På väg från tandläkaren tar jag en liten promenad för att slippa biltullen och hamnar bakom några som jag först uppfattar som en familj. Dotter i tolvårsåldern skuttar mellan det flanerande paret, klänger sig ofta fast vid mamman och pratar högt och uppsluppet med henne. Mannen hamnar ömsom före, ömsom efter. De kommer fram till korsningen och dotter säger tydligt uppmanande "Hejdå - skynda dig! Det är grönt!". Jag inser att jag just har bevittnat en revirmarkering - Min Mamma.
Mannen ser lite rådvill ut, men ser ingen annan råd än att följa uppmaningen. Dotter knuffar på en lätt uppgiven mamma och de går vidare åt ett annat håll.
Tänker med ett leende på Dotter som körde sina tricks i början, hon som aldrig har varit särskilt kramig kunde plötsligt komma och knuffa sig in mellan M och mig och vara otroligt ömsint och tydligt ignorerande åt
M. De har blivit om inte vänner så åtminstone bekanta. M:s son har en annan approach, han får ont i huvudet om M och jag smackar när vi pussas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar