Små händelser

Jag går förbi henne igen på centrum, hon tittar till och tittar bort. Hon ser ut som en tant, lite kutig om ryggen, gammal blick i ögonen, stående tillsammans med en gråhårig man. Jag undrar om hon minns, förmodligen inte.

Det var på Komfalägret. Jag gick i åttan och vi åkte till Norge, en massa 15-åringar inställda på att busa. En av de första gångerna jag var utan föräldrar, en av de första gångerna med tjejer som var i samma ålder, utan annan vuxen övervakning än prästen samt en "ungdomsledare". Hon var där. Då dryga huvudet längre än jag, i mina ögon fullt utvecklad, med något som väckte min uppmärksamhet, tror det var något med blicken.

Jag började hålla mig i närheten, våra blickar möttes då och då, jag var inte riktigt i stånd att hantera den här typen av situation. Mina erfarenheter inskränkte sig till att tråna efter tjejer i skolkorridorerna, att själv ta kontakt med någon som jag kände mig attraherad kom inte på fråga. Det var heller inte så att en liten smal räka som jag, som knappt hade kommit i målbrottet, inte var särskilt slängd i käften och oftast betraktades som plugghäst väckte särskilt mycket uppmärksamhet. Oftast var jag glad för det, den eventuella uppmärksamheten var inte alltid av det önskvärda slaget.

Det tog inte lång tid innan folk började märka vad som var på gång. Inga tonåringar är utrustade med särskilt mycket takt och finess, jag blev noggrant utfrågad och i det ögonblick som jag gav vika, smickrad av uppmärksamheten, blev min "kärlek" allmänt samtalsämne. Det hade jag väl kunnat stå ut med om inte jag hade råkat stå på fel ställe och höra hur hennes kompisar frågade, "men vad tycker du? Han gillar ju dig!"

"Nääää!" Svarade hon "Han är ju sååå fuuul!"

Jag stängde av, hörde inte mer. Resten av lägret var en pina, jag vågade knappt prata med någon. Det är efteråt rätt skrämmande att se hur den lilla händelsen styrde min självuppfattning i många år efter.

Tänker på Son som i mångt och mycket är samma hoppjerka som jag och i vissa fall lika försvarslös mot att människor i grund och botten inte alltid är snälla och undrar hur jag ska göra för att ge honom verktyg för att bearbeta sådana händelser så att de inte fastnar.