Fest

Kommunen har personalfest, de har lagt beslag på inomhuscentrum, placerat ut bord och bänkar och det står en portabel vinbar utplacerad var femtionde meter. Jag hinner precis slinka ut genom dörren innan den förseglas. Utomhus samlas välklädda, väldoftande människor, inte alla verkar så hemma i sina festkläder. Det är kul att se att spannet går från afrikansk festklädsel till kostym och slips.

Inser att jag är kvar på jobbet efter klockan sex igen, insikten fyller huvudet med fjäder. Jag känner mig tung, trött och hungrig, funderar på vad jag ska belöna mig med. Det slutar med att jag hittar en burk billig stenbitsrom, köper en bakpotatis, dill och hittar resten hemma för en skagenröra. Mycke röra blir det, härligt att mumsa i sig till "Du är vad du äter".

Det här med Dotters mens är en knepig fråga. Jag tror att jag har chansen få henne att känna att det är en gåva i stället för en belastning. Mens är något en kvinna gott kan känna sig stolt över hur obekvämt och jobbigt det än må vara, absolut inget man behöver smyga eller smussla med. På något sätt vill jag åtminstone försöka förmedla det.

Det är bara fyra möten kvar till helg, min och M:s gemensamma. Längtar.

Biffen och Lallan

På väg till lunch passerar jag en gul liten bil som är skyltad med BIFFEN. På väg hem möter jag en bil som har LALLAN på sin skylt. Jag är inte säker på hur folk skulle vilja bli förknippade med något av tillmälena, men uppskattar att folk bjuder sina medmänniskor på lite skadeglädje.

Efter elva timmar på jobbet är jag helt körd. En kul poäng var när en kollega sa "ta det lugnt, det fixar sig" om saker han skulle göra och sen drog och spelade innebandy så att hans arbetskamrater fick ordna det. Vid närmare eftertanke är den livssynen förmodligen nyttigare än min. För honom, inte för mig.

Jag åker till Willys och belönar mig med en jugoslavisk gulaschkonserv. Köttet är sönderkokt, trådigt, fyllt av brosk, och alldeles, alldeles underbart. När jag var liten var det här mina drömmars mat och jag uppskattar det fortfarfande mer än godis (varför kommer (varför kommer jag plötsligt att tänka på "Lite som du", hon som äter möglig mat). Efteråt hjälper jag M en stund, hon har fått nya golv och vi bär möbler fram och tillbaka i hennes lägenhet. Inte länge. Hon har själv mycket nu och behäver jobba, så jag går hem direkt när jag är klar och sjunker ihop i soffan. Tittar på Medium, skriver lite, funderar på att börja läsa "Den amerikanska Flickan".

Dotter har fått mens för första gången. Jag funderar på hur jag ska uppmärksamma det. Ett smycke kanske? Någon som har en synpunkt där?

Regn

De första dropparna det här året. Underbart. Jag sitter i soffan och lyssnar på hur de efterlängtade dropparna slår på fönsterblecken.
Dagen har varit - lång och mattsam. Jag vaknade halv fyra med hjärnan på högvarv inför dagens urladdning, fortfarande ilsken, men hade ändå hunnit skriva av mig. Klockan två gick det stora mötet av stapeln och man kan säga att det slutade med en flämt. Typ inget hände. Jag hade i alla fall hunnit morra av mig och fick perspektiv på saker och ting. Efteråt var jag helt slut, orkade inte ens gå hem utan drev omkring på jobbet. Drev sen omkring på IKEA lite, köpte en vegetarisk pizzabit till middag och belönade mig själv med en femlliters gryta på COOP.

Jag sitter i soffan och lyssnar på dropparna splittras på fönsterblecken. Tittar på glasvärlden utanför och tänker att våren till slut har kommit. Äntligen. Livet rör sig.

Visste ni att man kan titta på TV-repriser över nätet nu? "Lite som du", "Kobra", men framför allt alla bidragen i melodischlagerfestivalen (schlagermelodifestivalen? Eller ska man helt enkelt strunta i schlager?)

Lördag

Födelsedagsmiddag för mamma, det blev gräslökspannacotta med löjrom, helstekt entrecôte, potatisgratäng med kantareller (egen plockning) och parmesan samt rödvinssås. Gott var det, men jag måste lära mig att folk inte gillar lika blodigt som jag. Det är också mycket tuffare att laga åt så många som åtta personer.

Hemma redan vid sex kände ingen för att äta mer, men jag råkade nämna för barnen att Coop i centrum hade skaffat en Ben & Jerry frys, så en eventuell middag byttes snabbt ut mot en Phish food och en Cherry Garcia. Hur kan man motstå en glass som heter Cherry Garcia, även om den inte skulle innehållit körsbär och mörk choklad?

Jag sköljer ner den med Coop Cola och passar på att slabba i mig den sista potatisgratängen, direkt ur byttan medan jag tittar på "Sirens" på TV8.

Japp, i bara kalsonger och undertröja...

Fredag

Det finns en baksida med särbo. Jag är arg, har blivit ljugen mitt upp i ansiktet idag - om mina egna handlingar - vilket är oerhört kränkande. M är hemma i dag med sin son, när jag vill dela får hon inte tillfälle, det är bara att släppa taget, slappna av och vänta till ett bättre tillfälle.

Så under tiden: Förbannelse åt människor som försöker gömma sina tillkortakommanden och sin själviskhet bakom ursäkter, lögner undanflykter och manipulationer: Jag önskar dem en total självinsikt en vacker dag. Just nu och ett tag framåt tänker jag vårda min ilska.

I kväll var det dags att bli kioskföreståndare igen. Jag och Son lämnade Dotter i backen och plockade fram godis, bakelser, värmde korvar och kylde drickor. Till skillnad från förra gången så var det mycket att göra, det är en glädje att se Son fixa varma mackor, ta betalt, servera och tycka det är kul. Vi munhuggs, slåss och har det bra. Det är bra terapi.

Hemma vid tio sätter vi bläckfiskringar i ugnen. jag tar en öl, barnen dricker blå läsk, vi sitter och tittar på TV en stund innan de drar iväg till sina datorer och jag stannar vid min...

14 timmars arbetsdag

Tusan, först jobbet sedan projektarbete med Dotter. Vi snackar världmedborgarskap, nationalism, levnadsvillkor, ända fram till sent på nätterna. Jag är som ett lik på morgnarna, dotter klarar det bättre.

Helgens sjukaste...

...var att gå omkring på Birka Paradise, utanför soldäcket, med tjock jacka i iskall blåst och titta in genom glastaket på människor som låg i bikini, under tre enorma sollampor.

I allt övrigt en helg i festens tecken. Först fredagen på Akkurat med Moules à la Islay (ja, det var helt underbart rökigt), många belgiska öl, varav en hette förbjuden frukt och en annan "horöl" och ingen av dem under 7 procent, sedan 40-årskalaset som Ålandskryss. Inte undra på att jag somnade ovaggad redan klockan 9, före Dotter, en än så länge ovanlig händelse.

Barnen har projektveckor igen, det är Barnkonventionen för den lille och världsmedborgarskap för den stora. Bollplank och planeringshjälp och sena kvällar blir det. Det som inte hinns i skolan måste göras hemma och nog känns det mer än när jag gick i skolan?

Balans

Jag är ingen naturlig hårdbrödälskare, det är sannolikt något man bör växa upp med. Själv växte jag upp med surdegs bröd där det godaste var en seg skorpa härligt sträv av mjöl. Jag åt alltid upp det mjuka innanmätet först och njöt sedan av skorpan i små, små tuggor. Det tog tid och var inte särskilt poppis hos mina föräldrar. Hursomhelst, jag börjar vänja mig nu, knäckebröd med stark ost, kräftor och nubbe har bidragit till min förståelse för att bröd inte alltid behöver vara mjukt för att vara gott.

Mitt sätt att använda knäckebröd gör det inte till någon vardagsvara, det är inte Wasa Husman som bor här, det är Roslagsbröd, Pyramidbagarn eller Vikabröd. Det sista jag köpte var ett svinaktigt dyrt kumminkryddat bröd från Vika. Jättegott, sex rundlar för 52 spänn... Mm, jag håller sakta på att förvandlas till en snobb, precis som med vin.

Nå i alla fall, just nu så är inte barnen här och jag kan ge efter för mina nycker. Så jag går och köper en El Tequito ostdip på Lidl, bryter Vikabrödet i små bitar och doppar direkt i burken. Underbart!

Parenteser

På vägen till systemet hör jag Rondo à la Turca spelas i en rasande takt. På Dragspel. Faktiskt riktigt bra, han synkoperar på ett sätt som antyder att han kan ännu bättre. Det tar en stund att komma på varifrån jag känner igen den, sedan minns jag Exception, (någon?) som var något av husets favorit för (ehh) 30 år sedan? Dom var stora ett tag på att göra pop(!) av klassisk musik.

Ska försöka göra kvällen lite festligare än igår, då jag tillbringade tre timmar i en (nästan) öde kiosk, där de största kunderna var jag och Son. Det var samhällstjänst. Föräldrar gör sånt om ens barn går i Alpina klubben. Curlingförälder? Mm, förmodligen. Klockan halv elva på kvällen var jag på väg att lämna över växelkassan utökad med fantastiska 190 kronor till nästa kvinna, i stället för att de skulle åka förbi halv åtta på lördag morgon. Allt för att få sova.

Förresten utspelades en ganska dråplig scen igår. När Dotter som var i Åre med mamma över sportlovet träffade en förälder som råkade vara där samtidigt. De pratade om ställen de åkt på varpå han vänder sig till mig och säger "jag såg inte dig där", varpå Dotter snabbt svarar "nä, jag var där med mamma och hennes pojkvän, pappa var inte med". Jag slets mellan två känslor dels skratt för att han såg ut som om han önskade att han aldrig frågat, men också stolthet och glädje över dotter som säger sådana saker som om det vore helt naturligt. Det är det ju, men bra att hon verkar se det som verkligheten och faktiskt verkar nöjd med sakernas tillstånd.

Har läst ut "Svenska hjältar" tyvärr, men har köpt en till bok på rean: Eva Dahlgrens "Hur man närmar sig ett träd". Den ligger här bredvid mig på sängen i sovrummet. Strax ska jag byta ut datorn mot den. Hurra för WiFi!

cravings

Hur ska jag kunna hålla någon form av balanserad kosthållning när jag kommer hem strax före sex med ett oemotståndligt sug efter stuvade makaroner och stekt falukorv?

Barnen jublar.

...och korven den har två...

Skivaffären i Centrum ståtar med skivrea "oslagbara priser". Innan jag hinner fram, ser jag Cacka Israelsson med stora bokstäver på ett konvolut. Även om jag har svårt att stå emot rea, så vill jag inte bli ertappad med Cacka, Lasse eller Carlie i näven, jag går snabbt vidare.

Egentligen för slut i huvudet för att skriva något ordentligt väljer jag i alla fall att skriva här framför att skriva en handledning. Det är fint att jag numera åker till jobbet när det är ljust och åker hem innan det hunnit mörkna, synd bara att det alltför ofta är tio timmar mellan.

Förresten var jag på Street i lördags och köpte boken "Svenska hjältar" skriven av Petter Karlsson och illustrerad av Ulf Lundqvist. Den innehåller arton kapitel med rubriker som "Sämst på plan", "Laholms Fellini", "Wunderbart", "Lokets armé" - tänk att få läsa historien om doftgranskungen - det är få böcker som jag vill äga, men den här är ett riktigt smycke.

En helg, ett år

Ni som har chansen, passa på att gå till Peppar medan dom har sin julinredning. Det är absurt att äta het cajunmat medan en nalle prydd med renhorn (minns inte om näsan var röd) glor i tallriken, julbockar och snurrande spiraler hänger i taket och allt blinkar våldsamt, i otakt, i mängder av olika färger. Man sitter nästan i knät på varann och kan småprata med grannen eller bara tjuvlyssna på samtalet. Ett paradis för en betraktare.

På lördagen var det jag som bjöd på födelsedagsmiddag, Direkt taget ur Anthony Bourdains förslag i AOM blev det ugnsstekt kalvbringa med potatismos och rotsaker, till efterrätt Clafouti (man måste bara göra en efterrätt som heter Clafouti) med vinkokta päron. Eftersom jag är inne på matporr, kan jag också nämna vinet, Le Volte, 2003 som både doft- och smakmässigt exploderar i munnen. Mörka bär, en aning choklad och den smak som jag i brist på annat kallar "varm". Till Clafoutin drack vi en slovakisk Tokajer, som på etiketten annonserar mängder av antioxidanter och extremt antidepressiva egenskaper. Ett regelrätt flytande Zoloft alltså.

Inte vet jag om jag blev lyckligare, men gott var det. Vad gäller väggen, så börjar den krypa bort igen. Jag kan andas obehindrat (för det mesta). Saker och ting börjar - om inte lösa sig - åtminstone gå framåt. Jag tror jag gör det också, med stor hjälp av mina kollegor. Jag har bra kollegor - riktigt bra.

Kronprinsessan

Jag har läst Kronprinsessan, på något sätt har jag föreställt mig henne - tuffare och mer omedelbar - inte den där dröjande framtoningen som Alexandra Rapaport har. Tror jag håller mig till Commander in chief.

Hurra!

En ung kvinna sitter hos frisören, och ger anvisningar för klippning. Först tror jag att det är till den som klipper hennes lilla dotter, men sedan inser jag att det även är till den kvinna som klipper hennes man. Frisörskan vänder sig till henne för att bestämma längden på hans hår och den stil han skall ha. Mannen sitter där utan att kommentera. När dottern är klar, tar hon med sig henne och lämnar maken att betala.
Son som inte har klippt sig på minst ett halvår och ser ut som en hövolme i huvudet får förstklassig behandling. Frisören är manlig, ser hyfsat cool ut och lägger ner ett bra jobb och de två diskuterar allvarligt längden och hur det skall göras.

En äldre tant knackar mig på axeln när jag står i kassakön med Madonna i hörlurarna. "Lyssnar du på matchen?"

"Vi" är enormt engagerade och senare förstår jag att "vi" är jättelyckliga, det är ju skönt att det är så många människor kan glädjas åt så lite. Synd bara om dom stackars Finnarna, som blev så besvikna över silvermedaljen att de avblåste festen och gick hem. Själv är jag jättelycklig över att man nu äntligen slipper skifta kanaler för att undvika all glädje - en riktig spoil sport - det är jag.

Åskväder

På TV4 visar de Dianas älskare under hypnos, där vadhannuheter James Hewitt blir hypnotiserad(!!) för att vi ska få höra sanningen (!!) . Snask förklätt till pseudovetenskap. På TV3 visar de "Vad stjärnorna äter" underförstått att vi kan bli lika snygga(?) om vi äter samma sak som dem. Jag får riktigt dåliga vibbar, så jag väljer "Sofis mode" på kanal 5.

På Jobbet har jag fört diskussioner som får mig att allvarligt överväga att gå med i Elitlistan, alternativt fundera på om personer jag snackar med redan finns där. Och jag låter mig dras ner till den nivån, det är alltför lätt när jag är på dåligt humör. Det skär sig på andra fronter också, faktiskt utan att jag hinner reagera. TonårsDotter undrar vad som är problemet när jag för femte gången ber henne att komma och äta nu med kraftigt höjd röst, så jag talar om för henne exakt vad jag anser är problemet. I många ord. Det resulterar i iskall tystnad.

Till slut går jag och tar en promenad i en timme, vrider och vänder på allt och tror i alla fall att jag vet vad jag ska göra. Det dåliga humöret och ilskan försvinner dock inte. Jag går förbi Affären i backen och köper en grekisk konserv innehållande bläckfisk med tomatsås som jag tröstäter på medan jag kollar in mode enligt sofi och senare Antikrundan innan jag faller till förga för filmstjärnorna. Tror inte att jag ska utsätta någon mer för mig i dag.

Ända tills de bevisat motsatsen

Som en löpeld sprider sig diskussionen om Elit, den absoluta intelligentians mailinglista. Själv blir jag lite förvirrad. I mina ögon är det inte så intelligent att ens på lek ägna sig åt att se ner på andra. Jag vet av egen erfarenhet att det som börjar på skämt alltför ofta slutar som vedertagen sanning. Det är inte heller så intelligent att ägna sig åt att försöka se ner på dem som betalar för ens utkomst, detta tycks ju vara människor som på ett eller annat sätt försörjer sig på att sälja sina alster. Att ens överväga att ta den för tillfället skallige, som vanligt mustaschprydde, numera äldre herre som har levt på samma melodislinga nu snart i 16 år på allvar är direkt intelligensbefriat. Då är frågan - vad är det som är så upprörande i något som för mig mest liknar dumskallarnas sammansvärjning?

Själv har jag efter moget övervägande valt att försöka tro alla om gott från början. Det är en värld jag trivs i och jag blir själv förvånad över hur väl det fungerar. Det kanske också är dumt, men det står alla fritt att bevisa motsatsen, Jag kan ta det.

7 par

På väg från tvättstugan snubblar jag över 7(!) par skor i hallen. Problemeet är att jag inte har någon att gnälla över, jag är värst med tre par. Barnen har varsina två. Sjukt (ovanligt? - nää) mycket att göra på jobbet, men är vid gott mod. Bättre än på länge.

Japp...

...så var det dags, efter veckornas kaos. Vad konstigt det är att mitt på dagen bara packa ihop och inse att det som är gjort inte längre kan göras bättre, samtidigt som man febrilt försöker skaka fram någon sorts social förmåga och börja umgås med andra mer festinriktade kollegor.
Fantastiskt nog bjuder Air France på både mat och vin, vissa är så vana vid att betala att de måste trugas av flygvärdinnorna. "No wine?'' (Fransk brytning.) Europa är täckt av moln, men strax innan mellanlandningen i Paris splittras de och jag får åtminstone en glimt av Paris förorter innan vi tar mark på Charles de Gaulle.
Den här gången ingen Alan Parson déja vu, vi åker till de nya terminalerna vilka för övrigt är mycket vackra, men också mycket opraktiska.

Vi hinner gå på en fransk uppfattning om engelsk pub, man får inte beställa vid bardisken utan vid bordet och kyparen ser klart ogillande ut för att sällskapet beställer separat. Ölen är dyrare än i Sverige, däremot är vinet billigt.

På flyget till Lissabon surrar planet av prat. Vi från Sverige har fångat upp cirka 30 fransmän från företaget och alla konverserar. Det känns skönt att lyssna på och det känns skönt att inte delta. Sitter bredvid ett franskt par som uppenbart ska fira långhelg i Lissabon och kan ägna mig åt att betrakta. Läser lite i "Doften i en Wartburg", mest för att jag vet vad en Wartburg är.

Tre dagar senare med pressat schema, middagar och att behöva åtminstone hälsa på hälften av de 300 deltagarna gör att "översocialiserad" känns som ett passande ord i sammanhanget. Även om det blev en del roliga upplevelser är det otroligt skönt att sluta ögonen i flygplansstolen på första sträckan hem, den till Paris.

Lissabon bjöd (åtminstone ibland) på vårsol och 16 grader. Gräsmattorna är försommargröna med blommande klöver och gula fläckar av maskrosor. Det kommer att bli svårt att komma tillbaka till snön och kylan.

Vi landar vid fel terminal på Charles de Gaulle och får en uppfattning om flygplatsens storlek, när vi halvspringer genom terminalerna från F till D. Kommer fram i sista sekunden, tappar två personer som hunnit vilse i rusningen och får vänta 4 timmar till för att komma hem. Vi andra är hemma halv sju, sex timmar från start.

Saturday Night Fever

Barnen har hyrt video, bestämt mat, som jag håller på att fixa nu medan jag slörpar på en cajun martini: Pepparvodka, Noilly Prat och en grön Jalapeño. Den slår en drajja med hästlängder.

Jag är på väg till disputationskalas, och slås plötsligt av att jag faktiskt inte längre behöver ha dåligt samvete för att jag lämnar barnen ensamma. En trettonåring och en elvaochetthalvtåring borde ju kunna klara sig själv utan problem.

Visserligen påstår Dotter att jag är en Dålig Pappa, men det är för att jag inte ville att hon skulle dra bak stolen i bilen och krossa Sons knän. Jag passar på att gadda ihop mig med Son och vi hävdar att hon är en Dålig Syster, vilket belönas med ett ondsint blängande.

De har valt skaldjur med pasta, så jag köpte musslor, tigerräkor och vattenkastanjer och gör ett mellanting mellan intalienskt och asiatiskt. Vitt vin och ingefära - intressant kombination - det blev mycket bra.

Har blå sammetskavaj, ljusblå skjorta med bruna smala ränder och bruba fiskbensmönstrade byxor. Till det en smal paisleymönstrad slips som tar upp alla färgerna.

Kommentar

Lottens barn drabbades av något som för mig är lite av en mardröm. Här är mina tankar runt det.

1 bakom varje barn står (minst) en förälder. Jag är övertygad om att mycket av barnens beteende formas av föräldrars engagemang eller brist på den.

2 Många föräldrar lurar sig själva att tro att skolan har ett ansvar att fostra våra barn. Enligt min erfarenhet har skolan inte förmåga (eller ens befogenhet) att fostra våra barn, jag tror att det är och kommer alltid att vara föräldrars åtagande. I dag har skolan knappt resurser att utbilda barnen, de har fullt upp att ägna sig åt att hantera dem som "syns" på lektionerna.

3 Det stora hos människor är att de inte föds färdigprogrammerade, det är vår förmåga att lära oss av erfarenheten och förmedla erfarenheterna till nästa generation som har gjort oss till det vi är och byggt de samhällen som vi har. Dock har vi inte förmåga att fostra oss själva och vi har heller inte de inbyggda reflexer som formar beteendet som andra djur har.

Sen kan man lägga ihop 1+2+3 och se att när föräldrar inte ger sina barn referensramar som fungerar och skolan inte fixar det, så kommer inte barnen att klara det på egen hand utan vi får typ "lord of the flies" situationer. Förvånande? Nää. Tragiskt? Jaa. Tyvärr så är det bara jag som förälder till mitt barn som kan skapa en förändring och jag personligen känner att det är ok att jobba med skolan, men att ge mig in i att snacka med andra föräldrar och få dem att förstå - där är den riktiga svårigheten.