Jag skriver - alltså existerar jag

Färger är bra, den får stå nära mig när jag är hemma och på ett dragigt ställe när jag jobbar. Då räcker den längre. När jag är på blomsteraffären dit vi brukar gå, undrar jag om alla andra utom jag vet att vi är historia. Ingen nämner längre hennes namn, hon som äger butiken undrar försiktigt om jag skall ha dem själv eller "tillsammans med någon". Det känns... ensamt, men om man har haft en röd tråd till någon i nio år, så måste man tillåta sig att känna sig ensam.

 

Att tillbringa delar av dagen med att övertyga sina medarbetare om att de skall göra saker de känner sig tveksamma till och få det att fungera är en mycket välkommen distraktion.

 

Dom gillade min kaka också.

Lördag

I dag vaknade jag tidigt, men inte mitt i natten som de sista månaderna. Det är mer ett tecken på utmattning än något annat. Jag måste närma mig elefanten lite försiktigare, den är fortfarande väldigt påtaglig och äter upp all energi..
Eftersom jag var tidig, hann jag fram till Moderna Museet strax efter öppning. Jag vill gärna se Hilma af Klint, men vill också gärna ha utrymme för att kunna ta in målningarna utan att folk springer i vägen hela tiden. Det var tur, hon behöver tid att ta in. Dels är jag inte riktigt bekant med hennes symboler, och hennes målningar är ganska subtila för att vara abstrakta konstverk.

Efteråt tar jag en fika på kulturhuset, går förbi Hötorgshallen där jag köper en substansiell köttbit innan jag åker hem.
På vägen från tåget går jag förbi blomsteraffären och köper de finaste tulpaner de har. Jag bakar en citronkaka, mitt bidrag till en fika i morgon. Senare gör jag en biff och bea och dricker lite bordeaux till.
Dagens soundtrack: Maryam

Offload

Jag tror att oddyssén som pågått sista tiden snart är över, på ett eller annat sätt. Vi har båda sagt vad som behöver sägas till varann och det är bara ett beslut som måste tas.
Om en får uppfattningen att en har huvuddelen av sitt liv någon annanstans än tillsammans, blir relationen statisk och som mest bara en förströelse. I mina mörkaste stunder har jag ett klart och tydligt namn på det slags förhållande. Det är för lite för det jag känner eller vill.

Tänker att det i slutändan alltid är gemensamma livsmål som avgör huruvida man håller ihop. Kärleken är sekundär. För en romantiker som jag är det en besvikelse.

Samtidigt förstår jag och respekterar att man inte längre är lika beredd att ge efter som förr i tiden. Trots allt har vi båda fajtats för vår integritet. Hur mycket jag än älskar, så vet jag att jag skulle gå sönder om jag gjorde avkall på det som är jag och det skulle hon också.

"Vi ger oss inte, vi börjar om igen"

På andra sidan klotet

"Hello, my name is Tabuni, I come from Uganda."
"Hi, I am Julius (shake hands) I come from Sweden, nice to meet you."

"Hello, my name is Papy, I am from Kongo."
"Hi, I am Julius (shake hands) I come from Sweden, nice to meet you."

Hello, My name is JJ, I am from Malawi.
"Hi, I am Julius (shake hands) I come from Sweden, nice to meet you."

"What language do you speak? French?" (always)
"Err no it is Swedish."

"Aaahhh."

Jag börjar lära mig stilen. Kroppslig kontakt med handskakning är essentiell och ursprung är - om inte viktigt - så signifikant. Taxi, guide eller säljare.
Det känns - bra. Som ensam resande har man förmodligen ett större känselspröt vilket inte är helt fel. interaktionen är också skönt personlig om man nu inte har någon med sig.

Det är intressant, hur ens eget allmäntillstånd tolkar signalerna omkring. Ett uttalande som "you need to take care of your own happiness and cannot rely on others." Känns nästan övernaturligt rätt, även om man blir full i skratt när guiden fortsätter "...therefore I am going to leave you to your selves, please make yourself happy and we will meet in 30 minutes again". Jag tänker vidare på det, när jag sitter i en taverna i Waterfront och duon som står för musiken sätter varenda favorit jag har och jag njuter av varenda sekund i nuet. Det är jag som ansvarar för att vara lycklig, allt annat är en jävla bonus.

Märkligt

Märkligt att - när ett tomrum uppstår - fylls det lättare av beskyllningar och anklagelser, i stället för bra upplevelser och rimliga orsakssammanhang. Särskilt på nätterna när hjärtat håller på att slå sig ut ur bröstkorgen. Särskilt när man känner sig som ensammast om det. Märkligt hur mycket en hand som håller kan stilla detta.

Snart en lång resa. Packar till Pugh Rogefeldts bästa. Svårt att vara gråtmild till "Bolla och Rulla".

Bokslut

Efter åtta år på det nionde, gick kärleken i moln. Det hände i mitten på juni.

Efter åtta år på det nionde med i stort sett ingen friktion hade det vuxit fram en insikt om att det här kunde bli för gott. Tidigt valde vi att inte fösa ihop våra barn som båda har diagnoser av olika slag. Vi lyckades frigöra två helger i månaden som var "våra". I övrigt delade vi vårt liv genom telefonsamtal och  meddelanden. Utan missförstånd. Det var inte svårt, första gången vi träffades, sa jag "åhh!" Hon föjde min blick och sa "mhm" med en total förståelse om vad jag menade. Samtalet som följde efter har aldrig slutat.

I juni kom livet i vägen. Dödsfall i familjen och en minst sagt usel arbetssituation som hade pågått en lägre tid tog sannolikt ut sin rätt och det vi hade tillsammans sattes på undantag. Det visade sig också svårt att prata om, plötsligt kom missförstånden och otydligheterna. Det är omöjligt att förklara att något fattas som den andre inte säger sig ha märkt. Ofta kommer detaljerna i vägen och man förvandlas till en som kräver.
I dag, årets sista har jag visserlingen en bättre förståelse för vad som händer, men ingen aning om det här kommer att kunna repareras.

Samtalet med Son som togs efter att jag insåg att alla min ansträngningar bara fick honom att böja sig, inte gå framåt var i stort sett bra, även om inga löften gavs eller beslut togs. Årskurs tre är inte lika tuff som tvåan och han får lite mer tid å sig att läsa. Jag hänger fortfarande med i hans kurser och vi talar mer om dem nu. "Varför då" är en mycket bra inledning och verkar fungera bättre. Jag törs inte hoppas för mycket, men det tär inte på vår relation som det gjorde förr.
Som några så klokt påpekade är inte gymnasiet livets ände utan dess början, det är bara mina rädslor och ryggsäckar som gör sig påminda.

Min mamma togs in på sjukhus tidigt i år för att hennes hjärta inte riktigt orkade med och hon samlade på sig alltför mycket vätska.  Hon hade oturen att drabbas av en blodpropp under helgen när inga läkare fanns tillgängliga. Två veckor senare kom nästa blodpropp, hon låg en natt utan att någon upptäckte det. Fortfarande är hon förlamad i halva kroppen och kan inte tala. Min pappa vill ha henne hos sig, men kan inte förstå vad hon säger. Ingen förstår vad hon säger.

Hur är det på jobbet då? Jotack bra, folk verkar uppskatta det jag gör, även om jag just nu sitter som en riktigt udda fågel.

Kommer ni ihåg Fyra nyanser av brunt? En otroligt depressiv film, det var som om Killinggänget kände sig tvungna att visa att de kunde mer än högröstad komik. I stället för uppåt skruvade de neråt, tills det inte fanns något hopp alls. Det året fick färgen brunt ett oförtjänt dåligt rykte.

Året efter kom "Bang Bang Orangutang" som sjönk ännu lägre. Filmen inleddes med att Mikael Persbrants rollfigur körde över sin son och sen gick det bara utför. Jag kommer ihåg att han hade en fras, något i stil med: "Det värsta har redan hänt, alltså måste allt som kommer att hända härefter bli bättre". Filmen bevisade motsatsen gång på gång.

Därför ska jag inte säga "2013 kan bara bli bättre". I förhållande till vissa tidigare perioder, så har jag ett fantastiskt liv, även om det är en del utmaningar på vägen. Det vore sannolikt klokt att skaffa knäskydd och hjälm dock.

Se upp 2013, här kommer jag!

Tankar på en fredag

Niklas, Plura och Mauro sitter och blir beundrade i programmet "Tack för musiken". Oavsett vad jag tycker om självbespegling blir jag nostalgisk när jag hör "Kärlekens tunga" och "Förgiftat blod". Tills jag minns när den musiken känns som bäst. Skilsmässa och uppbrott. När jag tittar i skivstacken som fortfarande finns i vardagsrummet finns de där som tecken i tiden: Plura och Ulf, Limbo, Män utan kvinnor.

Förändringar

En gång på gamla tiden med Lunarstorm, så följde jag en person som varje dag publicerade ett skämt. Jag vet inte säkert varför jag följde honom, det var nog mest för att han var i min ålder och vi var inte så många där.
En dag så skrev han något i stil med "Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, min vän dog och jag är inte säker på vad jag ska göra med mina känslor, ni som skriver här verkar ju ha koll på känslor, kan ni hjälpa mig?"
Ingen svarade honom, inte jag heller, det kändes lite udda att tala med någon som bara skämtade varje dag för att sedan svänga om totalt. Kort efter så avregistrerade han sig.
Även om jag har använt den här bloggen som säkerhetsventil många gånger under tider av extrem förändring, så känns det som att jag här har blivit mer och mer som han. Jag publicerar recept - om något - och talar inte om mitt liv alls. Självklart är det för att skriva blogg inte längre är som att ropa i vinden, det är fantastiskt hur litet ett så stort ställe som nätet kan bli, man är inte anonym längre. En annan anledning är att jag inte förändras lika mycket. Jag har jobbat på samma ställe i elva år. Jag är (lyckligt) tillsammans med M sedan nio år, livet upprepar sig.

Tills nu.

Jag har en Son som har diagnosen ADHD. Det är oftast kanonbra. Jag vet ingen i hans ålder med den självkännedom som han tvingats utveckla. Han är charmig, social och omtänksam. Jag gillar honom, int bara för att han är Son, utan för att jag trivs i hans sällskap.
Det finns förstås en baksida. Man måste anstränga sig för att fånga hane intresse. Om man inte gör det, har man ingen möjlighet att påverka. Man måste vara ganska högljudd och tydlig också. År efter år har han testat varje lärare i skolan, inte många har hållit måttet. Dagens skola är inte gjord för sådana som han och jag har fått ersätta hans lärare som mycket sällan fångat hans intresse.
Utan att jag har märkt det, har mitt (vårt, hans mamma är med på ett hörn då och då) ersättande av skola och andra s utvecklats till en dysfunktion. Visst, det är fantastiskt att ha undervisning varje dag och se att det gör skillnad, även om det är som ett jobb förutom det ordinarie, men besvikelsen, när han ändå väljer bort att fullfölja är inte lika rolig. På sista tiden har det blivit mer och mer av det. Glidningar, undanflykter och lögner. Det här har gjort oss alla till sämre människor än vad vi är och jaghar insett att brytpunkten är här och nu. Mitt kanske sista uppdrag som pappa innan jag så sakta transformeras till en närstående medmänniska: Att lägga fram valmöjligheterna: Bli vuxen och ta konsekvenserna av dina handlingar eller förbli barn ett tag till och låt dig styras.

Wish me luck...

Ett blått ögonblick

Det doftar multna löv i parken. Jag går med långsamma släpande steg, låter de gula och röda löven prassla runt benen. Det är så skönt att jag tar ett varv till. Det har varit livligt i min del av verkligheten i dag.
Stinas kyckling på extrapris får utgöra grunden i dag. Balkongen är fortfarande fylld med trumpetsvamp sen i lördags. Jag tar ett par nävar, slänger i stekpannan tillsammans med en avdankad zucchini och vitlök tills all vätska kokat in så att den kan dränkas i sky, lagom till kycklingen är klar.

Stekt strömming med syrligt mos

Lokala Coop har billiga strömmingsfiléer och jag har en bit trött blomkål kvar som behöver användas. Lite rotselleri i moset neutraliserar den inte så häftiga blomkålsdoften. 2-3 portioner.

400 g blomkål
300 g strömmingsfilé
50 g rotselleri
2,5 dl mjölk
1/2 dl turkisk yoghurt
Kallpressad rapsolja
Salt
Vitpeppar
Några centimeter purjolök, den gröna änden.

Sätt mjölken på uppkok och riv isär blomkålen i små bitar innan den går i kastrullen. I med sellerin i bitar och låt småkoka i 25 minuter.

Hetta upp en stekpanna, lika blandning smör och rapsolja. Vänd filéerna två i taget i en blandning av mjöl, ströbröd, salt och vitpeppar, lägg omedelbart i stekpannan. När stekpannan är fylld, är det dags att börja vända på strömmingarna i lugn takt. lägg de färdiga filéerna i varm ugn.

Sila av blomkålen och sellerin, blanda med yoghurten. (Ta mindre om du vill ha mindre syrligt.) Kör till mos i matberedaren. Krydda med salt, vitpeppar, lite kallpressad rapsolja är gott. Blanda moset med finhackad purjolök. Strö lite över stömmingen med.

Gott till middag och morgondagens lunch.

Riskor

Det här var mumsigt förra året. Man kokar svampar som normalt är oätliga, lägger in dem i ättikslag och njuter av dom som tilltugg till öl, drinkar eller champagne. Gärna med italienska korvar eller skinka.

Min fritidssyssla

 
I dag bytte jag roll från gårdagens fysiklärare till evangelist i samhällskunskap.
 

Längtan

 
Idag, i bil på väg till dagens utbildningsinsats stod svamparna och vinkade längs vägen. Träden hade lyft fram de vackraste färgerna ur det gröna.

Jag vill löpa till skogs.
 

Mera mat

I dag får jag dela mitt vin med fruktflugorna. En klädkammarlagrad Bordeaux från 2004, ingen ska tro att flugorna blir illa behandlade hemma hos mig,

Av någon obegriplig anledning hade lokala butiken ett par förpackningar Hjortchorizo till extrapris. Jag visste inte ens att det gjordes chorizo på hjort, men var givetvis tvungen att pröva. Som ett sammanträffande hade svampbeståndet i skogen på en dag bytts ut från herr Sopp till fröken Trattkantarell och Rödgul trumpetsvamp. Dessutom snubblade jag över ett osannolikt stort fält av svart trumpetsvamp (jag har geotaggat stället hurra för den nya teknologin).

När jag hade matat svamptorken gjorde jag en liten inventering:

Jordärtskockor, muscatpumpa, västerbottenost.
Ttrumpetsvamp, apelsinskal, enbär, korv.


Jag kokade upp jordärtskockorna och lät dem koka i fem minuter innan jag hällde av vattnet.
Under tiden, rostade jag pumpa skuren i tärningar i ugnen på ganska hög värme. När skockorna svalnat lite, skrapade jag av skalet (det var lättare att ta sig runt knölarna), skar även dem i tärningar och blandade med pumpan. Blandningen fick sedan rostas i cirka 20 minuter till.

Jag fräste upp några krossade enbär i smör och hällde rejält med grovhackad trumpetsvamp över. Medan svampen fräste ihop, hettade jag upp en stekpanna och stekte korven på mycket hög värme. När den fått stekyta, hällde jag den stekta svampen i stekpannan och lät allt puttra på låg värme, tills korven var nästan genomstekt. Lite apelsinzest, vitpeppar och salt får vara med de sista minuterna.

När pumpan är mosig och jordärtskockorna fortfarande halvfasta tar jag upp formen ur ugnen och blandar frikostigt med riven Västerbotten så att allt blir en krämig massa.
Lingon och kallpressad rapsolja blir garnering i dag också. De bittersyrliga bären är definitivt värda mer än att bara sluta i lingonsylt.

Som en extra blinkning åt Emmajävlaboda - jag tror det hade funkat perfekt med ett småländskt isterband i stället för hjortchorizo.

Fredag

När jag läser om Skavlans gäster på bussen hem, blir jag nästan förbannad. Vem är intresserad av Benny andderssons son? Och advokaten till Norgemördaren? Det är en annan sak klockan nio, med hjärnan nedsaktad av ett alldeles jättegott vin, så känns det helt ok (eller - till slut orkar jag inte byta).

Efter veckans jobb känner jag ett absolut behov att ta mig ut i skogen först. Jag plockar på mig kamera och två påsar - en för den tunga svampen, en för den lätta svampen, gränslar cykeln och sticker. Skogen är lika ymnig som förut. Jag hittar blodriska, perfekt att kombinera med gårdagens lammfärs.
Jag blandar lammfärsen med rivet bröd, apelsinzest, saften från en halv liten apelsin, ägg, salt och vitpeppar.
En palsternacka och lite muscatpumpa skärs i stavar och kryddas med spiskummin och salt. Frikostigt med rapsolja över, sedan in i ugnen. Kocken unnar sig nu ett glas Sangiovese från klädkammaren innan han ger sig på att hacka en redig hög blodriska. Kallpressad apsolja i pannan (den gräsiga smaken och doften) inte för hög värme. Efter att riskan sakta fräst en stund, ner med hackad schalottenlök, ordentligt med med vitlök och krossade korianderfrön. till sist, när riskan är klar, en liten näve lingon från frysen.

Stek en redig biff av lammfärsen och lägg upp allting. Jag hade några kvistar timjan ovanpå när det var klart.

Åhh, tänk på att riskan innehåller mycket färg. Det märks inte minst dagen efter...

Kåltider

Kåltider igen. 2 kronor kilot, en fjärdedel av vad potatis kostar i butiken. Så härligt färsk att den nästan splittras av sig själv under kniven, med samma ljud som en mogen vattenmelon.
Jag går till affären i backen där slaktaren märker sitt kött med profetens märke och frågar efter lammfärs. När jag ser att han tar den noggrant hoprullade benfria lammbogen och ska mala den till färs, får jag nästan ont i magen. Jag säger till honom att han inte ska mala den utan jag tar den som den är. Han ler, skär rullen i små bitar och försvinner till köttkvarnen. Det är kött han kan, inte svenska. När han kommer tillbaka, ler jag uppskattande och tackar.

Jag blandar färsen med hackad lök, salt, vitpeppar och kryddpeppar. Skär kål i grova bitar och varvar i gjutjärnsgrytan (den som är Le Creuset). Varje lager får ett lagerblad och en släng timjan också. Lite kycklingbuljong över och timme efter timme med långsam kokning. Det är nog klart lagom till jag lägger mig.

Höstkänning

Det tog tre dagar att få Son att inse att skolan igen höll på att glida honom ur händerna. Det tar betydligt kortare tid att själv inse att jag kommer att behöva följa med i kurserna. Medicin är inte längre coolt, det kan jag förstå. Men då behöver han något annat som tar bort fluffet. Pappas piska.

Ulva Marknad

Son som tidigare muttrat något om obligatorisk närvaro, försvinner tillsammans med M:s son och kommer bara tillbaka emellanåt för att tala om att de nu ätit lakritsfudge, kokosbollar och Rolands djävlar (bara de korvarna är värda hela resan). Jag handlar getost spetsad med whisky och marmelad med päron i konjak. Sen har M och jag en namngivningsceremoni för ett par rakubrända får, Lolly, Molly och Dolly. Kvinnan i ståndet är måttligt imponerad...

Äntligen fredag

"Där tog han den sista Gigåndassen"! Mm, det gjorde jag mitt framför ögonen på en velig man som ville ha tips om det godaste nya i september, men som ändå inte köpte något till slut. Den och Italienaren ska in i klädkammaren en stund. För speciella tillfällen.

När jag öppnar hissen hemma, smäller det till. Det är en annan systemkund som tappat greppet om sin påse fylld med öl. Hon hinner göra det en gång till på vägen upp. Utan att ändra en min tar hon upp kassen och kliver ur hissen. Tre våningar senare hör jag en dörr som öppnas, en smäll till och ett ljudligt stön.

Jag besöker "min" slaktare, han som sätter profetens märke på köttet och köper en gigantisk kalvkotlett till ett pris som är minst sagt överkomligt. Jag grillar den, hårdbakar en potatis och gör den godaste såsen till.

I morgon åker vi till Ulva marknad. Jag sätter grunden till en Ragù Bolognese, så att den blir färdig till vi kommer hem. Den har numera fått min egen touch med kycklinghjärtan, lite fisksås och - efter tips från Heston Blumenthal - en anings ketchup.

Återanvändning

För första gången ligger solen så lågt att den skyms av grannhusen när jag vaknar. Gräsmattan utanför är silvrig av dagg och fläckvis ser det nästan frostlikt ut. Busshållplatsen fortsätter att utmana mitt tålamod. Det finns människor som tycks totalt omedvetna om en kö och har oerhört intressanta strategier att ta sig förbi alla människorna. Prata intensivt i telefon, samtidigt som man - liksom omedvetet - ställer sig först är åtminstone lite kul.

Svampbonanzan fortsätter för fjärde dagen i rad. I dag häller jag kokande saltat vatten på en pangasiusfilé, steker blomkål och svamp och blandar med sesamolja. Sedan torkar jag av den halvkokta filén, brer på resterna av såsen från i måndags, och lägger den i en ugnspanna ovanpå svamp och blomkålsröran. 10 minuter på 250 grader, högt i ugnen så att fisken får färg, men inte så mycket att den blir överkokt.