Resedagbok

Det är alltid en aningen traumatisk upplevelse att packa. Jag som enkelt kombinerar ingredienser i mat, har  svårt att förutse vilka kläder jag kommer att behöva och hur det skall passa ihop. Normalt löser jag det genom att slänga in lite (rätt mycket) extra, men jag har ett tajt schema i Munchen mellan flyg och tåg och vill inte checka in väskan.

Det här är en res-resa. Jag flyger till Munchen, tar tåg över alperna till Verona. Kollar in stan, har en dag där och åker sedan vidare till Venedig. Rörelse.

Ändå sammanhängande tid. Timmar på flyg. Ännu mer timmar på tåg. Timmar som inte behöver fyllas med annat än tankar.

I flygstolen bakom sitter en man som har bott i min port ett par år. Han känner igen mig, vi pratar en stund men sedan väljer jag avskildheten. Minns att jag förr om åren ofta kände mig innesluten i en  bubbla, med en tunn vägg mellan mig och resten av världen. Den är fortfarande där, kommer alltid vara en del av mig, men jag känner att jag har lättare att gå ur den när jag vill. Öppna upp och lita på att omgivningen kommer att lyssna. Det gör hela skillnaden mellan ensamhet och avskildhet.