I mörkret

På avstånd formar ljusen i träden frusna fyrverkeriexplosioner. Hemma sitter Son med skolarbete som han inte hinner med på dagarna. Jag åker och hämtar Dotter på dans, inte särskilt stolt över mig själv. Det är ingen höjdare att behöva sätta sig med skolarbete alla dagar efter jobbet, väl vetande att detta kunde gjorts på lektionerna, ibland låter jag honom veta det på ett inte särskilt snyggt sätt.

Kanske är det efterdyningarna av morgonen, jag vaknar av att klockan ringer, utan att veta vilken dag det är eller om barnen är hos mig eller Mamma. En lång stund tror jag det är söndag och att jag är ensam, vilket inte går ihop, M skulle varit här då. Desorienterande. Lyckligtvis somnar jag inte om

Son och jag reder ut det någorlunda när jag kommit hem igen, men det lämnar ändå en obehaglig eftersmak, särskilt som han verkligen anstränger sig och skulle mer behövt uppmuntran än morr.

Jämfört med i helgen, blev det mat på andra sidan skalan, en snabbis på fem minuter. En falukorv steks upp, på med en burk krossade tomater, en stor skvätt sweet chilisås (en stjärnanis förstås) och lite salt. Serverat med fullkornspasta, inte för att upprätthålla någon sorts nyttighetsfaktor utan för att den påsen låg närmast till. Lättätet.

Grått

När jag kommer ner till cykelrummet är det något som fattas. Min cykel! Trots bastant lås är det någon som har burit iväg med den. Det är bara att ringa polisen på måndag, men jag har inget större hopp... Kanske ska jag kolla på blocket eller nått. Jag blir inte ens arg, bara ledsen. Så onödigt.

I går såg jag "De andras liv". Fantastisk. Jag har inte sen en bättre förmedling av den totala gråheten - någonsin. Född i Prag har jag inga som helst problem med att acceptera riktigheten, kanske med undantag av att jag inte tror att den mänsklighet som visades i filmen existerade. Alls. M och jag sitter kvar alldeles tårögda av slutscenen medan pensionärsklubben som invaderade bion högljutt diskuterar vad som egentligen hände.

På vägen hem åkte vi förbi Coop i Bromma och köpte älgfärs. Jag gjorde älgfärsbiffar, bara kryddade med salt och stjärnanis. De fick eftersteka i en gräddsås med en anings granatäppelsaft (ger sötsyrlighet och strävhet). Till det gjorde jag en röra på blomkålspuré, stekt karljohansvamp och förvälld krispig Pak Choy. Rårörda lingon med anchochili och palsternackmos med lite västerbotten till. En av mina bättre kompositioner.
Efterrätt - Pannacotta, med hallonsås - också pannacottan kryddad med stjärnanis. Jag köpte en påse på Coop och känner för att experimentera lite.

Tror också att jag har hittat hemligheten bakom en riktigt bra Bloody Mary - ordentligt med Worcestersås. Och så min hemkryddade pepparvodka förstås, den blev riktigt bra.

Suck

Alltså, man spenderar större delen av veckans kvällar med att hjälpa Son med sitt skolprojekt och sen ringer hans mamma och ifrågasätter mitt omdöme?? Och antyder att jag skulle låtit honom ta andras ord när han skrev i stället för sina egna?
Gaahh.

Lång Tajm

Jag har ingen skrivklåda längre. (Det normalt ganska lilla) steget att skriva ihop dagens händelser har under den här tiden varit alltför stort. Tyvärr har det ofta ersatts av jobb. Jet lag och minst en arbetsdag mer per vecka än de normala fem har tagit ut sin rätt. Sedan slog förkylningen till förra veckan, förmodligen som någon form av räddningsmekanism. Fast jag fattade det inte först, det tog tre dagar innan jag insåg att den extrema tröttheten inte bara var överarbete. Denna vecka har jag alltså varit hemma och kurerat mig, förlängt min sovtid från fem timmar och klarvaken till åtminstone sju per natt, druckit apelsinjuice, te, ätit alvedon och se - det är inte några problem att skriva. Ett bra tecken. Se upp när det blir för svårt att skriva då är det förmodligen fara å färde från annat håll.

Det finns en annan aspekt på skrivandet också: Jag (som många andra här) började skriva när det gjorde för ont att vara tyst och det var för svårt att prata. Svåra förändringar ger en speciell inspiration, det är lättare att vara öppen, särskilt på den tiden när ens irlbekanta inte var i närheten av en dagbok eller blogg. Förra året sökte en av mina bekanta på en särskild julsång och döm om min förvåning när min blogg dök upp.

Integritet är också en viktig del, det är en sak vad jag väljer att lämna ut om mig själv - och jag har lyckats ganska väl med att hålla föresatsen att det jag tänker och skriver kan jag självklart stå för i alla lägen - men livet just nu omfattar även andra (det är bra, det är mycket bra) vars liv är deras och inte mitt att skriva om.

Nåja, vad jag skulle kommma till var att det just nu inte har varit någon större förändring på länge i mitt liv. Tidigare har det inte gått två år mellan kasten; konkurs, skilsmässa, kärlek, livskris... sånt håller adrenalinnivån uppe och skapar lite av ett beroende, eller snarare en extrem beredskap på att inget varar för evigt. Vad händer när man går omkring med den beredskapen i ett liv utan förändringar? För mig känns det ibland som att jag går från "allt är möjligt" läget till att vara "stel". Jag är inte lika öppen för nya infall och idéer, jag väljer bort vissa utmaningar av bekvämlighetsskäl och jag kan ibland oroa mig för att jag går tillbaka till att vara den hämmade person som inte ens ville känna efter hur han mådde och som inte mindes ett dugg av sin barndom (nåja kanske inte så långt tillbaka, men ändå).

(Nej, det ska inte vara någon slutsats här.) (Ja, jag gillar parenteser.)

Annars är det skönt att ha min hobby. Jag har totalt misslyckats med att känna igen något vin alls på en vinprovning trots att jag fick bra beskrivningar och folk skrek om paprikadoft och blåbärssylt till höger och vänster. Inte jag. Däremot lyckades jag komponera ihop en alldeles överjordisk rödvins-choklad-chilisås som serverades till ett hjortben tillsammans med en stomp på mandelpotatis pumpa och getost. Inte ett halvfabrikat så långt ögat nådde, jag kokade t o m egen buljong på märgben.

Resten av chilin (Ancho) gick till en pumpasoppa med röda linser, härligt het med smak av koriander och spiskummin.

Ett annat experimentområde är loppfrön. De är huvudsakligen till att få magen att känna sig mätt utan att få näring. Jag tänker inte gå upp i vikt alltför mycket under vinterhalvåret, men det är svårt att hantera hungerskänslor när hela kroppen skriker på belöning efter en lång arbetsdag. I vatten blir de snabbt otroligt slemmiga och bildar något som närmast kan liknas vid tapetklister. Det blir så där med köttbuljong. Utrörda i tomatjuice är en annan halvbra variant. Det bästa hittills är strödda på mild yoghurt med lite björnbärssylt. Under alla omständigheter blir man mätt - länge - och det känns bättre än pulver.

Vidare har jag försökt att förbättra min äggkokarkonst, ända sen jag såg den här bilden hos Matälskaren .

Strategin är att man lägger i äggen när vattnet kokar, stänger av plattan och väntar i ett antal minuter (i stället för att hålla vattnet kokande hela tiden). Precis som annan forskning är den här förknippad med vissa risker. Första ägget rann ut i handen på mig när jag knäckte skalet. Nästa ägg kändes perfekt, fast vita, tyvärr tappade jag taget om ägget under skalningen och klämde reflexmässigt åt med båda handflatorna varpå gulan sprutade i en koncentrerad stråle ur mina händer rakt på tröjan, jag fick aldrig tillfälle att provsmaka.

Nog nu, fortsättning följer.

Slut på det roliga

Fasen i morgon åker jag hem, det är trist, jag har inte gått på Golden Gate än och jag kunde ha promenerat på Embarcadero en gång till, i solskenet, bland joggarna och alla turisterna. Hemlängtan? Nää, inte ett dugg.

I kväll åt vi på "Camelian Room" 52 våningar över havet. Det ser inte så högt ut underifrån, ögonen lurar en, men när man åker upp i hissen och öronen bågnar, när jag ser _hela_ San Francisco, flimrande ljus, blinkande reklam i alla färger, tittar ner och ser små leksaksbilar fara runt därnere - då förstår jag hur högt det är.

Slutligen fick jag prov på den "riktigt" amerikanska maten, tallriken täcktes av en jättelik köttbit, med en liten klick potatismos bredvid och en ännu mindre klick kokta grönsaker, Mums för en köttälskare som jag. Saknar cyklandet dock. Nu packa, sedan sömn. (det är kväll här)

Turndown

Går man California street upp mot Nob Hill, hör man ljudet av avlägsna tryckluftsborrar. Det är inte förrrän jag korsar gatan och ljudet kommer upp under mina fötter som jag inser att spårvagnarna är kabeldrivna och att det jag hör är kabeln som skramlar under gatan. I varje spårvagn finns en bromsare, en person som kontrollerar farten med en jättelik spak han drar i. Ansvarsfullt arbete i nedförsbackarna. Stan trafikeras också av trådbussar och jag påminns om barndomen när jag ser härvan av trådar hängande ovanför gatorna. Prag på 60-talet hade fullt av trådbussar med långa stänger upp till trådarna. Ibland, särskilt i korsningarna brukade stängerna spåra ur, tappa greppet om trådarna varpå busschauffören var tvungen att kliva ut och försöka sätta dem rätt med hälp av ett rep som hängde i stängerna, ofta under hånfulla tillmälen från bilisterna som hindrades från att komma fram.

Orkar inte gå ut idag, lägger mig på sängen och upptäcker att de har en TV-kanal som heter "Turndown" och som bara visar naturbilder, långsamt fallande vattenmassor, vajande grässtrån och skugglika figurer till ackompanjemang av musik som best kan beskrivas som "new-age"- wow.

Allt är förhandlingsbart

Klockan är 04.22 när jag kommer in i rummet efter en lång dag av workshops - (grupparbeten?) där vi övade förhandling med varann större delen av dagen. Jag har träffat en fransman med hästsvans som pratade engelska på ett sätt jag inte trodde fransmän var kapabla till. Jag har umgåtts med massor av folk som säger "Hey silke, how you doing, nice to meet you" och ser ut som om de menar det. Standardiserad hjärtlighet är inte så dum vid tillfällen där man är många och ingen känner varann - nåja - min värld är en rätt liten värld. Det finns få huvudaktörer (två eller tre) som sitter på större delen av av de anställda i bransen. Det är oundvikligt att det blir ett gäng från ett och samma företag, men till skillnad från i Sverige, är de professionellt utåtriktade och bildar inte klungor, åtminstone inte förrän till middagen där jag sitter och lyssnar på en diskussion om helt interna angelägenheter, låt vara intressanta ur ett tjuvlyssnarperspektiv som bekräftar att det är en otroligt liten värld för somliga. Man pratar Bangalore, Shanghai och Kina som om det vore nästgårds.

Den lokala tiden är halv åtta på kvällen, San Francisco har tinat upp och det är en underbart ljummen kväll, med klar himmel. Jag tror jag tar en promenad upp till Nob Hill, förbi Chinatown, sen en öl och sen i säng...

Blommor i mitt hår

Det känns jättekonstigt, ögonen klibbar som om det vore mitt i natten, och det är det ju inte. Klockan är tio i tre på eftermiddagen. Lyckligtvis sov jag inte särskilt mycket innnan resan och har hunnit slumra en hel del på planet - en riktig bjässe med nio stolar i rad, tror inte jag har flugit med en MD11 tidigare.

San Francisco är kulet, molnen hänger över kularna när jag hoppar in i taxin, en riktig racklig Tolyotavan - inget jänkargung där inte, mer rassel och skrammel, varje ojämnhet i vägen får bilen att studsa länge efteråt.

Bara för att jag kollade upp på Googleearth, vet jag att San Fran ligger ungefär på samma breddgrad som Lissabon. Växtligheten känns lite som södra Europa, men bebyggelsen är lite annorlunda. Det är små låga hus tätt ihop i olika färger. Trä i olika pastellfärger, mer sällan sten eller murbruk. I en skarp övergång reser sig sedan skraporna i innerstaden.

Taxin stannar framför Omni Hotel, jag trasslar mig igenom portiererna och bär mina egna väskor (inte poppis) och hamnar i ett rum på trettonde våningen (där gick den skrönan all världens väg - den om att amerikanska hotell saknar våning 13) med internetanslutning, grön marmor i badrummet och en jättegarderob med strykbräda, strykjärn och en flaska med Oxford & Wells Ironing Starch For Fine Clothes. Resande fot är ingen ursäkt för skrynkliga kläder här.

Vad mer? Man får fylla i två formulär för att komma in i landet och de hotar med att om man inte fyller i allt korrekt, kommer ens inträde i landet att fördröjas. När jag väl kommer till disken, är mannen extremt trevlig och fyller faktiskt i det jag har missat. Jag har också registrerat mina pekfingrar hos Onkel Sam och fått mitt foto taget av en digitalkamera.

Grand Place

Tågen avlöser varann med en minuts mellanrum på spår 3. Stockholms central i rusning är praktiskt taget öde i jämförelse. En kvinna pratar med mig på franska, jag begriper ingeting av hennes långa harang. Nånting om hennes skor (hon pekar på dem). Jag ger ifrån mig ett medkännande läte, hon tar sin väska och vinglar på höga klackar in på tåget till Liége. Själv går jag på nästa tåg destination Brussel Airport. Tre timmar för mig själv i Bryssel är definitivt värt att gå upp okristligt tidigt för.
Halv nio på kvällen går jag genom ett halvtomt Arlanda rakt in i ett Kodak moment: I en öde bar ser jag bartendern försöka göro en Tom Cruise och jonglera med en flaska. Ser i ögonvrån hur flaskan glider ur händerna. Hinner precis vända mig om och huka innan jag hör kraschen. Går vidare brett flinande.

Bra dråpligt är det att folk som tycker det är helt ok att sitta i regeringen inte anser det vara mödan värt att betala TV-avgiften. Ännu dråpligare när de försöker undvika konsekvenserna. Vad säger det om respekten för det lands lagar de är satta att styra. Jag kan förstå människor där TV-avgiften utgör skillnad mellan bra måltid en gång i månaden eller inte, men det är inte alls vad det handlar om. Det är ett intressant fenomen att folk som har råd tycker att de har rätt att undvika något som egentligen är småpengar för dem. Tänk så många bilar i prisklassen av en mindre sommarstuga som hade täckt för nummerplåtarna under stockholmsförsöket t ex. Det är inget politiskt statement det är malpalcerad respektlöshet och bara dumt.

Skapar lite andrum genom att att dagen efter cykla till jobbet genom höstsverige. Vad är Grand Place mot en väg kantad av mossa, gula björkar och översållad med löv i alla nyanser från gult till orange till rött och brunt.

Det ena vore inte lika vackert utan det andra.

Flykt

Återigen slås jag av det smått fantastiska i att sitta i en cylinder av metall och bli transporterad genom luften över obegripligt stora avstånd. 55 minuter till Oslo, en tur som skulle tagit cirka tre veckor till fots.

På planet inser jag hur trött jag är och väljer jag att inte tillbringa eftermiddagen på jobbet utan åker hem, jobbar undan det som måste göras och sedan lyder jag springet i benen. En runda på 3 mil imponerar till och med på Dotter och är numera helt överkomligt. Strandvägen mellan Sollentuna och Ulriksdal är numera helt färdig och höstligt vacker.

Förbi Ulriksdals begravningsplats kommer tanken att den absolut bästa gravstenen måste vara virtuell. En sådan kan alltid besökas, kräver inget underhåll och är en betydligt bättre efterskrift än en sliten fras huggen i polerad granit. http://cynosure2.blogspot.com/ . Jag går absolut inte i dödstankar, men idén förefaller tilltalande - nån gång. Vidare genom Järvafältet mot Kista och Barkarby. På väg över en äng skrämmer jag upp en flock sparvar ur en buske. En stund flyger de förvirrat runt mig, de flesta i sadelhöjd. Jag i ett moln av fåglar som en gigantisk Nils Holgersson på cykel i stället för tamgås.

På vändplanen på väg ur skogen, precis där asfalten tar vid igen ser jag två bilar. En blänkande svart Van och en äldre Volvo skåpbil, båda med öppna dörrar. Kvinnan, ungefär i min ålder, går mot mannen med blicken riktad mot honom. Hennes ögon lyser av kärlek. De möts i en kyss precis när jag passerar, jag är säker på att de är otrogna. Varför annars mötas i varsin bil på en undangömd vändplan?

Jag spenderar lite tid på att fundera över varför man vid närmare 50 års ålder väljer att vara otrogen i stället för att bryta upp. Inser att jag är rätt lyckligt lottad om jag har råd att inse att uppbrott är bättre än smussel och kan säga att jag också stått vid det. Men hennes ögon, de lyste verkligen av kärlek.

Snart kommer M, vi har inte setts på en vecka.

Betraktelser

I ögonvrån fångar jag en cyklist bakom mig precis när jag ska trampa mig uppför långa backen. Genast börjar benen pumpa fortare, den ömtåliga balansen mellan mjölksyra och kraft börjar förskjutas åt fel håll, men jag fortsätter att driva. Tills jag ser att cyklisten har svängt av. Jag som brukar berömma mig av att jag står över simpel tävlingsinstinkt - pyttsan.

Hösten har kommit, plötsligt ligger massor med gula små löv på skogsvägen som jag har cyklat så många gånger i år. Även de asfalterade vägarna är fläckvis täckta av våta löv. Det ilar lite i handflatan, där jag hade såret i våras, jag är försiktig när jag svänger och bromsar. Handskar? De ligger i cykelväskan.

Fredag - Drömfakulteten. Sara Stridsbergs bok som teater, bokstavligt. Det mesta av texten i boken får plats på scen under tre timmar. En enorm skådespelarbedrift, men jag har svårt att ta till mig Valerie Solanas öde presenterat på ett i mitt tycke väldigt intellektualiserande sätt. Boken är ett stycke rätt fantastisk text i vilket fall som helst.
Betydligt mer berörd blev jag av "Volver" Almodovars senaste. Typisk Almodovar, starka kvinnor som gör det som behövs, män är svin (djur) och fullt av absurda händelser. Skratt och gråt. Bör ses.

På måndagen drabbades hushållet av en tragedi. Kabelmodemet dog. Inget Internet! Den som tog det lugnast var Son. Dotter låg i soffan hela kvällen med klara frustrationssymptom. Det var visserligen mysigt att ha henne där tillsammans med mig när vi tittade på TV men en uttråkad tonåring kan vara rätt frustrerande. Vi tillbringade en timme i telefonsupporten (alla turades om att hålla telefonen), innan vi kom fram till en tjej som först frågade om kundnumret (finns på e-fakturorna, icke-åtkomliga) och sedan om adressen, varpå jag hasplade ur mig modemets MAC adress "där du bor menar jag" avbröt hon. Hon bad mig vänta och efter en lång stund av tystnad (jag var livrädd för att bli frånkopplad) återkom hon och sa att hon inte kunde få någon kontakt som helst med modemet och att jag kunde byta det i deras butik på Liljeholmen. Jag avhöll mig noggrant från att säga att jag höll modemet i handen och att alla kablar var loss.

Internet är tillbaka, det nya modemet fungerar som det ska.

Nu råjobb resten av veckan.

Utrensning

"Du har verkligen lite tandsten" säger tandhygienisten. Äntligen, efter 28 år av blödande tandkött, timmars misshandel med vassa verktyg, och ständiga kränkningar av diverse hygienister har jag lärt mig att borsta tänderna rätt. Education by pain, kom inte och säg att det inte fungerar. Motvilligt informerar hon mig att hon kommer att korta tiden för behandling från 50 till 30 minuter nästa gång. Hon antyder till och med att det förmodligen kommer att räcka med en gång om året hädanefter. Woohoo.

En annan form av rensning handlar om vad som händer i magen när man äter mycket svamp. Svamp är svårsmält och magen gör verkligen allt för att rensa ut den. Nog med detaljer.

Trött på höstlik mat med svamp, rötter och grytkött, tar jag mangon och limen som legat sen i söndags, köper röd spansk peppar, färsk koriander, cannelinibönor och gör en sallad som jag blandar med färska räkor. Riktigt bra blir det.

Värdelöst vetande - att ge någon korgen - kommer sannolikt ända frpn medeltiden när adelskvinnor hissade upp sina friare till kammaren med hjälp av en korg. Om friaren inte var så önskvärd fick korgen hänga på halva vägen under en (ospecificerad) tid. Var det en särskilt oönskad friare fick korgen också en väldigt skör botten som lossnade omsider med otäcka konsekvenser som följd. Sedermera mildrades seden, det räckte med att en oönskad friare fick sig tillsänd en korg utan botten.

Livskvalitet

Det är att på vägen hem från jobbet kliva av cykeln för en liten skogspromenad och plocka tillräckligt med svamp för ett skrovmål. Jag fräser upp den i smör tillsammans med lite lök, knäcker två ägg i och rör till en krämig massa. Det ser ut som något hunden fått ur sig i sina sämsta stunder, men det är gott som attan, gärna tillsammans med grovt bröd. När jag var barn var detta ett sällsynt nöje, ägg var dyrt (när det fanns) och svamp fick man vara morgonpigg för att få. Vissa somrar fick jag bo på landet där värden hade egna höns och jag fick ströva i skogen på egen hand och leta små sammetssoppar som mormor gjorde i ordning.

Eftersom jag numera bytt videon mot ett TV-kort i datorn, behövdes det mer diskutrymme. Det ger också tillfälle att börja sortera och ordna. Just nu håller jag på att kopiera alla bilder jag har spridda till ett och samma ställe. Tittar på Reykjavik, Köpenhamn, Lissabon, Prag - Vill snart igen.

Min kanon?

Personen på bilden har ingenting med någonting att göra, men kolla mustaschen!

Jag gillar Liza Marklund. Hon är en av inte alltför många svenska författare som förmår att hålla en hög hastighet i sina romaner. "Nobelfesten" tar bara ett par timmar att läsa, det enda jag hakar upp mig på är relationen i boken som är lite för Hanne-Vibeke-Holstsk.
Lämnar tillbaka boken, hittar Åsa Nilsonnes "Smärtbäraren" och inser efter de första sidorna att jag har snubblat på något som kan bli magiskt. Blir så nyfiken att jag bestämmer mig att ta bussen till jobbet och inte bilen så att jag kan läsa en halvtimme. När jag väl ska iväg efter att barnen är utfordrade och igång med förberedelserna till skolan, är det bara några minuter till bussen. Jag grabbbar en bok och rusar iväg. Sätter mig på bussen, tar fram boken och - upptäcker att det var Sons som han hade läst ut och lagt på nästan samma ställe. Samma tjocklek, liknande färg. Pilutta!

"Smärtbäraren" visar sig vara sällsynt bra, även om själva deckarintrigen är tunn, men vad gör det när språket får mig att se och själva grundidén är fascinerande. Det som också väntar på sängbordet är Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" men den gjorde så ont att läsa att jag har lagt den på vänt.

Den här texten började i onsdags. Då kände jag mig tillräckligt bra för att gå till jobbet och i och med det började karusellen igen. Lunchmöte! Det finns folk som uppenbarligen anser att lunchmöten är coola, det ser ut som om man är väääldigt upptagen. För mig är lunchen en oas, jag gillar det inte, särskilt som det var möten före och efter, typ hela dagen, typ hela torsdagen så när jag kommer hem räcker energin till att fixa mat år barnen och sätta mig i soffan (förutom kvällsjobb, men säg inget till nån). På fredag har jag nästan spring i benen, jag väljer att cykla, tänker ta det lugnt, men benen vill annorlunda, fulla av energi efter uppehållet.

Förresten "Uppdrag granskning" om apatiska barn fick mig att flina elakt. Alla som för en sekund tror att det är något annat än den situation som barnen med sina flyktingfamiljer försätts i av vår omänskliga hantering av människor som tvingas lämna sitt hem, ska hängas ut. Vilka praktexemplar!

Barnen ville ha pasta carbonara till fredagsmys, vilka underbara barn, det ger mig möjlighet att använda Pancettan jag köpte på "Martinas", låta den släppa sitt fett i pannan, hacka lök som sakta får gosa till sig i fettet, medan jag river parmesan och blandar med ägg till en lös smet. I med vitt vin på löken och pancettan, det får koka ihop medan pastan blir klar, till sist rörs allt ihop till en alldeles, alldeles underbar röra. Vi äter osannolika mängder, jag dricker Jämtlands Bärnsten till, Barnen en efterlängtad passionsfrukt.

Hemmavid

Kan man tänka sig, har jag blivit tillräckligt gammal för att titta på "Hem till byn"? Nåja, jag försöker i alla fall. Fullpumpad med Nezeril och Alvedon och alldeles öm i kroppen sitter jag framför TV:n, men kommer fram till att jag nog inte blir tillräckligt gammal - någonsin.

Tittar lite på När och Fjärran också och blir lite nostalgisk, de visar Lissabon och Cascais, längtar tillbaka.

Är nog hemma i morgon med.

Färden

Varje morgon strax efter sju tar jag ut min nya cykel från förrådet. Det går fortfarande att vara klädd i t-shirt, även om jag numera har långbyxor på mig. Jag cyklar österut med solen i ögonen, möter människor på väg till tåget, de börjar se bekanta ut.
Första tvåhundra meter går det ganska lugnt. Djupa andetag, jag försöker fylla lungorna med frisk luft, ända ner i lungspetsarna (känns så). Jag svänger till höger, förbi ett betonggrått höghus. Solbelyst massiv fasad där nerdragna persienner bildar spännande pastelliga färgklickar. Ljusgrönt, violett, blågrått, ljusgult. Jag lovar mig själv att ta kort någon dag, men förmår mig aldrig att stanna till.
Liten uppförsbacke, vänstersväng över gatan - jag börjar få upp farten lite. Gatan är bred med körsbärsträd planterade i mitten, jag får en bätte vy över himlen där solen skiner skarpt mellan dramatiska moln. Luften är kristallklar och uppfriskande kylig. Vid nästa korsning börjar jag få upp farten, 25 km/h jag kastar mig ut bland bilar i begynnade morgonrusning.
500 meter och jag har fått upp farten helt. 30 km i timmen, rätt över påfarten till motorvägen, det är en bra dag, jag hinner innen bilarna får grönt ljus. Skarp vänster, skarp höger, tappa inte farten, sista korsningen innan friluftsområdet, jag saktar ner lite grann och låter bilarna passera, sedan in i grönskan, djupgrön äng med dagg glittrande i morgonljuset på vänster sida.
Uppförsbacke, växlar ner ett steg till fyran, trean, tvåan, trycker till de sista meterna. Väljer asfalt före grus, svänger höger, sedan vänster ut på bilvägen. Vilar i första nerförsbacken, lufttemperaturen växlar snabbt mellan sol och skugga. Ur skogen, horisonten vidgas kraftigt och jag återgår till grusvägen.
På höger sida ett solrosfält, de klargula stora blommorna känns alltid i magen. på vänster sida betesmark med spindelväv täckta med daggdroppar som lyser i den lågt stående solen. I med femman, sedan fyran, femman igen, s-kurva, ordentligt med fart innan backen, det börjar bli lite segt, backen är långdragen och den svaga lutningen gör att jag känner att jag borde klara den snabbare. På den följande svackan vilar jag, tar i innan ridstallet, fyran, trean, tvåan. Får upp farten igen, Häst, bajs, döda maskar, urin, de starka dofterna växlar snabbt, jag börjar gruva mig inför färdens utmaning, den långa stora backen. med mycket löst grus.
Det gäller att inte ta i för mycket i början. Växlar ner och anpassar trampet efter takten i lurarna (Mahala Raï Banda, rumänsk folkpop). Ser framåt, trampar, anpassar andningen, trampar, trampar som i en tunnel av träd och grönska. Koncentrerar mig på krönet där solstrålar får den fuktiga luften att bilda böljande slöjor i lysande silvrigt gult och trädens löv glöda gröngyllene.
Äntligen är jag på toppen, jag tar i lite till för att få upp farten i nerförsbacken (måste tänka på medelhastigheten). Fortsätter andas snabbt, försöker få ut syre i blodet och mota mjölksyran. Tar det lite lugnare i de skarpa kurvorna efter backen där vägen är särskilt gropig, det gäller att veta exakt vilket spår man skall ta för att undvika uppstickande stenar och potthål.
Äntligen ute på asfalt igen. Cykelväg, lång nerförsbacke där jag brukar ta resans topphastighet, upp till 40 km/h. Snabb inbromsning, över vägen, genom tunneln, möter mjölksyra igen i den relativt flacka backen, motar den i nerförsbacken där jag planerar överfarten av bilvägen i god tid så att jag kommer över i luckan mellan bilarna - spännande. Nu är det inte långt kvar.
Upp genom villaområdet, skarp högersväng på gatan där jag möter cykelgänget, tioåringar på väg till skolan, spridda över hela vägens bredd, utan en blick framåt. I stället ser de på varann när de cyklar utan att hålla i styret, skriker och skrattar totalt ointresserade av omvärlden. Jag plingar vilt, någon tittar framåt utan att reagera alls, och jag passerar rätt igenom hopen, även den här gången utan att krocka med någon.
Lägger mig mitt i vägen för att snabbt kunna svänga upp på viadukten. Växlar till fyran, ställer mig upp och gör en sista kraftansträngning. Tramp, tramp, andas ut, andas in. Spänner musklerna i armar och ben till det yttersta, tänker på att inte använda ryggen utan magen, slappnar medvetet i axlarna - lite till... äntligen uppe. Rullar nerför viadukten de sista meterna till garageinfarten, jag har tur i dag, den är öppen. Slinker ner, parkerar cykeln och tar av den genomsvettiga hjälmen. 24,85 i snitt, 9,2 km, 22 minuter. Inte illa.

Unnhhh

ABF har satt upp ett sound system i parken, jag väcks till en rungande bakfylla, med musik till magdans, utdragen och klagande. Magen är orolig, kroppen täckt av kallsvett, jag hade alldeles väldigt roligt i går på 40-årsfesten. Klockan tre kommer M och ska ta med sig Son på "Bilar"., Vi hinner ta en promenad, hon är inte mycket bättre däran än jag.

Vi cyklade hem vid tre, jag med Dotter på pakethållaren, precis som i gamla dar, även om det då inte rörde sig om mina döttrar. Magdansen hinner ersättas av polska, en del Carlos Santana från 70-talet, indiskt, latino och nu till sist afrikanskt innan jag känner mig någorlunda återställd.

Ingen föll i poolen i alla fall.

Vi går förbi den efter tredje gången bekant pratglade herrn med sina mumsiga getostar (senare köper vi feta inlagd i rapsolja). Siktar mot snickeriet och stöter redan efter fem minuter på marknadens behållning. Otroligt vacker keramik med glödande färger, intensivt rött, och orange blandas med svart. Formerna inbjuder till att kännas på, både de ojämnt vassa kanterna och de mjuka rundningarna. Kvalitet kostar dock även på Ulva marknad och keramikerna vet att ta betalt. Inget fel i det, men det ligger utanför vår plånboks räckvidd, särskilt efter semestern. Vi pratar lite uppskattande med kvinnorna bakom bordet, och går vidare. Det är en bra marknad, jag köper ett katthuvud i lera för en tredjedel av priset, jag handlar en lufttorkad älgkorv (jättegod), det är en speciell känsla att lyssna på detaljer i tillverkningen, anvisningar för hur den skall förvaras, allt sagt med uppenbar stolthet över bedriften.

Vi tar ett varv förbi keramikbordet igen, för att särskilt ta en titt på ett fat med färgen hos en tjärpöl. Fatet är djupsvart, skimrande och med intressant ojämna kanter. Första gången vågade vi inte ens fråga om priset, men till slut går vi fram. Kvinnorna ropar på sin kollega, M sin vana trogen berömmer fatet, jag hakar på och vi frågar vad fatet kostar. Kvinnan dröjer, tar ett djupt andetag och får till slut ur sig "hundrafemtio kronor".

"Jag köper det" utbrister jag inom en halv sekund, vilket får alla att skratta, M klagar över att hon inte hade chans att själv köpa det själv. Lyckligtvis får hon syn på en kruka, rakubränd, med lock i form av en stiliserad ananas i en lejongul färg som faktiskt passar mycket bättre hemma hos henne och frågar vad den kostar. Nytt andetag, nytt dröjsmål "Hundrasjuttio"!

Det känns som om vi rånar den stackars kvinnan, men det visar sig att vi är hennes första kunder, hon har tidigare inte velat skiljas från sina alster, utan berättar att hon har huset fullt och att hon tidigare inte velat sälja. Hon berättar att hennes man brukar hota henne med "kunden" och att vi har hjälpt henne med att lära sig att skiljas från produktionen. M och jag försäkrar henne unisont att sakerna kommer att få ett jättebra hem hos oss och att vi absolut inte köper om vi inte är dödligt förtjusta, vilket är helt sant. Vi kramar varann innan vi skiljs åt och de andra kvinnorna som i tysthet höll på att slita sitt hår över hennes sätt att göra affärer ler till slut motvilligt.

Vi hinner bli blöta i en störtskur innan vi åker hemåt, tar vägen förbi Martinas och köper prosciutto, italiensk vitmögelost och fusilli. På kvällen fyller jag kalvrullader med prosciutto, kronärtskockshjärtan och ost. M mixar överblivna kronärtskockshjärtan, oliver och olivolja till en tjock sås till fusillin. Till det ett vitt vin hon tog med sig från Italien med en frisk, nästan salt smak.

Glömde nämna att vi köpte Tirami Su som vi avslutar med.

Catch up

Karl Johan	Son	Eldsopp(?)

Söndag, vaknar tidigt och hinner läsa en del bok, innan "Svamp" fastnar i tankarna och lägger beslag på all uppmärksamhet. Hela veckan har jag känt doften och även sett små hattar som kittlar nyfikenheten på vägen hem.

Jag äter en snabb frukost tillsammans med Son som blir jättesugen när jag frågar och vi ger oss av till mina ställen, där jag fick närkontakt förra året. Det är underbart väder, nästan lite för varmt, men hellre det, frysa kommer vi att göra snart nog i alla fall.

Vi lyckas hitta ett kantarellställe inom en minut från det vi ställer cyklarna, det muntrar upp. Son är jätteglad, pratar oavbrutet, inte för att jag hör allt på tio meters håll, men det känns tryggt att höra det kontinuerliga ljudet, jag vet var han är. Till slut blir det inte så jättemycket svamp, men vi är nöjda. Son med att vi fick full pott - kantareller, Karl Johan, Björksopp och Aspsopp och jag för att det är precis rätt mängd för att det ska kännas bra, men inte för mycket att fixa till. Hemma hos mig förvälls svampen och stoppas i frysen.

Hemma igen består lunchen av gårdagens potatisgratäng, årets första, potatisen börjar bli mjölig igen och jag äter resterna av lammragun med Gnocchi som M och jag njöt av i går till en Amarone, producerad av bröderna Alighieri, vars tidiga släkting enligt texten på flaskan hette Dante. Det var inte vin till maten, det var mat till vinet.

Fix och tricks

Svänger av cykelvägen mot Järva krog mot Ulriksdal. Det är riktig rusningstrafik på en remsa som definitivt känns för smal för två i bredd och en mötande som båda cyklar i nära 30 kilometer i timmen. Det blir sextio tillsammans. Hittar en väg över ängen bakom koloniträdgårdarna. Vägen går förbi Igelbäcken som slingrar sig i meandrar, just där. Det är vackert, jag är också lite stolt äver att jag kommer ihåg ordet. Meandrar alltså. Sista gången jag hade användning av det var för nio år sedan, första sommaren jag var skild, ensam och tog den dåvarande Suzukin på en lång tur till Polcirkeln. En av anhalterna var ett vackert rullgrusområde i vilken en å hade bildat.... just det.

Tar mig genom Bergshamra och lyckas hitta vägen till Universitetet. Jag har ett uppdrag. I går ville inte den nuvarande Suzukin gå igång när M skulle hem. Alls. Jag fick uppdraget att kolla vad som har hänt och väljer att cykla dit från jobbet. Inte för att jag måste, mer för att visa att jag kan.

Väl framme upptäcker jag ganska snabbt att batteriet inte bara är stendött utan också helt tomt på vätska. Närmaste macken säljer korv och inga batterier, tipsar dock om OK i Bergshamra. 118118 hittar inget nummer, faktiskt inte ens en OK mack. Ringer M som har bättre koll och hittar numret. De har ett batteri, så jag cyklar iväg för att hämta. Att ha ett bilbatteri på pakethållaren i flera kilometer är - intressant. Batteribytet går smärtfritt, bilen startar och jag praktiserar ett annat av mina trick, nämligen att stuva in en cykel i en Suzuki Swift.

Hemma leker jag "Här är ditt kylskåp" eller snarare "Här är din frys". Hittar grytbitar av lamm och i skafferiet en purjolök som behöver tas av daga innan den slår ut i blom. Googlar på "Lamm" och "Purjolök" och hittar följande i Björnes box - byter bara ut crème fraîchen mot en slatt vitt vin som har stått i kylen ett tag. Internet är fortfarande fantastiskt, för ett par år sedan kunde man drömma om sånt.

Haha! Midsomer tar sig, en callgirlverksamhet med rollspel och BDSM, en präst som förför gifta män och som går i olika t-shirtar för olika tillfällen - "Shopping for Jesus" och "Jogging for Jesus" och kommisarien känner sig obekväm med att "någon som ser ut som han" sover bredvid honom.