Sommarlov II

Tillsammans med Son åker jag och hämtar Dotter hos rik kusin i Stocksund där hon sovit över och vi åker in till stan för att äta. Jag ställer frågan snyggt: " Vietnamesiskt eller Koreanskt?" Jag har tänkt Hanoi Bar eller Busan, båda bra och billiga ställen. Till min förvåning är båda överens om Koreanskt, så vi hamnar på Busan, ett hål i väggen på Surbrunnsgatan som serverar jättegod koreansk (bland annat) mat. Pappa och dotter (fru?) serverar, pappan står dock mest på de två trappstegen i köket och överblickar läget med en tydlig min av äganderätt.

En äldre man kommer in och säger "tjäähänare" med en röst som antingen frestats hårt av fotbolls-VM eller av mångårigt dagligt alkoholintag. "Tjänare Matti" säger ägaren och lyser upp. Matti berättar att han precis börjat sin semester, de pratar en stund som gamla bekanta, så omaka det låter, den kraftiga finska brytningen mot den mjukare koreanska. Ägaren går in i köket, jag hör "häll upp den gamle dansken". Mycket riktigt, när vi går ut sitter Matti där med en öl, en Gammeldansk och Bibimbap.

Vi åker vidare, försöker få glass på Gelateria Italiana på Fridhemsplan, men den stänger klockan sju. Vi går ner till Rålis, Son och jag kollar på råttor i buskarna på vägen (det var mängder) medan Dotter gör allt för att inte låtsas om oss, och beställer kaktus/citronglass på cafét. Dotter tinar upp igen och vi åker hem i relativ sämja och är nöjda med kvällen.

Sommarlov

Kommer knappt innanför dörren innan regnet häller ner. Jag har haft en oförskämd tur med cyklandet, hittills i år, det kan bero på att jag lurar Murphy genom att ständigt ha med mig ett regnställ.

Dotter sover över hos kusin, så Son och jag åker tillsammans till Kista för att äta hans favorit - Sushi. Det är fascinerande vilken blandning av människor som går omkring där. Inte bara alla möjliga nationaliteter utan alla möjliga klädstilar. Mörka män i oklanderlig kostym, bleka män i flaxande missklädsamma shorts och sandaler. Arbetsfolk börjar sakta bytas ut mot familjer som kommer och äter middag.

Vi beställer varsin stor sushi på Ikki. Son går vant upp på hyllan som hänger ovanför mattorget och vi sätter oss med utsikt mot disken där vi kan se hur sushin växer fram. Vi äter och diskuterar vad som är starkast, engelsk senap, wasabi eller tabasco. Vi pratar om vilket som springer snabbast, långa eller korta ben, illustrerat av ätpinnar och fingrar.

Tre pojkar, mer än omsorgsfullt stylade sätter sig bredvid oss. Två äter, den tredje gör en gest om att han är mätt. Sedan kommer en tjej som verkar vara tillsammans med den mest stylade, han som visade att han inte var hungrig. Även hon är oerhört sminkad och extravagant klädd, visar samtliga underkläder (gröna string i genomskinlig spets) och sätter sig och äter. Vad händer? Jo, den "inte hungrige" killen sätter sig mitt emot säger "får jag smaka lite" och äter sedan ogenerat från hennes tallrik. Ett bevis på ömhet? Eller äganderätt? Kanske tror han att det är sättet att befästa förhållandet?

Sedan går vi och äter glass, tuttifrutti, kolaglass och massor av nötkräm och jag tittar på två tuffingar bredvid som försöker ragga upp glassflickan med pärla i naveln. En bra sommarlovskväll.

En och en halv vecka till semester.

Midsommarhelgen

Ur fokus

Höstkänning?

Vaknar (naturligtvis) halv sju, fortfarande uppvarvad efter veckan. Tar tillfället i akt och läser en stund, går upp och gör färdigt strömmingsinläggningen samt röjer undan i lägenheten (ökar spänningen i mitt liv genom att smyga ut med soporna utan en tråd på kroppen). Terrar grannarna, först med "Bad Company" sedan med den genialiska kombinationen av Vanessa Paradis och Lenny Kravitz. Bestämmer att jag ska fortsätta med mera kitsch och sätter på Steve Harley och Cockney Rebel - någon som minns "Make me smile (come up and see me)"? Deras variant av "Here comes the sun" är något i särklass. Sist partystämning med Phil Collins samlade hits.

Sedan är det dags att ge sig iväg och konsumera. Sillunch, promenad, småmums, grill, tiden går bara fortare och fortare, M och jag ger oss iväg efter klockan ett, vinglar iväg på cyklar i ljus sommarnatt, precis som det skall vara.

Lördag, något avslagna, åker vi in och promenerar längs Årstaviken, från Liljeholmsbron till Eriksdalsbadet och tillbaka. På vägen till bilen möter vi ett sommarsällskap, prinsessan och regenten i sällskapet är en liten trulig flicka på cirka fem, otroligt söt i sin röda klänning, med en jättefin stråväska med två sandspadar i. Precis när vi passerar, tappar hon stråväskan på marken så att spadarna faller ut. Hon blänger på sin mamma, går vidare och slänger över axeln "Det där får DU plocka upp!". Mamman böjer sig ner utan att tveka och börjar samla ihop väskan och innehållet.

Fullt medvetet frustar jag till, tillräckligt högt för att det ska höras till sällskapet, hoppas att det ska bli en liten puff mot självinsinkt, men vet att jag förmodligen ses som en av dom där som inte fattar hur svårt det är att ha barn. Jag bjuder på det.

På kvällen fixar jag japansk mat, nudlar med marinerad kyckling, sockerärter, paprika och en sås med kycklingbuljong, risvinäger, ingefära vitlök och rödpeppar. Till det spenat i en sås av sesampasta, saké och honung. Hittar äntligen mat som får Gewürztraminer att smaka bra (ja, jag vet ooootroooligt snobbigt skrivet).

På söndag har Son födelsedagskalas, han fyller 12. Dotter gör tårta (hon är otroligt mycket mer huslig hos mamma). Son får sina Bionicles (större än han vågade hoppas på) och en ryggsäck till sommarens scoutläger. Han går undan och bygger, resten av oss försöker upprätthålla en konversation. Senare kommer de över. Det känns otroligt bra.

Midsommaraftons afton

Jag kan inte fatta hur mycket som ryms i en enda arbetsdag. Dagen före midsommar hinner jag rädda världen några gånger: Det är nästan otäckt när det är så viktiga saker man pratar med människor om, att de får tårar i ögonen. Vissa av glädje, vissa för att de har svåra beslut att fatta och jag måste pressa på. Det är definitivt tillfredsställade när andra behöver höra mig säga saker för att de ska acceptera dem. En av de dagar då jag känner att jag gör skillnad.

De dagarna har sitt pris. Det är de dagarna som jag låter energin spruta ur mig, så att dety inte finns någon kvar när jag åker hem. Cyklar hem mellan vattendropparna (blomdoften är nästan bedövande i den fuktiga varma luften) anvädner det sista för att Köpa presenter till Sons födelsedag på söndag. Jag köper en ryggsäck som mina föräldrar skall ge, jag köper Bionicles.

Han ringde mig i dag, jag pratade med honom om vad han ville ha, han skrev en lista, gick över till mig och la den på vardagsrummet för att jag inte skulle missa den, sedan ringde han mig. "Pappa jag har gjort en lista, inget är dyrare än trettionio och femtio, Farmor och farfar kanske kan köpa en lite dyrare sak, för sjuttionio kronor, pappa om det blir för mycket och jag inte får allt, så har jag numrerat dem från ett till fem, de jag helst vill ha längst upp..." Jag älskar honom så gränslöst! Ibland så är han så vidöppen, försvarslös och sårbar och... snäll.

Efter att jag köpt presenterna till Son, tar jag ett varv på IKEA och får min belöning, de har sänkt priset på mitt bord! IKEA PS, det bordet som jag har sett utt till mitt vardagsrum är sänkt med femhundra spänn! När jag kommer ner till lagret är hyllan tom, men jag hittar tre paket stående lite längre bort och det finns ett enda kvar med obruten förpackning! Som ytterligare belöning köper jag en flintastek, grillar den på balkongen och äter upp hela den tillsammans med en flaska Jämtlands Bärnsten. Jämtlands Bryggeri gör den överlägset bästa ölen i Sverige just nu. Jag skär av fettranden när köttet är klart, grillar den till den blir alldeles mörk och knaprig och njuter den efter att allt annat är uppätet. Jag kan inte förneka centraleuropén i mig.

Förbereder det det sista till i morgon, förutom sillen inlagd i äppelvodka i går ska jag grava strömming och marinera gurka och fänkål till matjessillsalladen. Marängformen jag gjorde till Jordgubbsmarängtårtan blev jättelyckad. Om inget annat kommer vi i alla fall att äta gott.

Jag kunde inte hålla mig

De hade extrapris på Hemköp, det var vad som fick vågskålen att tippa över. Svensk färskpotatis, hackad blast från färsk lök (tycker den köpta gräslöken är för mesig), gräddfil, matjessill, en Tuborg och en liten slurk herrgårdsakvavit, det gick bara inte att vänta till midsommarafton.

Passar på att hinna i kapp "Lite som du" Kvalitén på svt.se s video är kass, men det gör inget, jag ser ändå suddigt. Det som är lite värre är att med svts sida alltid lyckas ta med sig skräp till min dator. Är det inte nån dialog som dyker upp om att bekämpa adware (sic) så varnar datorn för virus. Har dom ingen koll?

Premiär

Kryddtäppan på balkongen har nu tagit sig så pass att jag kunde använda pepparmyntan i vår första Mojito. Vilken somrig smak! Råsocker, mynta, lime och rom hälld över krossad is. Krusmyntan som växer strax bredvid användes i Tabboulehn som fick följa med till badstranden tidigare på lördagen. Jag fick inte mycket, "oj vad hungrig jag var och det var så gott" sa Son när han tog sista tuggan. Dotter tyckte det var ok att jag inte fick så mycket, hon tycker just nu att jag borde hölja mig i en säck, så man slapp se min tjocka kropp..

Dagen innan var jag och M på begravningsfest. Min väns bror kom på den strålande idén. Alla möjliga personer som han kände från serievärlden och andra ställen samlades, vi drack massor, snackade minnen och dansade till David Bowie, Vanessa Paradis, Pet Shop Boys, Alphaville, diverse syntband som jag vagt kände igen och rullade sedan hem vid tre.

Annars har jag hunnit bada i havet i Helsingborg i måndags och fika på Systrarna Lundgrens (där själve kungen har fikat). Ibland är jobbet lite mer än en inandning och utandning, ibland är det rätt kul mellan andetagen.

Nu söndag kväll är det jätteskönt att sitta ensam i soffan, inte tänka på något särskilt. Jag har sett ut den myntakvist som ska in i morgondagens tabbouleh, jag har ätit en burk med tomat och paprikadolmar (extrapris på coop) och kommer nu välja ut några bilder som skall bifogas dagboken. Sen sängen, lite läsning (jag ska nog börja på nya Sara Stridsberg) och gonatt. 4 veckor till semester.

22.05

Torsdag: Någons telefon vrålar i fickan, utan att höras av ägaren som sitter med hörlurarna djupt inkörda i örat. Människorna på pendeltåget ser sig om, först oroligt, sedan allt mer roat. Alla läser "Flicka bunden och torterad" i gratistidningen.

Jag skulle ta bussen till jobbet, men den kom aldrig - typiskt - första gång på mycket länge som jag stod på hållplatsen. Till slut sprang jag till tåget denna vackra sommarmorgon när solen äntligen värmer på riktigt (bra, bara inte nu mitt i språnget).

Dagens början - inandning, dagens slut - utandning. Klockan halv tio åker jag hem från södra station efter att ha vinkat av kollegorna från Tyskland. Mitt emot sitter en anorektisk hermafrodit (är faktiskt i nte riktigt säker på kön) med orden "vitt makt" ri(s)tade på armen.
Bredvid sitter ett äldre par, han med en färggrann slips med texasmotiv jag kan urskilja "The lone star" och "Don't mess with Texas". Mannen/farbrorn lutar huvudet mot kvinnans axel och somnar. Gulligt. Jag borde definitivt åka tåg mera.

Fredag: Jag cyklar i det underbara vädret det är 15 grader klockan sju och jag njuter, för första gången i shorts även på morgonen. Dagens början - inandning, dagens slut - utandning. Cyklar hem alldeles för sent (vi ska på middag i stan) och lyckas uppnå högsta medelhastigheten i år, 22.05 kilometer i timmen. Yess - det händer saker med kroppen.

Kommer hem klockan tre, det är ljust, fåglarna kvittrar, jag kan ha balkongdörren öppen. Senare på dagen, lägger jag mig en stund i parken, det tar inte mer än 40 minuter innan pannan och armarna är grisrosa. Något som glädjer alla senare på kvällen. Vi grillar på en terass vid Bällsta å högst upp på 6 våningen. Jag har marinerat karré, en del i lime, ingefära, vitlök och sweet chili sås, en del i yoghurt, flytande buljong och svartpeppar. Efter en dag har köttbitarna sugit åt sig ordentligt och det i kombination med träkolssmaken blir underbart. Till det äter vi årets första färskpotatis, aioli och tomatröra. Ingenting blir över trots att folk från början förfasar sig över köttmängden.

Söndag: Vi cyklar till Kista och sedan Ulriksdal. Ulriksdals Café är väl värt att ta sig till, oavsett väder. Jag äter en skogsbärspaj, lingon, blåbär och hallon med massor av vaniljsås till. Bredvid oss sitter ett par djupt inbegripna i ett samtal som tycks vara livsavgörande. Kvinnan talar oerhört intensivt, ibland med tårar i ögonen, mannen värjer sig vagt genom att skylla på omständigheter, samhällsläge, att han behöver tid att planera innan han handlar. Det tycks vara frågan om mannens dotter som har svårt att släppa hemmet trots att hon är 24. Kvinnan är mörk, vacker och oerhört välformulerad. När vi går, har hon övergått till att i detalj redogöra hur han skall bära sig åt i de fortsatta diskussionerna med dottern.

Själv väntar jag hem mina, jag sitter här och lyssnar till ljuden i parken, barnskrik, fontän, lövprassel och snaskar på en gubbröra, förmodligen i stort behov av salt efter cykelturen i värmen.

Fick förresten en länk en efterskrift för min vän. Linda Skugge av alla människor, jag är säker på att han hade gillat det. http://blogg.expressen.se/linda/entry.jsp?messid=50388

Nationaldagen 060606

"La Bamba" slåss förgäves med blåsorkestern, när den invaderar parken där verdandi nyss höll latinamerikansk konsert. Mariachi ersätts av bastuba och så småningom av kör. Det delas ut svenska flaggor och några av deltagarna i cocktailpartyt blir så upphetsade av de eggande tonerna att de klappar i takt och skriker bravo, innan de lätt ostadigt driver iväg.

I centrum sitter Ola "känd från Idol" och skriver tålmodigt autografer. Det är en lång kö av tjejer framför honom, de flesta i mellersta tonåren, förvånansvärt få yngre. Funderar som ofta förr varför kassörskorna i livsmedelsaffären låter så irriterade på varann. Det är som om varje fråga skulle vara ett intrång i deras revir. Uppskattar dock ordvalet - Jag har inga, jag har bara några - när "min" kassörska försöker växla till sig 50-lappar och tjugor från kollegan bakom.

Annars har Nationaldagen varit ganska händelselös, både jag och M jobbar på varsitt håll, även om vi hann med en cykeltur till Q för att köpa en MP3-spelare åt henne. För mig började den dock ganska tidigt, kl 00.20 kom Dotter hem från Paris (skolresa). Det första hennes kompis sa till mig på Arlanda: "du ser inte alls ut som en köttbulle, Dotter har sagt att du är liten och rund". Det kändes ju riktigt bra att inte se ut som en köttbulle, Dotter hade åtminstone vett att se liiiite skamsen ut, hon hade sagt att hennes Mamma var lång och smal och Pappa kort och rund;-). Efter diverse skjutsar var jag hemma klockan halv två och klarvaken klockan sju. Fick i alla fall läsa ut "Gentlemen" till slut, de sista två veckorna har läsning bara inte fått plats, men jag börjar se fram mot semestern, och åtminstone en liten tid av händelselöshet.

Kryddor

Son och jag åker till Plantagen för att köpa kryddor till sommarens kryddtäppa på balkongen. Jag köper pepparmynta till sommarens caipirinhor, krusmynta till tabboulehn, timjan för att den sprider en underbar doft av fransk sommaräng under varma dagar. Dragonen, salvian och ytterligare timjan som redan funnits i köksfönstret får flytta ut i friska luften. Kvar är bara basilikan, den är en fryslort. På vägen hem tar vi vanliga lördagsrundan till Godispalatset.

Det är avslutning i gymnasiet, på avstånd kan man höra dunkande musikanläggningar, signalerande bilar och vilda skrik. Bilarna åker runt, runt från skolan till centrum och tillbaka. Vi passerar ett gäng som sitter på gräsmattan i solen och dricker öl. Det ser skönt ut. För 30 år sedan kunde det varit jag. Känner ett sting av saknad efter att sitta och dricka öl och känna att ingenting hänt ännu, livet som ett blankt ark där vadsomhelst kan dyka upp. Missförstå mig rätt, jag trivs där jag är och det finns fortfarande massor kvar att göra. Jag upplever saker mycket starkare nu än då, men jag har också en klar insikt om livets ändlighet vilket jag inte hade då.

Nå i kväll skall jag på bröllopsfest. Equinox har äntligen hittat hem och gifter sig i dag, M och jag ska med och fira.

Dofter

Syrén, en doft av sommaräng, bränd olja (motorcykel), syrén igen, ett stråk av träkol, oförbränd bensin. Tallbarr, fuktig mossa, hästpiss, komocka, nylagd asfalt. Så doftar vägen hem. I dag kunde jag äntligen använda mina nyköpta shorts, det är underbart att äntligen få cykla i strålande sol, även om jag hade en ruskig motvind.

Min Outlookkalender var nästan helt vit i veckan och allra vitast var den idag, det betyder ett nästan oavbrutet talande. Jag är glad att bara umgås med Son i kväll, det brukar vara han som sköter snacket. Vi går på X-men III, själv tycker jag det är för lite action, men för honom är det himlen. Vi har med oss varsin chipspåse och prasslar ikapp.

Hemma sätter jag igång (el)grillen och penslar fläskkarré med en blandning av ketchup, hickoryrök,vitlök, salt och granatäppeljuice. Doften är förförisk, jag ställer mig med en liten Caol Ila på balkongen och tittar på cricketspelarna i parken. De har spelat nästan varje kväll, med en tvättkorg som grind. Inte för att jag fattar nåt, men bara det faktum att de spelar cricket är fascinerande.

Ujuj, dom visar "Deltagänget" på Femman, filmen som satte alla klichéerna i de hundratals Highschoolfilmer som följde. Filmen där John Belushi frågar "Vad är jag", stoppar in en skumboll i munnen och slår ihop kinderna så att den sprutar ut... "En finne!"

Klassiker

Olika verkligheter

Knappt hann vi slå oss ner med varsin öl förrän Rickard Wolff damp ner med mycket yngre krushårigt sällskap vid bordet 20 cm bredvid. Inte för att jag har någon aning egentligen, men jag passar ändå på att retas med M om att det inte bara är mansgrisar som jagar lammkött. Det kändes i övrigt också att ville man ägna sig åt kändisspotting, var Rival ett mycket bra ställe.

Senare gick vi till Matkultur och fick som vanligt en alldeles jättegod och intressant mat. Kycklingen i kokosnötssås serverad med bananblad var absolut perfekt och mina röda-lins-bullar även de med kokosmjölkscurry och någon sorts chutney var gudomliga. Till min lätt skadeglada förtjusning lyckades servitrisen spilla ut min öl, ner på en kvinna nedanför (vi satt i baren och tittade ner på de andra matgästerna) som ett ögonblick trodde det var mitt fel.

"Invasion" var otroligt gripande. Vilka bilder av utanförskap, vilka härliga exempel på hur olika verkligheten är, beroende från vilket håll man ser på den. Wow. Under tiden vi tittade på pjäsen puttrade en Stracotta här hemma. Köttet så mört så det nästan faller sönder, sås som får en att stöna, serverat med polenta stekt i olivolja.

Ord...

Efter två dagar med "Full English" känns dagens frukost på två tunna rågbrödssmörgåsar minst sagt frugal. Apropå frugal så läser jag om "Gentlemen" och hittar ordet "luguber". Luguber - smaka på den, typiskt sjuttiotal. Minns att mycket i Sjövall-Wahlöös böcker var lugubert, både det som sas och det som sågs.

Har tagit ledigt även fredag, vilket åtminstone renderat en hyfsat städad lägenhet. M kommer! Det var flera veckor sedan vi hade en helg tillsammans, faktiskt ända sen Glasriket i början av maj. I kväll ska vi ta en drink på Rival, i morgon Hassem Khemiri.

Förresten så köpte jag en Caol Ila Distiller's Edition, lagrad på Moscatellfat i 13 år. Det ni.

The best driver in London

Efter två dagar i England går jag upp halv fem för att säkert vara på London city Airport halv nio. Det sägs vara mycket vägarbete och hög trafik, vilket säkert stämmer, bara dagen innan var det en kollega som satt fast på M1 i tre timmar.
Just i dag tycks allt fungera över förväntan. I stället för åtta är jag framme tio över sex. Tur att jag har mina elektroniska manicker som gör att jag kan göra jobb varsomhelst och jämfört med mitt skrivbord är en flygplats rena eremitaget.

Vid åtta, en och en halv timme innan planet skall gå, kollar jag hos incheckningen och får veta att planet är inställt. Jag kanske kan hinna med ett plan som går 10.40 från Heathrow eller ett klockan ett. Mannen som står bredvid mig förklarar att han dessutom har ett anslutningsplan till Luleå. Vi blir instuvade i en taxi och skickade till Heathrow. När jag tilltalar mannen på svenska säger han - ursäkta men jag är Britt.

Jag ber om ursäkt och förklarar för honom att jag inte kunde föreställa mig att en Britt skulle kunna tänka sig att åka till Luleå, varpå isen är bruten. Mannen förklarar för taxichauffören att vi aldrig kommer att kunna hinna på grund av alla trafikstockningar. Chauffören antar utmaningen, säger "No worries, you've got the best driver in London" och tar oss på en tur rätt igenom centrala London, vi åker förbi Towern, London Eye, Buckingham palace, till och med förbi Kensington Gardens Hotell - Hotellet där jag och barnens mamma bodde en gång i urminnes tider. Femtio minuter senare är vi på Heathrow - vad jag förstår en bedrift. Åtta timmar senare kliver jag av på Arlanda tillsammans med medlemmarna i Brittiska judolandslaget.

Hjärtattack

Hjärtattack, dödförklarad efter två timmar. Han var min vän, vi skrattade tillsammans, delade musik. jag fick ta del av hans närmast encyklopediska kunskaper om serier, vi blev nostalgiska tillsammans.
Han hann inte fylla 41. Det är inte meningen att man ska dö av hjärtattack vid 40. Jag saknar honom.

Civilisationens under

Utsikt från balkongen

Det går bättre och bättre att cykla, kanske mer för att det är varmare än något annat, men det är inte lika plågsamt i uppförsbackarna. På vägen förbi ridstallet ska jag till att köra om en flicka på häst som rider mitt i vägen. Har åtminstone halv koll på hästar, så jag plingar i god tid och ser henns svänga uundan, långsammare öän vanligt. På vägen förbi ser jag att hon talar i mobiltelefon medan hon rider.

När jag cyklar förbi på baksidan av flygplatsen, ser jag återigen motorcykeldansaren. Den här gången får jag se från början, han ställer sig upp strax bakom sadeln, gasar till och motorcykeln reser sig, inte våldsamt utan sakta och mjukt. Han cirklar runt på parkeringen, gör piruetter, åttor, det ser mjukt, lugnt och avslappnat ut, jag har aldrig sett något liknande.

Jobbet är fortfarande lika kaotiskt (ehh kaotiskare) men det ser ut att ljusna. Är dock fortfarande i obalans, gråter till "Bones" (Det handlar om föräldralösa barn) och även till "Skicka vidare". Eller så saknar jag bara barnen extra mycket denna vecka.

I sadeln igen

Morgonen är strålande vacker. Såret har varit utan plåster sedan lördags kväll och jag kan bara inte låta bli. Jag har köpt vadderade cykelhandskar som skyddar och kommer väl att vara lite försiktigare, åtminstone i två veckor. Mycket har förändrats på en vecka, de försiktiga grässtråna har blivit en heltäckande matta, blåsippornas sammetslila har försvunnit, i stället brer vitsippor ut sig i det gröna. De flesta träden är nu klädda i den där fantastiska vårgröna färgen, nästan självlysande i morgonsolen. Tänker att jag är lyckligt lottad som ser, på vägen till jobbet ilar det ordentligt i magen. Lyckas dock styra upp dagen så att saker går åt rätt håll och har ett bra samtal. Det är inte över än, men jag har fått ett par nya tankar att fundera på, det är bra.

Inspirerad av boken "Nymåne" av Diana Abu-Jaber, minns jag att jag har en påse Sumak i skåpet och gör en grönsaksröra med lök, vitlök, koriander, sumak, turkisk paprika och tomat som får sjuda ihop med bulgur (i stället för favabönor). När det är klart, häller jag över fruktig olivolja och äter det med en bit av det lamm jag kokade i går. Här är ursprungsreceptet.

Krig och kärlek

Så här är utsikten från balkongen så här års.

Vi gör mat tillsammans, det har sina fördelar att ha en bandagerad handflata. Barnen skalar potatis tillsammans, Son skär kött, jag steker champinjoner de trär på grillspetten, jag ordnar det sista av potatisgratängen, det känns riktigt bra, vi gör saker tillsammans.

Det är bra, för de sista två dagarna har det varit krig. Det bästa har varit lösningen av kriserna, det värsta ett totalt kommunikationssammanbrott, det här pallar jag egentligen inte.

Vaknar halv fem på lördag och allt snurrar runt i huvudet utan att jag kan stoppa det. Lyckas somna igen efter en timme, men vaknar definintivt halv nio med huvudvärk.
Senare sår son och jag rädisor i en engångspajform i aluminium och vi cyklar iväg för att kolla en bra kruka där vi kan plantera om dem. Det är en underbar dag, jag har bara en t-shirt på mig, inser att jag egentligen inte trodde att detta skulle hända igen, det var alltför länge sen vinden blåste så här ljum mot bart skinn.

Allt är idyll ända till Son ska tömma diskmaskinen, tar ut min turkosa favoritkopp, svingar den fram och tillbaka för att retas med mig och slår den i bitar mot diskbänken. Allt brister, jag blir otroligt ledsen, mer än vad som egentligen är befogat, båda barnen hör det här i min röst (som inte är särskilt låg) och båda försöker faktiskt muntra upp mig. Dotter lägger av tonårsfasonerna, Son är till bra hjälp när vi rensar upp på balkongen, plockar bort löv, dammsuger, lägger på ny matta.

Klockan tre cyklar vi över till M och vidare till Godispalatset för lördagsgodis. Senare äter vi en sallad på kanariska färskpotatisar i dragonaioli med finskuren röd paprika i för att få färg. Till det fläskkarré och lättkokta färska morötter och salladslökar. Cesaria Evora står för stämningen.

Det bor ingen bög i Ödeshög

Allt ser oerhört välordnat ut, välstädade tomter, nymålade gulliga hus och barn som hoppar hage(!) på skolgården. Vi enas om att i en sådan idyll får avvikelser förmodligen inte plats och som avvikelser räknas allt som inte innefattar heteronormativ kärnfamilj.
Vi funderar också på att sälja frasen som sångtitel till Håkan Hellström som en given uppföljare till "Känn ingen sorg för mig Göteborg".

Vädret är fantastiskt, vi äter Tabbouleh, kalkonstek och doppar selleristjälkar i Babaghanoush sittande på en liten höjd ovanför Vättern, någonstans mellan Ödeshög och Gränna. Solen värmer, myrorna kryllar runt fötterna och berget är varmt. Våren är alldeles underbar.

Som vanligt (kan man nu säga eftersom det är tredje gången) missar vi Lessebo pappersbruk som stänger fyra, men vi hinner ta en tur till KostaBoda och Fabriksboden för att mjuka upp inför morgondagens köporgie.

Jag tar en drink, i rent medicinskt syfte och ger mig på det inte alltför sköna jobbet att plocka loss den antiseptiska gasbindan ur såret. Det tar en bra stund med saltlösning för att mjuka upp och sedan dra loss millimeter för millimeter. Till slut går det. Det ser inte vackert ut, men är inte infekterat, knappt ens inflammerat. Bra jobb.

Senare äter vi lammentrecôte med potatisgratäng och fårost i ett kök som bara genom sin inredning får en att spritta av glädje. Det är så här ett kök ska vara när man är på utflykt i Smålandsskogarna.

Dagen efter far vi runt i Glasriket. Först till Skruf för att kompletteringsköpa mina vinglas som för mig har den absolut fulländade formen för att se, dricka ut och dofta i. Sedan till en liten glashytta som ligger i Eriksmåla, i ett litet grönt hus bredvid ett stort illgult hus. Mannen är en lång smal orakad Dansk, som med en (tänd) cigarett i mungipan berättar om sin son som är medhjälpare till Bertil Vallien, droppar små hintar om sin tre månaders vistelse i Laos där människorna är "små och flitiga", senare diskuterar han kolonierna i Macao och hur det var där på sextitalet med en amerikan i alldeles för liten djungelhatt som "writes a book about architecture". De hummar och harklar konspiratoriskt när det kommer till antydningar om droger.
Lokalen doftar gott av nylackat trägolv och cigarettrök. Glaset - är fantastiskt. Jag går runt alldeles fascinerad och känner på de omväxlande lena och sträva ytorna, följer formerna och njuter av färgerna. Tänk att ha en sådan kontroll att man till och med använder bubblor i glaset som regelbundna mönster. En vas där glaset i grunden är grumligt, med ett nätverk av klara områden. I varje klart område sitter en bubbla som fångar ljuset. Oj! Tyvärr utanför räckhåll för min plånbok.

Sedan vidare till Pukeberg, Nybro, Fabriksbutiken i Boda, jag köper Höganäsform för halva priset, Ittala uppläggningssked med 20% rabatt, Hackman kastrull för halva priset, julprydnad för 49:- i stället för 199:- vitvinsglas för 29:- styck. Allt i trängsel med mängder av smålänningar, Valborg verkar vara då smålänningen går man ur huse för att shoppa loss på glasbruken, förmodligen innan turistinvasionen.

Innan vi åker tillbaka, beslutar vi oss att kolla in Hedsveds i Fiskesjö, en restaurang vi fått tips om. Fiskesjö finns kanppt på kartan, ändå har någon byggt upp ett tvåvåningshus i funkisstil där man bedriver restaurang. Med tanke på antal Mercedes utanför på parkeringen tycks det gå bra. Vi får plats på den inglasade verandan, beställer in italienska charkuterier och ostar tillsamans med en mörk italiensk öl som inte ens M har hört talas om. Även om vi inte är det typiska kavaj/klänningklädda mercedesklientelet, blir vi mycket väl bemötta, familjen som driver restaurangen är glad att få prata lite och - jag får den absolut bästa espresso jag druckit - någonsin.

Hem igen, drink, byte av plåster, denna gång går det mycket lättare, oxfilé med en sallad på fänkål, gröna bönor och pinjenötter tillsammans med ungnsbakade körsbärstomater. Vi använder de nyköpta vinglasen till den medhavda Amaronen.

Efter maten går vi till husets minst 60 kvm stora allrum, enligt uppgift byggt av endast kvinnor, klätt med dockor och teateraffischer, tänder ljus, sätter oss i soffan i ena hörnet, tittar i mörkret och lyssnar på Camille.

På vägen hem åker vi genom Bergdala, jag köper snapsglas i olika glada färger, sedan åker vi mot Oskarshamn och tar E22:an upp till Stockholm. På kvällen går vi på födelsedagsfest och dricker flatliners.

(att positionera tabeller är inte det lättaste...)

Pling-rrasch-krasch

Längre tid än så tog det inte för cykeln att vika sig på den fortfarande sandade asfaltvägen. De personer som blockerade vägen och som jag försökte undvika vände sig förvånade om och säger "herregud! Hur gick det?" Jag sväljer "vad fan tror ni" tittar på den blodiga och jordiga handen jag tog emot mig med och säger i vadfantrorni tonen "det gick som man skulle kunna förvänta sig".



Nästa gång jag tittar upp är de borta. Jag tar mig den sista kilometern till jobbet, tvättar av det cirka fem gånger tre centimeter stora området som sträcker sig över hela nedre delen av handen och drar bort allt löst skinn, rädd för att det ska fastna och torka in. Ingen risk, såret blöder och vätskar sig hela tiden, jag inser att inget plåster kommer att täcka detta och ringer företagshälsan. Det behöver inte sägas att handen svider som eld och det är rena helvetet att dra på sig vanliga kläder utan att blöda ner skjortan och byxorna. Jag låter ilskan finnas kvar, den hjälper.

På företagshälsan träffar jag en darrhänt läkare med endast varannan knapp knäppt i sin skjorta. Han rekommnederar stelkrampsspruta och antiseptisk binda. Jag och sköterskan har lätt absurda diskussioner medan hon tvättar rent och plockar bort de sista gruskornen. "Du får svära" säger hon, jag har inte minsta lust att svära, det gör för ont. I stället låter jag sinnet vandra iväg. Jag är tvungen att återvända när hon frågar om skinnet och jag berättar att jag har dragit bort allt det lösa -aha en estet- säger hon vilket förstås har avsedd effekt och jag måste fråga vad hon menar. "Du gillar symmetri" vilket inte kan vara mer fel men vi håller i alla fall igång ett samtal medan hon misshandlar färdigt min hand.

Sprutan vilken jag gruvar mig för hinner jag knappt känna, lustigt hur felproprotionerade rädslor kan vara.

Efter en späckad dag cyklar jag övermodigt hem, dumt förstås, även om jag tar det lugnt känns det tungt när jag äntligen kommer hem och det enda jag vill är att gå och lägga mig. Måste dock förbererda mig inför i morgon, jag rostar auberginer till baba-ghanoush, kokar bulgur till tabbouleh och handlar resterande till potatisgratäng med lammentrecôte och oxfilén med fänkåls- och grönabönsallad.Det kommer inte gå någon nöd på oss. Alls.

Tror dock att M får sköta mesta hackandet, så får jag stöna lite smärtfyllt, sitta bredbent på en köksstol och dricka vin...

Trendspaning

När jag (för andra gången i veckan) cyklar hem från jobbet, märker jag hur många av dem som sitter i bilarna som har en trådlös lur fäst i örat (nej, jag vill inte säga handsfree). En av mina kollegor gick med lurar (nej jag vill inte säga headset) hela dagen i dag. Numera är det lika lätt att tala i telefon som att mötas och vi ser till att vara lika tillgängliga för dem som ringer som för dem vi möter. Jag har ett abonnemang som d'r avgiften är 50 öre för varje samtal med människor som har samma abonnemang, oavsett längd.

På vägen hem stannar jag till och tar bilder på våren, det blir mer och mer värt för varje år att se förändringen, att kunna följa den i stället för att se sig omkring en dag och inse att det är försommar. Det känns som om man missar en bit av livet och det vill jag inte.
Veckans mat är en kalkonstek som jag har köpt för halva priset och stekt i ugnen. Med olika tillbehör räcker den hela veckan.
I går gjorde jag en linsröra med auberginer och granatäppeljuice, den var rent ut sagt sk-tgod.
Jag använde röda linser vilket ger en krämig röra, skulle gissa att gröna går fint också om man inte gillar mosigt. I dag blev det färsk spenat som fick smälta i olivolja tillsammans med rödlök och vitlök och bara lite salt. Till det bakade favabönor med aubergine paprika tomat och squash.

Ser för övrigt fram emot fredagen, då åker vi till Glasriket...