På väg till lunch passerar jag en gul liten bil som är skyltad med BIFFEN. På väg hem möter jag en bil som har LALLAN på sin skylt. Jag är inte säker på hur folk skulle vilja bli förknippade med något av tillmälena, men uppskattar att folk bjuder sina medmänniskor på lite skadeglädje.
Efter elva timmar på jobbet är jag helt körd. En kul poäng var när en kollega sa "ta det lugnt, det fixar sig" om saker han skulle göra och sen drog och spelade innebandy så att hans arbetskamrater fick ordna det. Vid närmare eftertanke är den livssynen förmodligen nyttigare än min. För honom, inte för mig.
Jag åker till Willys och belönar mig med en jugoslavisk gulaschkonserv. Köttet är sönderkokt, trådigt, fyllt av brosk, och alldeles, alldeles underbart. När jag var liten var det här mina drömmars mat och jag uppskattar det fortfarfande mer än godis (varför kommer (varför kommer jag plötsligt att tänka på "Lite som du", hon som äter möglig mat). Efteråt hjälper jag M en stund, hon har fått nya golv och vi bär möbler fram och tillbaka i hennes lägenhet. Inte länge. Hon har själv mycket nu och behäver jobba, så jag går hem direkt när jag är klar och sjunker ihop i soffan. Tittar på Medium, skriver lite, funderar på att börja läsa "Den amerikanska Flickan".
Dotter har fått mens för första gången. Jag funderar på hur jag ska uppmärksamma det. Ett smycke kanske? Någon som har en synpunkt där?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hm. Pratar hon om det med dig, eller vill hon att det ska passera obemärkt?
Bra tanke Morr, hon skulle absolut inte nämna det själv, men det är lite av poängen - att det inte är ett stigma som man måste gömma utan något bra som man kan vara stolt över, även med pappa :-) (ja, ja, jag vet, jag är blåögd, men man måste försöka ju)
Mmm...du känner förstås din dotter bäst, men jag minns att i vissa perioder och kring vissa ämnen var det någon slags tillfredsställelse att få ha det för sig själv, tror det var ett steg i "vuxenblivandet".
När man är yngre är man ju så illa tvungen att dela allt, precis allt, med sina föräldrar och det är omöjligt att ha några hemligheter kring sin egen person av både praktiska och uppenbara skäl - men att få mens och plötsligt upptäcka att delar av en inte är barn längre kan kanske vara något som känns "stort" att inte vara tvungen att låta morsan och farsan delta i?!
Har som sagt ingen aning om huruvida hon vill att du uppmärksammar det hela, jag bara orerar fritt här nu utifrån hur jag själv kände det emellanåt ;)
Och du, jag tycker det är en jättefin tanke du tar upp, hur många farsor resonerar så?!? Dina barn har en kalasfarsa, men det har jag nog uttryckt förr, hoppas jag! :)
Haha, tack och tack för den där sidotanken att hon vill ha saker för sig själv, det är nått som en förälder lätt förtränger just så där i brytpunkten mellan barn och vuxen (inte för att jag kan dela just det med henne :-)
Skicka en kommentar