Sommartorka

Vaknade upp med dunkande hjärta, och en lätt släng av ågren. Trevlig kväll igår som slutade sent med konjak. Jag fick uppdraget att fixa köttet och grillade ett och ett halvt kilo entrecôte i ett stycke. Köttet hade marinerat i en whiskymarinad i ett dygn och var ett perfekt bevis på att även kött som inte har handlats hos "Argentinarn" på Hötorgshallen kan bli sanslöst bra med rätt hantering.

Sedan piggnade jag till rätt bra när en av rubrikerna på DN:s förstasida propagerade för avhållsamhet som ett medel mot spridning av könssjukdomar. Jag är uppvuxen på 70-talet, med budskap om fri sex, allas rätt till sin egen kropp och rätt till att bestämma över den. Det gör mig beklämd att se att världen i det här sammanhanget mer verkar gå bakåt. Dubbelmoral, förlegade värderingar och en återgång till kristendomens syn på sex som något som måste kontrolleras noggrant. Naivt kanske, men jag föredrar beslut tagna utifrån kunskap och nyfikenhet framför dem som bygger på rädsla och trossatser alla gånger.

Pedaldieten

Även jag vill bidra till den sjukligt mångfaldiga dietfloran. Det är mycket enkelt: Ät vad du vill och gå ner i vikt. Fantastiskt bekvämt så här i midsommartider. Den lilla haken är förstås att man skall tillbringa en tid i sadeln. Tio mil i veckan och jag garanterar viktförlust med eller utan kolhydrater. Själv har jag snart avverkat det dubbla, bara för att vara på den säkra sidan. Och för att det är vansinnigt skönt.

I kväll kommer M och vi ska ägna oss åt sillfrossa. Det finns massor med färskpotatis i liten storlek, och jag har gjort egna inläggningar som bygger på matjessill och som kan göras inom några timmar. Förutom vanlig matjes med gräddfil och gräslök, har jag gjort krämig ruccolasill och matjessill med limemarinerade grönsaker. Den sistnämnda blir ännu bättre om man blandar i färsk koriander innan serveringen. Kallsupen är i kylen, tillsammans med några Jämtlands Pilgrim.

Det blir givetvis jordgubbar till efterrätt.

Midsommaraftons afton

Vissa seder tas upp väldigt snabbt av Sveriges nytillkomna. På vägen hem cyklar jag förbi ett gäng killar vars föräldrar definitivt inte är födda i landet. De bär på en platta öl och mumlar "Lapin Kulta" när jag cyklar förbi. Jag blinkar åt dem och de ler.

När jag kommer hem, tar jag fram de lammkotletter jag har köpt för halva priset tidigare i veckan, smörjer in dem med en röra av vitlök, salt olivolja och timjan och låter dem ligga på diskbänken tills de antar rumstemperatur.

Jag gör en grop i en stor rödlök med hjälp av en äppelkärnare, häller i salt, lite balsamvinäger och olivolja och stoppar in i ugnen, under tiden som jag klunkar i mig en Samuel Adams. Åh, förresten en liten flaska Rocca Guicciarda är redan upphälld på karaff och står i fönstret för att anta gamla tiders rumstemperatur - 17 grader.

Jag gröper ur en bifftomat, hackar innandömet och blandar det med olivolja, vitlök, salt och balsamvinäger tillsammans med en brödskiva. Allt får snurra i en matberedare en stund. Röran går tillbaka i tomaten som åker in i den 150 grader varma ugnen för att göra rödlöken sälskap. När 40 minuter har gått, grillar jag lammkotletterna i grillpanna och äter med nypotatis.

Chiantin är perfekt till.

Omvägar

Inför midsommar har syréndoften bytts ut mot den lite dovare doften av nyponros. Regnskurarna har tvättat luften från damm och lämnat dofterna att bre ut sig i långa stråk. Förutom blommor känner jag anis (?) torkande gräs och nysågat virke.
Har börjat ta omvägar från jobbet hem, den längsta går över Alviksbron, med en fantastisk utsikt från Marieberg över stora och lilla Essingen. På vägen hem passerar jag en liten jordgubbskiosk och bestämmer mig för att smaka på sommarens första. Kvinnorna stirrar lätt förvånat och sedan lätt roat, när en svettig man i vita gulrutiga shorts och klargrön tröja köper en ask jordgubbar, stoppar in dem i cykelväskan och far iväg som en skottspole i ett tilltagande regn.

De är tillräckligt söta för att ätas utan några tillsatser.

Lycka!

Ibland är det riktigt extra skönt att få en extra dag ledigt. Kroppen längtar efter att få sträcka ut, så jag ger den 4 mil hem. Strövar sedan runt i affären, hittar en riktigt stor bifftomat som jag gröper ur, blandar med salt, ströbröd, vitlök olivolja, persilja och getost. Häller tillbaka fyllningen i skalet och stoppar i ugnen. Skrapar färskpotatis och medan de kokar färdigt hettar jag upp grillpannan och ger en entrecôte svarta ränder.

Lite vin till kocken - Chateau Mont-Redon. Sorry Paris, men jag får attans så mycket bättre vin här än i Frankrike.

Paris igen

En av fördelarna med jobbet är att man får en och annan av Europas städer för sig själv en stund. Så hände i dag. Paris är lagom tempererat för en sverigebo i elegant mörkbrun kostym och röd, prickig slips. Efter dagens värv sicksackar jag längs med Rue de Rivoli. Tittar på Louvren, Seine, strövar igenom Jardin les Halles, förbi Centre de Pompidou, ända till Marais. Uppenbarligen ser jag ut att höra hemma i krokarna, tre gånger blir jag stoppad och frågad om vägen - på Franska!

Tyvärr krossar jag deras illusioner när jag säger "English please", men det känns väldigt trevligt. Till slut hittar jag en restaurang på Rue Francois Miron - "Au Bourgignon du Marais" och äter en bra Jambon Persillé och en hyfsad Confit de Canard, dricker ett glas Bourgogne och Evian. Sedan promenerar jag till Métron, tar den gula linjen till Charles de Gaulle och därifrån pendeltåget till hotellet i förorten där jag bor.

Vardag

Jag rullar små italienska köttbular av kalvfärs, pecorino och mycket basilika, medan jag diskuterar Dotters historieprojekt om kvinnlig rösträtt i telefon. Var det en insikt om kvinnors värde eller helt enkelt nödtvång? Jag försöker ympa in en hälsosam dos cynism i tänket, utan att direkt skriva på näsan. Det är roligt.

Jag äter en hel del färs rå medan vi pratar, resten åker ner i en tomatsås som har puttrat på spisen en stund. Det blir morgondagens lunch och middag. Inspirationen till detta kom härifrån plus ett paket kalvfärs för halva priset.

Tre mil i sadeln i dag, 25.07 i snitthastighet. Det känns som om jag har plockat upp formen från i höstas och kan gå vidare. Nattsömnen blir bra av det här.

Note to myself

Om du nu belönar dig själv med en liten flaska Amarone Classico en gång till, gör inte - jag upprepar - inte bolognese till den. Pecorino, ja. Choklad, ja. Kött med rödvinsreduktion ja. Men att försöka balansera tomatsmaken så att den passar med det det där kraftigt russinaktiga. Faktum är att favvochokladen, den från Lindt med körsbär och chili var den absolut bästa matchen.

Snuvad på konfekten

Nu vet jag EXAKT hur de små barnen känner sig när de inte får ta godiset som hänger närmast kassan. På Kastrup hittar jag en flaska 15-årig Metusalem. Den är inte lika bra som den 25-åriga, men den är mer än bra. Jag plockar snabbt med den och ska just betala när jag blir informerad att det bara är för dem utanför EU!! Det är bara att ställa tillbaka den - suck - jag som redan kände smaken i munnen.

I stället går jag och köper Kålpölser, Danmarks svar på Salsiccia och Chorizo, grovmalda och köttiga med en hederlig saltig smak. När jag kommer hem klyftar jag morötter, persiljerot och rödlök, slänger ner några vitlöksklyftor, häller på rapsolja och lite rödvin, salt peppar och in i ugnen. Efter 20 minuter lägger jag på två korvar och låter dem grillas med i 20 minuter till. Det får bli lunch till i morgon. Eftersom det är sent, steker jag upp de andra korvarna och äter med senap och Labans grova bröd.

Tånårsliv

Bara för att få det extra tydligt - det röda i bilden är Sons kalsonger. Jeansen är nerhasade strax nedanför rumpan och hålls endast upp av den speciella glidande gången, en och annan gång påhjälpt av händerna.

Dotter har gått runt hela dagen med bara strumpbyxor i ett par ankelhöga jumpaskor och har följaktligen skaffat sig skavsår, förutom att strumpbyxorna är i trasor. Jag märker att något har hänt på de små vita plastbitar som likt blomblad ligger utspridda på dörrmattan där hon har tagit loss dem från plåstren. Hela kvällen turas vi om alla att slita loss små bitar ur de trasiga strumpbyxorna runt hennes ben, men inte förrän hon skickar mig att köpa nya "när du ändå ska gå och handla". Förresten så ringde hon i morse, kl 7 (hon börjar tidigt i dag) "Kan du dra ut kontakten till locktången, jag har glömt den i..."

Vi gör grillspett och hjälps åt för en gångs skull. Son har valt att rensa grillen före att skala potatis. Dotter lindar in torkade plommon i bacon till hoppande djävlar. Jag förkokar små lökar, squash och champinjoner i en brygd av vatten, salt, soja och lite äppelcidervinäger. Vi trär på spett tillsammans med billig vitlöksmarinerad flintastek som jag skär i bitar. Alla gillar flintastek, Dotter för att köttet är magert och jag för att det är fett runt om det magra. Alla får ut det bästa av det.

Jag har korkat upp en spanjor, ganska sällsynt när M alltid förordar italienskt och nu vi sakta börjar prova franska, men mitt nyfikna jag fastnade för blandningen av Syrah och Monastrell, som jag tyckte lät spännande utan att ha en aning om varför.

Det doftar tobak. Så mycket att jag ett tag får associationer till en väl inrökt restaurang, där tobak och utspilld öl blandas till en inte helt angenäm doft. Efter en kort stund försvinner det avslagna ölet och örterna börjar växa fram. Jättegott till grillat, lagom med frukt, men inte för mycket.

Spetten kompletteras med en tomatsås där jag smälter finhackad lök i olivolja - jättelänge. På slutet tillsätter jag tre vitlöksklyftor som bara fräser kort, salt, kycklingbuljong och mild chili. Sedan rör jag ihop detta med färska finhackade tomater och balanserar med socker och vit balsamvinäger. Man tar en smakbit, tar en klunk vin och känner efter. Är vinet surt, mer vinäger i såsen. Är vinet strävt, mer socker.

Spansk färskpotatis vänd i olivolja, parmesan och basilika får vara tillbehöret.

Jaherregud

När jag gick igenom min tid som jag ägnat åt arbetet, insåg jag att det har varit flera 50-timmarsveckor i April. Inte konstigt att jag sover illa. Det blir inte bättre av att jag tar över skolans arbete tid efter annan. I måndags körde jag algebra med Son och diskuterade morden i Rödby och deras inverkan på svenskars respekt för rättssamhället med Dotter ända fram till läggdags. Hur kul det än är och hur stolt jag än blir, är det ruskigt utmattande. Det finns faktiskt ett sätt att överleva detta - det krävs att man kompenserar den psykiska ansträngningen med en lika stor fysisk. Jag cyklar numera till jobbet varje dag. De två sista dagarna har jag dessutom fyllt på med 4 mil om dagen. Det är vad som behövs för att somna gott och sova till rimlig tid.

En annan sak som får mig att sova gott är att förlora sig i mat och vin. M jobbade på Vinordic och jag hade nöjet att för ynka 60 kronor gå genom vintunneln och sniffa på nässlor, melon, krusbär, körsbär, läder, sadel, cigarrlåda och allt möjligt annat som folk använder för att beskriva vinsmak med. Inte för att jag kommer ihåg särskilt mycket, men det var helt fantastiskt att gå runt och sniffa på alla de olika frukterna och örterna och jämföra dem med vinerna.

Som privatperson har man inte mycket annat att erbjuda än intresse och entusiasm. Det funkade fint. Jag köpte 5 smakkuponger och hade tre över när M och jag smått upplivade rullade hem. Trots det hade vi två stycken helt fantastiska sessioner, bl a med en föreläsning om italienska viner och en provning från "ordinarie" Valpolicella, genom 4 viner till en helt otrolig Amarone.

Jag fick också tips om lite viner som skulle släppas nu på fredag och som en riktig entusiast, var jag på plats (inte hängde på låset). Vin från Sardinien, var en favorit förra året, så givetvis är ett Vin från Argiolas intressant. Jag vet tillräckligt nu att anta att en tomatsås skulle fungera som bäst till. Jag ser framför mig en sås med lök morötter och persiljerot som grund. För att få upp kraft och fyllighet tänker jag kycklinglever.

Dock gäller det att tillgodose allas intressen. Barnen ville ha fläskfilé och kycklinglever orsakar ett utbrott av kräkljud. Snabb som jag är gör jag en deal. Son städar sitt rum, Dotter städar hallen, jag fixar särskild sås till dem.

Jag börjar med samma grund. Lök, persiljerot, vitlök och morot får sakta fräsa i smör och olivolja. I en annan kastrull låter jag rökt fläsk sakta släppa sitt fett. När fläsket börjar bli knaprigt, tillsätter jag lite ankflott, vrider upp värmen och slänger i den grovt skurna kycklinglevern. När allt fått färg, häller jag på lite Argiolas (det är tillräckligt billigt) och fyller på med hälften av grönsaksblandningen. I med hälften av en tomatburk (körsbärstomater).
Barnen får den andra halvan av tomatburken i grönsaksblanningen, utan lever eller fläsk.

Jag kryddar min sås med en halv kanelstång och lite peperoncino. Båda såserna får koka ihop i varsin kastrull.

Vinet - förresten helt underbart - först en doft av pepparmynta, lite mjuk lakrits och kryddor och en smak av klarbär och annan frukt, funkar helt - helt!- perfekt med min kycklingleversås. Jag balanserar syran med en gnutta balsamvinäger och kycklingbuljong.

Fläskfilé, det enda sättet att få den köttbiten intressant är att bryna den i en jättehet stekpanna och värma den sakta i ugn till 63 grader (gnid in med salt och peppar före). Medan den vilar, kokar jag färsk pasta.

Än en gång succé. Dotter påstår att det var den bästa tomatsås hon ätit (den smakar tomat) och jag hävdar att min med kycklinglever och fläsk var en av de bästa jag ätit (fyllig och simmig). Alla är nöjda med fläskfilén. Vi äter och tittar på "Talangjakten" och sedan "Jakten på den försvunna skatten".

An Obvious Family Moment.

Egoboost

Jag Har Cyklat Om En Moped! Fatta!!!

Han kom in på vägen cirka 100 meter före mig. Jag hade bra flyt och trampade på utan att låtsas om honom. Tills jag märkte att jag faktiskt kom närmare. Det var fortfarande rätt osannolikt, så jag höll mig kall och höll bara farten. Vid varje uppförsbacke tog jag in på honom. Uppförsbacke!!! Till slut, efter cirka 600 meter trampade jag till och körde om. I Uppförsbacke! Strax före krönet!

Jag lyckades hålla undan i ytterligare 300 meter då jag svängde av och uppenbarligen lever jag fortfarande så att jag kan berätta om det. Än är det krut i gubben...

Fredagsmys

Dotter ville ha ugnspannkaka. Jag hade läst om det här vinet och ville gärna prova. Eftersom hon inte är så intresserad av att vara med och laga mat, går det ganska bra att luras. Så i stället för att göra ugnspannkaka, gjorde jag yorkshirepudding. Tanken var att hon skulle se det som pannkaka, medan jag skulle kunna använda den tillsammans med kött och sky och få ett bra komplement till vinet.

Fullträff! Det enda jag ångrar är att jag inte tog bild av den. Från att ha varit en smet som nådde 2 centimeter från ugnsformens botten, bildade den på 30 minuter ett veritabelt båtskrov, dubbelt så högt som formen, säkert 12 centimeter i kanterna, vackert bruna och fasta och mjuk, vackert krämgul i mitten. Dotter (som då fortfarande trodde det var ugnspannkaka) fick den med knaperstekt bacon och lingonsylt, jag hittade lammrostbiff som jag brynte och efterstekte sakta i järngryta, tillsammans med vitlök och lök, noga kontrollerad av stektermometer. Absolut inte mer än 60 grader.

Vi var båda otroligt nöjda. Hon dränkte sin i lingonsylt och jag dränkte den med skyn från grytan. Franska viner gillar saltiga rätter, så ock gjorde det här, men inte bara det. efteråt tog jag en bit Testun Barolo, det är nu Dotter började klaga på att jag stönade alltför högljutt. Dock förstod hon när hon fick smaka osten. Till slut en mörk chokladbit. Även här var vinet ett perfekt komplement. Får man inte sina endorfiner tillsammans med M, får man göra det näst bästa.

Även vassa vårvintermorgnar har sin skönhet

Hittade ett intressant recept på Kanin med torkad frukt och la det på minnet för att eventuellt göra det med kyckling. Förutom att kanin inte är det lättaste att få tag på, stannar gränsen för söta-djur-man-inte-äter definitivt före Stampe. Vi äter Nasse, vi äter Rosa och Rudolf, men vi äter inte Bambi, Pålle eller Stampe (i alla fall inte den veckan Dotter är här).

Nåväl. När jag kom hem fanns inte en pinal av det som behövdes till receptet. Det som kom ur skafferiet var ett par dadlar från i julas, stora gula russin ursprungsdatum okänt samt valnötter.

Dessutom hittade jag en sex månader gammal rökt korv från marknaden i Ulva, i det närmaste mumifierad. I frysen fanns ingen kyckling, däremot lite skinkstek. Jag fräste skinkstek och lök, tillsatte några urkärnade dadlar, en näve russin, den hackade korven och hällde på en gammal vinskvätt och vatten. Ungefär samma proportioner som i receptet som inspirerade. Dessutom tillsatte jag två nejlikor, fyra kryddpepparkorn och ett kryddmått spiskummin, det kändes rätt till frukten. Till slut hackade jag valnötterna medelgrovt och la i de sista minuterna. Det blev förmodligen inte det minsta likt förlagan, men det var mustigt och doftade underbart.

Son rynkade på näsan "jag gillar inte söta saker i mat" och satt och pillade ut frukten. Vi är inte så kinkiga numer, det en inte äter tar en annan, jag tog hand om hans lämningar. Dotter däremot gick bärsärkagång. Två portioner för en tånåring som ofta inspireras av sin mammas kosthållnig som förstås är avsedd för en som är 32 år äldre. Hurra!

För övrigt som en Stolt Pappa Till Son med Bokstavsdiagnos måste jag kräkas över programmet "Fördärvet" i söndags. Dom skulle skämmas! Jag förstår att medicin inte löser allt, men när jag ser hur de små isolerade rum som han annars lever i, utan tidsuppfattning, utan sammanhang plötsligt kopplas ihop - när hans intellekt plötsligt tillåts komma fram och hans egen frustration över grumligheten släpper, då vill jag gråta av glädje. Varje dag! Tack Christopher.

Trendspaning

Plötsligt är tecknen där. Från en dag till en annan börjar de gula fälten skimra i grönt, mossan på träden blir nästan självlysande och så plötsligt dyker sipporna upp, helt utan förvarning. Jag var där i år också. Livet börjar återfå en del av sin kvalitet.

När jag var yngre, gick det en vandringssägen om en expedit, som när kunden bokstaverade sitt namn började plita ner alla förnamnen. Det var jättekul, alla skrattade åt det osannolika i situationen.

Nu har jag råkat ut för det, två gånger på fyra dagar. Killarna (det är killar) är i tidiga tjugo. Första gången med Dotter förra veckan, när vi skulle köpa nytt kontantkort förra veckan. Ascool kille med stripig frisyr, som sneglar på Dotter med gyllengult långt hår, sminkad upp till tänderna och de snabbt groende brösten upptryckta till strax under hakan som alla andra fjortisar. Hans eventuella hopp släcktes snabbt när Dotter frustade rått åt hans skrivande av en massa förnamn. Balsam för en nervös pappasjäl.

Andra gången var i dag på Systemet, när jag skulle beställa vin. Den här gången uppmärksammades det av en man i ungefär min ålder, som bet sig förtvivlat i läppen under hela tiden han väntade på sin tur. Artig som jag är, väntade jag med att flina vilt tills jag vänt pojken ryggen. Han menade väl. Nu måste jag fråga Son om han kan bokstavera.

Världens dyraste räkmacka...

...måste vara den jag åt på planet från Köpenhamn. SAS "bjöd" på den bara för att jag blev bokad på Economy Flex. Tre rader bakom mig fick de ingen.

Deras flygstolar kostade nästan tusenlappen mindre.

Vad kan matcha en sån lyxmåltid? Givetvis en köttkonserv! Annerstedts Kalops.

Att bo ihop med en fjortis

Hon har fyllt sitt rum med sina prylar och nu börjar de spridas över hela lägenheten. Hårtork, och hårborste som båda ser ut som vapen ur Star Trek ligger i vardagsrummet där hon blåser håret till "Äntligen Morgon". Hennes sminkborttagare står på vardagsrumsbordet tillsammans med använda tops och pads. Skor, ridstövlar, ridpiska, hennes skolväska och ibland jackor täckergolvet i hallen.

Numera liggger också hennes bärbara dator i soffan. Vi brukar sitta bredvid varann. Jag småjobbar, hon småpluggar. Ibland glömmer hon sig och lutar huvudet mot min axel en kort stund. Det gäller att vara försiktig, välja den rätta blandningen av ironi, lättsamhet och allvar för att inte tappa vägarna in till henne.

"Äähh var är mina skor??!!" sa hon plötsligt här om dagen, när hon var på väg ut genom dörren. Ungen hade glömt sina vinterstövlar hos mamma dagen innan och kom hem i skitiga ridskor. "Fattaru hur kallt det kommer att bli i dag? Äääuuhhh" var det sista jag hörde innan dörren stängdes. På hennes fötter satt mina randiga strumpor och hennes vita sommarpumps...

Ett litet andrum

Så blev det äntligen av. Efter ett par dagar lyckades jag övertyga mig själv om att 50 bara är en i raden och inte någon form av vågskål som tippar över, trots alla som på ett aningslöst hjälpsamt (det syns ju inte alls...) eller ett vänligt retfullt (50-års kriiiis...) sätt försökte påvisa motsatsen.

Förekommet av ett fullständigt galet jobbande, kom M och jag äntligen iväg till Paris. Två och en halv dag på femte våningen på hotel Cosmo's på 35 Rue Jean Pierre Thimbaud. Inte långt ifrån Place de la Republique och gångavstånd till Oberkampf med massor av små restauranger, Marais med sina lutande hus, vindlande gator och "Finkelstajns" konditori.

Vi har gått miltals, till Notre Dame, vidare till Tuilerierna och nästan till triumfbågen. Trötta och ledbrutna åkte vi Métro, särskilt numéro deux, den som tar en från Père Lachaise till Pigalle, en stor bit av sträckan ovan jord på skramlande broar med utsikt över Montmartre. I strålande solsken, med spirande löv och försiktigt nyutslagna blommor överallt, klättrade vi upp till Sacre Coeur, lika vansinnigt med alla människor som trängs inuti och utanför, lika vackert och rofyllt när vi tog oss tid att sätta oss och lyssna på mässan och kören som sjöng överjordiskt vackert.

Vi har ätit! Nybakta croissanter köpta direkt från ett bageri på morgonen, sedan en Café au lait tillsammans med hantverkarna på cafét på hörnet. Jag tror att höjdpunkten var en gryta med stora köttstycken som kokat i sex timmar tillsammans med vin, champinjoner och kastanjer. Det var heller inget fel på konfiterat anklår med söt vinreduktion och perfekt stekta potatisar eller en "Pièce de Boucher", ett redigt köttstycke ovanpå två stora potatishalvor dränkta i sky.

Nu är det är söndagkväll och vi är tillbaka till verkligheten.

The big five-o

När jag svänger in på parkeringsplatsen sitter det en ruggig hare på huk mellan bilarna. Alldeles stilla sitter den på den svarta, regnvåta asfalten och följer mig med skrämd blick. Av någon anledning verkar den oförmögen att fly fältet. Noga med att inte göra några oförutsedda rörelser går jag därifrån, känner en kort stunds släktskap. Så här strax före 50 känns det tidvis som om jag sitter mer och mer fast i marken. Givetvis är det Marianne Faithful som står för soundtracket till den känslan. Dock har jag överlevt Lucy Jordan med 13 år och mer får det bli. Om två veckor åker jag och M till Paris förresten.

Efter en dag med snabb flykt på låg höjd, försöker jag undvika matlagning. Olyckligtvis är den grillade kycklingen jag har bespetsat mig på slut. I stället hittar jag billig blomkål och ett indiskt recept som absolut inte är för den vekhjärtade. Lyckas dock ta mig genom alla momenten utan missöden och får en anrättning som är nästintill krämig och definitivt delikat.

P.S. Vill ni prova receptet och gillar grönsaker som inte är krämiga, minska på blomkålens förkokningstid.

Kåldolmar och fransmän

Jag som brukar hävda att kåldolmar är för stor insats för det faktiska utfallet förfördes av ett bloginlägg som besjöng kombinationen franskt rödvin och kåldolmar. Tillräckligt osannolikt för att jag skulle bli nyfiken. Det tog två dagar att övertyga M som är misstänksam mot icke-italienska viner i allmänhet och franska viner i synnerhet. Lika misstänksam var hon mot kåldomar där hennes senaste minnen härrörde från bamba. Det var inte förrän jag läste högt och engagerat ur blogen som hon lät övertyga sig.

Kåldolmsreceptet tog jag från Buffé - savoykål i stället för vit - och pimpade (!) med frästa trattkantareller i köttfärssmeten. Såsen reddes med vispgrädde och dolmarna serverades med ett mos rört på potatis och persiljerot, inlagd svamp och små syrliga polska gurkor till.

Vinet såg jättefint ut. Etikett med gammaldags utseende, svulstigt tryck med rött och guld. En Côtes-du-Rhône bär på gamla minnen som behöver övervinnas också för mig, sånt undvek man som pesten när det som gick ner utan kväljningar var en Zeller Schwarze Katz, men tiderna förändras. Det doftar jättegott! Mycket frukt, mycket krydda och den där lätta hästgödselanstrykningen som jag har lärt mig uppskatta, den mejslar lixom ut konturerna och tar bort eventuell mesighet. Smaken motsvarar doften, lättillgänglig utan att vara mesig.

Undrar vad för vin man kan dricka till falukorv...