Kickar

Radiobilar får alla att tina upp. Dotter som med sin 13 åriga arrogans knappt går med på att åka kliver flinande ur bilen och pratar vitt och brett om hur många gånger hon krockat. Jag studsar mot en - i kön - bister kvinna som nu ler med hela ansiktet medan hennes bil kastas bakåt. Alla har ögonkontakt, bekanta och obekanta, alla har roligt.

Vi har köpt varsitt åkband och mjukstartar med flygande mattan, Vilda Musen som jag tycker är rätt skrämmande med de tvära svängarna särskilt med tanke på det som hände på Liseberg. Uppskjutet är rena döden för min rygg som återigen har slagsida, förmodligen har jag cyklat på vilja mer än förmåga, men det är inget att ta hänsyn till just nu.

Med en viss bävan ser jag hur Son förlitar sig på Dotter, han följer hennne till flygande mattan, trots att han inte vågade förut, och när hon pratar om Extreme, så hakar han på. Nästa gång följer jag med. Huu, vid ett tillfälle svävar vi med huvudet ner i något som känns jättelänge, förmodligen inte mer än 7 sekunder.

Efter 7 timmar har alla fått nog och vi åker hem till klockan elva.

En morbid tanke kommer farande - vilka underliga djur vi är som på fritiden, när vi är mätta och trygga betalar pengar för att bli skrämda, uppsnurrade och nerkastade bara för att få en liten smak av samma känsla som annanstans upplevs i ett bombregn.