I djupaste semestertid

Ovanför huset svävar ett åskmoln. Det är kvavt och jag känner mig alldeles klibbig där jag sitter i soffan och skriver på jobb som bara måste göras. Plötsligt öppnar sig himlen. Två skrällar, droppar som ser ut att vara en centimeter i diameter splittras mot balkongräcket. Jag ställer mig på balkongen och ser på regnskyarna som driver över parken och hoppas på svalka. Trots regn blir det inte kallare. Dotter har inte ställt klockan i dag och lyckas sova till ett då skrällarna kommer. Vi enas om att inte göra något särskilt utan gå ut och äta på kvällen. Hon väljer Grekiskt och jag hittar Esperia på S:t Paulsgatan där enligt ryktet Grekerna äter. Vi sitter ute, munhuggs lite smått, försöker föra en mellanmänsklig konversation, inte bara pappa/dotter samtal. Maten är bra, servicen likaså. Vi kommer hem vid halv tio, det är redan full fart på lokala haket, levande musik, och folk som brölar berusat på terrassen. I morgon skall jag åka och hämta Son från scoutlägret i Bergslagen.