The fine art of bondage

Snyggt va? Lammsteken är uppknuten och fylld med en smet av salsiccia , brödsmulor från en gammal foccacia, olivolja, mejram, vitlök och fänkål (en helt egen komposition som jag skall skriva ut receptet på - om det blir gott. Som vanligt leker jag nakne kocken, barnen har inte kommit än så jag kan göra vad jag vill, eventuella fläckar tvättas enkelt bort på det sättet. De första gästerna räknas hit vid tre, jag har gott om tid på mig och de mesta är förberett, jag kan inte låta bli att avslöja vad det blir:
Först löjromsfrossa, courtesy of Allt om Mat:
- Svampkrustader med pepparrot och löjrom
- Lättfryst laxrulle med gurka och löjrom

Sen det gulliga lammet, tillsammans med jordärtskocksgratäng, citrongrönsaker (gulbetor, brysselkål rödlök och morot) och rödvinssky.

Sedan en skiva gruyére med fikon och lagerbladskompott och sist en semifreddo med choklad, maränger och ananassalsa.

Gott nytt år!!

En fransman, en spanjor, en italienare och Stieg Larsson

För ett par dagar sedan köpte jag en Camembert, en Président för halva priset. Det är då som de brukar vara bäst, en hård skorpa med ett mycket mjukt inre. Den här gjorde mig inte besviken, den formligen exploderar i munnen, en liten bitterhet och en rik fyllig smak, betydligt mera karaktär än Brie. Jag har köpt en liten baguette till den, bara som tilltugg. En spansk manzanilla "La Guita" kompletterar upplevelsen, ganska otippat, men desto trevligare.

Fortsättningen på måltiden blir en tomatsås med italiensk salsiccia - inte den från Scan, utan den från Martinas. Skalet tas av, och korven mosas i en kastrull där redan stekt lök och vitlök har småputtrat i olivolja en stund. En liten skvätt av kockens vin som i dag är en halvflaska Campolieti, sedan en halv burk tomater. Jag förstärker smaken med fänkål och peperoncini och låter koka ihop medan jag gör i ordning ett halvt paket färsk pasta som legat längst in i kylen. Riven parmesan över och det blir ett gudomligt tillbehör till vinet.

Tidigare i veckan fick jag äntligen tag på sista delen i Stieg Larssons trilogi på biblioteket (jag köper inte, jag lånar böcker i första hand). Den är med som sällskap genom hela måltiden och kommer att fortsätta vara det resten av kvällen. Till efterrätt blir det ostkaka, med citruskompott ackompanjerad av julmust (den med julkryddor).

Hotfulla kroppsdelar

Dagens 22 kilometer har jag ägnat åt att fundera på hur kvinnobröst kan ha blivit så en så laddad och farlig symbol att en man upplever sig så hotad och kränkt av att ha haft möjlighet att titta på dem att han polisanmäler kvinnan i fråga - och hon döms? Kanske dags att gräva fram kjolarna till pianobenen, drottning Victoria verkar inte så avlägsen.

Post julmat

Överbliven julskinka och revbensspjäll kan återanvändas till en Choucroute Garni. Särskilt om man som jag har en sprängfylld frys, där det ligger olika korvar och skräpar. Använd gärna lite av Nigellas skinkspad i stället för hönsbuljong. Det blir ännu bättre om det finns kvar en och en halv flaska Gewurztraminer från julafton. Den öppnade går i surkålen, den andra är till M och mig.

Dagens 37 cykelkilometer ägnades åt att göra en lista på de saker jag är bra på - och om de kommer till sin rätt.

Tystnad råder

Allt gick bra, fisksoppan smakade nästan som vanligt även om den lätt bittra smaken av spräckt galla saknades i år, något som uppskattades av några och noterades av andra. Jag var väldigt försiktig när jag tog ur karpen och var det något som sprack, var det mina fingrar. Benen på en tvåkilosfisk är både hårda och vassa.

Även de panerade filéerna blev som de skulle, trots att jag fuskade lite vid paneringen och slängde dem i en påse tillsammans med en massa mjöl som sedan skakades om i stället för att vända dem en gång i mjöl, en gång i ägg och en gång i ströbröd. När det är 20 bitar, blir varje sparat moment till det bättre, särskilt när resten av sällskapet tittar på med hungriga ögon.

Tyvärr har Bror och jag svårt att prata. Vi träffas sällan, har väldigt få saker gemensamt och jag misstänker att han ofta känner sig förfördelad av en för mig okänd anledning. Lite vin och Xanté brukar i och för sig vara en bra smörjolja, så hela kvällen förlöpte gnisselfritt.

På Juldagen väcks jag klockan sju av ringningen som kallar till julotta. Det går inte att somna om, huvudet börjar snurra av tankar som behöver bearbetas. Jag unnar mig lyxen att läsa i sängen en stund, känns som länge sedan. Äter frukost i lugn och ro, två rejäla skinksmörgåsar. Läser facktidningen som jag aldrig hinner med annars, tvingar mig att läsa mening för mening i sammanhängande stycken i stället för att skumma innehållet.

När jag är klar, plockar jag ut cykeln ur arbetsrummet. Mörkret och molntäcket lättar tillfälligt och jag får två underbara timmar, där jag äntligen kan börja släppa ut all frustration och ansamlade spänningar på ett konstruktivt sätt. Jag håller sakta på att tappa balansen och lösningen under alltför lång tid har varit att stänga av insikten om detta. Något som inte bara drabbar mig, utan också dem jag älskar. Helt klart behövs en förändring och jag behöver andas in, ta ett steg tillbaka och fundera ut hur den ska gå till.

37 kilometer senare känner jag mig åtmistone behagligt trött i kroppen och upplever inte samma tryck runt magen, det där trycket som skapas av kontinuerligt matintag under alltför lång tid.

Hemma igen, sätter jag mig i soffan, dämpar all belysning utan att släcka den så att hela lägenheten är insvept i ett behagligt halvmörker. Jag tänder ljusen i vardagsrummet, kurar skymning och låter tystnaden råda.

Den tredje Julaftonen

Redan i fredags firade jag, M och barnen den första. De skulle vidare till Mamma på lördagsmorgonen och sedan tillbringa kommande vecka i fjällen. Efter att jag inledningsvis gick i strejk (jag trött, Dotter tonåring) lyfte det till slut. Vi rullade köttbullar tillsammans, valde kryddor - Dotter ville ha med kanel, jag nejlikor och en anings spiskummin - satt för en gångs skull tillsammans alla vid ett bord och samtalade.

Dotter som har jobbat ruskigt hårt sin första termin på gymnasiet hade ett religions/samhällskunskapsarbete som skulle lämnas in före julafton?! Ett av ämnena var "Varför uppstår rasism?". Varken M eller jag har snågra svårigheter att upprätthålla ett sådant samtal. Vi fyra tillsammans avverkade drygt ett kilo köttbullar, några revbensspjäll glaserade med Hoisinsås och ingefära och ett paket Najadlax. Givetvis glass, kakor och nästan en Aladdinask efteråt. Alla var helnöjda med sina presenter.
Dagen efter, innan Barnen gav sig av, hade vi också ett samtal om varför homosexualitet är så illa sedd, speciellt i abrahamitiska religioner och varför ett lågt förtroende för rättsapparaten urholkar demokratin.

Lördagen var M:s och min dag. Vi gick runt en stund i Stockholm som var förvånansvärt folktomt, med tanke på den otroliga trängseln i förorten. En smått magisk upplevelse var Urban Christmas, Atlasmuren 22, grottan under S:t Eriksbrons fäste. Några små provisoriska stånd med huttrande människor i en Mad-Max-aktig miljö, med graffiti, affischer, bottenlöst mörker här och där upplyst av portabla halogenstrålkastare.

På kvällen firade vi att M har lämnat in avhandlingen. Vi drack tysk sekt (torr som fnöske) åt löjrom direkt ur byttan, skedade upp på spisbröd, några kronärtskockshjärtan slank också med. Sedan tog vi fram finaste rödvinet, gjorde oxfilé med jordärtskocks- och potatisgratäng, rödvinssky och glaserade grönsaker. Resterande Aladdin som efterätt, tillsammans med Etxe Oneko, ett rött dessertvin från Uruguay - en riktig höjdare med en smak av bittra körsbär. Vi bytte julklappar, jag fick ett par handtryckta kuddfodral av en konstnär hon hittat på eBay, hon fick en sodavattenmaskin. Så har vi det.

I eftermiddag rövar vi bort Mamma från sjukhuset, hon kommer hit. Jag har efter alla dessa år blivit betrodd med att göra fisksoppa och steka fisken. Det är en annorlunda uppgift. Jag som lägger min själ i att utgå från recept och fortsätta på egen hand ska nu försöka få detta att smaka som det altid gjort.

Nu ska jag tämja dammsugarmonstret och lyssna på en skiva med El Perro del Mar som jag köpte i går.

Det drar ihop sig

De sista dagarna innan jul har varit kaotiskare. Kanske kaotiskast. Den stora uppgift jag försöker sltuföra tar all tid. Särskilt när medarbetare förvandlas till motarbetare mitt i, och börjar befrämja egna intressen. Det är riktigt skönt mitt i röran att hälsa på Mamma, sätta mig ner på hennes säng och ta saker i den takt hon behöver.

Det skulle ha hänt i dag också, jag skulle bara gå och handla. När jag plockat upp varorna på bandet, fanns det ingen plånbok i fickan. Eftersom jag stoppade dit den i morse, blev jag orolig. Affären är nära hemma så jag kollade där, ringde till jobbet, samtidigt som en händelse på väg till affären började växa i betydelse. Jag blev nämligen påsprungen. En ung flicka gick mot mig och jag mindes nu att jag tyckte att min parka rörde sig på ett konstigt sätt, men tänkte inte på det mer just då.
Till slut stod det klart för mig att jag blivit bestulen. Snabbt ringde jag och spärrade alla kort, inklusive körkortet, ringde Pappa som omedelbart kom och tog ut pengar åt mig och hann precis skriva polisanmälan - som man numera kan göra på internet - när Dotter kom in genom dörren.

"Jag har blivit bestulen!" hojtade jag. "Nej, jag hittade din plånbok i min ficka alldeles nyss...."

Två svarta parka på klädhängaren i morse, numera lika långa - jag lyckades stoppa plånboken i fel innerficka. Bara kontanter över hela julen, första kortet skulle komma i mellandagarna påstod banken. Tjoohoo.

Ni som läser det här, behöver väl inte sprida det vidare? Även om det är en rolig historia, så indikerar det en hel del om sinnestillståndet, lever man i hundraåttio tillräckligt länge hinner det hända mycket innan man inser att man är på väg åt fel håll. Nå, det är jag som tar minst nästa vecka ledigt.

Apropå hundraåttio, fisken är filéad, skinkan är kokt i tranbär och äppeljuice (Nigellas genom Isobel) och väntar på griljering, revbensspjällen är förkokta. Här ska firas tre jular. En med Barnen i morgon, en med M på lördag och en med föräldrar på den "riktiga" julafton. Tjohoo...

...och en God Jul till er alla.

Julbak

Jag rullar vaniljhorn för första gången in mitt liv. Det är sådana man bakar till jul i Tjeckien. Det gäller att kupa händerna på rätt sätt, så att degbitarna bildar små cigarrer med tjock mage och smala spetsar innan de böjs till halvmånar. Mamma, som alltid har bakat dem tidigare är orolig för att saker och ting inte ska bli som tidigare jular. Faktum är att jag är den andre i familjen som bakar dem. Jag gör det av ren nyfikenhet, bara för att jag kan, men Pappa - som aldrig har bakat något i hela sitt liv - han bakar dem av kärlek. Han kommer med dem till sjukhuset och ger till Mamma. De är lite brunbrända, knaggliga, i en plastpåse. Mamma och jag äter och berömmer dem.

Jag tror inte jag visar mina, även om de inte blev så här jämna och fina efter bakningen. De flöt ut och fastnade i varann, inte alls som Mammas.

Boom!

Ibland, så går saker och ting bara åt skogen. När klockan är sju en söndagkväll och barnen skulle varit här sedan två timmar och Barnens mamma ringer och säger att Son alltid har så svårt att byta på söndagarna och det är så jobbigt varje gång och "vi" måste göra något åt det i den bekymrade ton som jag alltid har tolkat som manipulation, så åker locket av. Givetvis frågar man inte ostraffat vad "hon" gör för att underlätta i samma påstridiga ton som hon uppfattar som min vanliga motvallshet.

Rätt eller fel, jag hör Son gråta i bakgrunden, men när jag erbjuder mig att hämta honom, får jag nobben. Strax därefter dyker han upp, kramar mig hårt, hårt och bagatelliserar hela situationen. Det är det svåraste - ingen av oss, varken hans Mamma eller jag får hela sanningen, den kommer alltid att vara anpassad till vad han tror vi vill höra.

Muntrationer

Klockan fem äter Mamma middag. Pappa och jag sitter med. Han fäller en kommentar som får henne att brista ut i gapskratt. Det känns bra, ingen bryr sig om att lite av maten faller ur hennes halvt förlamade mun. Lite frånvarande tar Pappa en servett och torkar hennes knä, en omedvetet öm gest. Vi skrattar mycket, jag är inte säker på vem som försöker hålla modet uppe hos vem, men det fungerar för oss alla.

Jag får tag på en påse frysta räkor för tio kronor, skalar dem och kokar av räkskalen, låter fonden koka ihop till hälften. Sedan fräser jag vitlök, ingefära och en grön chili (reglera styrkan genom att ta bort det vita) i lite neutral olja, häller på sesamolja och en tesked röd currypasta.

Skivar ner en purjolök och grovt hackade vitkålsblad som får fräsa en stund. Under tiden skär jag en kålrabbi i tunna skivor och slänger i den för att värmas upp. Den ska vara knaprig. Till sist häller jag i fonden, zestar ner en halv lime, klämmer i saften, slänger i räkorna och tar av kastrullen från plattan. Äter curryn med rispasta, det räcker till i morgon också.

Dagens loppfröexperiment: En halv deciliter mild ekologisk yoghurt kryddas med salt efter smak, lite peppar och finhackad persilja. Häll i två teskedar loppfrön och låt stå över natten. Fröna suger upp vätskan och stabiliserar konsistensen, så att massan kan bres på morgonmackan i stället för smör eller färskost.

Förebud

När jag kom in genom ytterdörren låg ett litet kort märkt "Personligt" i en stil som såg handtextad ut. Eftersom jag numera inte ser som en katt i mörkret, missade jag den påtryckta adressen. Jag slet upp tejpen på kortet i förhoppningen att jag var bjuden på en kul fest - och hittar ett direktutskick från Ånedinlinjen som vill att jag firar min kommande 50-årsdag på deras gamla båt som redan i min ungdom forslade packade tonåringar till Mariehamn och tillbaka! Det absolut sista ställe jag skulle kunna tänka mig - förutom att jag inte tänker 50 år alls, ännu mindre på att fira det.

Jag har faktiskt inte haft 40-årsfest ännu. Då strax efter skilsmässan kändes det inte aktuellt och en mycket klok person rådde mig att spara festen till ett bättre tillfälle. Det tillfället har inte kommit än. Och visst måste man ha ett 40-årskalas innan man börjar tänka på 50-årsfest?

Närheten till jul börjar bli påtaglig, inte minst förebådad av julskinkan som staplas högre och högre i kyldiskarna. Skinkan väntar jag gärna med, men en annan sak som jag är ensam om att gilla i bekanskapskretsen är julkorv. Färsk. Alltså passar jag på när jag är ensam. Pickar skinnet med tandpetare så att den inte spricker i koket, är noga med att vattnet bara sjuder, ett lagerblad och fyra kryddpepparkorn.

Under tiden gör jag rotmos, det perfekta tillbehöret. Naturligtvis med lite knorr. För två portioner tar jag en liten kålrot, en palsternacka, en tum rotselleri och två mellanstora potatisar. Lägger i roten först och resten efter 20 minuter.

Moset späds med korvspadet till önskad konsistens. I min ständiga strävan att hitta användningsområden för loppfrön häller jag också ner en matsked. Klockrent! Moset blir saftigare, rymmer mer vätska utan att tappa konsistensen och det lilla tuggmotståndet från fröna är perfekt. Äntligen ett sätt att faktiskt njuta av dem.

Jag avnjuter alltihop tillsammans med fransk senap.

Mamma mår efter omständigheterna väl efter en vecka. Yngst på Geriatriken med sina 76, jobbar hon hårt med rörelseövningar och pratar bättre och bättre.

Hurra.

Små steg

Självporträtt

Fredagsmaten började till lunch vi åkte med jobbet till en kolgrill i Tensta, den som ligger vid Shellmacken mitt emot Eggeby gård. När vi kom in, 17 personer, hade de dukat ett bord med vita servetter och serverade nybakt nanbröd, skålar med hummus, baba-ghannoush, harissa och underbara svarta oliver före maten. Eftersom maten tog en bra stund, och brödet var varmt och gott, åt vi en hel del.

Grillspettet och de friterade grönsakerna var även de perfekta, tillsammans med riset, kryddat med kardemumma och serverat med ett smörpaket. Den lunchen räckte ungefär till klockan åtta på kvällen - minst.

Eftersom barnen just nu, åtminstone Dotter gillar fläskfilé köpte jag en liten till dem, gned in den i Caj p:s grillkrydda med vitlök - helt oslagbar till det mesta och helstekte den. Son är dödligt förtjust i råstekt potatis - tunna skivor - som först får ordentlig färg i stekpannan och flyttas sedan till en ugnsform och får mogna, tillsammans med vitlök salt och peppar. Jag lägger fläskfilén på den en stund och läser taffel.se, tills Dotter som för övrigt är extremt tonårig i kväll, morrar något om maten och klar.
Själv ha jag kokat en fläsklägg i smyg och äter den med riven peppparrot och grovt bröd. Givetvis inklusive svål.

Mamma börjar tuffa till sig. När jag kommer sitter hon redan i rullstol och gör stort nummer av att rulla iväg till dagrummet utan hjälp. Med en hand! Hon talar tydligare och är mer otålig. Gott tecken.
Själv finner jag ro bland stekpannor och somnar i soffan. Dotter sover med huvudet på min axel och handen på min mage. Kärlek!

Vilse

Innan jag vet ordet av har jag gått från 12 våningen, avdelning 73 Stroke ner till kulvertarna. Det är lätt att gå vilse på Danderyds Sjukhus och jag är lätt förvånad över hur fritt man kan ströva där utan att någon bryr sig.

Kanske är det ännu lättare med den vilsna känslan av en mer eller mindre lamslagen kropp kvar i armarna, insikten om det potentiellt ovärdiga i att för första gången hjälpa någon man i princip aldrig sett naken i hela sitt liv inne på toaletten, se henne bli fullständigt uttröttad av att formulera ord med endast en halv mun till förfogande.

Trots allt är det min mamma där innanför, tack och lov. Stundvis lyckas vi till och med skratta åt situationen.

Livet

Jaha, shit då. Tänkte bre ut mig om lämmelmentaliteten hos människor på stan på en löningshelg, så ringer Pappa och berättar att Mamma fått ett slaganfall. Just nu är jag i chock och lätt bedövad. Mina föräldrar kan ju inte dö, de har knappt varit sjuka en dag i sitt liv! Det var min Mamma som vid dryga 62 fotvandrade i Nepal. Båda två är fullt upptagna att rusta upp sin sommarstuga som vi barn är hyfsat ointresserade av, vid 76 är de fullständigt glasklara. Det är för tidigt!

Sakta börjar insikten smyga sig på och jag blir rädd på riktigt. Får för mig att risken är som störst nu, över den första natten och korsar alla mentala fingrar jag har.

Kryddigt

Indisk mat är en av de intressantare att laga. Det är så många kryddor inblandade och de enskilda smakerna och dofterna bildar nästan alltid en överraskande kombination. Barnen kommer i kväll, så jag kan inte göra några excesser med starka kryddor, men det här receptet från Mamta's kitchen blev bra. Jag tog yoghurt (grekisk tjock) i stället för tomater och stekte kycklingen i en stekpanna bredvid, för att bli av med kycklingfettet. Sedan får allt koka ihop i 20 minuter, lagom med tid om man vill ha middag i rimlig tid och börjar sent.

För övrigt så kan Fernando di Luca mer än olivolja, missa inte Zetas rapsolja med den blå etiketten. Den har en nötig smak och doftar gräs och äng. Man får ta vara på alla tillfällen att minnas sommaren så här mitt i gråperioden.

Häll gärna lite på nykokt ris direkt i kastrullen, rör om och andas in...

Ett litet steg

Ett beslut som äntligen gick igenom gör att arbetssituationen känns bättre än på länge. De senaste veckornas karusell snurrar nu lite långsammare, åtminstone ett par dagar.

Åker tidigt till föräldrautbildningen på BUP. Det är tredje gången och det blir mer och mer av ett erfarenhetsutbyte mellan föräldrarna än att kursledarna tillför något. Vi pratar erfarenhet av medicin, skola och skrattar åt våra tillkortakommanden i den ständiga dragkampen mellan våra starka och egensinnig barn.

Efteråt sätter jag Eva Dahlgren i lurarna och tar en lång promenad. JLS har lyft igen, ingen haka i gruset längre. Det pirrar och kryper i hela kroppen när livet kommer tillbaka.

Kolla!

Dom är mina nu. Äntligen! Besticken jag har spanat på så länge. Gense Focus De Luxe. Och tjugo procent billigare också. Helt sagolika att äta med.
I dag blev det bogfläskgryta med polkabetor, gulbetor, palsternacka och persiljerot. Bara peppar, salt och lite chilipeppar. Såsen blir jättefyllig och mörk när den färgas med soja och reds med Maizenas bruna redning. Såsfusk är alltid tillåtet.

Allhelgona

Det finns vissa saker som lönar sig att köpa utanför ramen för den sparsamhet som jag annars tillämpar. Cykellyktan till exempel, en vackert metalliskt blå sak med en stiliserad känguru på och åtta lysdioder. I det totala mörkret, på väg hem genom skogen bygger den en synlig minivärld på ungefär tjugo meter framåt, tillräckligt för att jag ska kunna hålla farten.

Visserligen tror jag mig ha cyklat den vägen tillräckligt ofta för att minnas alla stenar och knaggligheter, jag håller till höger i uppförsbacken för att undvika stenen i mitten - väntar till halva nerförsbacken innan byte till vänster för att undvika det lösa gruset på högersidan - medn det är aldrig fel att ha åtminstone en liten försäkring. Utanför ljuskäglan finns absolut inget.

Det är en underbar, klar kväll. Förutom ljuskonen ser jag glimtar av stjärnor mellan träden och de flygplanens snabbrörliga röda och vita ljuskonstellationer.

Hinner hem precis innan systemet skall stänga, vill åtminstone ha en god öl i kväll. Det blir Jämtlands Postiljon, en mörk, fyllig och fruktig öl, med en viss alkoholsötma, precis som jag oftast vill ha dem. Just när jag ska gå därifrån, förstår jag av ett samtal att det är helg i morgon. Det blir lite fler flaskor som får följa med. En ny Nils Oskar och två franska, som tidigare har visat sig goda i köket när maten lagas.

Hemma gör jag och barnen den numera traditionella Allhelgonamenyn, "svart pasta med orangea saker". Den här gången blir det svart linguini, med hastigt uppfräst lax och jätteräkor. Vi skivar orangea tomater till, går från reglerna och inkluderar vit mozzarella som Son är fullständigt vild i.

Dotter som i våras blev sjuk i samband med skaldjur vill ha tonfisk, så jag lurar på henne en tonnatosås, som visserligen inte är orange, men ruskigt god (jag ersätter majonnäsen med grekisk yoghurt. Till det får de orange Passionsfruktläsk från Coop, som vi enas om smakar hostmedicin.

Efteråt sätter vi oss alla isoffan, tittar på the Amityville Horror och äter chokladglass med kakaobönor.

JLS plöjer

Jag vaknar mitt i natten, pulsen bultar och tankarna rusar. Jag ställer in sinnet på en vacker, höstlig väg helt täckt med nedfallna löv. Marken lyser guldgul runt mig, längre bort mörknar den mot orange. Jag brer ut armarna, slappnar av i kroppen och gör avstamp, beredd att sväva upp över trädtopparna, som så ofta förr.

Faller tungt i marken med hakan före. Flera gånger försöker jag med lika dåligt resultat. Illa, jag har alltsomoftast kunnat flyga mig ur stress.

Labans grova

Kunde inte hålla mig i dag heller. Labans limpor flinade åt mig i färska bröddisken och eftersom jag just hade köpt Bregott med havssalt till extrapris, fick en följa med mig hem. Inte till gårdagens extrapris dock.

Nybakt bröd med frasiga kanter, smör med grova saltkorn, även de med ett härligt knaster i munnen, den friska sältan kompletterar frukten i brödet - en snabb väg till en stunds total njutning.

I morgon äter jag det sista av pumpasoppan från i lördags.