Flykten

Soundtrack: Les negresses vertes. Den röda fallskärmen vecklar ut sig mitt i solen. Vinden spänner ut den, inte mer än att mannen fortfarande står kvar på toppen av kullen. Jag glömmer andfåddheten, trampar på i snöigt spår, snön som ett moln runt framdäcket lägger sig på byxorna och får dem att stelna.

Mannen tar ett steg ut i branten, långsamt som ett månhopp, landar, stöter ifrån igen och sliter sig lös från marken. Glider en bit, står nästan still i luften, svänger, lyfts upp några meter, svänger igen får fart, långsamt, snabbare, långsamt - i säkert en minut glider han längs den trettio mer höga backen. Med hjälmen på huvudet och den enorma droppfromade säcken på ryggen ser han ut som en flygmyra.

Sexton kilometer senare är jag hemma igen, packar ihop barnen som ska iväg tidigt i dag. Det är sittande konfirmationslunch hemma hos kusinerna i blåa förorten. Dotter är alledeles vit i ansiktet av puder, Son luktar brandrök. Jag skakar hand med mammans nya (heter det nya? De har varit ihop i tre år snart) han är noga med det.

Ensam.