaskigt försök till Béarnaise, serverat med kokta gröna bönor känns inte så upplyftande. Att man serverar tre sorters röda viner, gör ingen glad om man inte kan berätta vad det är. Jag känner igen en halvhyfsad cabernet på doften och tar den.
Jag försöker intala mig att gratis är gott, men detta är definitivt inte värt de extra tusenlappar man betalar i normala fall.
Klockan hinner bli midnatt innan jag kommer till hotellet i en sydländskt ljummen sommarnatt. Det är försent för en promenad, men jag öppnar i alla fall fönstret på vid gavel och ser en fladdermus flyga runt i ett ryckigt mönster utanför.

Frankfurt

"Did you like your Handkäse" Frågar servitrisen med ett nästan försmädligt leende. "Absolutely!" Svarar jag. "And the Blut und Lebervurst was fantastic!" fortsätter jag.
Ibland har man tur, jag äventyrade lite i Frankfurt och tog tåg i stället för taxi till hotellet, vilket resulterade i en 40 minuters promenad. Det gjorde absolut ingenting. I Frankfurt är det 23 grader, jag går längs med floden där vyer över gamla hus blandas med futuristiska skyskrapor. Jag kommer till hotellet redigt hungrig och slår upp googlemaps för att se vad det finns att äta. Efter ytterligare irrande, kommer jag till Shreiber Heyne som är en oas bland hyreshus, en liten trädgård med träbänkar, där man serverar apfelwein och en genuin tysk husmanskost. Handkäse är en bit ost som är nästan transparent, med en mycket mogen smak, dränkt i vinäger och rå lök på centraleuropeiskt vis. Brödet som serveras till är mörkt, mjukt och syrligt (riktigt smör).
Blut und Levervurst är två korvar, inte en som jag trodde. En nästan svart korv med krämigt innehåll som innehåller späckkuber med en mild kryddning, ligger bredvid leverkorven - något fastare, men fortfarande lös i konsistensen. Dessa små underverk serveras med surkål och potatismos. Jag får hålla mig för att inte stöna högt efter varje tugga. Klockan är tio, jag sitter i t-shirt i den ljumna kvällen medan servitriserna dricker öl och röker.

Rustik medicin

Även om man har ont i halsen och stämbanden känns som ett sår, så är det inte helt omöjligt att släpa sig till köket, lägga en bit rimmat sidfläsk i en ugnsform och täcka den med överblivet ankfett som råkar ligga i kylen ända sedan det stora ankkalaset. Lite timjan får följa med.
Sex timmar senare tar jag ut den, kokar vitkål i vin med lagerblad och kummin och låter svålen fräsa i lite av fettet tills den blir gyllenbrun och så hård att den krackelerar när man försöker skära i den. Får ett infall och serverar tillsammans med en saltgurka.

Konfiterat sidfläsk, vinkokt vitkål, en bit krispig svål och en saltgurka är bra tröst för en sjuklig kropp.

Länk till inspiratören...