Gott slut...

Hemgjord kycklingleverpaté (fyllig), Lollorosso uppfräst i olivolja och vitlök (fräscht bitter), ett kavringchips (häftigt), rödvin/chilireduktion (saltsyrligt) och balsamicoreduktion (sötsyrligt) utgjorde en bra början. Fortsättningen blev ankbröst med råraka och kaffe/rödvinssås. Egenplockad karljohan uppfräst i ankfettet till. Saffranspannacotta med björnbärscoulis fick avsluta. Mina föräldrar blev väldigt förtjusta i päronkonjaken och allt blev väldigt trevligt. Vilken fantastisk kontrast till julafton.

Dotter och jag stötte samman, när jag bad henne att hjälpa mig och Son med städning. Hon som i normala fall är världens mest initiativrika, bad mig att peka ut alla dörrkarmar i lägenheten - de som jag bad henne att tvätta rent. Jag har otroligt svårt att hantera det där passiva motståndet jag-gör-det-här-så-dåligt-jag-kan-så-kommer-du-inte-att-orka-be-mig-igen. Vi morrade och gläfste åt varann medan Son hukade sig och självmant började städa undan - något som heller aldrig händer annars. Ett smärre mirakel hände sedan, hon tinade ganska snabbt upp, torkade rent karmar, köksluckor och garderober och vi hade riktigt trevligt alla tre.

Barnen tillbringar nyårsfton med sin Mamma, fest på Lidingö med nye pojkvän (sedan länge). Han var där när jag lämnade över, vi skakar alltid hand vid de fåtal tillfällen jag tillåts att snubbla på honom. Jag unnar dem allt gott, skilsmässan var länge sen och det var det bästa som kunde ha hänt för oss båda, men i min själs mörkare och skadeglada hörn kan jag inte låta bli att undra hur han har det - särskilt när jag ser honom iförd verktygslåda fixa i hennes lägenhet, en av de saker som absolut aldrig fungerade oss mellan.

Nu dags att förbereda nyårsmiddag. Jag har blivit tilldelad medlemskap i "förrättsgruppen" och lyckats att dupera dem till att de bjuder på öl, och jag fixar förrätten utan att någon känner sig förbigången. Alltså har jag (i min egen takt och som jag vill ha det) värmt rapsolja till 70 grader och hällt den på en massa örter, nu silas den och blir en vackert grön aromatisk vätska. Jag har gjort en äggstanning med dill (royal), kavringchips och skall hacka bl a fänkål till en marinerad grönsaksblandning (crudité). Det blir löjrom med dillroyal, kavringchips och fänkålscrudité.

Gott nytt år på er alla som förirrar er hit ibland, gott nytt år på mig, nästa år kommer allt att bli bättre.

VRRRRRRRR....klonk

Så låter det när Son startar upp sin nybyggda radiostyrda meccanobil och kör den tre meter rakt in i ett halvfyllt vattenglas som han har lämnat på golvet dagen före. Det är så typiskt Son att jag brister ut i gapskratt. Finns det något som kan gå på tok, så gör det det även om han menar väl. Å andra sidan gör han bildspel i PowerPoint, ackompanjerade av Kraftwerk som får båda coola Dotter och mig att tappa hakan...

Joy to the world...

I de vuxnas tystnad återger barnen samtliga episoder av Simpsons. Sedan även andre son i familjen fick en diagnos, känns det som om hans pappa struntar i honom ännu mer, något som sannolikt är otroligt förvirrande i en verklighet där alla andra är fullständigt obegripliga redan. Att jag sedan försöker prata med honom om att konstant högljutt rapande inte är så kul kommer förmodligen inte att förbättra den gamla syskonrivaliteten papporna mellan.

Det lilla som sägs tolkas utifrån ett helt livs gnissel i samvaron. Jag slits mellan att vilja backa in i ett hörn och att vilja skrika om skärpning.

Stunden passerar, middagen är förbi och vi gömmer oss i tryggheten från gåvorna under granen.

Julköttbullar

Två kokta potatisar från gårdagens silltallrik
Ett ägg,
Ett halvt kilo köttfärs
En riven lök
En skvätt av Nils Oskars kalasjulöl (drygt en halv dl)
En stjärnanis
Ere kryddpepparkorn
En nypa malda kryddnejlikor
En nypa kardemumma
Chili (kockens milda går bra)
Spiskummin (kryddblandningen ovan blir något söt, spiskumminet ska balansera doften)
En vitlöksklyfta
Salt, minst en halv tsk
Nypa=ett generöst kryddmått

Kryddorna krossas och mals i en mortel, potatisen mosas tillsammans med ägget till en gegga. Blanda i kryddorna, den rivna löken, häll i en skvätt öl ur glaset (kocken ska naturligtvis ha öl) vänd ner köttfärsen.

Rulla till rätt små köttbullar, låt dem få färg i en het stekpanna (i omgångar) och lägg i en form i ugnen (150 grader). Efter 20 minuter har du en omgång av de ljuvligaste julköttbullar.

Doften av kryddblandningen fick till och med coola Dotter att få liv i sin röst. Son åt 16 stycken. Vi kunde inte enas om lingon eller äppelmos, så jag rörde ut lite lingon med muscovadosocker, blandade i en rejäl klick med äppelmos och kryddade med nejlika, spiskummin och lite cayennepeppar för stingets skull.

Utanför i parken har julkocktailpartyt flyttat in, inte ens centrumvakterna har förmodligen hjärta att jaga bort deltagarna. När jag går och lägger mig, dan före dopparedan, är det lika mycket fest på lokala haket som alla andra lördagar. Själv åker jag till föräldrar och äter karp med potatissallad, något som jag har gjort i över 45 år.

Juuul, juuul, strålande...

Alla julklappar handlade utom en. I ugnen bakas en kycklingleverpastej, örtsillen ligger och gosar i basilika, dill och vitlök. Laxen är nästan färdiggravad, likaså är strömmingen som skall in i pepparrotssås alldeles strax. Skinkan är i kylen och skall griljeras i morgon.

Nuärrejulstämningförrihelvete

Jag älskar tester!

Så mycket att jag till och med tar ett "Personality disorder test" Jag får förmodligen skylla mig själv

Personality Disorder Test Results Paranoid || 10% Schizoid |||||||||||||||||| 74% Schizotypal |||||||||||||||||| 74% Antisocial |||||||||||||| 54% Borderline |||||||||| 38% Histrionic |||||||||| 38% Narcissistic |||||||||| 34% Avoidant |||||| 26% Dependent || 10% Obsessive-Compulsive || 10%

Take Free Personality Disorder Test
personality tests by similarminds.com

Trångt i portgången

Himla fint är det när Comhem för att fira övertagandet av UPC dubblar min hastighet i kabeln. Värre är att det tycks saknas kapacitet för detta. I flera veckor har jag haft en kontakt som bäst kan beskrivas som "hackig". Så retfullt att se stapeln nere i högra hörnet snabbt fyllas på fram till den sista rektangeln. Sedan blir det stilla.

Länge.

När jag tappar tålamodet (efter flera dagar) och ringer 118118 för att få numret (sista rektangeln även här typ) så möts jag av "Just nu är det så många som ringer att vi inte kan ta emot ditt samtal, var görsök senare" Ha! Det är alltså förbi de normala 45 minuternas väntetid.

Följetongen med stjärnanis fortsätter. I går fixade jag söndagmiddag: Billig köttfärs blandas med smulad julknäcke (M köpte den och blev djupt besviken över att den var ljus, så den hamnar i ströbrödfacket) lite vatten från blötlagda plommon och ägg, salt, stjärnanis och svartpeppar. Jag formar järpar fylllda med plommon och ädelost, steker champinjoner, gör sås på lite rödvin, resten av plommonvattnet och Campbells champinjonsoppa. Kokt potatis och resten av de rårörda lingonen från förra veckan serveras till, alla blir jättenöjda. Tänk att kokt potatis betraktas som lyxmat här - vi äter mer ris.

Jag har också fräschat upp Flygande Jacob, för att kunna stå ut med den själv (barnen älskar den). Den här gången sjöd jag kokosmjölk med torkat citrongräs, chilipeppar och kryddade med sweet chilisås, fisksås (nam pla) och massor med koriander.

Julfisk

När jag äntligen kom till lutfisken på julbordet var den slut. Med tanke på att jag inte kände hunger förrän femton timmar efter att jag pressade i mig den sista mintkyssen var det nog lika bra. Nu är det så att jag tillhör den numera utdöende art som verkligen gillar lutfisk. I dag blev det klassikern: Grön ärtpuré smaksatt med torr sherry och kycklingbuljong, vitsås med massor av kryddpeppar (lite lite svartpeppar) och kokt potatis.

Nuerejuligen.

Såg en fantastisk uppvisning i ärlighet häromdagen. Jag var på Affären i backen, den med alla spännande konserver billiga grönsaker och stora påsar ris, det enda stället jag vet där de säljer Fantasyläsk med vattenmelonsmak. Jag stod i kassan med sex burkar när jag märkte att paret framför mig studerade sitt kvitto mycket noga. Mannen ställde sig sedan och väntade på kassörskans uppmärksamhet, vilket tog en stund. Den klassiska scenen. Något extrapris som inte kom med, irriterat tonläge, kassörskan på defensiven... "Du" säger han och pekar på en tio kilos potatisäck - du glömde att ta betalt för den här - kassörskans haka ramlar ner, det tar en stund innan hon fattar och spricker upp i ett leende...

Varierad kosthållning

Lördagens meny:
Lammfärsbiffar med grovhackade oliver och vitlök. Färsen blandas med brödsmulor och vitt vin, salt efter smak och får vila lite innan den fromas till tjocka biffar, steks runt om tills den får yta och eftersteks under lock.
Till det grillad aubergine marinerad i olja och citron och rostad sötpotatis/potatis som blandats med smulad chèvre. Över alltihop mängder med hackad färsk koriander.
Hittade ett jättegott vin för 59:- Montepulciano d'Abruzzo 2005. En otroligt ful flaska med röd skruvkork och blå etikett, men innehållet är mums.

Dagens meny:
fyra mintkyssar, åtta majschips med chilismak och en skål med yoghurt, körsbärssylt och loppfrön

Fäll Mammuten!!

Skrek fjortonårig Dotter till Son medan båda slet i mina ben för att få omkull mig. Vi fnittrade hejdlöst ända tills Son bytte taktik och kastade sig upp på min rygg, jag böjde mig framåt för att skaka av honom. Det gick nästan att höra knäppet och jag kunde definitivt känna det. Aj, aj, aj.

I mörkret

På avstånd formar ljusen i träden frusna fyrverkeriexplosioner. Hemma sitter Son med skolarbete som han inte hinner med på dagarna. Jag åker och hämtar Dotter på dans, inte särskilt stolt över mig själv. Det är ingen höjdare att behöva sätta sig med skolarbete alla dagar efter jobbet, väl vetande att detta kunde gjorts på lektionerna, ibland låter jag honom veta det på ett inte särskilt snyggt sätt.

Kanske är det efterdyningarna av morgonen, jag vaknar av att klockan ringer, utan att veta vilken dag det är eller om barnen är hos mig eller Mamma. En lång stund tror jag det är söndag och att jag är ensam, vilket inte går ihop, M skulle varit här då. Desorienterande. Lyckligtvis somnar jag inte om

Son och jag reder ut det någorlunda när jag kommit hem igen, men det lämnar ändå en obehaglig eftersmak, särskilt som han verkligen anstränger sig och skulle mer behövt uppmuntran än morr.

Jämfört med i helgen, blev det mat på andra sidan skalan, en snabbis på fem minuter. En falukorv steks upp, på med en burk krossade tomater, en stor skvätt sweet chilisås (en stjärnanis förstås) och lite salt. Serverat med fullkornspasta, inte för att upprätthålla någon sorts nyttighetsfaktor utan för att den påsen låg närmast till. Lättätet.

Grått

När jag kommer ner till cykelrummet är det något som fattas. Min cykel! Trots bastant lås är det någon som har burit iväg med den. Det är bara att ringa polisen på måndag, men jag har inget större hopp... Kanske ska jag kolla på blocket eller nått. Jag blir inte ens arg, bara ledsen. Så onödigt.

I går såg jag "De andras liv". Fantastisk. Jag har inte sen en bättre förmedling av den totala gråheten - någonsin. Född i Prag har jag inga som helst problem med att acceptera riktigheten, kanske med undantag av att jag inte tror att den mänsklighet som visades i filmen existerade. Alls. M och jag sitter kvar alldeles tårögda av slutscenen medan pensionärsklubben som invaderade bion högljutt diskuterar vad som egentligen hände.

På vägen hem åkte vi förbi Coop i Bromma och köpte älgfärs. Jag gjorde älgfärsbiffar, bara kryddade med salt och stjärnanis. De fick eftersteka i en gräddsås med en anings granatäppelsaft (ger sötsyrlighet och strävhet). Till det gjorde jag en röra på blomkålspuré, stekt karljohansvamp och förvälld krispig Pak Choy. Rårörda lingon med anchochili och palsternackmos med lite västerbotten till. En av mina bättre kompositioner.
Efterrätt - Pannacotta, med hallonsås - också pannacottan kryddad med stjärnanis. Jag köpte en påse på Coop och känner för att experimentera lite.

Tror också att jag har hittat hemligheten bakom en riktigt bra Bloody Mary - ordentligt med Worcestersås. Och så min hemkryddade pepparvodka förstås, den blev riktigt bra.

Suck

Alltså, man spenderar större delen av veckans kvällar med att hjälpa Son med sitt skolprojekt och sen ringer hans mamma och ifrågasätter mitt omdöme?? Och antyder att jag skulle låtit honom ta andras ord när han skrev i stället för sina egna?
Gaahh.

Lång Tajm

Jag har ingen skrivklåda längre. (Det normalt ganska lilla) steget att skriva ihop dagens händelser har under den här tiden varit alltför stort. Tyvärr har det ofta ersatts av jobb. Jet lag och minst en arbetsdag mer per vecka än de normala fem har tagit ut sin rätt. Sedan slog förkylningen till förra veckan, förmodligen som någon form av räddningsmekanism. Fast jag fattade det inte först, det tog tre dagar innan jag insåg att den extrema tröttheten inte bara var överarbete. Denna vecka har jag alltså varit hemma och kurerat mig, förlängt min sovtid från fem timmar och klarvaken till åtminstone sju per natt, druckit apelsinjuice, te, ätit alvedon och se - det är inte några problem att skriva. Ett bra tecken. Se upp när det blir för svårt att skriva då är det förmodligen fara å färde från annat håll.

Det finns en annan aspekt på skrivandet också: Jag (som många andra här) började skriva när det gjorde för ont att vara tyst och det var för svårt att prata. Svåra förändringar ger en speciell inspiration, det är lättare att vara öppen, särskilt på den tiden när ens irlbekanta inte var i närheten av en dagbok eller blogg. Förra året sökte en av mina bekanta på en särskild julsång och döm om min förvåning när min blogg dök upp.

Integritet är också en viktig del, det är en sak vad jag väljer att lämna ut om mig själv - och jag har lyckats ganska väl med att hålla föresatsen att det jag tänker och skriver kan jag självklart stå för i alla lägen - men livet just nu omfattar även andra (det är bra, det är mycket bra) vars liv är deras och inte mitt att skriva om.

Nåja, vad jag skulle kommma till var att det just nu inte har varit någon större förändring på länge i mitt liv. Tidigare har det inte gått två år mellan kasten; konkurs, skilsmässa, kärlek, livskris... sånt håller adrenalinnivån uppe och skapar lite av ett beroende, eller snarare en extrem beredskap på att inget varar för evigt. Vad händer när man går omkring med den beredskapen i ett liv utan förändringar? För mig känns det ibland som att jag går från "allt är möjligt" läget till att vara "stel". Jag är inte lika öppen för nya infall och idéer, jag väljer bort vissa utmaningar av bekvämlighetsskäl och jag kan ibland oroa mig för att jag går tillbaka till att vara den hämmade person som inte ens ville känna efter hur han mådde och som inte mindes ett dugg av sin barndom (nåja kanske inte så långt tillbaka, men ändå).

(Nej, det ska inte vara någon slutsats här.) (Ja, jag gillar parenteser.)

Annars är det skönt att ha min hobby. Jag har totalt misslyckats med att känna igen något vin alls på en vinprovning trots att jag fick bra beskrivningar och folk skrek om paprikadoft och blåbärssylt till höger och vänster. Inte jag. Däremot lyckades jag komponera ihop en alldeles överjordisk rödvins-choklad-chilisås som serverades till ett hjortben tillsammans med en stomp på mandelpotatis pumpa och getost. Inte ett halvfabrikat så långt ögat nådde, jag kokade t o m egen buljong på märgben.

Resten av chilin (Ancho) gick till en pumpasoppa med röda linser, härligt het med smak av koriander och spiskummin.

Ett annat experimentområde är loppfrön. De är huvudsakligen till att få magen att känna sig mätt utan att få näring. Jag tänker inte gå upp i vikt alltför mycket under vinterhalvåret, men det är svårt att hantera hungerskänslor när hela kroppen skriker på belöning efter en lång arbetsdag. I vatten blir de snabbt otroligt slemmiga och bildar något som närmast kan liknas vid tapetklister. Det blir så där med köttbuljong. Utrörda i tomatjuice är en annan halvbra variant. Det bästa hittills är strödda på mild yoghurt med lite björnbärssylt. Under alla omständigheter blir man mätt - länge - och det känns bättre än pulver.

Vidare har jag försökt att förbättra min äggkokarkonst, ända sen jag såg den här bilden hos Matälskaren .

Strategin är att man lägger i äggen när vattnet kokar, stänger av plattan och väntar i ett antal minuter (i stället för att hålla vattnet kokande hela tiden). Precis som annan forskning är den här förknippad med vissa risker. Första ägget rann ut i handen på mig när jag knäckte skalet. Nästa ägg kändes perfekt, fast vita, tyvärr tappade jag taget om ägget under skalningen och klämde reflexmässigt åt med båda handflatorna varpå gulan sprutade i en koncentrerad stråle ur mina händer rakt på tröjan, jag fick aldrig tillfälle att provsmaka.

Nog nu, fortsättning följer.

Slut på det roliga

Fasen i morgon åker jag hem, det är trist, jag har inte gått på Golden Gate än och jag kunde ha promenerat på Embarcadero en gång till, i solskenet, bland joggarna och alla turisterna. Hemlängtan? Nää, inte ett dugg.

I kväll åt vi på "Camelian Room" 52 våningar över havet. Det ser inte så högt ut underifrån, ögonen lurar en, men när man åker upp i hissen och öronen bågnar, när jag ser _hela_ San Francisco, flimrande ljus, blinkande reklam i alla färger, tittar ner och ser små leksaksbilar fara runt därnere - då förstår jag hur högt det är.

Slutligen fick jag prov på den "riktigt" amerikanska maten, tallriken täcktes av en jättelik köttbit, med en liten klick potatismos bredvid och en ännu mindre klick kokta grönsaker, Mums för en köttälskare som jag. Saknar cyklandet dock. Nu packa, sedan sömn. (det är kväll här)

Turndown

Går man California street upp mot Nob Hill, hör man ljudet av avlägsna tryckluftsborrar. Det är inte förrrän jag korsar gatan och ljudet kommer upp under mina fötter som jag inser att spårvagnarna är kabeldrivna och att det jag hör är kabeln som skramlar under gatan. I varje spårvagn finns en bromsare, en person som kontrollerar farten med en jättelik spak han drar i. Ansvarsfullt arbete i nedförsbackarna. Stan trafikeras också av trådbussar och jag påminns om barndomen när jag ser härvan av trådar hängande ovanför gatorna. Prag på 60-talet hade fullt av trådbussar med långa stänger upp till trådarna. Ibland, särskilt i korsningarna brukade stängerna spåra ur, tappa greppet om trådarna varpå busschauffören var tvungen att kliva ut och försöka sätta dem rätt med hälp av ett rep som hängde i stängerna, ofta under hånfulla tillmälen från bilisterna som hindrades från att komma fram.

Orkar inte gå ut idag, lägger mig på sängen och upptäcker att de har en TV-kanal som heter "Turndown" och som bara visar naturbilder, långsamt fallande vattenmassor, vajande grässtrån och skugglika figurer till ackompanjemang av musik som best kan beskrivas som "new-age"- wow.

Allt är förhandlingsbart

Klockan är 04.22 när jag kommer in i rummet efter en lång dag av workshops - (grupparbeten?) där vi övade förhandling med varann större delen av dagen. Jag har träffat en fransman med hästsvans som pratade engelska på ett sätt jag inte trodde fransmän var kapabla till. Jag har umgåtts med massor av folk som säger "Hey silke, how you doing, nice to meet you" och ser ut som om de menar det. Standardiserad hjärtlighet är inte så dum vid tillfällen där man är många och ingen känner varann - nåja - min värld är en rätt liten värld. Det finns få huvudaktörer (två eller tre) som sitter på större delen av av de anställda i bransen. Det är oundvikligt att det blir ett gäng från ett och samma företag, men till skillnad från i Sverige, är de professionellt utåtriktade och bildar inte klungor, åtminstone inte förrän till middagen där jag sitter och lyssnar på en diskussion om helt interna angelägenheter, låt vara intressanta ur ett tjuvlyssnarperspektiv som bekräftar att det är en otroligt liten värld för somliga. Man pratar Bangalore, Shanghai och Kina som om det vore nästgårds.

Den lokala tiden är halv åtta på kvällen, San Francisco har tinat upp och det är en underbart ljummen kväll, med klar himmel. Jag tror jag tar en promenad upp till Nob Hill, förbi Chinatown, sen en öl och sen i säng...

Blommor i mitt hår

Det känns jättekonstigt, ögonen klibbar som om det vore mitt i natten, och det är det ju inte. Klockan är tio i tre på eftermiddagen. Lyckligtvis sov jag inte särskilt mycket innnan resan och har hunnit slumra en hel del på planet - en riktig bjässe med nio stolar i rad, tror inte jag har flugit med en MD11 tidigare.

San Francisco är kulet, molnen hänger över kularna när jag hoppar in i taxin, en riktig racklig Tolyotavan - inget jänkargung där inte, mer rassel och skrammel, varje ojämnhet i vägen får bilen att studsa länge efteråt.

Bara för att jag kollade upp på Googleearth, vet jag att San Fran ligger ungefär på samma breddgrad som Lissabon. Växtligheten känns lite som södra Europa, men bebyggelsen är lite annorlunda. Det är små låga hus tätt ihop i olika färger. Trä i olika pastellfärger, mer sällan sten eller murbruk. I en skarp övergång reser sig sedan skraporna i innerstaden.

Taxin stannar framför Omni Hotel, jag trasslar mig igenom portiererna och bär mina egna väskor (inte poppis) och hamnar i ett rum på trettonde våningen (där gick den skrönan all världens väg - den om att amerikanska hotell saknar våning 13) med internetanslutning, grön marmor i badrummet och en jättegarderob med strykbräda, strykjärn och en flaska med Oxford & Wells Ironing Starch For Fine Clothes. Resande fot är ingen ursäkt för skrynkliga kläder här.

Vad mer? Man får fylla i två formulär för att komma in i landet och de hotar med att om man inte fyller i allt korrekt, kommer ens inträde i landet att fördröjas. När jag väl kommer till disken, är mannen extremt trevlig och fyller faktiskt i det jag har missat. Jag har också registrerat mina pekfingrar hos Onkel Sam och fått mitt foto taget av en digitalkamera.

Grand Place

Tågen avlöser varann med en minuts mellanrum på spår 3. Stockholms central i rusning är praktiskt taget öde i jämförelse. En kvinna pratar med mig på franska, jag begriper ingeting av hennes långa harang. Nånting om hennes skor (hon pekar på dem). Jag ger ifrån mig ett medkännande läte, hon tar sin väska och vinglar på höga klackar in på tåget till Liége. Själv går jag på nästa tåg destination Brussel Airport. Tre timmar för mig själv i Bryssel är definitivt värt att gå upp okristligt tidigt för.
Halv nio på kvällen går jag genom ett halvtomt Arlanda rakt in i ett Kodak moment: I en öde bar ser jag bartendern försöka göro en Tom Cruise och jonglera med en flaska. Ser i ögonvrån hur flaskan glider ur händerna. Hinner precis vända mig om och huka innan jag hör kraschen. Går vidare brett flinande.

Bra dråpligt är det att folk som tycker det är helt ok att sitta i regeringen inte anser det vara mödan värt att betala TV-avgiften. Ännu dråpligare när de försöker undvika konsekvenserna. Vad säger det om respekten för det lands lagar de är satta att styra. Jag kan förstå människor där TV-avgiften utgör skillnad mellan bra måltid en gång i månaden eller inte, men det är inte alls vad det handlar om. Det är ett intressant fenomen att folk som har råd tycker att de har rätt att undvika något som egentligen är småpengar för dem. Tänk så många bilar i prisklassen av en mindre sommarstuga som hade täckt för nummerplåtarna under stockholmsförsöket t ex. Det är inget politiskt statement det är malpalcerad respektlöshet och bara dumt.

Skapar lite andrum genom att att dagen efter cykla till jobbet genom höstsverige. Vad är Grand Place mot en väg kantad av mossa, gula björkar och översållad med löv i alla nyanser från gult till orange till rött och brunt.

Det ena vore inte lika vackert utan det andra.

Flykt

Återigen slås jag av det smått fantastiska i att sitta i en cylinder av metall och bli transporterad genom luften över obegripligt stora avstånd. 55 minuter till Oslo, en tur som skulle tagit cirka tre veckor till fots.

På planet inser jag hur trött jag är och väljer jag att inte tillbringa eftermiddagen på jobbet utan åker hem, jobbar undan det som måste göras och sedan lyder jag springet i benen. En runda på 3 mil imponerar till och med på Dotter och är numera helt överkomligt. Strandvägen mellan Sollentuna och Ulriksdal är numera helt färdig och höstligt vacker.

Förbi Ulriksdals begravningsplats kommer tanken att den absolut bästa gravstenen måste vara virtuell. En sådan kan alltid besökas, kräver inget underhåll och är en betydligt bättre efterskrift än en sliten fras huggen i polerad granit. http://cynosure2.blogspot.com/ . Jag går absolut inte i dödstankar, men idén förefaller tilltalande - nån gång. Vidare genom Järvafältet mot Kista och Barkarby. På väg över en äng skrämmer jag upp en flock sparvar ur en buske. En stund flyger de förvirrat runt mig, de flesta i sadelhöjd. Jag i ett moln av fåglar som en gigantisk Nils Holgersson på cykel i stället för tamgås.

På vändplanen på väg ur skogen, precis där asfalten tar vid igen ser jag två bilar. En blänkande svart Van och en äldre Volvo skåpbil, båda med öppna dörrar. Kvinnan, ungefär i min ålder, går mot mannen med blicken riktad mot honom. Hennes ögon lyser av kärlek. De möts i en kyss precis när jag passerar, jag är säker på att de är otrogna. Varför annars mötas i varsin bil på en undangömd vändplan?

Jag spenderar lite tid på att fundera över varför man vid närmare 50 års ålder väljer att vara otrogen i stället för att bryta upp. Inser att jag är rätt lyckligt lottad om jag har råd att inse att uppbrott är bättre än smussel och kan säga att jag också stått vid det. Men hennes ögon, de lyste verkligen av kärlek.

Snart kommer M, vi har inte setts på en vecka.