Resedagbok II

Med tysk precision var alla tågen på tid, väl skyltade med god information. En och en halv timme att ta sig mellan flygplats och Münchens Hauptbahnhof kändes en aning tätt, men jag chansade vid beställningen. Tågresan är fascinerande. Samspelet mellan dem som har reservation och dem som inte har. Blandningen mellan tyska och italienska, en tvåspråkig man som medlar mellan ett äldre par och ett italienskt sällskap som går med på att vänta på sina platser en timme. Jag förstår att han har missat sitt flyg. Redan från början kan men se Alperna resa sig som en mörk mur.

Det spöregnar i Verona när jag kommer fram. Regnet har följt mig ända sedan Brennerpasset. Fatta, il Brennero. Jag har läst tillräckligt många av Alistair Mc Leans böcker i min ungdom för att namnet ska ha en spännande klang. Man skymtar en jättelik Lastbilsparkering och tunnelmynningen innan tåget också dyker in i det långa mörkret. Nu går det ständigt nedför, genom Bolzano, ända ned till Trento. Någonstans däremellan börjar vinfälten och de slutar inte förrän i Verona.

Min envishet, driver mig förbi taxibilarna och jag navigerar den dryga kilometern genom regnet.  Trots paraply och vattentät jacka är jag och resväskan rätt blöta. Hotellet är en lägenhet där man hyr enskilda rum. Det är ett gammalt hus, högt i tak och inrett som på åttiotalet med dekorationer som innehåller plastblommor. Värdinnan tar i hand,

- Alicia piacere
- Djoolius piacere
- Ecco la camera

Jag googlar några restauranger, väljer den med den unge men ambitiöse kocken. Äter billig mycket vällagad mat. Äter mycket.

Promenerar till hotellet i natten. det är ljummet. Regnet har upphört och man håller någon sorts tävling med veteranbilar runt stan.