Julkänning

På vägen hem från Köpenhamn, kliver Läderlappen och Clark Kent på planet. Även Elvis och Jimi Hendrix tycks ha vaknat till liv. Elvis somnar dock ganska snabbt, till stor lättnad för de två blonda kvinnor som sitter bredvid honom. De såg absolut inte ut att vilja prata med en avdankad rockidol, hur blond och skönlockig han än var under peruken. För ett ögonblick förvandlas världen till en grisfest.

Att flyga kan fortfarande vara magiskt, särskilt när det tidiga gryningsljuset får marken att glöda samtidigt som städernas ljus fortfarande framträder lika tydligt som om det vore mörkt. Det kompenserar till viss del plågan i att kasta sig upp klockan fem på morgonen, springa igenom duschen och frukosten för att komma i tid till planet.

Dagen efter sover jag till klockan tolv. Det är lätt när man har tonårsbarn, varav det ena dessutom medvetet håller sig under horisonten för att inte råka ut för något skoluppdrag. Senare tar jag tåget in till ett Stockholm i begynnande julrusch, inser att vinet man skrev om i en av bloggarna jag följer redan var slut på Regeringsgatan, får sedan tag på hushållsvågen (det orangea är skimrande glansigt glas i verkligheten) som jag hållit koll på sedan i somras till 45% rabatt. 550 kronor är oacceptabelt, 299 är helt ok.

På kvällen lagar jag det som måste vara köttälskarens yttersta dröm, ett kilo högrev ingnidet i kryddor, bakat i låg värme flera timmar till innertemperaturen har krupit upp til 56 grader. Ju fler timmar desto bättre. Köttstycket blir mört, saftigt och underbart rött rätt igenom. Mandelpotatis mosad med persiljerötter och Allerums XO, en tomatmarmelad och uppfrästa höstkantareller blir fint som tillbehör. Domaine du Vieux Lazaret till.

Efter jobbet

Hemkunskapsprojektet, Spanska kapitel åtta, Algebra, Svenska, starta upp Engelskaprojektet, SO, Företagsekonomi... Jag borde vara skitlycklig att De inte drar runt på stan och snattar och dricker öl.

Om jag inte vore så förbannat utmattad bara.

Världen är galen!

Nyss hört på nyheterna, sagt av en yrkesofficer: "Jag är anställd av staten för att syssla med försvarsfrågor. Nu vill dom att vi ska vara soldater också!"
Han lyckades med konststycket att se genuint förvånad ut. Undrar hur han tänkte när han valde sitt jobb?

Ett av de tydligaste inläggen jag har läst i feministdebatten finns här. Minns att det var hon som blev dömd för sexuellt ofredande när hon drog upp t-shirten i Humlegården.

Du vet att det blir en fantastisk dag när...

En kvinna tränger sig före i kön på Willis med ett paket toapapper och säger i insmickrande ton "Får jag bara ta den här, här är pengarna" och jag frågar inte om hennes tid är dyrbarare än alla andras utan biter ihop.

En man ställer sig på handikapplatsen närmast affären, skuttar ur bilen, lämnar sin son i sätet och jag låter bli att kommentera det underverk som uppenbarligen skett.

En bil kör ut på en 70-väg tio meter framför mig och envisas hålla 50 de närmaste fem kilometrarna och jag kör inte om.

Dåligt humör? Moi??!!

Tänker i alla fall berika gåsamiddagen jag är bjuden på med en Pannacotta med äppel- och röd grapefruktkompott. Det borde ge tillräcklig twist på "en efterrätt med äpple" för att tillfredsställa mitt ego.

Update: Klockan är halv fem, vi ska åka till middagen halv sex, tror ni att pannacottahelvetet - två liter i en form har stelnat??!

Joförresten

Dotter på shopping i stan: "Pappa tycker du den här BH:n är snygg?" lyfter upp en grisrosa BH med svart spets.

Jag med omsorgsfullt neutral röst: "Till vem?"

Dotter: "Hon är brunett med gröna ögon."

Jag gör ett mentalt jättesprång förbi det absurda i att försöka föreställa mig någon av Dotters sextonåriga kompisar endast iklädd underkläder och fortsätter med samma omsorgsfullt neutrala röst "tror du att den där rosa funkar så bra till de färgerna?"

"Mnjää förmodligen inte" håller dotter med. Sedan jagar vi BH och trosor i flera timmar på söndageftermiddagen.

...Ett genuine pappa moment...

Lite av varje som vanligt

Hösten far förbi så fort att allting känns suddigt. Euforin är kortlivad när veckan fylls av aktiviter som inte gör någon människa gott. Då är det skönt när en så enkel sak som en pumpa på fredag kväll sysselsätter Son och Dotter i timmar. Jag får också vara med. Deras önskemat är helstekt fläskfilé med svampsås och de bästa potatisklyftorna. Min önskemat är lutfisk med en tysk pinot noir som jag aldrig skulle kunna övertala italofila M att dela med mig. "Gräsigt" är det ord hon använder och det är inte i positiv mening. Till lutfisken är det dock perfekt. Som vanligt äter jag ohemula mängder. Hela paketet på 700 gram går åt

Jag tar också upp cyklandet efter förkylningsperioderna. För att motivera mig har jag köpt en enorm cykellykta med 56 lysdioder för att kunna lysa mig väg genom skogen. Det funkar fint, även om det kan bli väl spännande när dimman faller ner och det känns som att cykla i mjölk. När jag kommer hem är handskarna och jackan täckta med rimfrost och det droppar från ögonbrynen. Kläderna jag köpte förra året gör ett bra jobb med att hålla kylan borta.

En dag till på jobbet, sedan åker M och jag till Glasriket och tillbringar en långhelg bland Rislycke Tokar.

Färger

Ibland, om man har tur, slår stress över i lätt eufori och insikten om att världen är en oerhört vacker plats formligen dråsar över en. M och jag åkte in till ett ljummet Söder som strålade i solskenet. Afro-art hade fått in nya mattor från Kirgisien, vackrare än någonsin. Kaolin firar 30 år och visar bland annat upp stövlar i lergods med så vackra släta linjer att man blir andlös. Jag måste känna på den släta ytan, följa kurvorna med pekfingret från tån, över de små knölarna vid vristen upp till ankeln och tillbaka.

Några dörrar bort uppåt Hornsgatspuckeln ligger affären med barnkläder. M går som vanligt in för att fråga om de prickiga strumporna i skyltfönstret finns i vuxenstorlek. När jag öppnar dörren är det som om perspektivet förskjuts, det extremt lilla rummet är fyllt från golv till tak av röda, gröna, rosa, gula och violetta kläder och just i dag svarar flickan med den spröda rösten som sitter och läser en tidning i en alkov längst in att "visst finns de, men bara i svart, men vi får in dem i andra färger snart" varpå M blir så där sprudlande som bara hon kan bli och lyser upp den lilla affären ytterligare.

Huset i hörnet av Bellmansgatan är nyrenoverat och den blågröna lilla kopparbaldakinen får äntligen en välförtjänt bakgrund av lysande vitt. Parken runt Maria Magdalena kyrka formligen lyser av gult och orange mot en fortfarande djupgrön gräsmatta.

På kvällen lagar jag pommes frites, entrecôte och béarnaise. Självklart behöver jag inget vattenbad till bean, en riktig man kör utan.

Livet är som en korv

Livet går och jag springer förbi just nu. Som om inte jobbet vore nog, agerar jag lärare som vanligt. Att få Son att skriva en artikel med huvudrubrik, ingress, brödtext, intervju och byline är jobbigare än att faktiskt skriva den. Nästa på tur är en uppsats på engelska och däremellan läser Han högt för mig på spanska. Båda somnar vi gott på kvällarna.

Barnen var sugna på mat snabbt, jag hade en mental smakmässig uppenbarelse av en korvgryta med makaroner så som den smakade på 70 talet - sötaktig och kladdig - utan att ha mer än en aning om receptet. Det blev en bastard av bästa sort. Så här blev det:

Gammaldags korvgryta

Sätt på pastavatten.
Fräs en hackad lök i smör tills den blir brun - inte bränd. Skär en halv falukorv i stavar under tiden. Häll i en tesked brunt senapsfrö och fräs en stund till, tills den poppar.
Häll i falukorven, rör om några varv och häll i 4 deciliter tomatjuice (som man givetvis har en gammal slatt av stående i skafferiet). Smaksätt med knappt en matsked kycklingbuljong och knappt en tesked socker. Krydda med två teskedar paprikapulver. låt koka medan pastavattnet kokar upp.
Koka makaroner (400 g för fyra portioner hos oss) tills de är nästan klara.
Spä korvgrytan med 1.5 dl matlagningsgrädde och rör om.

Häll av pastavattnet och häll tillbaka makaronerna i kastrullen. Sila ner såsen i makaronerna - korven får inte följa med än. Ställ kastrullen på plattan och låt makaronerna koka klart i såsen - måste röras om hela tiden. Släng ner korven och rör om försiktigt.

Servera.

Matmedvetna Dotter som helst äter sallader om hon får välja slök sin portion, smög ut i köket och fyllde på. Jag hörde nog hur besticken klirrade där ute.

Den var exakt som minnet sa att den skulle vara. I likhet med dagens pastischer på 70-talsdisco - så mycket bättre producerat än det var på den tiden...

Experimentet

Om man får fatt på rimmat sidfläsk för tjugonio spänn kilot behöver man inte vara orolig för att experimentera. Om man dessutom är ensam i veckan är det heller ingen som tjatar på att få middag i tid. Jag följer receptet i Allt om Mat, späckar fläskbiten med plommon och aprikoser, gnider in med peppar, lite salt och lägger in i ugnen i tre timmar medan jag åker och köper jacka med Son och hämtar M från hennes kvällsundervisning.

Fortfarande enligt Allt om Mat strimlar jag och fräser savoykål och karamelliserar svenska syrliga äpplen i socker.

Det här är gudomligt! Fläsket, inte för salt, formligen smälter i munnen. Svålen har förvandlats till en knastrig skorpa. Äpplenas sötsyrlighet och mjukhet tillsammans med savoykålens kärva smak och segt knapriga konsistens bildar ett perfekt komplement. Oj, oj, oj! Det är nästan så jag öppnar en flaska Nebbiolo bara för att kunna bekräfta vad jag tror är en kombination som hissar rätten till överhimmelska höjder. Tyvärr sitter Luther på ena axeln och snåljåpen på den andra, så det får bli en annan gång, när M är med.

Fattar ett beslut som jag borde gjort för länge sedan och stänger av TVn i stället för att titta på America's got Talent eller Prinsen och jag eller Christine eller något annat fullständigt ointressant program. Låter i stället mina cirklar rubbas något av Giant Sands svårplacerade och bitvis disharmoniska musik som inte låter sig ignoreras.

För övrigt så har förkylningen från förra veckan kommit tillbaka i form av feber. Host, host hurra!

Marknadskrafter

Jag har en hemlig last då och då: Likörkarameller! Det är inte för likörens skull utan för känslan av socker som knastrar mellan tänderna - likörkaramellerna är fodrade med socker för att inte likören ska slippa ut. Det är inte vilka karameller som helst, utan det skall vara Fazers, de som är gjorda av mörk (nåja) choklad.

Likörfyllningen är egentligen inte god, men jag står ut med den för att få njuta av knastret mellan tänderna och blandningen av mörk (nåja) choklad och socker. Den alra, allra godaste är den som är fylld med Cherry Brandy. I somras när barnen och jag var i Tallinn, köpte jag en ask Liqueur Fills på båten. Det gav mersmak och när asken var slut, gick jag och snokade i lösgodishyllorna i centrum.

Jag hittade dem på Hemköp. Gissa vad som hände när jag fick välja fritt, jag tömde lådan på Cherry Brandy - 28 stycken.

Efteråt fick jag vänta i två veckor innan lådan fylldes på igen. Samma sak hände, jag tog alla Cherry Brandy och väntade tills lådan fylldes på igen. Gissa om jag blev förvånad när jag kollade lådan häromdagen och upptäckte att nästan alla karameller var Cherry Brandy!! För andra gången nu!

Jag känner pressen.

Barnen har inga önskningar om fredagsmat, precis som jag vill ha det. Jag köper en liten flaska Chateau Moulin de Cassy, och följer den enkla regeln för vin till maten: Fransmän till saltig och gräddig mat, Italienare till syrlig. Köper köttfärs till extrapris, blandar med rivet bröd, rödvin och grädde till en jämn smet och gör järpar fyllda med getost och soltorkad tomat.

Gör en sås som börjar med lök och vitlök som får smälta i smör och olivolja i minst 5 minuter. Häller på rödvin och kalvbuljong (Eldorado) och låter koka ihop. Spär med grädde och häller i en näve lingon och timjan. Järparna får färg i en stekpanna och ligger sedan och puttrar en stund i såsen. Klyftpotatis till. Alla äter två järpar, även liten-i-maten-dotter.

Fransmannen sitter som en smäck till.

Återblick

Tre jättesöta plyschhundar följer mig med blicken när jag kliver in på Best Western i Malmö, sent på kvällen.

Hotellet är renoverat, men jag känner igen den smala gatan. Det var 24 år sedan jag var här sist, när min karriär i dåvarande "databranschen" startade och jag och min partner for runt bland datahandlarna i söder för att sälja vår "killer application". Vi blev inte rika, annat än på erfarenheter, men det var ändå början till något jag har jobbat med till och från sedan dess.

Lite nostalgiskt känns det.

Relik

Jag är i mångt och mycket fortfarande ett barn av den gamla världen. Min mamma genomlevde andra värsldskriget och 18 år av kommunism bakom järnridån. Jag minns att vi köpte potatis till hösten som skulle räcka hela vintern. Hade vi otur blev det så kallt i källaren där potatisen förvarades, att den blev frostskadad. Det var bara att svälja, efter jul fanns ingen potatis att köpa. Min mamma slängde aldrig någonsin någonting. Alla matrester togs tillvara intill det absurda.

Ibland kommer den här delen av mig upp till ytan. Som när resterna av en Peposo ligger i kylen sedan snart tre veckor och jag inte kan förmå mig att kasta den. Jag öppnar burken och luktar, jag smakar och när allt verkar ok får den vara med och leka.

I går gjorde jag en Nasi goreng, där jag använde köttet tillsammans med övriga ingredienser. Återstod några deciliter mustig buljong. I dag hade Barnen beställt pasta. Jag hackade ner selleri, morötter, lök och vitlök i en blandning av olivolja och smör. Medan det fräste tinade jag två salsiccior och finfördelade dem med en gaffel. I med korven, på med en skvätt vitt vin, en halv burk krossade tomater och i med buljongen. Såsen fick koka ihop utan lock. Jag fick freda min portion jag skulle ha till lunch. "Pappa hur gjorde du, det var jättegott?"

"...Hemlis".

Ramsne

[rå:msne:]

När jag skulle gifta mig, back in the old days -83, var det viktigt att allt gick rätt till. Motvilligt övertalad till att ha frack gick ändå gränsen vid att köpa den, jag var spiksäker på att det var enda gången i livet som jag skulle bära en sådan klädsel. Hittills har jag fått rätt.

Om man skulle hyra frack på den tiden gick man till Steens på Odengatan. Ivrigt påhejad av barnens mamma tog jag mig till andra våningen i det luxuösa huset och ringde på. Det var en helt obekant och oroande värld för en som ansåg att man kunde ha jeans till varje tillfälle och sällan blev visad motsatsen.

Våningen var full med speglar, svart tyg i olika former så långt ögat nådde. De var uppenbarligen inte ovana vid nybörjare på frack, jag blev snabbt tilldelad en personlig assistent, en äldre vessleaktig herre som pratade utpräglad stockholmska och kändes som om han mer hörde hemma i en cheva Impala från sent 50-tal, än på en frackuthyrningsfirma. Han försäkrade mig att de hade hur många storlekar som helst (på den tiden vägde jag 54 kilo, rätt lite även för 167,5 cm längd) och att det säkert skulle finnas en för mig med och förresten så var det inga problem att lägga in och lägga upp.

Han mätte mig, vi hittade passande byxor, givetvis för långa, men det var en baggis sa han och bad mig att ställa mig med ryggen mot honom, så han kunde lägga upp. Han tog mått igen, det blev tyst en stund, så utbrast han: "Fan! Du är ju ramsne! Ena benet är ju fem centimeter kortare!"

Ingen hade tidigare upptäckt detta och det var inte särskilt bekvämt att höra det från en skräddare, även om han försäkrade mig om att han skulle fixa brallorna så ingen skulle se något till bröllopet.

När jag så småningom fick ont, blev diagnosen kronisk muskelinflammation och när antiinflammatoriska tabletter gav mig allergi fick jag leva med att mest varje höst ha ont i rumpan och halta.

För två år sedan träffade jag en naprapat (när jag knappt kunde gå) som påminde mig om mitt korta ben, drog ut det efter två sessioner och gav mig övningar som höll det någorlunda i form. Äntligen var jag smärtfri - så länge jag gjorde övningarna. Men om man inte har ont, behöver man inte träna eller hur?

Så de två sista helgerna har jag varit ramsne igen och svurit över mig själv och försökt stretcha bort smärtan med varierande framgång och tvingat barnen att dra i mitt ben. Det blir nog bra igen. Snart.

5-årskalas

Den 19 september är det 5 år sedan M och jag träffades. Det känns som om det har varat längre, som om det skulle kunna vara jämt, samtidigt som det är som i går.

Vi firar genom att gå till Restaurangen Restaurangen, ett ställe som överraskar till och med en snobb som jag, utan att man behöver ta banklån eller sälja av några obefintliga aktier.

Helgen börjar nu.

Höst

Det ser inte ut som att det blir någon indiansommar. Två dagar i rad har jag cyklat hem i regn och träden i rubriken bytte färg i natt.

Jag lagar höstmat. Rimmad fläsklägg av gårdsgris kokar länge tillsammans med morötter, lök, stjärnanis, kryddpeppar och torkat citrongräs. En vagt österländsk anstrykning som ger en helt ny dimension åt fläskläggen. Till den rostar jag morötter och gulbetor i gräsigt doftande rapsolja och kryddar med kalonji, spiskummin och chili. Den sista kvarten blandar jag i ett äpple för att få upp friskheten. Yoghurt blandad med getost till.

I morgon blir det mer traditionellt med rotmos och fransk senap.

Priset...

Intressant att läsa den här historien efter min förra utgjutelse. Jag kände mig precis som den där tanten men eftersom jag helst undviker att konfrontera människor som inte har påverkan på situationen gnäller jag hellre här. Eftersom jag är en kalenderbitare när det gäller priser, vill jag härmed meddela att i min butik så höjde man från 12.50 till 16.90, dvs 35% för samma mjölk. Vilket jag tycker är ohemult. Alltså kommer jag fortsättningsvis att köpa den från Lidl där man inte har höjt priset alls.

I prismedvetenhetens namn ugnsrostar jag morötter (som just nu kostar en tredjedel av kilopriset för potatis) och blandar dem med squash och favabönor. Jag kryddar med kummin och lägger ett isterband i formen de sista tjugo minuterna. Safterna från isterbandet får smaksätta och binda grönsaksrostet.

Fransk senap till.

Dålig karma

Coop i centrum har för ett tag sedan skaffat sig "snabbkassor" som man kan sköta själv. För att styra upp folk till snabbkassorna, har man minskat antal kassörskor, det är sällan mer än två kassor öppna och kön till dem är jättelång. Tyvärr är inte snabbkassorna så snabba. Även om folk som använder dem generellt har ett fåtal varor, så tar det lång tid för dem. Det säger sig självt att en tränad kassörska är snabbare. Den inbyggda sökningen för att leta rätt på varor utan streckkod kräver att man minns vad varan heter - hur bra går det om man måste lära sig att "Labans Dinkelgrova" går under kodnamnet "Bosses råglimpa", eller när citroner kommer efter päron i den alfabetiska sökningen.

I dag var det värsta dagen någonsin. Ingen av köerna rörde sig, kön till snabbkassorna var till och med längre än till de vanliga kassorna. Där stod jag med ett paket låglaktosmjölk i fem minuter utan att komma fram en centimeter. Till slut gav jag upp och stälde i en gest av civil olydnad korgen med mjölken ifrån mig och gick till Hemköp etthundra meter längre bort. Där har de alltid minst tre kassor öppna och fyller på om kön blir det minsta för lång.

Vad hjälper det när låglaktosmjölken är slut?! Det är bara att bita i det sura äpplet och gå tillbaka. Under tiden jag höll på att trixa, hade någon köpt upp hela låglaktosmjölkbeståndet, det fanns inte ett paket kvar!

Modstulen, på väg ut ur butiken ser jag min kvarlämnade korg som efter tjugo minuter fortfarande står på samma ställe med centrums enda återstående låglaktosmjölk. Tillintetgjord drar jag mjölken i snabbkassan och får en sista mental örfil när jag upptäcker att dom j-larna höjt mjölken med över 30% sedan förra veckan...


...och inte ett extrapris att trösta sig med.

Alla gör det II

Trots att jag i princip fotograferade varenda svamp jag stötte på, trots att jag bara var ute i drygt en timme, kom jag hem med minst fyra kilo svamp. Just nu är det ett enormt överflöd i skogarna. Hemma är det bara jobbet kvar. Hacka och förvälla, plasta in portionsförpackningar. Nu har jag verkligen minst ett års förråd i frysen. Det som plockas nu, måste ätas på en gång. Inte för att det skulle vara några problem.

M och jag gjorde jätteravioli, fyllda med ricotta och stekt karl johan som fick gratineras i tomatsås och parmesan på topp, medan vi väntade på att Peposon skulle nå sina tolv timmar av kok. Kan det bli enklare: ett kilo magert kött, en flaska Chianti, en vitlök och en näve krossade svartpepparkorn. In i ugnen på 100-110 grader i tolv timmar. Köttbiten faller sönder bara man tittar på den. En lite dyrare Chianti till och lite bröd att suga upp såsen med.

Gudomligt.

Alla gör det

Hela matskribentgänget jag följer springer omkring och plockar svamp. Så även jag. Bara för att skilja mig från mängden lite, så gör jag det från cykelsadeln på väg från jobbet. Förmodligen fullständigt livsfarlig far jag runt på grusvägarna och stirrar stint på vägkanterna. Varje gång jag ser ett rostrött eller brunt huvud sticka upp ur mossan eller gräset tvärnitar jag med gruset sprutande om däcken, hoppar av och skördar. I går räckte skörden till en vegetarisk lasagne, med ett lager av svamp, ett lager spenat och ett lager keso blandat med gräslökssmakande färskost. Det sistnämnda fick jag ta till eftersom det inte fanns en enda Ricotta att uppbringa i hela centrum. I dag gjorde vi vegetarisk moussaka, där karljohansvampen fick ersätta köttfärs. Dessutom räckte det till att fylla förråden i frysen. Min Far som på gamla dar roar sig med att fånga solenergi på olika sätt har i ett av sina experiment också lett värme i jorden under grönsaksrabatterna. Det verkar fungera, häromdagen kom han med en squash som säkert väger två kilo. För mig att experimentera på.

Trieste III

Att äta i Trieste är betydligt mer interaktivt än i Sverige. Varje beställning föregås av en diskussion (som jag får uttolka med ledning av kroppsspråk och interntationella matord eller vänta tills M översätter). Redan första dagen, efter lunchtid när det mesta är stängt utom lätt nergångna barer, men vi behöver något i magen efter den långa resan, går vi in på en bar och frågar efter en smörgås. Jag är glad över vadsomhelst och beställer en smörgås med Mortadella. "Bara Mortadella?" Frågar barägaren. "Jag vet inte hur ni känner det, men jag gillar inlagd paprika till Mortadellan."

Det slutar med att jag får en fulständigt gudomlig fralla dränkt i olivolja och fylld med massor av Mortadella och inlagd paprika. Varje bett får oljan att läcka över mina fingrar.

Senare på eftermiddagarna, när vinden lägger sig och hettan stiger, dricker vi Aperol Spritz, som alla andra. Knallorange, bitter och syrlig är den otroligt uppfriskande och gör oss sugna.

En bra början är San Daniele skinka, som är traktens motsvarighet till Parma. Just här, just nu är den vida överlägsen. Ljus, lagom salt och riktigt smälter i munnen.

Trattoria Splendor är ett namn som vi bara inte kan gå förbi, särskilt som matseden ståtar med ett "Solo qui...". Den något buttra ägarinnan som alldeles nyss gav sin man en avhyvling för att han "bara snackar" kommer ut med en laddning fullständigt sagolika musslor "det är mitt recept - och jag avslöjar aldrig vad det är". Vi lyckas urskilja vin, tomater, citron och fänkål. Vi äter dem på ett litet torg, bakom en kyrka och dricker husets Sauvignon till.

Vi äter ingen efterrätt på restaurangerna, redan första kvällen hittade vi ett glasshus med helt sanslösa kombinationer. Trieste är inte större än att vi kan promenera dit oavsett var vi är. Jag har ätit smultronglass med lantgrädde och smultronsås, mintgranité, kaffegranité, straciatella, hallonglass och säkert några till.