Jaherregud

När jag gick igenom min tid som jag ägnat åt arbetet, insåg jag att det har varit flera 50-timmarsveckor i April. Inte konstigt att jag sover illa. Det blir inte bättre av att jag tar över skolans arbete tid efter annan. I måndags körde jag algebra med Son och diskuterade morden i Rödby och deras inverkan på svenskars respekt för rättssamhället med Dotter ända fram till läggdags. Hur kul det än är och hur stolt jag än blir, är det ruskigt utmattande. Det finns faktiskt ett sätt att överleva detta - det krävs att man kompenserar den psykiska ansträngningen med en lika stor fysisk. Jag cyklar numera till jobbet varje dag. De två sista dagarna har jag dessutom fyllt på med 4 mil om dagen. Det är vad som behövs för att somna gott och sova till rimlig tid.

En annan sak som får mig att sova gott är att förlora sig i mat och vin. M jobbade på Vinordic och jag hade nöjet att för ynka 60 kronor gå genom vintunneln och sniffa på nässlor, melon, krusbär, körsbär, läder, sadel, cigarrlåda och allt möjligt annat som folk använder för att beskriva vinsmak med. Inte för att jag kommer ihåg särskilt mycket, men det var helt fantastiskt att gå runt och sniffa på alla de olika frukterna och örterna och jämföra dem med vinerna.

Som privatperson har man inte mycket annat att erbjuda än intresse och entusiasm. Det funkade fint. Jag köpte 5 smakkuponger och hade tre över när M och jag smått upplivade rullade hem. Trots det hade vi två stycken helt fantastiska sessioner, bl a med en föreläsning om italienska viner och en provning från "ordinarie" Valpolicella, genom 4 viner till en helt otrolig Amarone.

Jag fick också tips om lite viner som skulle släppas nu på fredag och som en riktig entusiast, var jag på plats (inte hängde på låset). Vin från Sardinien, var en favorit förra året, så givetvis är ett Vin från Argiolas intressant. Jag vet tillräckligt nu att anta att en tomatsås skulle fungera som bäst till. Jag ser framför mig en sås med lök morötter och persiljerot som grund. För att få upp kraft och fyllighet tänker jag kycklinglever.

Dock gäller det att tillgodose allas intressen. Barnen ville ha fläskfilé och kycklinglever orsakar ett utbrott av kräkljud. Snabb som jag är gör jag en deal. Son städar sitt rum, Dotter städar hallen, jag fixar särskild sås till dem.

Jag börjar med samma grund. Lök, persiljerot, vitlök och morot får sakta fräsa i smör och olivolja. I en annan kastrull låter jag rökt fläsk sakta släppa sitt fett. När fläsket börjar bli knaprigt, tillsätter jag lite ankflott, vrider upp värmen och slänger i den grovt skurna kycklinglevern. När allt fått färg, häller jag på lite Argiolas (det är tillräckligt billigt) och fyller på med hälften av grönsaksblandningen. I med hälften av en tomatburk (körsbärstomater).
Barnen får den andra halvan av tomatburken i grönsaksblanningen, utan lever eller fläsk.

Jag kryddar min sås med en halv kanelstång och lite peperoncino. Båda såserna får koka ihop i varsin kastrull.

Vinet - förresten helt underbart - först en doft av pepparmynta, lite mjuk lakrits och kryddor och en smak av klarbär och annan frukt, funkar helt - helt!- perfekt med min kycklingleversås. Jag balanserar syran med en gnutta balsamvinäger och kycklingbuljong.

Fläskfilé, det enda sättet att få den köttbiten intressant är att bryna den i en jättehet stekpanna och värma den sakta i ugn till 63 grader (gnid in med salt och peppar före). Medan den vilar, kokar jag färsk pasta.

Än en gång succé. Dotter påstår att det var den bästa tomatsås hon ätit (den smakar tomat) och jag hävdar att min med kycklinglever och fläsk var en av de bästa jag ätit (fyllig och simmig). Alla är nöjda med fläskfilén. Vi äter och tittar på "Talangjakten" och sedan "Jakten på den försvunna skatten".

An Obvious Family Moment.

Egoboost

Jag Har Cyklat Om En Moped! Fatta!!!

Han kom in på vägen cirka 100 meter före mig. Jag hade bra flyt och trampade på utan att låtsas om honom. Tills jag märkte att jag faktiskt kom närmare. Det var fortfarande rätt osannolikt, så jag höll mig kall och höll bara farten. Vid varje uppförsbacke tog jag in på honom. Uppförsbacke!!! Till slut, efter cirka 600 meter trampade jag till och körde om. I Uppförsbacke! Strax före krönet!

Jag lyckades hålla undan i ytterligare 300 meter då jag svängde av och uppenbarligen lever jag fortfarande så att jag kan berätta om det. Än är det krut i gubben...

Fredagsmys

Dotter ville ha ugnspannkaka. Jag hade läst om det här vinet och ville gärna prova. Eftersom hon inte är så intresserad av att vara med och laga mat, går det ganska bra att luras. Så i stället för att göra ugnspannkaka, gjorde jag yorkshirepudding. Tanken var att hon skulle se det som pannkaka, medan jag skulle kunna använda den tillsammans med kött och sky och få ett bra komplement till vinet.

Fullträff! Det enda jag ångrar är att jag inte tog bild av den. Från att ha varit en smet som nådde 2 centimeter från ugnsformens botten, bildade den på 30 minuter ett veritabelt båtskrov, dubbelt så högt som formen, säkert 12 centimeter i kanterna, vackert bruna och fasta och mjuk, vackert krämgul i mitten. Dotter (som då fortfarande trodde det var ugnspannkaka) fick den med knaperstekt bacon och lingonsylt, jag hittade lammrostbiff som jag brynte och efterstekte sakta i järngryta, tillsammans med vitlök och lök, noga kontrollerad av stektermometer. Absolut inte mer än 60 grader.

Vi var båda otroligt nöjda. Hon dränkte sin i lingonsylt och jag dränkte den med skyn från grytan. Franska viner gillar saltiga rätter, så ock gjorde det här, men inte bara det. efteråt tog jag en bit Testun Barolo, det är nu Dotter började klaga på att jag stönade alltför högljutt. Dock förstod hon när hon fick smaka osten. Till slut en mörk chokladbit. Även här var vinet ett perfekt komplement. Får man inte sina endorfiner tillsammans med M, får man göra det näst bästa.

Även vassa vårvintermorgnar har sin skönhet

Hittade ett intressant recept på Kanin med torkad frukt och la det på minnet för att eventuellt göra det med kyckling. Förutom att kanin inte är det lättaste att få tag på, stannar gränsen för söta-djur-man-inte-äter definitivt före Stampe. Vi äter Nasse, vi äter Rosa och Rudolf, men vi äter inte Bambi, Pålle eller Stampe (i alla fall inte den veckan Dotter är här).

Nåväl. När jag kom hem fanns inte en pinal av det som behövdes till receptet. Det som kom ur skafferiet var ett par dadlar från i julas, stora gula russin ursprungsdatum okänt samt valnötter.

Dessutom hittade jag en sex månader gammal rökt korv från marknaden i Ulva, i det närmaste mumifierad. I frysen fanns ingen kyckling, däremot lite skinkstek. Jag fräste skinkstek och lök, tillsatte några urkärnade dadlar, en näve russin, den hackade korven och hällde på en gammal vinskvätt och vatten. Ungefär samma proportioner som i receptet som inspirerade. Dessutom tillsatte jag två nejlikor, fyra kryddpepparkorn och ett kryddmått spiskummin, det kändes rätt till frukten. Till slut hackade jag valnötterna medelgrovt och la i de sista minuterna. Det blev förmodligen inte det minsta likt förlagan, men det var mustigt och doftade underbart.

Son rynkade på näsan "jag gillar inte söta saker i mat" och satt och pillade ut frukten. Vi är inte så kinkiga numer, det en inte äter tar en annan, jag tog hand om hans lämningar. Dotter däremot gick bärsärkagång. Två portioner för en tånåring som ofta inspireras av sin mammas kosthållnig som förstås är avsedd för en som är 32 år äldre. Hurra!

För övrigt som en Stolt Pappa Till Son med Bokstavsdiagnos måste jag kräkas över programmet "Fördärvet" i söndags. Dom skulle skämmas! Jag förstår att medicin inte löser allt, men när jag ser hur de små isolerade rum som han annars lever i, utan tidsuppfattning, utan sammanhang plötsligt kopplas ihop - när hans intellekt plötsligt tillåts komma fram och hans egen frustration över grumligheten släpper, då vill jag gråta av glädje. Varje dag! Tack Christopher.

Trendspaning

Plötsligt är tecknen där. Från en dag till en annan börjar de gula fälten skimra i grönt, mossan på träden blir nästan självlysande och så plötsligt dyker sipporna upp, helt utan förvarning. Jag var där i år också. Livet börjar återfå en del av sin kvalitet.

När jag var yngre, gick det en vandringssägen om en expedit, som när kunden bokstaverade sitt namn började plita ner alla förnamnen. Det var jättekul, alla skrattade åt det osannolika i situationen.

Nu har jag råkat ut för det, två gånger på fyra dagar. Killarna (det är killar) är i tidiga tjugo. Första gången med Dotter förra veckan, när vi skulle köpa nytt kontantkort förra veckan. Ascool kille med stripig frisyr, som sneglar på Dotter med gyllengult långt hår, sminkad upp till tänderna och de snabbt groende brösten upptryckta till strax under hakan som alla andra fjortisar. Hans eventuella hopp släcktes snabbt när Dotter frustade rått åt hans skrivande av en massa förnamn. Balsam för en nervös pappasjäl.

Andra gången var i dag på Systemet, när jag skulle beställa vin. Den här gången uppmärksammades det av en man i ungefär min ålder, som bet sig förtvivlat i läppen under hela tiden han väntade på sin tur. Artig som jag är, väntade jag med att flina vilt tills jag vänt pojken ryggen. Han menade väl. Nu måste jag fråga Son om han kan bokstavera.

Världens dyraste räkmacka...

...måste vara den jag åt på planet från Köpenhamn. SAS "bjöd" på den bara för att jag blev bokad på Economy Flex. Tre rader bakom mig fick de ingen.

Deras flygstolar kostade nästan tusenlappen mindre.

Vad kan matcha en sån lyxmåltid? Givetvis en köttkonserv! Annerstedts Kalops.

Att bo ihop med en fjortis

Hon har fyllt sitt rum med sina prylar och nu börjar de spridas över hela lägenheten. Hårtork, och hårborste som båda ser ut som vapen ur Star Trek ligger i vardagsrummet där hon blåser håret till "Äntligen Morgon". Hennes sminkborttagare står på vardagsrumsbordet tillsammans med använda tops och pads. Skor, ridstövlar, ridpiska, hennes skolväska och ibland jackor täckergolvet i hallen.

Numera liggger också hennes bärbara dator i soffan. Vi brukar sitta bredvid varann. Jag småjobbar, hon småpluggar. Ibland glömmer hon sig och lutar huvudet mot min axel en kort stund. Det gäller att vara försiktig, välja den rätta blandningen av ironi, lättsamhet och allvar för att inte tappa vägarna in till henne.

"Äähh var är mina skor??!!" sa hon plötsligt här om dagen, när hon var på väg ut genom dörren. Ungen hade glömt sina vinterstövlar hos mamma dagen innan och kom hem i skitiga ridskor. "Fattaru hur kallt det kommer att bli i dag? Äääuuhhh" var det sista jag hörde innan dörren stängdes. På hennes fötter satt mina randiga strumpor och hennes vita sommarpumps...

Ett litet andrum

Så blev det äntligen av. Efter ett par dagar lyckades jag övertyga mig själv om att 50 bara är en i raden och inte någon form av vågskål som tippar över, trots alla som på ett aningslöst hjälpsamt (det syns ju inte alls...) eller ett vänligt retfullt (50-års kriiiis...) sätt försökte påvisa motsatsen.

Förekommet av ett fullständigt galet jobbande, kom M och jag äntligen iväg till Paris. Två och en halv dag på femte våningen på hotel Cosmo's på 35 Rue Jean Pierre Thimbaud. Inte långt ifrån Place de la Republique och gångavstånd till Oberkampf med massor av små restauranger, Marais med sina lutande hus, vindlande gator och "Finkelstajns" konditori.

Vi har gått miltals, till Notre Dame, vidare till Tuilerierna och nästan till triumfbågen. Trötta och ledbrutna åkte vi Métro, särskilt numéro deux, den som tar en från Père Lachaise till Pigalle, en stor bit av sträckan ovan jord på skramlande broar med utsikt över Montmartre. I strålande solsken, med spirande löv och försiktigt nyutslagna blommor överallt, klättrade vi upp till Sacre Coeur, lika vansinnigt med alla människor som trängs inuti och utanför, lika vackert och rofyllt när vi tog oss tid att sätta oss och lyssna på mässan och kören som sjöng överjordiskt vackert.

Vi har ätit! Nybakta croissanter köpta direkt från ett bageri på morgonen, sedan en Café au lait tillsammans med hantverkarna på cafét på hörnet. Jag tror att höjdpunkten var en gryta med stora köttstycken som kokat i sex timmar tillsammans med vin, champinjoner och kastanjer. Det var heller inget fel på konfiterat anklår med söt vinreduktion och perfekt stekta potatisar eller en "Pièce de Boucher", ett redigt köttstycke ovanpå två stora potatishalvor dränkta i sky.

Nu är det är söndagkväll och vi är tillbaka till verkligheten.

The big five-o

När jag svänger in på parkeringsplatsen sitter det en ruggig hare på huk mellan bilarna. Alldeles stilla sitter den på den svarta, regnvåta asfalten och följer mig med skrämd blick. Av någon anledning verkar den oförmögen att fly fältet. Noga med att inte göra några oförutsedda rörelser går jag därifrån, känner en kort stunds släktskap. Så här strax före 50 känns det tidvis som om jag sitter mer och mer fast i marken. Givetvis är det Marianne Faithful som står för soundtracket till den känslan. Dock har jag överlevt Lucy Jordan med 13 år och mer får det bli. Om två veckor åker jag och M till Paris förresten.

Efter en dag med snabb flykt på låg höjd, försöker jag undvika matlagning. Olyckligtvis är den grillade kycklingen jag har bespetsat mig på slut. I stället hittar jag billig blomkål och ett indiskt recept som absolut inte är för den vekhjärtade. Lyckas dock ta mig genom alla momenten utan missöden och får en anrättning som är nästintill krämig och definitivt delikat.

P.S. Vill ni prova receptet och gillar grönsaker som inte är krämiga, minska på blomkålens förkokningstid.

Kåldolmar och fransmän

Jag som brukar hävda att kåldolmar är för stor insats för det faktiska utfallet förfördes av ett bloginlägg som besjöng kombinationen franskt rödvin och kåldolmar. Tillräckligt osannolikt för att jag skulle bli nyfiken. Det tog två dagar att övertyga M som är misstänksam mot icke-italienska viner i allmänhet och franska viner i synnerhet. Lika misstänksam var hon mot kåldomar där hennes senaste minnen härrörde från bamba. Det var inte förrän jag läste högt och engagerat ur blogen som hon lät övertyga sig.

Kåldolmsreceptet tog jag från Buffé - savoykål i stället för vit - och pimpade (!) med frästa trattkantareller i köttfärssmeten. Såsen reddes med vispgrädde och dolmarna serverades med ett mos rört på potatis och persiljerot, inlagd svamp och små syrliga polska gurkor till.

Vinet såg jättefint ut. Etikett med gammaldags utseende, svulstigt tryck med rött och guld. En Côtes-du-Rhône bär på gamla minnen som behöver övervinnas också för mig, sånt undvek man som pesten när det som gick ner utan kväljningar var en Zeller Schwarze Katz, men tiderna förändras. Det doftar jättegott! Mycket frukt, mycket krydda och den där lätta hästgödselanstrykningen som jag har lärt mig uppskatta, den mejslar lixom ut konturerna och tar bort eventuell mesighet. Smaken motsvarar doften, lättillgänglig utan att vara mesig.

Undrar vad för vin man kan dricka till falukorv...

Köttets njutningar - the sequel

En annan sak som jag brukar avnjuta i hemlighet är köttkonserver. När jag var barn, åkte vi runt och tältade en del och åt mer eller mindre god campingmat. En av höjdpunkterna var Krakus kalops på burk, ofta utdrygad med nyplockad svamp. På den tiden var köttbitarna saftiga, möra och fettsprängda. Mycket har ändrats på 35 år, dagens burkkalopskött är oftast som en torr smulig skosula.
Optimist som jag är, försöker jag då och då återuppliva gamla minnen. Hoppet väcktes igen när jag hittade en burk med polsk/rysk (eller bulgarisk) text som antydde köttgryta. Östeuropéerna brukar inte vara fettfundamentalister (sic).
Redan när jag öppnade burken, såg det ut att var en hel del del av det goda, för mycket av det goda. I stället för kött var det en grå mosig massa, inte olik pölsa, med rödaktiga bitar av något som såg ut som kött. Jag är inte den som ger upp i första taget, så jag välte ut innehållet i en djup tallrik och värmde i mikron. Något som såg ut som sky hade läckt ut ur den grå massan. Nå, allt ska provas, jag doppade ett grovt bröd i "skyn" och insåg att det var smält fett. Jag tog en bit av "köttet" och insåg att det var bitar av svål förmodligen fulla av nitrit av färgen att döma, utan minsta antydan till köttinnehåll! Tre tuggor senare var jag lätt illamående och definitivt kurerad från varje begär efter köttkonserv en lång tid framåt. I morgon blir det vegetariskt till lunch!

Köttets njutningar

Det kan ibland vara rätt frustrerande, man träffar sin själs älskade för första gången den veckan och förväntar sig ett givande samtal, när hon i stället ger ifrån sig oartikulerade stön och får någon form av inåtvänd blick, helt utan fokus. Nej! absolut inte av den anledningen! Orsaken är att hon har en nygjord beef jerky i munnen. All konversation avbröts under flera minuter av "aooummm, ummmhhh, åahmmh". Lyckligtvis är Jerky rätt tröttande för käkarna, efter några (långa) minuter får jag uppmärksamhet igen. Tror jag ska ransonera den i fortsättningen.

Själv ägnar jag mig åt privata orgier i dag. En av mina hemliga laster är pölsa som jag begår om inte i lönndom så i alla fall i ensamhet. Jag mjuksteker finhackad lök och blandar i norrlandspölsa som kryddas med en aning chilipeppar. Under tiden kokar jag potatis, stompar den och rör försiktigt ihop med kokhet gammaldags mjölk så att det blir ett löst, lätt klimpigt mos. Kryddar med muskot och lite extra salt. Sedan bygger jag på höjden. Först mos i en rundel, sedan pölsa ovanpå och ett stekt ägg på toppen. Rätten skall ätas runt om från kanten tills bara äggulan återstår. Det godaste till sist...

Party, party

"Pappa, det var inte alls den adressen som jag sa först, kör R-vägen fram tills du hittar ett ställe med en jävla massa ungdomar utanför. Där kan du hämta mig sen!" Det är sånt som håller ett fadershjärta alert en fredagkväll. Dotter är ute med sina kompisar, det är fortfarande väldigt ovant och jag har sagt (det fanns inget alternativ) att jag hämtar henne. Hälsosamt är det också. Ingen fredagsöl, jag ska ju köra.

Son och jag fixar högar av pasta Carbonara till middag, bitar av rökta revben från Willys (38:-/kg) fräser sakta i smör och olivolja tills de börjar ta färg. Efter det sänker vi värmen, tillsätter vi hackad lök och sätter på pastavatten. Löken får smälta ett par minuter, sedan häller jag en deciliter vin på blandningen som får koka ihop. Under tiden vispar jag två ägg och blandar dem med en deciliter riven parmesanost, grovkrossad svartpeppar och persilja. När vinet har kokat ner till hälften, tar jag av kastrullen, löken och fläsket simmar nu in en krämig sky.

När pastan är klar - tagliatelle - blandar jag den noga i kastrullen och häller till sist på ägg/ost/kryddblandningen. Sen njuter vi - massor. Vi delar på 1,5 liter Pepsi till - med riktigt socker.

Efter det somnar jag inte i soffan som jag brukar göra - frånvaro av fredagsöl - utan förbereder Beef Jerky till i morgon, något som M kan mörda för. En av vägarna till en kvinnas hjärta går definitivt genom magen...

Sol

Ett säkert sätt att få se solen i dessa tider är att förflytta sig ovan det täta molntäcket. När planet bryter igenom, sitter alla och blinkar som ugglor i det ovana morgonljuset medan vi serveras en tidsenligt trendig frukost: Det lilla paketet med Bregott är utbytt mot Becel - endast 35% fett - och yoghurten är numera naturell, ingen frukt, inget socker.

Vi som gillar smörsmak och socker har inte längre något att hämta på det skandinaviska flygbolaget. Jag undrar om jag får kravmärkt mat nästa gång. Höjden av ironi...

Stuvade ägg

Stormen Tuva rumsterar runt knutarna, rör om på min balkong och försöker på vargavis pusta och frusta för att ta sig in i stugan. Själv sitter jag trind och trygg innanför väggarna och sväller efter den sista äggrätten. Jag har berättat om den förr, man gör en lös béchamel, pocherar ägg i den, kryddar med citron och doppar surt grovt rågbröd i. Bara för att ni ska ha ett mått på måttlösheten, jag har nu på tre dagar gjort av med 12 ägg. Även Dotter fick två i dag. Hon har inget internet hos mamma och jobade här med något skolarbete. Naturligtvis utan att äta. Som samvetsgrann Pappa, svängde jag ihop en omelett åt henne. Bra för hennes blodsocker, särskilt som jag vet att Mamma inspirerar den tunna ungen att bara äta sallad.

För övrigt fick jag mitt ordförråd utökat med två verb i dag: Pitcha och boomboxa.

Det blir aldrig som man tänkt sig

I måndags fick M och jag en inbjudan att få flyga fritt till Nice över helgen. Lagom till vi bokat hotell och tagit ledigt visade det sig att flyga fritt inte var flyga fritt - intressant sväng.

Vi tog ett rådslag och kom fram till att varken sällskapet eller upplevelsen var värda pengarna. Ledigheten på fredag däremot, den kvarstår. Liljevalchs är inte så illa det heller.

Som tröst i dag blev det omelett på franskt sätt. Bara ägg, lite vatten och en gnutta salt. Ner i pannan och dra med en gaffel i botten när omeletten börjar stelna så att den blir veckig. Vik ihop innan den stelnat helt så att innandömet blir krämigt. Det går bra att fylla den med något. Jag tog mjukstekt lök, finklippt persilja och nymalen svartpeppar. Enkla, rena smaker.

Rest-följa john

Eftersom M var kraftigt förkyld i lördags var vin inte att tänka på. De flaskor som ligger här behöver både doftas och smakas för att komma till sin rätt. Hon ville ha något som "slog igenom barriären", alltså var Chili ett perfekt alternativ.

Barnen fick den vanliga köttfärsfräset, guacamole och grönsaker. De har för länge sedan tröttnat på Tacos, jag har tröttnat på smulberget och fläckarna som uppstår när en taco krossas och hamnar på golvet. Numera kör vi alltså mjuka tortillas, alla blir nöjda och ingen behöver förstöra stämningen.

Själv ville jag lite mer, så jag hittade högrev i frysen och gjorde chili på riktigt, med ancho och guajillo, spiskummin och kanelstång. Jag hade också i kycklinghjärtan för att få en kraftigare smak. Det blev sk-tgott, så receptet följer längre ner.

Nu till saken. Det blev förstås över. Bland annat en skål med bönmix som bara Dotter gillar (inte Sönerna), chili och guacamole.

Jag gick ut lite löst på måndaglunchen och avslutade chilin tillsammans med avocadoröran och lite bulgur. Återstod bönröran. Jag lyckades få tag på lite fläskfärs till billigt pris (kort datum, vem bryr sig) och gjorde någon form av ungersk/arabiska frikadeller, kryddade med vanlig kummin, spiskummin och paprika. För att få frikadellerna saftiga och hålla ihop, blandade jag dem med finkornig bulgur, kokt i buljong och citron samt stekt lök. De överblivna bönorna åkte i såsen tillsammans med en halv burk Ajvar Relish, en lök till och frusen grön paprika från förra året. Tro't eller ej, man kan göra väldigt god mat utan att ha spetsingredienser.

Det blev tokmycket sås. Så mycket att jag kunde använda den i dag, när jag hittade en platta med 24 ägg för 5 kronor! Jag kan inte! Upprepar, kan inte gå iväg från ett sånt erbjudande. Vad gör man med ägg och chili/tomatsås? Givetvis Huevos Rancheros. Den överblivna såsen, extra spiskummin, några ringar inlagd jalapeño och massor med persilja, även den överbliven från helgen. Den funkar faktiskt i fint stället för koriander, bara man tar ordentligt. Jag har aldrig ätit huevos rancheros, men kommder absolut att göra det igen. Uj uj.

I morgon? Det blev faktiskt två frikadeller kvar och tillräckligt mycket sås till en lunch. Morgondagens kvällsägg får jag fundera på.

Äntligen bytt

Tre timmar innan jag skulle ta flyget hem, kom väskan till hotellet. Intressant att en normalt så självklar sak som att byta kläder kan kännas som en lyx. Sålunda omklädd åkte jag till flygplatsen, checkade in väskan igen som den optimist jag är och flög hem. Tror ni inte att väskeländet kom ut sist av alla!
Fick med mig en artonåring hem också. En mörk skönhet som heter Caol Ila. Vi kommer strax att inleda en kärleksaffär.

Blott och bart

Japp, här står man i Amsterdam med endast kläderna på kroppen. Väskan har nämligen försvunnit på vägen och ingen information eller väska har hörts av på det senaste dygnet. Oroande - och lite klibbigt.

En dag 2008

Jag väcks halv tio av att solen tränger sig in i sovrummet genom nerdragna persienner. Bredvid mig ligger "Solstorm" som jag somnade ifrån tidigare i natt, en förvånansvärt fängslande bok. Jag tar upp den igen, och släpper den inte förrän den är färdigläst två timmar senare.

Det fina i kråksången med tonåriga barn, de vaknar inte före tolv om ingen väcker dem vilket gud förbjude, åtminstone på en söndag. Solen är kvar när jag går upp och jag bestämmer mig snabbt för att ta ut cykeln på en sväng. Väcker barnen och informerar, ber dem laga sin egen lunch (wow, det har fortfarande inte mist nyhetens behag) och far rakt in i den bländande solen med Madonnas loungeremixar i lurarna, "My Paradise".

Kommer hem tre mil senare med värkande bak (bättre än värkade rygg) och tar med barnen på första besök till Mamma som vid det här laget varit hemma en vecka. Pappa har gjort ett andra försök att baka tjeckiska flätade julbröd och lyckas denna gång - förra gången var det små platta tegelstenar - både han och Mamma är fullt sysselsatta att visa sig själva och omvärlden att de klarar sig på egen hand, något jag förstår och känner igen, men som skrämmer skiten ur min bror - undrar varför.

Vi får med oss lite domedagsstämning hem, Pappa ger jorden maximalt 400 år innan den blir som Mars. Risken är stor att han har rätt, men kanske är det inte det mest uppbyggliga att förmedla till två individer i början av sitt liv.

När Barnen har gått, sitter jag en stund och njuter av ensamheten. Frivillig ensamhet i lagom stora doser är en njutning jag har skaffat mig smak för under livet efter skilsmässan. Från början skrämmande, är det något jag i dag skulle sakna om jag blev utan.

Nyårsmums

Och gott blev det - särskilt lammet alltså. Så här gjorde jag:

Först skar jag ur benet ur steken. Hurra för vassa knivar förresten. Efter att benet var borta, fortsatte jag att skära i steken så att den rullade ut sig till en remsa. Köttet ska bli ungefär 4 cm tjockt. När det var gjort, gjorde jag två snitt på längden, så att det bildades fickor i köttet. Jag utgick från den tunnaste delen i mitten och utåt. Fickorna var vända åt varsitt håll.

Sedan gjorde jag blandningen. En Salsiccia (fortfarande den italienska sorten) skinnas och smulas sönder i en matberedare, tillsammans med två matskedar ströbröd. Jag hade som sagt en stenhård foccacia som jag malde sönder, likaledes i matberedaren. I med en tesked krossade fänkålsfrön, en pressad vitlöksklyfta och en näve hackad mejram. Till slut rörde jag ner en matsked fin olivolja. Pepprig är bra.

Sedan är det dags för knytandet, det gäller att knyta, även på kortsidorna så att fyllningen stannar inne. Till slut bryner jag steken runt om i en mycket het stekpanna så att den får ordentlig färg, in i ugnen på 150 grader ända till innetemperaturen är 70 grader (den blev röd inuti).

Jag hade jordärtskockgratäng, (hälften mjölig potatis, hälften jordärtskockor) och mjukkokta grönsaker glaserade i olivolja och honung.

The fine art of bondage

Snyggt va? Lammsteken är uppknuten och fylld med en smet av salsiccia , brödsmulor från en gammal foccacia, olivolja, mejram, vitlök och fänkål (en helt egen komposition som jag skall skriva ut receptet på - om det blir gott. Som vanligt leker jag nakne kocken, barnen har inte kommit än så jag kan göra vad jag vill, eventuella fläckar tvättas enkelt bort på det sättet. De första gästerna räknas hit vid tre, jag har gott om tid på mig och de mesta är förberett, jag kan inte låta bli att avslöja vad det blir:
Först löjromsfrossa, courtesy of Allt om Mat:
- Svampkrustader med pepparrot och löjrom
- Lättfryst laxrulle med gurka och löjrom

Sen det gulliga lammet, tillsammans med jordärtskocksgratäng, citrongrönsaker (gulbetor, brysselkål rödlök och morot) och rödvinssky.

Sedan en skiva gruyére med fikon och lagerbladskompott och sist en semifreddo med choklad, maränger och ananassalsa.

Gott nytt år!!

En fransman, en spanjor, en italienare och Stieg Larsson

För ett par dagar sedan köpte jag en Camembert, en Président för halva priset. Det är då som de brukar vara bäst, en hård skorpa med ett mycket mjukt inre. Den här gjorde mig inte besviken, den formligen exploderar i munnen, en liten bitterhet och en rik fyllig smak, betydligt mera karaktär än Brie. Jag har köpt en liten baguette till den, bara som tilltugg. En spansk manzanilla "La Guita" kompletterar upplevelsen, ganska otippat, men desto trevligare.

Fortsättningen på måltiden blir en tomatsås med italiensk salsiccia - inte den från Scan, utan den från Martinas. Skalet tas av, och korven mosas i en kastrull där redan stekt lök och vitlök har småputtrat i olivolja en stund. En liten skvätt av kockens vin som i dag är en halvflaska Campolieti, sedan en halv burk tomater. Jag förstärker smaken med fänkål och peperoncini och låter koka ihop medan jag gör i ordning ett halvt paket färsk pasta som legat längst in i kylen. Riven parmesan över och det blir ett gudomligt tillbehör till vinet.

Tidigare i veckan fick jag äntligen tag på sista delen i Stieg Larssons trilogi på biblioteket (jag köper inte, jag lånar böcker i första hand). Den är med som sällskap genom hela måltiden och kommer att fortsätta vara det resten av kvällen. Till efterrätt blir det ostkaka, med citruskompott ackompanjerad av julmust (den med julkryddor).

Hotfulla kroppsdelar

Dagens 22 kilometer har jag ägnat åt att fundera på hur kvinnobröst kan ha blivit så en så laddad och farlig symbol att en man upplever sig så hotad och kränkt av att ha haft möjlighet att titta på dem att han polisanmäler kvinnan i fråga - och hon döms? Kanske dags att gräva fram kjolarna till pianobenen, drottning Victoria verkar inte så avlägsen.

Post julmat

Överbliven julskinka och revbensspjäll kan återanvändas till en Choucroute Garni. Särskilt om man som jag har en sprängfylld frys, där det ligger olika korvar och skräpar. Använd gärna lite av Nigellas skinkspad i stället för hönsbuljong. Det blir ännu bättre om det finns kvar en och en halv flaska Gewurztraminer från julafton. Den öppnade går i surkålen, den andra är till M och mig.

Dagens 37 cykelkilometer ägnades åt att göra en lista på de saker jag är bra på - och om de kommer till sin rätt.

Tystnad råder

Allt gick bra, fisksoppan smakade nästan som vanligt även om den lätt bittra smaken av spräckt galla saknades i år, något som uppskattades av några och noterades av andra. Jag var väldigt försiktig när jag tog ur karpen och var det något som sprack, var det mina fingrar. Benen på en tvåkilosfisk är både hårda och vassa.

Även de panerade filéerna blev som de skulle, trots att jag fuskade lite vid paneringen och slängde dem i en påse tillsammans med en massa mjöl som sedan skakades om i stället för att vända dem en gång i mjöl, en gång i ägg och en gång i ströbröd. När det är 20 bitar, blir varje sparat moment till det bättre, särskilt när resten av sällskapet tittar på med hungriga ögon.

Tyvärr har Bror och jag svårt att prata. Vi träffas sällan, har väldigt få saker gemensamt och jag misstänker att han ofta känner sig förfördelad av en för mig okänd anledning. Lite vin och Xanté brukar i och för sig vara en bra smörjolja, så hela kvällen förlöpte gnisselfritt.

På Juldagen väcks jag klockan sju av ringningen som kallar till julotta. Det går inte att somna om, huvudet börjar snurra av tankar som behöver bearbetas. Jag unnar mig lyxen att läsa i sängen en stund, känns som länge sedan. Äter frukost i lugn och ro, två rejäla skinksmörgåsar. Läser facktidningen som jag aldrig hinner med annars, tvingar mig att läsa mening för mening i sammanhängande stycken i stället för att skumma innehållet.

När jag är klar, plockar jag ut cykeln ur arbetsrummet. Mörkret och molntäcket lättar tillfälligt och jag får två underbara timmar, där jag äntligen kan börja släppa ut all frustration och ansamlade spänningar på ett konstruktivt sätt. Jag håller sakta på att tappa balansen och lösningen under alltför lång tid har varit att stänga av insikten om detta. Något som inte bara drabbar mig, utan också dem jag älskar. Helt klart behövs en förändring och jag behöver andas in, ta ett steg tillbaka och fundera ut hur den ska gå till.

37 kilometer senare känner jag mig åtmistone behagligt trött i kroppen och upplever inte samma tryck runt magen, det där trycket som skapas av kontinuerligt matintag under alltför lång tid.

Hemma igen, sätter jag mig i soffan, dämpar all belysning utan att släcka den så att hela lägenheten är insvept i ett behagligt halvmörker. Jag tänder ljusen i vardagsrummet, kurar skymning och låter tystnaden råda.

Den tredje Julaftonen

Redan i fredags firade jag, M och barnen den första. De skulle vidare till Mamma på lördagsmorgonen och sedan tillbringa kommande vecka i fjällen. Efter att jag inledningsvis gick i strejk (jag trött, Dotter tonåring) lyfte det till slut. Vi rullade köttbullar tillsammans, valde kryddor - Dotter ville ha med kanel, jag nejlikor och en anings spiskummin - satt för en gångs skull tillsammans alla vid ett bord och samtalade.

Dotter som har jobbat ruskigt hårt sin första termin på gymnasiet hade ett religions/samhällskunskapsarbete som skulle lämnas in före julafton?! Ett av ämnena var "Varför uppstår rasism?". Varken M eller jag har snågra svårigheter att upprätthålla ett sådant samtal. Vi fyra tillsammans avverkade drygt ett kilo köttbullar, några revbensspjäll glaserade med Hoisinsås och ingefära och ett paket Najadlax. Givetvis glass, kakor och nästan en Aladdinask efteråt. Alla var helnöjda med sina presenter.
Dagen efter, innan Barnen gav sig av, hade vi också ett samtal om varför homosexualitet är så illa sedd, speciellt i abrahamitiska religioner och varför ett lågt förtroende för rättsapparaten urholkar demokratin.

Lördagen var M:s och min dag. Vi gick runt en stund i Stockholm som var förvånansvärt folktomt, med tanke på den otroliga trängseln i förorten. En smått magisk upplevelse var Urban Christmas, Atlasmuren 22, grottan under S:t Eriksbrons fäste. Några små provisoriska stånd med huttrande människor i en Mad-Max-aktig miljö, med graffiti, affischer, bottenlöst mörker här och där upplyst av portabla halogenstrålkastare.

På kvällen firade vi att M har lämnat in avhandlingen. Vi drack tysk sekt (torr som fnöske) åt löjrom direkt ur byttan, skedade upp på spisbröd, några kronärtskockshjärtan slank också med. Sedan tog vi fram finaste rödvinet, gjorde oxfilé med jordärtskocks- och potatisgratäng, rödvinssky och glaserade grönsaker. Resterande Aladdin som efterätt, tillsammans med Etxe Oneko, ett rött dessertvin från Uruguay - en riktig höjdare med en smak av bittra körsbär. Vi bytte julklappar, jag fick ett par handtryckta kuddfodral av en konstnär hon hittat på eBay, hon fick en sodavattenmaskin. Så har vi det.

I eftermiddag rövar vi bort Mamma från sjukhuset, hon kommer hit. Jag har efter alla dessa år blivit betrodd med att göra fisksoppa och steka fisken. Det är en annorlunda uppgift. Jag som lägger min själ i att utgå från recept och fortsätta på egen hand ska nu försöka få detta att smaka som det altid gjort.

Nu ska jag tämja dammsugarmonstret och lyssna på en skiva med El Perro del Mar som jag köpte i går.

Det drar ihop sig

De sista dagarna innan jul har varit kaotiskare. Kanske kaotiskast. Den stora uppgift jag försöker sltuföra tar all tid. Särskilt när medarbetare förvandlas till motarbetare mitt i, och börjar befrämja egna intressen. Det är riktigt skönt mitt i röran att hälsa på Mamma, sätta mig ner på hennes säng och ta saker i den takt hon behöver.

Det skulle ha hänt i dag också, jag skulle bara gå och handla. När jag plockat upp varorna på bandet, fanns det ingen plånbok i fickan. Eftersom jag stoppade dit den i morse, blev jag orolig. Affären är nära hemma så jag kollade där, ringde till jobbet, samtidigt som en händelse på väg till affären började växa i betydelse. Jag blev nämligen påsprungen. En ung flicka gick mot mig och jag mindes nu att jag tyckte att min parka rörde sig på ett konstigt sätt, men tänkte inte på det mer just då.
Till slut stod det klart för mig att jag blivit bestulen. Snabbt ringde jag och spärrade alla kort, inklusive körkortet, ringde Pappa som omedelbart kom och tog ut pengar åt mig och hann precis skriva polisanmälan - som man numera kan göra på internet - när Dotter kom in genom dörren.

"Jag har blivit bestulen!" hojtade jag. "Nej, jag hittade din plånbok i min ficka alldeles nyss...."

Två svarta parka på klädhängaren i morse, numera lika långa - jag lyckades stoppa plånboken i fel innerficka. Bara kontanter över hela julen, första kortet skulle komma i mellandagarna påstod banken. Tjoohoo.

Ni som läser det här, behöver väl inte sprida det vidare? Även om det är en rolig historia, så indikerar det en hel del om sinnestillståndet, lever man i hundraåttio tillräckligt länge hinner det hända mycket innan man inser att man är på väg åt fel håll. Nå, det är jag som tar minst nästa vecka ledigt.

Apropå hundraåttio, fisken är filéad, skinkan är kokt i tranbär och äppeljuice (Nigellas genom Isobel) och väntar på griljering, revbensspjällen är förkokta. Här ska firas tre jular. En med Barnen i morgon, en med M på lördag och en med föräldrar på den "riktiga" julafton. Tjohoo...

...och en God Jul till er alla.

Julbak

Jag rullar vaniljhorn för första gången in mitt liv. Det är sådana man bakar till jul i Tjeckien. Det gäller att kupa händerna på rätt sätt, så att degbitarna bildar små cigarrer med tjock mage och smala spetsar innan de böjs till halvmånar. Mamma, som alltid har bakat dem tidigare är orolig för att saker och ting inte ska bli som tidigare jular. Faktum är att jag är den andre i familjen som bakar dem. Jag gör det av ren nyfikenhet, bara för att jag kan, men Pappa - som aldrig har bakat något i hela sitt liv - han bakar dem av kärlek. Han kommer med dem till sjukhuset och ger till Mamma. De är lite brunbrända, knaggliga, i en plastpåse. Mamma och jag äter och berömmer dem.

Jag tror inte jag visar mina, även om de inte blev så här jämna och fina efter bakningen. De flöt ut och fastnade i varann, inte alls som Mammas.

Boom!

Ibland, så går saker och ting bara åt skogen. När klockan är sju en söndagkväll och barnen skulle varit här sedan två timmar och Barnens mamma ringer och säger att Son alltid har så svårt att byta på söndagarna och det är så jobbigt varje gång och "vi" måste göra något åt det i den bekymrade ton som jag alltid har tolkat som manipulation, så åker locket av. Givetvis frågar man inte ostraffat vad "hon" gör för att underlätta i samma påstridiga ton som hon uppfattar som min vanliga motvallshet.

Rätt eller fel, jag hör Son gråta i bakgrunden, men när jag erbjuder mig att hämta honom, får jag nobben. Strax därefter dyker han upp, kramar mig hårt, hårt och bagatelliserar hela situationen. Det är det svåraste - ingen av oss, varken hans Mamma eller jag får hela sanningen, den kommer alltid att vara anpassad till vad han tror vi vill höra.

Muntrationer

Klockan fem äter Mamma middag. Pappa och jag sitter med. Han fäller en kommentar som får henne att brista ut i gapskratt. Det känns bra, ingen bryr sig om att lite av maten faller ur hennes halvt förlamade mun. Lite frånvarande tar Pappa en servett och torkar hennes knä, en omedvetet öm gest. Vi skrattar mycket, jag är inte säker på vem som försöker hålla modet uppe hos vem, men det fungerar för oss alla.

Jag får tag på en påse frysta räkor för tio kronor, skalar dem och kokar av räkskalen, låter fonden koka ihop till hälften. Sedan fräser jag vitlök, ingefära och en grön chili (reglera styrkan genom att ta bort det vita) i lite neutral olja, häller på sesamolja och en tesked röd currypasta.

Skivar ner en purjolök och grovt hackade vitkålsblad som får fräsa en stund. Under tiden skär jag en kålrabbi i tunna skivor och slänger i den för att värmas upp. Den ska vara knaprig. Till sist häller jag i fonden, zestar ner en halv lime, klämmer i saften, slänger i räkorna och tar av kastrullen från plattan. Äter curryn med rispasta, det räcker till i morgon också.

Dagens loppfröexperiment: En halv deciliter mild ekologisk yoghurt kryddas med salt efter smak, lite peppar och finhackad persilja. Häll i två teskedar loppfrön och låt stå över natten. Fröna suger upp vätskan och stabiliserar konsistensen, så att massan kan bres på morgonmackan i stället för smör eller färskost.

Förebud

När jag kom in genom ytterdörren låg ett litet kort märkt "Personligt" i en stil som såg handtextad ut. Eftersom jag numera inte ser som en katt i mörkret, missade jag den påtryckta adressen. Jag slet upp tejpen på kortet i förhoppningen att jag var bjuden på en kul fest - och hittar ett direktutskick från Ånedinlinjen som vill att jag firar min kommande 50-årsdag på deras gamla båt som redan i min ungdom forslade packade tonåringar till Mariehamn och tillbaka! Det absolut sista ställe jag skulle kunna tänka mig - förutom att jag inte tänker 50 år alls, ännu mindre på att fira det.

Jag har faktiskt inte haft 40-årsfest ännu. Då strax efter skilsmässan kändes det inte aktuellt och en mycket klok person rådde mig att spara festen till ett bättre tillfälle. Det tillfället har inte kommit än. Och visst måste man ha ett 40-årskalas innan man börjar tänka på 50-årsfest?

Närheten till jul börjar bli påtaglig, inte minst förebådad av julskinkan som staplas högre och högre i kyldiskarna. Skinkan väntar jag gärna med, men en annan sak som jag är ensam om att gilla i bekanskapskretsen är julkorv. Färsk. Alltså passar jag på när jag är ensam. Pickar skinnet med tandpetare så att den inte spricker i koket, är noga med att vattnet bara sjuder, ett lagerblad och fyra kryddpepparkorn.

Under tiden gör jag rotmos, det perfekta tillbehöret. Naturligtvis med lite knorr. För två portioner tar jag en liten kålrot, en palsternacka, en tum rotselleri och två mellanstora potatisar. Lägger i roten först och resten efter 20 minuter.

Moset späds med korvspadet till önskad konsistens. I min ständiga strävan att hitta användningsområden för loppfrön häller jag också ner en matsked. Klockrent! Moset blir saftigare, rymmer mer vätska utan att tappa konsistensen och det lilla tuggmotståndet från fröna är perfekt. Äntligen ett sätt att faktiskt njuta av dem.

Jag avnjuter alltihop tillsammans med fransk senap.

Mamma mår efter omständigheterna väl efter en vecka. Yngst på Geriatriken med sina 76, jobbar hon hårt med rörelseövningar och pratar bättre och bättre.

Hurra.

Små steg

Självporträtt

Fredagsmaten började till lunch vi åkte med jobbet till en kolgrill i Tensta, den som ligger vid Shellmacken mitt emot Eggeby gård. När vi kom in, 17 personer, hade de dukat ett bord med vita servetter och serverade nybakt nanbröd, skålar med hummus, baba-ghannoush, harissa och underbara svarta oliver före maten. Eftersom maten tog en bra stund, och brödet var varmt och gott, åt vi en hel del.

Grillspettet och de friterade grönsakerna var även de perfekta, tillsammans med riset, kryddat med kardemumma och serverat med ett smörpaket. Den lunchen räckte ungefär till klockan åtta på kvällen - minst.

Eftersom barnen just nu, åtminstone Dotter gillar fläskfilé köpte jag en liten till dem, gned in den i Caj p:s grillkrydda med vitlök - helt oslagbar till det mesta och helstekte den. Son är dödligt förtjust i råstekt potatis - tunna skivor - som först får ordentlig färg i stekpannan och flyttas sedan till en ugnsform och får mogna, tillsammans med vitlök salt och peppar. Jag lägger fläskfilén på den en stund och läser taffel.se, tills Dotter som för övrigt är extremt tonårig i kväll, morrar något om maten och klar.
Själv ha jag kokat en fläsklägg i smyg och äter den med riven peppparrot och grovt bröd. Givetvis inklusive svål.

Mamma börjar tuffa till sig. När jag kommer sitter hon redan i rullstol och gör stort nummer av att rulla iväg till dagrummet utan hjälp. Med en hand! Hon talar tydligare och är mer otålig. Gott tecken.
Själv finner jag ro bland stekpannor och somnar i soffan. Dotter sover med huvudet på min axel och handen på min mage. Kärlek!

Vilse

Innan jag vet ordet av har jag gått från 12 våningen, avdelning 73 Stroke ner till kulvertarna. Det är lätt att gå vilse på Danderyds Sjukhus och jag är lätt förvånad över hur fritt man kan ströva där utan att någon bryr sig.

Kanske är det ännu lättare med den vilsna känslan av en mer eller mindre lamslagen kropp kvar i armarna, insikten om det potentiellt ovärdiga i att för första gången hjälpa någon man i princip aldrig sett naken i hela sitt liv inne på toaletten, se henne bli fullständigt uttröttad av att formulera ord med endast en halv mun till förfogande.

Trots allt är det min mamma där innanför, tack och lov. Stundvis lyckas vi till och med skratta åt situationen.

Livet

Jaha, shit då. Tänkte bre ut mig om lämmelmentaliteten hos människor på stan på en löningshelg, så ringer Pappa och berättar att Mamma fått ett slaganfall. Just nu är jag i chock och lätt bedövad. Mina föräldrar kan ju inte dö, de har knappt varit sjuka en dag i sitt liv! Det var min Mamma som vid dryga 62 fotvandrade i Nepal. Båda två är fullt upptagna att rusta upp sin sommarstuga som vi barn är hyfsat ointresserade av, vid 76 är de fullständigt glasklara. Det är för tidigt!

Sakta börjar insikten smyga sig på och jag blir rädd på riktigt. Får för mig att risken är som störst nu, över den första natten och korsar alla mentala fingrar jag har.

Kryddigt

Indisk mat är en av de intressantare att laga. Det är så många kryddor inblandade och de enskilda smakerna och dofterna bildar nästan alltid en överraskande kombination. Barnen kommer i kväll, så jag kan inte göra några excesser med starka kryddor, men det här receptet från Mamta's kitchen blev bra. Jag tog yoghurt (grekisk tjock) i stället för tomater och stekte kycklingen i en stekpanna bredvid, för att bli av med kycklingfettet. Sedan får allt koka ihop i 20 minuter, lagom med tid om man vill ha middag i rimlig tid och börjar sent.

För övrigt så kan Fernando di Luca mer än olivolja, missa inte Zetas rapsolja med den blå etiketten. Den har en nötig smak och doftar gräs och äng. Man får ta vara på alla tillfällen att minnas sommaren så här mitt i gråperioden.

Häll gärna lite på nykokt ris direkt i kastrullen, rör om och andas in...

Ett litet steg

Ett beslut som äntligen gick igenom gör att arbetssituationen känns bättre än på länge. De senaste veckornas karusell snurrar nu lite långsammare, åtminstone ett par dagar.

Åker tidigt till föräldrautbildningen på BUP. Det är tredje gången och det blir mer och mer av ett erfarenhetsutbyte mellan föräldrarna än att kursledarna tillför något. Vi pratar erfarenhet av medicin, skola och skrattar åt våra tillkortakommanden i den ständiga dragkampen mellan våra starka och egensinnig barn.

Efteråt sätter jag Eva Dahlgren i lurarna och tar en lång promenad. JLS har lyft igen, ingen haka i gruset längre. Det pirrar och kryper i hela kroppen när livet kommer tillbaka.

Kolla!

Dom är mina nu. Äntligen! Besticken jag har spanat på så länge. Gense Focus De Luxe. Och tjugo procent billigare också. Helt sagolika att äta med.
I dag blev det bogfläskgryta med polkabetor, gulbetor, palsternacka och persiljerot. Bara peppar, salt och lite chilipeppar. Såsen blir jättefyllig och mörk när den färgas med soja och reds med Maizenas bruna redning. Såsfusk är alltid tillåtet.

Allhelgona

Det finns vissa saker som lönar sig att köpa utanför ramen för den sparsamhet som jag annars tillämpar. Cykellyktan till exempel, en vackert metalliskt blå sak med en stiliserad känguru på och åtta lysdioder. I det totala mörkret, på väg hem genom skogen bygger den en synlig minivärld på ungefär tjugo meter framåt, tillräckligt för att jag ska kunna hålla farten.

Visserligen tror jag mig ha cyklat den vägen tillräckligt ofta för att minnas alla stenar och knaggligheter, jag håller till höger i uppförsbacken för att undvika stenen i mitten - väntar till halva nerförsbacken innan byte till vänster för att undvika det lösa gruset på högersidan - medn det är aldrig fel att ha åtminstone en liten försäkring. Utanför ljuskäglan finns absolut inget.

Det är en underbar, klar kväll. Förutom ljuskonen ser jag glimtar av stjärnor mellan träden och de flygplanens snabbrörliga röda och vita ljuskonstellationer.

Hinner hem precis innan systemet skall stänga, vill åtminstone ha en god öl i kväll. Det blir Jämtlands Postiljon, en mörk, fyllig och fruktig öl, med en viss alkoholsötma, precis som jag oftast vill ha dem. Just när jag ska gå därifrån, förstår jag av ett samtal att det är helg i morgon. Det blir lite fler flaskor som får följa med. En ny Nils Oskar och två franska, som tidigare har visat sig goda i köket när maten lagas.

Hemma gör jag och barnen den numera traditionella Allhelgonamenyn, "svart pasta med orangea saker". Den här gången blir det svart linguini, med hastigt uppfräst lax och jätteräkor. Vi skivar orangea tomater till, går från reglerna och inkluderar vit mozzarella som Son är fullständigt vild i.

Dotter som i våras blev sjuk i samband med skaldjur vill ha tonfisk, så jag lurar på henne en tonnatosås, som visserligen inte är orange, men ruskigt god (jag ersätter majonnäsen med grekisk yoghurt. Till det får de orange Passionsfruktläsk från Coop, som vi enas om smakar hostmedicin.

Efteråt sätter vi oss alla isoffan, tittar på the Amityville Horror och äter chokladglass med kakaobönor.

JLS plöjer

Jag vaknar mitt i natten, pulsen bultar och tankarna rusar. Jag ställer in sinnet på en vacker, höstlig väg helt täckt med nedfallna löv. Marken lyser guldgul runt mig, längre bort mörknar den mot orange. Jag brer ut armarna, slappnar av i kroppen och gör avstamp, beredd att sväva upp över trädtopparna, som så ofta förr.

Faller tungt i marken med hakan före. Flera gånger försöker jag med lika dåligt resultat. Illa, jag har alltsomoftast kunnat flyga mig ur stress.

Labans grova

Kunde inte hålla mig i dag heller. Labans limpor flinade åt mig i färska bröddisken och eftersom jag just hade köpt Bregott med havssalt till extrapris, fick en följa med mig hem. Inte till gårdagens extrapris dock.

Nybakt bröd med frasiga kanter, smör med grova saltkorn, även de med ett härligt knaster i munnen, den friska sältan kompletterar frukten i brödet - en snabb väg till en stunds total njutning.

I morgon äter jag det sista av pumpasoppan från i lördags.

Ett gott samvete

Vilket sammanträffande! För första gången på ett halvår öppnade jag Cooptidningen "Medmera"och fick syn på en artikel om Laban som bakade bröd på Gotland. Laban exporterade också degen till Coopbutiker för bake-off. Till min stora överraskning hittade jag Labans bröd när jag gick shoppingrundan i min lokala affär. Små gosiga tegelstenar av olika färg och vikt låg där huller om buller. Två för 30:-. Jag valde ut den jag trodde var dinkelbrödet, fortfarande lite ljummet och köpte samtidigt lite äpplen. "Tio kronor" sa flickan i kassan. Jag gjorde ett snabbt överslag med mig själv, kom fram till att jag nog behövde säga något. "Det kan inte stämma" sa jag. "Du har slagit in brödet för två och femtio". "Ja?" Sa hon. "Frukostbröd!" "Njaej, inte riktigt de här kostar två för trettio." Hon såg inte direkt överlycklig ut, det innebar att hon fick slå om, men efter två försök lyste hon upp igen. "Du får behålla den, den går inte in för något annat." Så jag tackade henne och gick hem med gott samvete och en Labans limpa för två och femtio. Den var jättegod! Knaprig skorpa, mjukt, spänstigt inre och någon frukt i, kanske aprikos. Jag bredde Svart Castello på den och kokade te till. Den för närvarande favoriten - en blandning av två tredjedelar Assam och en tredjedel Pu Erh. Det ger ett otroligt mörkt och fylligt te, aromatiskt, med en svag rökanstrykning. Nästan hela limpan gick åt, säkert sex mackor. Ett halvfabrikat av bästa slag.

En fredag till

Sopp-pumpa

Japp, sådåatt, det är fredag igen. Dagen började med en stendöd bil. M lämnade ljuset på över natten och för första gången i mitt liv var batteriet så dött att det inte ens gick att rulla igång den nerför en backe. Nån sorts relä som ska slå till och ge ström till tändsystemet orkade inte vakna alls. Så snöpligt att ha kommit nerför backen utan ett livstecken. Jag fick skjuta bilen till närmaste vägkant och ringa förövaren, dvs M och be henne fixa. Själv fick jag ta tåget till jobbet.

Efter lunch - tre timmars jobb - var det dags att ge sig iväg igen. Barnens mamma har fixat en föräldrautbildning för föräldrar till ADHD barn. Det spelar ingen roll att jag har full koll på Son, och det är hon som känner att hon behöver, man bangar helt enkelt inte sånt som skild pappa - ens efter elva år. Det gäller dessutom att visa alla myndigheter och skolor att vi är enade - har vi båda gått kursen, kan ingen BUP människa eller skolkurator eller någon annan myndighet slingra sig. Vi följer protokollet, sånt är viktigt i kontakterna med överheten.

Dotter har beställt gröna bönor inrullade i bacon till middag. Enligt den vana jag försöker införa, är det hon som fixar den detaljen. Själv fyller jag på med potatisklyftor, béarnaisesås (hemgjord förstås) och en gotländsk biff som jag hittar på Coop. Det är en spekulation, den är dyr, men riktigt bra kött och barnen gillar den.

Det är en lätt uppvärmning innan morgondagen. Mina föräldrar kommer, det är inte så ofta och jag passar på att dra loss ordentligt. Det blir pumpasoppa med röda linser till förrätt. Calvadosflamberad oxfilé med svampsallad och rösti till huvudrätt och päronsoppa till efterrätt. Jag har lagt en hel del tankar på vad som skall drickas till, Manzanilla till soppan, Allesverloren Tinta Barocca från 2004, en flaska som har legat hos mig i över ett år till huvudrätten och ett dessertvin som jag ännu inte vet om jag ska köpa till efterrätten (jo, det vet jag , jag ska spendera en ohemul mängd pengar på ett j-la dessertvin i morgon, jag får det, det är min hobby).

Sjuk!

Drygt en halv meter, det kortaste avstånd jag hade till min kollega - no touchee touchee - det räckte för att hans nyss utbrytande maginfluensa skulle hoppa över till mig.

Två dagar nästan exakt. Halv elva började magen låta ungefär som kallvattenautomaten som folk använde med jämna mellanrum efter gårdagskvällen. Klockan tre kom febern, det var då två timmar kvar av mötet.

Jag höll ut, blev skjutsad till tågstationen i Upplands Väsby och började den långa resan hem. Ni vet hur det känns, frossa, en oro och väntan på att magen ska vända sig ut och in, långsamma försiktiga rörelser ur tåget, nästan hasande gång i centrum. Jag tänke nämligen köpa upp mig på ett lager vätska och jag tänkte att Yoghurt med Dofilus inte heller skulle skada.

Givetvis stannar kassan upp, den unga söta nya flickan i kassan bredvid får problem med en kund. Den unga finniga pojken i min kassa ser sin chans och rycker in. Lämnar stolen och kön hängande.

Jag står näst i tur och orkar inte uppbåda någon irritation. Tanken på adrenalin i kroppen känns inte lockande, man vill lixom hålla metabolismen på en så låg nivå som nöjligt.

Den äldre herren i keps bakom mig tar det på ett annat sätt. Han suckar högt, irritationen pyr omkring honom och börjar attackera mig också. Tänker med ett stänk av självömkan att det minsann bara borde vara jag och bara jag som har rätt att sucka. Gör en mental justering och låter hans irritation passera, det pirrar lite i nacken bara. Det räcker inte för honom, han muttrar "Dom borde inte släppa ut de nya till kassorna!" Det går fint, jag tänker på hur stolt pojken känner sig när han förklarar för henne, går in i det tills mannen sätter igång en ny attack: "Eller vad tycker du?" vänder han sig till mig.

Jag spärrar upp mina vänliga blå (tror jagi alla fall) och säger vänligt men tydligt: "Jag tycker att de måste få sitta i kassan, hur skulle de annars kunna lära sig? De måste ju träna!" Belöningen för min svarta själ kommer när han viker undan med blicken och kniper ihop läpparna. Pojken kommer tillbaka, ber om ursäkt vilken jag accepterar med ett stort leende, väl vetande att det kommer sätta ännu mer lock på det som pyr bakom mig.

Små glädjeämnen.

Hemma pratar jag med mig själv med barnslig röst, medan jag tar av kläderna från min frossande kropp. Sätter på mig mjuka fleecekläder, raggsockor, tar en alvedon och virar in mig i sängtäcket på soffan. Hoppas att febern lättar lite innan magen ger upp.

So far so good.

Slumrar

En arbetsdag

Tre killar i sextonårsåldern sitter på en bänk mitt i natten och samtalar allvarligt och engagerat, när går förbi på väg hem.
Jag har varit på Sigtuna bryggeri och drickit Gas-Jannes, Humle-Hildas Altbier och Jäst-Hasses export lager. Jag ville dricka Biskop Stefans kalk också, men den var slut. I stället beställde jag Mackmyra edition tre och njöt av den kryddiga vaniljiga smaken. Jag drack den tillsammans med en engelsman i grönrandig seglartröja som hävdade attt han föredrog den framför de engelska sorterna. Han var säkert bara artig. Tidigare på dagen var han en av mina antagonister i en diskussion vi hade om ansvar.

I morgon upp kvart i sex för ytterligare en lång dag med mina kollegor från hela världen.

Höstaktiviteter

Det börjar mörkna innan jag kommer från jobbet, trots att klockan bara är kvart i sex. Skogen ser dunkel och trolsk ut, vägen är mörk och kantas av gula, nästan lysande löv. Det doftar starkt av jord och kompost och det finns fortfarande ljumma stråk i den kalla luften.

Hemma gör vi rulader av lövbiff, alla har sin egen fyllning. Barnen väljer torkad frukt och getost som de får röra ihop själva. Jag fyller min med äpplen frästa i olivolja och manchego. Potatisklyftor är det som serveras och jag rör ihop en rödvinssås som barnen först rynkar pannan åt när de ser ingredienserna, men sedan slåss om.

På lördag tillbringar jag några timmar i skogen och jagar svamp. Det går inte särsklit bra. På tre timmar blir det en halv kasse, två karl-johan, fyra aspsopp, sedan lite blandade soppar, kremlor och några champinjoner. Inte en jätteskörd, men det räcker till en svamprisotto på kvällen.

M tar med sig sina troféer från översätttningsrundan i veckan, inlagda skaldjur och vildsvinskorv som vi äter till en liten flaska Crémant d'Alsace. Sedan svamprisotto. M fick också med sig ett par flaskor vin. Vi väljer en Sangiovese som överraskar, inte så mycket frukt som vi skulle förväntat, i stället en underbar kryddig doft, läder och tobak och en stram, men ändå mjuk smak.

På söndagen kulminerar mina funderingar på vad jag ska göra när cykelsäsongen är slut. Jag cyklar till Jula och köper en trappmaskin och en pilatesboll. Barnen blir jättelyckliga och trampar runt även om Son knappt får ner pedalerna.

Till i morgon kokar jag Bulgur i lite vitt vin och hönsbuljong. Tillsammans med lite parmesan och en del av de inlagda skaldjuren blir det en bra skaldjursrisotto.

Ett ögonblick

Solen har knappt lyft över horisonten och tänder små regnbågar i miljoner daggdroppar på fältet. Jag är omgiven av vältrande dimmor som avgränsar världen utöver 50 meters horisont.

Längre bort skymtar dunkla gestalter bakom stora kantiga redskap. Jag vet inte vad fågelskådarna ser i sina objektiv, men de ställer upp, även en dimmig morgon som denna.

Det är kallt, luften river i lungorna och mina fingertoppar stelnar i fartvinden. Det gör inget, just nu i tjugo minuter är världen vackrast.

Smygare

Sitter och leker med mitt nya trådlösa headset som man kan koppla både till dator och mobil - samtidigt. Musik eller Skype från det ena, kopplas automatiskt bort när mobilen ringer. Äntligen!

Känner en underlig odör när jag lutar mig över datorn - lite som smutsiga strumpor. Klurar lite på det ett tag, brukar inte... jag menar strumpor brukar inte lukta efter två timmar på nyduschade fötter. Det tar en stund innan insikten om att jag har får i kål som kokar på spisen. Det är den doften som smyger omkring i lägenheten.

Barnmat

En av de rätter jag älskade som barn hade det föga fantasifulla namnet "ägg i mjölk". Otroligt enkel, man gör en redning av smör och mjöl, häller i mjölk, kokar upp den, knäcker två ägg i den och låter dem stelna. Rätten serveras med surdegsbröd som bryts ner i mjölken så att den sugs upp i brödet.

En vecka efter Glasriket packade jag upp en del saker jag tog med mig och hittade då resterna av ett tyskt surdegsbröd som jag köpt för att ha till frukosten där. Förvånande nog var brödet inte mögligt och det fanns fortfarande kvar en viss spänst. Tillfälle i flykten, jag köpte gammaldags mjölk och satte igång. Smör, mjöl, mjölk, jag vidareutvecklade rätten genom att hälla mjölk och ägg i en ugnsform och gratinerade dem. Den milda smaken tillsammans med det syrliga något sträva brödet tog mig raka spåret till barndomen, bara att som vuxen får man äta hur mycket som helst. Tur att jag cyklar långa omvägar hem.

Vecka

Tittar på "Klassfesten" och blir sjukt mjuk i hjärtat. Son och Dotter stojar och skrattar i bakgrunden, väldigt överens om något. Själv känner jag mig innesluten in en bubbla, trött och surmosig efter veckan.

Rotblöta

Det är nördigt, defintivt på gränsen till obsessivt när jag bestämmer mig att cykla omvägen hem - den 20 km långa omvägen hem - trots att regnet hänger i luften. Mycket riktigt efter 5 km så börjar det dugga. Jag som nyss köpt en vattenavvisande vindjacka i stretchigt material och ventilationsfickor som öppnas med blixtlås vid behov, ser det som ett bra tillfälle att prova den utlovade vattentätheten.

Det funkar, vattnet samlas i små, små glänsande droppar som glider av i fartvinden. Det fungerar faktiskt till och med på byxorna, likaså i stretch, som är gjorda i en teknik som kallas för Dri Fit (ni får själva gissa märket). Tanken är att de ska transportera bort fukten från huden. Det gör de, och de hindrar faktiskt vattnet att tränga in. Till en viss gräns.

Det regnar mer och mer, men kroppsvärmen förmår att hålla byxorna någorlunda torra, tills dropparna blir så stora att de dränker byxorna. På en halv minut förvandlas de från hyfsat fuktiga till blöta och iskalla. Det är 10 km hem och ingen återvändo, bara att trampa på. Världen susar förbi suddig och förvrängd av regndroppar på gula glas.

Regnet minskar efter en stund och förvånande nog återtar byxorna sin ljumna fuktighet inom ett par minuter. De visar sig vara värda sina pengar, särskilt som de är köpta på rea för halva priset. Det är min belöning, efter att ihärdigt ha cyklat sedan i april anser jag mig värd lite "riktiga" grejor.

På fredag åker M och jag till Glasriket, firar fyra år...

Mental pollution

Tåget in till Tiger Lillies: In kommer ett par otroligt fnissiga killar, bärandes på en sexdocka. Den ser helt absurd ut, ett påmålat ansikte, med ett öga slutet, ett öppet i en blinkning som skall föreställa inbjudande, mun i form av ett stort O som visar ett skrynkligt rött inre. Jag hinner tänka att man måste typ levat i avhållsamhet i tio år och inte sett en kvinna lika länge för att inte bli totalt avtänd. Handen är en ren lottovinst jämfört med att försöka tillfredsställa sig med en badboll i plast. Killarna fnittrar hejdlöst och viftar med dockan, försöker klä på den med sina jackor. En minut senare kliver en Imam på vagnen. Jag anar upptakten till jihad på tåget, och närapå hukar. Imamen kaster en blick på dockan, rör inte en min, sätter sig i sätet bakom och tar upp ett pappersark som han fördjupar sig i, byggger upp en bubbla omkring sig.

Tåget hem från jobbet, Jag sitter bredvid två killar som tittar på et kockprogram där någon tydligen lagar mat och refererar detta till två tjejer på sätet mittemot. Plötsligt börjar ena tjejen beskriva en specifik bänk på en specifik badplats, där det uppenbarligen skulle finnas fläckar av en viss typ, som blev till efter ett nattligt möte med någon som hette Kris. Det är inte bara jag som sitter bredvid, utan alla som sitter på de närmaste bänkarna förstår precis vad det handlar om.

Jag tänker att det trots allt finns saker jag inte behöver veta - eller se.

Genèvesjön

Genèvesjön ligger under oss. En lång, smäcker leksaksbåt, som ser ut att stamma från tidigt 1900-tal stävar fram och bildar leksakssvall. Jag är på en av mina inte helt ovanliga endagsutflykter för ett möte i Lausanne. Hemifrån halv sex, tillbaka halv ett (på natten). Människorna vi träffar är glada att vi kom. De berättar om sina problem, som de anser vi har skulden till. De är ändå glada att vi kom. De visar oss för sina chefer som ett tecken på att de har åstadkommit något.
Efter tre timmar är vi klara. Vi har lovat dem saker, De har lovat oss pengar. Alla skakar hand, försäkrar varann att det varit ett nöje, lättade över att det är slut.

Efteråt åker kollega och jag till ett ställe vid Genevesjöns strand. Tar ett glas vin och en portion rökt schweizisk skinka, sitter i solen och tittar på vågorna innan vi fortsätter till flygplatsen. När vi lyfter lyser klippbranterna på bergen vid sjöns södra strand kritvita i den nedgående solen. Längre bort syns alpernas silhuetter i diset.

Några timmar senare på Kastrup hällregnar det. Ett riktigt tropiskt regn, som glänser i vingstrålkastarna och bildar horisontella silvriga streck som sugs in i motorerna med ett hiskligt morrande ljud en lång stund efter start.

Blod och död på teater

Det är första gången jag har sett en grov, svart löspenis i silikon användas i ett pianosolo. I sången innan var det en strumplös fot. Vi sitter på Södra Teatern och lyssnar på Tiger Lillies, en absurd föreställning som först handlar om flickan med svavelstickorna och sedan ett utbud ur den vanliga repertoaren. Martyn Jaques röst växlar mellan tandläkarborr och rostig motorsåg när han sjunger explicita texter om mord, blod, död, krig och prostitution. Teatern är fylld av fans, och så jag och M på tredje raden. Vi har sett dem förut, men blir lika underbart förbluffade som förra gången.

Efteråt promenerar vi genom Söder, efter midnattsloppet och tar en drink och en barmeny på Morfar Ginko. Chilin som vi beställer är som om jag hade gjort den. Jag hittar både kanel och nejlika i, den smakar milt men fylligt och serveras med tortilla och tre fräscha såser. Till det dricker vi Gambrinus, en av de bättre tjeckiska som fås här.

Morgondagens mat

Jag får tag i billig mogen mango och gör en sallad på röda och vita bönor, mangokuber, grön chili och lök. Citronskal och saft, lite salt och rapsolja ger en bra, fräsch smak. ´

Till det rullar jag små köttbullar av lammfärs, blandad med finkornig bulgur som fått svälla i citronsaft, lite granatäppelsirap och en aning hönsbuljong. Smeten kryddas med mycket spiskummin, kryddnejlika och kryddpeppar. Bulguren suger åt sig all köttsaft och gör bullarna saftiga och smakrika.

Fredagsmys

Fatta att jag börjar släppa till när det gäller att laga mat. Son handlade och skrapade potatis innan jag kom hem. Dotter gjorde ett pajskal. Tillsammans gjorde vi en ost-och-potatispaj till de två paket jumbokräftor som vi tre smällde i oss. Gas Janne regerar fortfarande. Det faktum att den är ofiltrerad får bubblorna att åka i oförutsägbara banor, inte bara från botten och upp. Färgen är mörkt gyllene och smaken är det enda i Sverige som matchar en öl i Prag. Fyllig, fruktig, frisk.

Fredag.

Dag två

Extraprisbaconet steker långsamt i grytan och släpper sitt fett för att i slutändan bli alldeles knaprigt. Eftersom Son älskar blomkål, gör jag ytterligare en variant av blomkålssallad, vardagsknaperstekt bacon i stället för helgprosciutto. Den får han i morgon.

Baconfettet får bli bas för dagens tomatsås. Körsbärstomater (sista burken), lite vitt vin och krossade vitlöksklyftor får puttra ihop i det medan jag väntar på att barnen kommer hem från stranden. Lagom till spaghettivattnet kokar häller jag ner finklippt salvia och precis när nyckeln sätts i låset garnerar jag portionerna med Mozzarella (även den för extrapris).

Under tiden blev jag erbjuden att tala om min pension med ett bolag som heter Cerberus. Av någon konstig anledning fick jag dåliga vibbar av namnet och avböjde. Vänligt men bestämt.

På jobbet är allt som vanligt efter bara två dagar.

Tillbaka till verkligheten

M har åkt hem till sig, hennes son kommer tillbaka i eftermiddag. Jag går och handlar de vanliga sakerna innan barnen kommer. Frukostbröd, gurka, äpplen, mjölk. På måndag börjar jobbet, tillbaka till det vanliga livet igen.

Semestern i San Sebastian var (förstås) alldeles underbar. Vi bodde i den äldsta delen, mitt i vimlet. Mitt i jazzfestivalveckan, på kvällarna kunde vi stå utanför scenerna och lyssna på Sly and the family stone, till och med Elvis Costello.

På dagarna gick vi på upptäcskfärd. På eftermiddagen låg vi en stund på stranden och sedan, runt sextiden, var det dags att ta ett glas vin och äta lite Pintxos, som är den lokala varianten av tapas. Pintxosen beställs normalt inte, de ligger över hela bardisken, man får en tallrik och äter det man vill ha. Sedan betalar man. Normalt fanns ett enormt utbud av olika varianter av fisk, skaldjursröror, skinka, korvar, inlagda eller grillade grönsaker - det var otroligt svårt att inte vräka i sig allt. Ett ställe vi återkom till var vinbaren A Fuego Negro. Trendigt som attan, men deras Pintxos var ett steg utanför de mer traditionella. Det häftigaste jag åt var en bit bläckfisk liggande på bönröra och täckt med salt skum som omedelbart upplöstes i munnen och lämnade en saltig och kryddig smak efter sig. Utsökt!

När restaurangerna öppnade, fanns ett stort utbud av färsk fisk och olika skaldjur. Det som står ut särskilt var en portion friterade små bläckfiskar (ett berg) som intogs vid ett bord direkt vid sidan av ett (förmodat) spanskt skådespelarpar, inte nödvändigtvis gifta med varann. Oerhört vackra och självmedvetna hann de på en och en halv timme med ett gräl och en försoning, medan M och jag försökte ägna oss åt vår måltid.

Guggenheimmuseet i Bilbao var också en höjdare (understatement) och Paellan vi åt på kvällen var helt sanslös. Servitrisen inledde med att i varnande ton tala om att man bara talade spanska och såg förvånad ut när vi bara fortsatte in. Sånt hindrar inte M som tog sig fram med Italienskan, även om det haltade.

Blev sugen på att kolla om det finns svamp i skogen, så jag gjorde några avstickare på cykelturen. Tyvärr verkar det vara för torrt i skogarna och det blev knappt en portion till mig. Jag fräste upp den i lite smör och olivolja tillsammans med lök, blandade med bulgur och hällde på lite vitt vin och buljong. Med lite parmesanost i på slutet blev det en riktigt bra"Bulgurotto ai Funghi Porcini".