Livet är som en korv

Livet går och jag springer förbi just nu. Som om inte jobbet vore nog, agerar jag lärare som vanligt. Att få Son att skriva en artikel med huvudrubrik, ingress, brödtext, intervju och byline är jobbigare än att faktiskt skriva den. Nästa på tur är en uppsats på engelska och däremellan läser Han högt för mig på spanska. Båda somnar vi gott på kvällarna.

Barnen var sugna på mat snabbt, jag hade en mental smakmässig uppenbarelse av en korvgryta med makaroner så som den smakade på 70 talet - sötaktig och kladdig - utan att ha mer än en aning om receptet. Det blev en bastard av bästa sort. Så här blev det:

Gammaldags korvgryta

Sätt på pastavatten.
Fräs en hackad lök i smör tills den blir brun - inte bränd. Skär en halv falukorv i stavar under tiden. Häll i en tesked brunt senapsfrö och fräs en stund till, tills den poppar.
Häll i falukorven, rör om några varv och häll i 4 deciliter tomatjuice (som man givetvis har en gammal slatt av stående i skafferiet). Smaksätt med knappt en matsked kycklingbuljong och knappt en tesked socker. Krydda med två teskedar paprikapulver. låt koka medan pastavattnet kokar upp.
Koka makaroner (400 g för fyra portioner hos oss) tills de är nästan klara.
Spä korvgrytan med 1.5 dl matlagningsgrädde och rör om.

Häll av pastavattnet och häll tillbaka makaronerna i kastrullen. Sila ner såsen i makaronerna - korven får inte följa med än. Ställ kastrullen på plattan och låt makaronerna koka klart i såsen - måste röras om hela tiden. Släng ner korven och rör om försiktigt.

Servera.

Matmedvetna Dotter som helst äter sallader om hon får välja slök sin portion, smög ut i köket och fyllde på. Jag hörde nog hur besticken klirrade där ute.

Den var exakt som minnet sa att den skulle vara. I likhet med dagens pastischer på 70-talsdisco - så mycket bättre producerat än det var på den tiden...

Experimentet

Om man får fatt på rimmat sidfläsk för tjugonio spänn kilot behöver man inte vara orolig för att experimentera. Om man dessutom är ensam i veckan är det heller ingen som tjatar på att få middag i tid. Jag följer receptet i Allt om Mat, späckar fläskbiten med plommon och aprikoser, gnider in med peppar, lite salt och lägger in i ugnen i tre timmar medan jag åker och köper jacka med Son och hämtar M från hennes kvällsundervisning.

Fortfarande enligt Allt om Mat strimlar jag och fräser savoykål och karamelliserar svenska syrliga äpplen i socker.

Det här är gudomligt! Fläsket, inte för salt, formligen smälter i munnen. Svålen har förvandlats till en knastrig skorpa. Äpplenas sötsyrlighet och mjukhet tillsammans med savoykålens kärva smak och segt knapriga konsistens bildar ett perfekt komplement. Oj, oj, oj! Det är nästan så jag öppnar en flaska Nebbiolo bara för att kunna bekräfta vad jag tror är en kombination som hissar rätten till överhimmelska höjder. Tyvärr sitter Luther på ena axeln och snåljåpen på den andra, så det får bli en annan gång, när M är med.

Fattar ett beslut som jag borde gjort för länge sedan och stänger av TVn i stället för att titta på America's got Talent eller Prinsen och jag eller Christine eller något annat fullständigt ointressant program. Låter i stället mina cirklar rubbas något av Giant Sands svårplacerade och bitvis disharmoniska musik som inte låter sig ignoreras.

För övrigt så har förkylningen från förra veckan kommit tillbaka i form av feber. Host, host hurra!

Marknadskrafter

Jag har en hemlig last då och då: Likörkarameller! Det är inte för likörens skull utan för känslan av socker som knastrar mellan tänderna - likörkaramellerna är fodrade med socker för att inte likören ska slippa ut. Det är inte vilka karameller som helst, utan det skall vara Fazers, de som är gjorda av mörk (nåja) choklad.

Likörfyllningen är egentligen inte god, men jag står ut med den för att få njuta av knastret mellan tänderna och blandningen av mörk (nåja) choklad och socker. Den alra, allra godaste är den som är fylld med Cherry Brandy. I somras när barnen och jag var i Tallinn, köpte jag en ask Liqueur Fills på båten. Det gav mersmak och när asken var slut, gick jag och snokade i lösgodishyllorna i centrum.

Jag hittade dem på Hemköp. Gissa vad som hände när jag fick välja fritt, jag tömde lådan på Cherry Brandy - 28 stycken.

Efteråt fick jag vänta i två veckor innan lådan fylldes på igen. Samma sak hände, jag tog alla Cherry Brandy och väntade tills lådan fylldes på igen. Gissa om jag blev förvånad när jag kollade lådan häromdagen och upptäckte att nästan alla karameller var Cherry Brandy!! För andra gången nu!

Jag känner pressen.

Barnen har inga önskningar om fredagsmat, precis som jag vill ha det. Jag köper en liten flaska Chateau Moulin de Cassy, och följer den enkla regeln för vin till maten: Fransmän till saltig och gräddig mat, Italienare till syrlig. Köper köttfärs till extrapris, blandar med rivet bröd, rödvin och grädde till en jämn smet och gör järpar fyllda med getost och soltorkad tomat.

Gör en sås som börjar med lök och vitlök som får smälta i smör och olivolja i minst 5 minuter. Häller på rödvin och kalvbuljong (Eldorado) och låter koka ihop. Spär med grädde och häller i en näve lingon och timjan. Järparna får färg i en stekpanna och ligger sedan och puttrar en stund i såsen. Klyftpotatis till. Alla äter två järpar, även liten-i-maten-dotter.

Fransmannen sitter som en smäck till.

Återblick

Tre jättesöta plyschhundar följer mig med blicken när jag kliver in på Best Western i Malmö, sent på kvällen.

Hotellet är renoverat, men jag känner igen den smala gatan. Det var 24 år sedan jag var här sist, när min karriär i dåvarande "databranschen" startade och jag och min partner for runt bland datahandlarna i söder för att sälja vår "killer application". Vi blev inte rika, annat än på erfarenheter, men det var ändå början till något jag har jobbat med till och från sedan dess.

Lite nostalgiskt känns det.

Relik

Jag är i mångt och mycket fortfarande ett barn av den gamla världen. Min mamma genomlevde andra värsldskriget och 18 år av kommunism bakom järnridån. Jag minns att vi köpte potatis till hösten som skulle räcka hela vintern. Hade vi otur blev det så kallt i källaren där potatisen förvarades, att den blev frostskadad. Det var bara att svälja, efter jul fanns ingen potatis att köpa. Min mamma slängde aldrig någonsin någonting. Alla matrester togs tillvara intill det absurda.

Ibland kommer den här delen av mig upp till ytan. Som när resterna av en Peposo ligger i kylen sedan snart tre veckor och jag inte kan förmå mig att kasta den. Jag öppnar burken och luktar, jag smakar och när allt verkar ok får den vara med och leka.

I går gjorde jag en Nasi goreng, där jag använde köttet tillsammans med övriga ingredienser. Återstod några deciliter mustig buljong. I dag hade Barnen beställt pasta. Jag hackade ner selleri, morötter, lök och vitlök i en blandning av olivolja och smör. Medan det fräste tinade jag två salsiccior och finfördelade dem med en gaffel. I med korven, på med en skvätt vitt vin, en halv burk krossade tomater och i med buljongen. Såsen fick koka ihop utan lock. Jag fick freda min portion jag skulle ha till lunch. "Pappa hur gjorde du, det var jättegott?"

"...Hemlis".

Ramsne

[rå:msne:]

När jag skulle gifta mig, back in the old days -83, var det viktigt att allt gick rätt till. Motvilligt övertalad till att ha frack gick ändå gränsen vid att köpa den, jag var spiksäker på att det var enda gången i livet som jag skulle bära en sådan klädsel. Hittills har jag fått rätt.

Om man skulle hyra frack på den tiden gick man till Steens på Odengatan. Ivrigt påhejad av barnens mamma tog jag mig till andra våningen i det luxuösa huset och ringde på. Det var en helt obekant och oroande värld för en som ansåg att man kunde ha jeans till varje tillfälle och sällan blev visad motsatsen.

Våningen var full med speglar, svart tyg i olika former så långt ögat nådde. De var uppenbarligen inte ovana vid nybörjare på frack, jag blev snabbt tilldelad en personlig assistent, en äldre vessleaktig herre som pratade utpräglad stockholmska och kändes som om han mer hörde hemma i en cheva Impala från sent 50-tal, än på en frackuthyrningsfirma. Han försäkrade mig att de hade hur många storlekar som helst (på den tiden vägde jag 54 kilo, rätt lite även för 167,5 cm längd) och att det säkert skulle finnas en för mig med och förresten så var det inga problem att lägga in och lägga upp.

Han mätte mig, vi hittade passande byxor, givetvis för långa, men det var en baggis sa han och bad mig att ställa mig med ryggen mot honom, så han kunde lägga upp. Han tog mått igen, det blev tyst en stund, så utbrast han: "Fan! Du är ju ramsne! Ena benet är ju fem centimeter kortare!"

Ingen hade tidigare upptäckt detta och det var inte särskilt bekvämt att höra det från en skräddare, även om han försäkrade mig om att han skulle fixa brallorna så ingen skulle se något till bröllopet.

När jag så småningom fick ont, blev diagnosen kronisk muskelinflammation och när antiinflammatoriska tabletter gav mig allergi fick jag leva med att mest varje höst ha ont i rumpan och halta.

För två år sedan träffade jag en naprapat (när jag knappt kunde gå) som påminde mig om mitt korta ben, drog ut det efter två sessioner och gav mig övningar som höll det någorlunda i form. Äntligen var jag smärtfri - så länge jag gjorde övningarna. Men om man inte har ont, behöver man inte träna eller hur?

Så de två sista helgerna har jag varit ramsne igen och svurit över mig själv och försökt stretcha bort smärtan med varierande framgång och tvingat barnen att dra i mitt ben. Det blir nog bra igen. Snart.

5-årskalas

Den 19 september är det 5 år sedan M och jag träffades. Det känns som om det har varat längre, som om det skulle kunna vara jämt, samtidigt som det är som i går.

Vi firar genom att gå till Restaurangen Restaurangen, ett ställe som överraskar till och med en snobb som jag, utan att man behöver ta banklån eller sälja av några obefintliga aktier.

Helgen börjar nu.

Höst

Det ser inte ut som att det blir någon indiansommar. Två dagar i rad har jag cyklat hem i regn och träden i rubriken bytte färg i natt.

Jag lagar höstmat. Rimmad fläsklägg av gårdsgris kokar länge tillsammans med morötter, lök, stjärnanis, kryddpeppar och torkat citrongräs. En vagt österländsk anstrykning som ger en helt ny dimension åt fläskläggen. Till den rostar jag morötter och gulbetor i gräsigt doftande rapsolja och kryddar med kalonji, spiskummin och chili. Den sista kvarten blandar jag i ett äpple för att få upp friskheten. Yoghurt blandad med getost till.

I morgon blir det mer traditionellt med rotmos och fransk senap.

Priset...

Intressant att läsa den här historien efter min förra utgjutelse. Jag kände mig precis som den där tanten men eftersom jag helst undviker att konfrontera människor som inte har påverkan på situationen gnäller jag hellre här. Eftersom jag är en kalenderbitare när det gäller priser, vill jag härmed meddela att i min butik så höjde man från 12.50 till 16.90, dvs 35% för samma mjölk. Vilket jag tycker är ohemult. Alltså kommer jag fortsättningsvis att köpa den från Lidl där man inte har höjt priset alls.

I prismedvetenhetens namn ugnsrostar jag morötter (som just nu kostar en tredjedel av kilopriset för potatis) och blandar dem med squash och favabönor. Jag kryddar med kummin och lägger ett isterband i formen de sista tjugo minuterna. Safterna från isterbandet får smaksätta och binda grönsaksrostet.

Fransk senap till.

Dålig karma

Coop i centrum har för ett tag sedan skaffat sig "snabbkassor" som man kan sköta själv. För att styra upp folk till snabbkassorna, har man minskat antal kassörskor, det är sällan mer än två kassor öppna och kön till dem är jättelång. Tyvärr är inte snabbkassorna så snabba. Även om folk som använder dem generellt har ett fåtal varor, så tar det lång tid för dem. Det säger sig självt att en tränad kassörska är snabbare. Den inbyggda sökningen för att leta rätt på varor utan streckkod kräver att man minns vad varan heter - hur bra går det om man måste lära sig att "Labans Dinkelgrova" går under kodnamnet "Bosses råglimpa", eller när citroner kommer efter päron i den alfabetiska sökningen.

I dag var det värsta dagen någonsin. Ingen av köerna rörde sig, kön till snabbkassorna var till och med längre än till de vanliga kassorna. Där stod jag med ett paket låglaktosmjölk i fem minuter utan att komma fram en centimeter. Till slut gav jag upp och stälde i en gest av civil olydnad korgen med mjölken ifrån mig och gick till Hemköp etthundra meter längre bort. Där har de alltid minst tre kassor öppna och fyller på om kön blir det minsta för lång.

Vad hjälper det när låglaktosmjölken är slut?! Det är bara att bita i det sura äpplet och gå tillbaka. Under tiden jag höll på att trixa, hade någon köpt upp hela låglaktosmjölkbeståndet, det fanns inte ett paket kvar!

Modstulen, på väg ut ur butiken ser jag min kvarlämnade korg som efter tjugo minuter fortfarande står på samma ställe med centrums enda återstående låglaktosmjölk. Tillintetgjord drar jag mjölken i snabbkassan och får en sista mental örfil när jag upptäcker att dom j-larna höjt mjölken med över 30% sedan förra veckan...


...och inte ett extrapris att trösta sig med.

Alla gör det II

Trots att jag i princip fotograferade varenda svamp jag stötte på, trots att jag bara var ute i drygt en timme, kom jag hem med minst fyra kilo svamp. Just nu är det ett enormt överflöd i skogarna. Hemma är det bara jobbet kvar. Hacka och förvälla, plasta in portionsförpackningar. Nu har jag verkligen minst ett års förråd i frysen. Det som plockas nu, måste ätas på en gång. Inte för att det skulle vara några problem.

M och jag gjorde jätteravioli, fyllda med ricotta och stekt karl johan som fick gratineras i tomatsås och parmesan på topp, medan vi väntade på att Peposon skulle nå sina tolv timmar av kok. Kan det bli enklare: ett kilo magert kött, en flaska Chianti, en vitlök och en näve krossade svartpepparkorn. In i ugnen på 100-110 grader i tolv timmar. Köttbiten faller sönder bara man tittar på den. En lite dyrare Chianti till och lite bröd att suga upp såsen med.

Gudomligt.

Alla gör det

Hela matskribentgänget jag följer springer omkring och plockar svamp. Så även jag. Bara för att skilja mig från mängden lite, så gör jag det från cykelsadeln på väg från jobbet. Förmodligen fullständigt livsfarlig far jag runt på grusvägarna och stirrar stint på vägkanterna. Varje gång jag ser ett rostrött eller brunt huvud sticka upp ur mossan eller gräset tvärnitar jag med gruset sprutande om däcken, hoppar av och skördar. I går räckte skörden till en vegetarisk lasagne, med ett lager av svamp, ett lager spenat och ett lager keso blandat med gräslökssmakande färskost. Det sistnämnda fick jag ta till eftersom det inte fanns en enda Ricotta att uppbringa i hela centrum. I dag gjorde vi vegetarisk moussaka, där karljohansvampen fick ersätta köttfärs. Dessutom räckte det till att fylla förråden i frysen. Min Far som på gamla dar roar sig med att fånga solenergi på olika sätt har i ett av sina experiment också lett värme i jorden under grönsaksrabatterna. Det verkar fungera, häromdagen kom han med en squash som säkert väger två kilo. För mig att experimentera på.

Trieste III

Att äta i Trieste är betydligt mer interaktivt än i Sverige. Varje beställning föregås av en diskussion (som jag får uttolka med ledning av kroppsspråk och interntationella matord eller vänta tills M översätter). Redan första dagen, efter lunchtid när det mesta är stängt utom lätt nergångna barer, men vi behöver något i magen efter den långa resan, går vi in på en bar och frågar efter en smörgås. Jag är glad över vadsomhelst och beställer en smörgås med Mortadella. "Bara Mortadella?" Frågar barägaren. "Jag vet inte hur ni känner det, men jag gillar inlagd paprika till Mortadellan."

Det slutar med att jag får en fulständigt gudomlig fralla dränkt i olivolja och fylld med massor av Mortadella och inlagd paprika. Varje bett får oljan att läcka över mina fingrar.

Senare på eftermiddagarna, när vinden lägger sig och hettan stiger, dricker vi Aperol Spritz, som alla andra. Knallorange, bitter och syrlig är den otroligt uppfriskande och gör oss sugna.

En bra början är San Daniele skinka, som är traktens motsvarighet till Parma. Just här, just nu är den vida överlägsen. Ljus, lagom salt och riktigt smälter i munnen.

Trattoria Splendor är ett namn som vi bara inte kan gå förbi, särskilt som matseden ståtar med ett "Solo qui...". Den något buttra ägarinnan som alldeles nyss gav sin man en avhyvling för att han "bara snackar" kommer ut med en laddning fullständigt sagolika musslor "det är mitt recept - och jag avslöjar aldrig vad det är". Vi lyckas urskilja vin, tomater, citron och fänkål. Vi äter dem på ett litet torg, bakom en kyrka och dricker husets Sauvignon till.

Vi äter ingen efterrätt på restaurangerna, redan första kvällen hittade vi ett glasshus med helt sanslösa kombinationer. Trieste är inte större än att vi kan promenera dit oavsett var vi är. Jag har ätit smultronglass med lantgrädde och smultronsås, mintgranité, kaffegranité, straciatella, hallonglass och säkert några till.

Korumpa

Det är sommarens vackraste och hittills varmaste dag. Inte ett moln på himlen. Jag har övertygat Son om att vi ska cykla till Kanaanbadet. Han var inte odelat road - egentligen inte road alls - men jag argumenterade kraftfullt.

Vi tillbringar några timmar med att försöka dränka varann på ett antal raffinerade sätt, antingen genom att stänka vildsint (han lär sig snabbt mina knep) eller genom att han greppar mina ben och vägrar att släppa taget medan jag fäktar med armarna i vatnet och fnittrar hejdlöst. Dotter vägrar fortfarande att sällskapa med oss, en snart sextonåring anser att hon har det bättre på egen hand.

På kvällen gör jag en ratatouille med egen twist; aubergine och zucchini saltas så vätskan dras ur, sedan blandar jag dem med urkärnade tomater och rödlök.

En bit rumpstek från Gotland, köpt på Coop gnids in med röksalt. Jag halstrar den i en mycket het stekpanna och lägger in den in ugnen på låg värme (etthundratio grader). Efter en och en halv timme når den sextio grader.

Jag häller citron, olivolja, salt och råsocker på grönsakerna och stoppar in dem överst i ugnen. Steken får svettas längst ner.

Slutligen kokar jag några små potatisar, drar upp ugnen på tvåhundra grader övervärme och låter dem få en brun skorpa. Ratatouillen blandas med hackad mynta, kikärter och vitlök och får vara i en kvart till så att den också får färg.

Jag hittar en flaska Chateau Gratien i klädkammaren, det är lika bra och passa på och dricka franskt när M är borta. För åttio kronor är detta ett fynd.

Alla uppskattar sina delar, barnen gillar kött, potatis, kikärter och tomater. Jag tar hand om rödlöken, zucchinin, auberginen och givetvis köttet, även om just det är en besvikelse. Trots att det normalt kostar nästan tvåhundra kronor kilot, är köttet svampigt och ser ut att ha varit insprutat med vätska. Pinsamt! Man får bättre och billigare på Hötorgshallen, men folk är beredda att betala vadsomhelst för den ekologiska märkningen.

I morgon är det läge för solkräm. Jag är alldeles röd om vissa delar av kroppen.

Två spänn

Hon står framför mig i kassakön, en liten stressad mamma med ett lätt slitet utseende. Hennes 8-åriga dotter är ute och far med korgen, men kommer lagom till det är dags att lägga upp varorna. Dottern, propert klädd i en fin kjol, blus och små pumps har ett allvarlig uttryck bakom sina glasögon när hon tittar upp på mamman. Hon protesterar inte när mamman lyfter ut en påse godis och en burk bönor och ber henne lägga tillbaks den "pengarna räcker inte".

Och pengarna räcker inte. Den kvarvarande lilla högen av varor kostar fyrtiofem kronor och när hon har räknat ihop sina pengar, blir det bara fyrtiotre. Det är som om luften förtätas runt kön.

Utan att vara riktigt klar på varför, tar jag fram två kronor och räcker över dem till kassörskan som oerhört lättad tar emot dem.

Den blick jag får av mamman får det att bränna till bakom ögonlocken. Det är svårt att sätta rätt ord på blandningen av skam och tacksamhet, men alla som någon gång har burit hela sin förmögenhet i plånboken kan säkert föreställa sig den.

Jag gör mitt bästa för att normalisera situationen, ler uppmuntrande, säger "inga problem", "sånt händer", men faktum är att det är ett problem. För mig betyder två kronor ingenting - för henne är det skillnaden mellan att kunna äta eller inte. Jag hoppas att min skam och tacksamhet över att de två kronorna betyder så lite för mig inte är lika påtaglig.

Du vet att du saknar dina barn när...

...alla gnällande barn i affärerna bara är söta. När alla suckande föräldrar som gör sitt bästa för att ignorera gnället bara borde skärpa sig. Dom kommer i morgon, tre veckor utan dem är en lång tid. Tre veckor med dem kommer att vara långa också, det säger erfarenheten.

Jag leker fortfarande "här är din frys". Den här gången visade sig den oidentifierbara plastpåsen innehålla två bitar fläskfilé. Att hoppas på kvalité av ett kött som har legat längst bak i frysen vore väl optimistiskt även för mig, så det gäller att pimpa det ordentligt. Eftersom jag har köpt en liten flaska Raccolto, väljer jag något inspirerat av Italien. Först kokar jag en tomatsås: ankfett (finns i kylen sedan tidigare) olivolja, lök, vitlök, persiljerot och morot får smälta ihop minst tio minuter, så småningom tillsammans med fem mosade sardeller. Jag offrar en burk körsbärstomater och låter såsen sjuda utan lock.

Fläskfilébitarna snittar jag på tvären så att de rullar ut sig till en tunn skiva. Jag saltar och pepprar lite, lägger på rosmarin, salvia, en skiva prosciutto (hittade oxå i frysen), parmesanost och soltorkade tomater. Sedan rullar jag ihop dem igen.

När såsen har kokat ihop efter en timme fräser jag rullarna på mycket stark värme så ett de får stekyta medan jag hackar persilja. Sedan i med dem i tomatsåsen tillsammans med persiljan, stänger av plattan så att de får bli färdiga i eftervämen och kokar färsk pappardelle i fyra minuter.

M har lärt mig att man inte spolar av pastan med kallvatten utan blandar i stället i lite av såsen. Färsk pasta, fläskfilérullar och tomatsås.

Vinet var tråkigt, kombinationen Cabernet Sauvignon och Nero d' Avola är - fadd. Fan vad jag är bortskämd.

Fast (food) road to hell

Efter 40 km på jonnen i dag (totalt 240 denna vecka) och inspirerad av artiklarna om att fett återigen är rumsrent, belönar jag mig själv med Max Californiaburgare och lökringar. Jag är normalt inte någon anhängare av Max, logistiken suger (varför beställa två gånger?) och hamburgarna smakar alltför mycket gatukök. På något sätt har dock reklamen smugit sig under skinnet och jag är nyfiken på guacamolen.

Det gläder mig att de har förbättrat logistiken, även om man fortfarande får beställa två gånger, finns det nu fler kassor och man får en egen kassörska. Jag blir också glad av att hon lyckas klämma in lökringarna i priset på ett mål alldeles självmant, vilket sänker priset med elva kronor. Tyvärr så är hamburgaren sig lik, samma vattniga, saltiga smak, samma sega tvättsvampskonsistens och dessutom är den uppvärmd - inte nystekt - där tokförsvann de eventuella fördelarna med att först beställa i grillen. Dessutom separerade deras majonnäs så att hamburgaren läckte vita vattniga tårar redan från början. Hur illa hamburgaren än var, så är Max oslagbara på lökringar. Det är riktig lök i dem och frityren är lagom tjock så att ringarna fortfarande syns igenom. De är riktigt nyfriterade och alldeles, alldeles utsökta.

Statistiskt sett var så måltiden helt ok, och styrkt åker jag in till Stockholm för att kolla rean. Reference Audio på Götgatan skyltar med en stereo för 300 000 (högtalare för 80 000 till). Den är snygg, men jag väljer bort den och hittar i stället några helt ok plagg för 50% mindre än vanligt. Hittar också en ny tekopp på 125 kvadrat, och får köpa den av konstnärinnan själv. Jag har varit sugen på hennes alster länge, de är så subtilt udda. Och praktiska.

Hemma igen, drar jag igång en lammstuvning med kål, sätter på Doobie Brothers och öppnar en belgisk öl. Medan stuvningen kokar klart äter jag nachos med Eldorados ostdip ur burk. M är i Italien igen, barnen är fortfarande hos Mamma, jag har bara mig själv att prata med.

Det är gott sällskap.

Trieste - II

Lördag kväll är det fest i den mer än ljumna natten. Det är Reakväll(!) och alla butiker är öppna till tolv. Triesteborna har klätt upp sig till tänderna vilket spänner över kritvit kostym och panamahatt, genom leopardmönstrade gyllene dräkter till snörda t-shirtar med olika lång ärm.

Vi går runt på stora torget och beundrar fasadbelysningen. På väg vidare till gamla börsen spelas det tango, det är italienska(!) tangosällskapet som har uppvisning - samtliga kvinnor har sylvassa höga klackar som de omväxlande stapplar eller glider på, beroende på den högst skiftande kvaliteten på deras kavaljerer. Alla kan stegen, men det är betydligt färre som anpassar dem till takten och ännu färre som uppnår den totala enhet som skapas när två personer blir ett par. Det finns några och vi njuter av att se dem en stund.

På Piazza della Borsa har man rocktävling och ett gäng yngre män med dålig hårkvalitet spelar Creedencelåtar på ett sätt som påminner om när jag spelade, dvs hellre än bra, men med stor inlevelse. En bris blåser upp och förstör totalt effekten av deras rökmaskin, vilket ytterligare bidrar till den absurda föreställningen.

Vi går vidare in i gränderna och träffar på en grupp som spelar keltisk musik. Två fioler, flöjt, gitarr och slagverk. Den unge pojken som spelar fiol är fullstädigt sanslöst bra, allt han tar sig för lyckas och han hoppar och skuttar omkring både när han spelar och mellan sångerna på ett sätt som får mig att fundera på om någon form av kemi bidrar till hans stämning.

Vi somnar till ljudet av vespor den första natten såväl som alla andra.

Trieste

Den 30-gradiga värmen som slår emot oss när vi kommer ut ur den luftkonditionerade flygplatsen, får håren på mina armar att ställa sig upp i odelad förtjusning. Med varje por suger jag åt mig värmen under de 20 minuter vi väntar på bussen som ska ta oss från flygplatsen till Trieste.

Värmen är inte lika bekväm under de 15 minuter det tar att gå från busstationen till hostellet "Luna Rossa", men vi går längs havet och förutom att hålla undan för den italienska trafiken, finns det massor att titta på.

Trieste är ett populärt tillhåll för de kryssningsfartyg som glider runt på medelhavet,bland annat såg vi "Crystal Serenity" ett av de lyxigaste fartygen i världen, "Wind Surf" ett fem-mastat segelfartyg och Queen Elisabeth 2, det största passagerarfartyget i världen. Cunard linjen har en exotisk klang för mig, redan som pojke läste jag om deras skepp Queen Mary, som var det snabbaste över atlanten under 30- och 40- talen.

Äntligen!

Jobbet är klart, jag har slagit upp en öl. Stereon är laddad med Eagles, Marianne Faithful, David Bowie, Lou Reed, Jimi Hendrix, Eurythmics, Marianne Faithful, Fleetwood Mac, 10cc... Alla favoriter genom åren.

Hela parken får ta del av min musik, jag stryker skjortor och plockar ihop inför Trieste i morgon.

Snart kommer M, Roséchampagnen ligger i kylen och kronärtskockorna är i vattnet. Bagna Cauda till.

Ha en bra semester alla, det skall jag ha.

Sommartorka

Vaknade upp med dunkande hjärta, och en lätt släng av ågren. Trevlig kväll igår som slutade sent med konjak. Jag fick uppdraget att fixa köttet och grillade ett och ett halvt kilo entrecôte i ett stycke. Köttet hade marinerat i en whiskymarinad i ett dygn och var ett perfekt bevis på att även kött som inte har handlats hos "Argentinarn" på Hötorgshallen kan bli sanslöst bra med rätt hantering.

Sedan piggnade jag till rätt bra när en av rubrikerna på DN:s förstasida propagerade för avhållsamhet som ett medel mot spridning av könssjukdomar. Jag är uppvuxen på 70-talet, med budskap om fri sex, allas rätt till sin egen kropp och rätt till att bestämma över den. Det gör mig beklämd att se att världen i det här sammanhanget mer verkar gå bakåt. Dubbelmoral, förlegade värderingar och en återgång till kristendomens syn på sex som något som måste kontrolleras noggrant. Naivt kanske, men jag föredrar beslut tagna utifrån kunskap och nyfikenhet framför dem som bygger på rädsla och trossatser alla gånger.

Pedaldieten

Även jag vill bidra till den sjukligt mångfaldiga dietfloran. Det är mycket enkelt: Ät vad du vill och gå ner i vikt. Fantastiskt bekvämt så här i midsommartider. Den lilla haken är förstås att man skall tillbringa en tid i sadeln. Tio mil i veckan och jag garanterar viktförlust med eller utan kolhydrater. Själv har jag snart avverkat det dubbla, bara för att vara på den säkra sidan. Och för att det är vansinnigt skönt.

I kväll kommer M och vi ska ägna oss åt sillfrossa. Det finns massor med färskpotatis i liten storlek, och jag har gjort egna inläggningar som bygger på matjessill och som kan göras inom några timmar. Förutom vanlig matjes med gräddfil och gräslök, har jag gjort krämig ruccolasill och matjessill med limemarinerade grönsaker. Den sistnämnda blir ännu bättre om man blandar i färsk koriander innan serveringen. Kallsupen är i kylen, tillsammans med några Jämtlands Pilgrim.

Det blir givetvis jordgubbar till efterrätt.

Midsommaraftons afton

Vissa seder tas upp väldigt snabbt av Sveriges nytillkomna. På vägen hem cyklar jag förbi ett gäng killar vars föräldrar definitivt inte är födda i landet. De bär på en platta öl och mumlar "Lapin Kulta" när jag cyklar förbi. Jag blinkar åt dem och de ler.

När jag kommer hem, tar jag fram de lammkotletter jag har köpt för halva priset tidigare i veckan, smörjer in dem med en röra av vitlök, salt olivolja och timjan och låter dem ligga på diskbänken tills de antar rumstemperatur.

Jag gör en grop i en stor rödlök med hjälp av en äppelkärnare, häller i salt, lite balsamvinäger och olivolja och stoppar in i ugnen, under tiden som jag klunkar i mig en Samuel Adams. Åh, förresten en liten flaska Rocca Guicciarda är redan upphälld på karaff och står i fönstret för att anta gamla tiders rumstemperatur - 17 grader.

Jag gröper ur en bifftomat, hackar innandömet och blandar det med olivolja, vitlök, salt och balsamvinäger tillsammans med en brödskiva. Allt får snurra i en matberedare en stund. Röran går tillbaka i tomaten som åker in i den 150 grader varma ugnen för att göra rödlöken sälskap. När 40 minuter har gått, grillar jag lammkotletterna i grillpanna och äter med nypotatis.

Chiantin är perfekt till.

Omvägar

Inför midsommar har syréndoften bytts ut mot den lite dovare doften av nyponros. Regnskurarna har tvättat luften från damm och lämnat dofterna att bre ut sig i långa stråk. Förutom blommor känner jag anis (?) torkande gräs och nysågat virke.
Har börjat ta omvägar från jobbet hem, den längsta går över Alviksbron, med en fantastisk utsikt från Marieberg över stora och lilla Essingen. På vägen hem passerar jag en liten jordgubbskiosk och bestämmer mig för att smaka på sommarens första. Kvinnorna stirrar lätt förvånat och sedan lätt roat, när en svettig man i vita gulrutiga shorts och klargrön tröja köper en ask jordgubbar, stoppar in dem i cykelväskan och far iväg som en skottspole i ett tilltagande regn.

De är tillräckligt söta för att ätas utan några tillsatser.

Lycka!

Ibland är det riktigt extra skönt att få en extra dag ledigt. Kroppen längtar efter att få sträcka ut, så jag ger den 4 mil hem. Strövar sedan runt i affären, hittar en riktigt stor bifftomat som jag gröper ur, blandar med salt, ströbröd, vitlök olivolja, persilja och getost. Häller tillbaka fyllningen i skalet och stoppar i ugnen. Skrapar färskpotatis och medan de kokar färdigt hettar jag upp grillpannan och ger en entrecôte svarta ränder.

Lite vin till kocken - Chateau Mont-Redon. Sorry Paris, men jag får attans så mycket bättre vin här än i Frankrike.

Paris igen

En av fördelarna med jobbet är att man får en och annan av Europas städer för sig själv en stund. Så hände i dag. Paris är lagom tempererat för en sverigebo i elegant mörkbrun kostym och röd, prickig slips. Efter dagens värv sicksackar jag längs med Rue de Rivoli. Tittar på Louvren, Seine, strövar igenom Jardin les Halles, förbi Centre de Pompidou, ända till Marais. Uppenbarligen ser jag ut att höra hemma i krokarna, tre gånger blir jag stoppad och frågad om vägen - på Franska!

Tyvärr krossar jag deras illusioner när jag säger "English please", men det känns väldigt trevligt. Till slut hittar jag en restaurang på Rue Francois Miron - "Au Bourgignon du Marais" och äter en bra Jambon Persillé och en hyfsad Confit de Canard, dricker ett glas Bourgogne och Evian. Sedan promenerar jag till Métron, tar den gula linjen till Charles de Gaulle och därifrån pendeltåget till hotellet i förorten där jag bor.

Vardag

Jag rullar små italienska köttbular av kalvfärs, pecorino och mycket basilika, medan jag diskuterar Dotters historieprojekt om kvinnlig rösträtt i telefon. Var det en insikt om kvinnors värde eller helt enkelt nödtvång? Jag försöker ympa in en hälsosam dos cynism i tänket, utan att direkt skriva på näsan. Det är roligt.

Jag äter en hel del färs rå medan vi pratar, resten åker ner i en tomatsås som har puttrat på spisen en stund. Det blir morgondagens lunch och middag. Inspirationen till detta kom härifrån plus ett paket kalvfärs för halva priset.

Tre mil i sadeln i dag, 25.07 i snitthastighet. Det känns som om jag har plockat upp formen från i höstas och kan gå vidare. Nattsömnen blir bra av det här.

Note to myself

Om du nu belönar dig själv med en liten flaska Amarone Classico en gång till, gör inte - jag upprepar - inte bolognese till den. Pecorino, ja. Choklad, ja. Kött med rödvinsreduktion ja. Men att försöka balansera tomatsmaken så att den passar med det det där kraftigt russinaktiga. Faktum är att favvochokladen, den från Lindt med körsbär och chili var den absolut bästa matchen.

Snuvad på konfekten

Nu vet jag EXAKT hur de små barnen känner sig när de inte får ta godiset som hänger närmast kassan. På Kastrup hittar jag en flaska 15-årig Metusalem. Den är inte lika bra som den 25-åriga, men den är mer än bra. Jag plockar snabbt med den och ska just betala när jag blir informerad att det bara är för dem utanför EU!! Det är bara att ställa tillbaka den - suck - jag som redan kände smaken i munnen.

I stället går jag och köper Kålpölser, Danmarks svar på Salsiccia och Chorizo, grovmalda och köttiga med en hederlig saltig smak. När jag kommer hem klyftar jag morötter, persiljerot och rödlök, slänger ner några vitlöksklyftor, häller på rapsolja och lite rödvin, salt peppar och in i ugnen. Efter 20 minuter lägger jag på två korvar och låter dem grillas med i 20 minuter till. Det får bli lunch till i morgon. Eftersom det är sent, steker jag upp de andra korvarna och äter med senap och Labans grova bröd.

Tånårsliv

Bara för att få det extra tydligt - det röda i bilden är Sons kalsonger. Jeansen är nerhasade strax nedanför rumpan och hålls endast upp av den speciella glidande gången, en och annan gång påhjälpt av händerna.

Dotter har gått runt hela dagen med bara strumpbyxor i ett par ankelhöga jumpaskor och har följaktligen skaffat sig skavsår, förutom att strumpbyxorna är i trasor. Jag märker att något har hänt på de små vita plastbitar som likt blomblad ligger utspridda på dörrmattan där hon har tagit loss dem från plåstren. Hela kvällen turas vi om alla att slita loss små bitar ur de trasiga strumpbyxorna runt hennes ben, men inte förrän hon skickar mig att köpa nya "när du ändå ska gå och handla". Förresten så ringde hon i morse, kl 7 (hon börjar tidigt i dag) "Kan du dra ut kontakten till locktången, jag har glömt den i..."

Vi gör grillspett och hjälps åt för en gångs skull. Son har valt att rensa grillen före att skala potatis. Dotter lindar in torkade plommon i bacon till hoppande djävlar. Jag förkokar små lökar, squash och champinjoner i en brygd av vatten, salt, soja och lite äppelcidervinäger. Vi trär på spett tillsammans med billig vitlöksmarinerad flintastek som jag skär i bitar. Alla gillar flintastek, Dotter för att köttet är magert och jag för att det är fett runt om det magra. Alla får ut det bästa av det.

Jag har korkat upp en spanjor, ganska sällsynt när M alltid förordar italienskt och nu vi sakta börjar prova franska, men mitt nyfikna jag fastnade för blandningen av Syrah och Monastrell, som jag tyckte lät spännande utan att ha en aning om varför.

Det doftar tobak. Så mycket att jag ett tag får associationer till en väl inrökt restaurang, där tobak och utspilld öl blandas till en inte helt angenäm doft. Efter en kort stund försvinner det avslagna ölet och örterna börjar växa fram. Jättegott till grillat, lagom med frukt, men inte för mycket.

Spetten kompletteras med en tomatsås där jag smälter finhackad lök i olivolja - jättelänge. På slutet tillsätter jag tre vitlöksklyftor som bara fräser kort, salt, kycklingbuljong och mild chili. Sedan rör jag ihop detta med färska finhackade tomater och balanserar med socker och vit balsamvinäger. Man tar en smakbit, tar en klunk vin och känner efter. Är vinet surt, mer vinäger i såsen. Är vinet strävt, mer socker.

Spansk färskpotatis vänd i olivolja, parmesan och basilika får vara tillbehöret.

Jaherregud

När jag gick igenom min tid som jag ägnat åt arbetet, insåg jag att det har varit flera 50-timmarsveckor i April. Inte konstigt att jag sover illa. Det blir inte bättre av att jag tar över skolans arbete tid efter annan. I måndags körde jag algebra med Son och diskuterade morden i Rödby och deras inverkan på svenskars respekt för rättssamhället med Dotter ända fram till läggdags. Hur kul det än är och hur stolt jag än blir, är det ruskigt utmattande. Det finns faktiskt ett sätt att överleva detta - det krävs att man kompenserar den psykiska ansträngningen med en lika stor fysisk. Jag cyklar numera till jobbet varje dag. De två sista dagarna har jag dessutom fyllt på med 4 mil om dagen. Det är vad som behövs för att somna gott och sova till rimlig tid.

En annan sak som får mig att sova gott är att förlora sig i mat och vin. M jobbade på Vinordic och jag hade nöjet att för ynka 60 kronor gå genom vintunneln och sniffa på nässlor, melon, krusbär, körsbär, läder, sadel, cigarrlåda och allt möjligt annat som folk använder för att beskriva vinsmak med. Inte för att jag kommer ihåg särskilt mycket, men det var helt fantastiskt att gå runt och sniffa på alla de olika frukterna och örterna och jämföra dem med vinerna.

Som privatperson har man inte mycket annat att erbjuda än intresse och entusiasm. Det funkade fint. Jag köpte 5 smakkuponger och hade tre över när M och jag smått upplivade rullade hem. Trots det hade vi två stycken helt fantastiska sessioner, bl a med en föreläsning om italienska viner och en provning från "ordinarie" Valpolicella, genom 4 viner till en helt otrolig Amarone.

Jag fick också tips om lite viner som skulle släppas nu på fredag och som en riktig entusiast, var jag på plats (inte hängde på låset). Vin från Sardinien, var en favorit förra året, så givetvis är ett Vin från Argiolas intressant. Jag vet tillräckligt nu att anta att en tomatsås skulle fungera som bäst till. Jag ser framför mig en sås med lök morötter och persiljerot som grund. För att få upp kraft och fyllighet tänker jag kycklinglever.

Dock gäller det att tillgodose allas intressen. Barnen ville ha fläskfilé och kycklinglever orsakar ett utbrott av kräkljud. Snabb som jag är gör jag en deal. Son städar sitt rum, Dotter städar hallen, jag fixar särskild sås till dem.

Jag börjar med samma grund. Lök, persiljerot, vitlök och morot får sakta fräsa i smör och olivolja. I en annan kastrull låter jag rökt fläsk sakta släppa sitt fett. När fläsket börjar bli knaprigt, tillsätter jag lite ankflott, vrider upp värmen och slänger i den grovt skurna kycklinglevern. När allt fått färg, häller jag på lite Argiolas (det är tillräckligt billigt) och fyller på med hälften av grönsaksblandningen. I med hälften av en tomatburk (körsbärstomater).
Barnen får den andra halvan av tomatburken i grönsaksblanningen, utan lever eller fläsk.

Jag kryddar min sås med en halv kanelstång och lite peperoncino. Båda såserna får koka ihop i varsin kastrull.

Vinet - förresten helt underbart - först en doft av pepparmynta, lite mjuk lakrits och kryddor och en smak av klarbär och annan frukt, funkar helt - helt!- perfekt med min kycklingleversås. Jag balanserar syran med en gnutta balsamvinäger och kycklingbuljong.

Fläskfilé, det enda sättet att få den köttbiten intressant är att bryna den i en jättehet stekpanna och värma den sakta i ugn till 63 grader (gnid in med salt och peppar före). Medan den vilar, kokar jag färsk pasta.

Än en gång succé. Dotter påstår att det var den bästa tomatsås hon ätit (den smakar tomat) och jag hävdar att min med kycklinglever och fläsk var en av de bästa jag ätit (fyllig och simmig). Alla är nöjda med fläskfilén. Vi äter och tittar på "Talangjakten" och sedan "Jakten på den försvunna skatten".

An Obvious Family Moment.

Egoboost

Jag Har Cyklat Om En Moped! Fatta!!!

Han kom in på vägen cirka 100 meter före mig. Jag hade bra flyt och trampade på utan att låtsas om honom. Tills jag märkte att jag faktiskt kom närmare. Det var fortfarande rätt osannolikt, så jag höll mig kall och höll bara farten. Vid varje uppförsbacke tog jag in på honom. Uppförsbacke!!! Till slut, efter cirka 600 meter trampade jag till och körde om. I Uppförsbacke! Strax före krönet!

Jag lyckades hålla undan i ytterligare 300 meter då jag svängde av och uppenbarligen lever jag fortfarande så att jag kan berätta om det. Än är det krut i gubben...

Fredagsmys

Dotter ville ha ugnspannkaka. Jag hade läst om det här vinet och ville gärna prova. Eftersom hon inte är så intresserad av att vara med och laga mat, går det ganska bra att luras. Så i stället för att göra ugnspannkaka, gjorde jag yorkshirepudding. Tanken var att hon skulle se det som pannkaka, medan jag skulle kunna använda den tillsammans med kött och sky och få ett bra komplement till vinet.

Fullträff! Det enda jag ångrar är att jag inte tog bild av den. Från att ha varit en smet som nådde 2 centimeter från ugnsformens botten, bildade den på 30 minuter ett veritabelt båtskrov, dubbelt så högt som formen, säkert 12 centimeter i kanterna, vackert bruna och fasta och mjuk, vackert krämgul i mitten. Dotter (som då fortfarande trodde det var ugnspannkaka) fick den med knaperstekt bacon och lingonsylt, jag hittade lammrostbiff som jag brynte och efterstekte sakta i järngryta, tillsammans med vitlök och lök, noga kontrollerad av stektermometer. Absolut inte mer än 60 grader.

Vi var båda otroligt nöjda. Hon dränkte sin i lingonsylt och jag dränkte den med skyn från grytan. Franska viner gillar saltiga rätter, så ock gjorde det här, men inte bara det. efteråt tog jag en bit Testun Barolo, det är nu Dotter började klaga på att jag stönade alltför högljutt. Dock förstod hon när hon fick smaka osten. Till slut en mörk chokladbit. Även här var vinet ett perfekt komplement. Får man inte sina endorfiner tillsammans med M, får man göra det näst bästa.

Även vassa vårvintermorgnar har sin skönhet

Hittade ett intressant recept på Kanin med torkad frukt och la det på minnet för att eventuellt göra det med kyckling. Förutom att kanin inte är det lättaste att få tag på, stannar gränsen för söta-djur-man-inte-äter definitivt före Stampe. Vi äter Nasse, vi äter Rosa och Rudolf, men vi äter inte Bambi, Pålle eller Stampe (i alla fall inte den veckan Dotter är här).

Nåväl. När jag kom hem fanns inte en pinal av det som behövdes till receptet. Det som kom ur skafferiet var ett par dadlar från i julas, stora gula russin ursprungsdatum okänt samt valnötter.

Dessutom hittade jag en sex månader gammal rökt korv från marknaden i Ulva, i det närmaste mumifierad. I frysen fanns ingen kyckling, däremot lite skinkstek. Jag fräste skinkstek och lök, tillsatte några urkärnade dadlar, en näve russin, den hackade korven och hällde på en gammal vinskvätt och vatten. Ungefär samma proportioner som i receptet som inspirerade. Dessutom tillsatte jag två nejlikor, fyra kryddpepparkorn och ett kryddmått spiskummin, det kändes rätt till frukten. Till slut hackade jag valnötterna medelgrovt och la i de sista minuterna. Det blev förmodligen inte det minsta likt förlagan, men det var mustigt och doftade underbart.

Son rynkade på näsan "jag gillar inte söta saker i mat" och satt och pillade ut frukten. Vi är inte så kinkiga numer, det en inte äter tar en annan, jag tog hand om hans lämningar. Dotter däremot gick bärsärkagång. Två portioner för en tånåring som ofta inspireras av sin mammas kosthållnig som förstås är avsedd för en som är 32 år äldre. Hurra!

För övrigt som en Stolt Pappa Till Son med Bokstavsdiagnos måste jag kräkas över programmet "Fördärvet" i söndags. Dom skulle skämmas! Jag förstår att medicin inte löser allt, men när jag ser hur de små isolerade rum som han annars lever i, utan tidsuppfattning, utan sammanhang plötsligt kopplas ihop - när hans intellekt plötsligt tillåts komma fram och hans egen frustration över grumligheten släpper, då vill jag gråta av glädje. Varje dag! Tack Christopher.

Trendspaning

Plötsligt är tecknen där. Från en dag till en annan börjar de gula fälten skimra i grönt, mossan på träden blir nästan självlysande och så plötsligt dyker sipporna upp, helt utan förvarning. Jag var där i år också. Livet börjar återfå en del av sin kvalitet.

När jag var yngre, gick det en vandringssägen om en expedit, som när kunden bokstaverade sitt namn började plita ner alla förnamnen. Det var jättekul, alla skrattade åt det osannolika i situationen.

Nu har jag råkat ut för det, två gånger på fyra dagar. Killarna (det är killar) är i tidiga tjugo. Första gången med Dotter förra veckan, när vi skulle köpa nytt kontantkort förra veckan. Ascool kille med stripig frisyr, som sneglar på Dotter med gyllengult långt hår, sminkad upp till tänderna och de snabbt groende brösten upptryckta till strax under hakan som alla andra fjortisar. Hans eventuella hopp släcktes snabbt när Dotter frustade rått åt hans skrivande av en massa förnamn. Balsam för en nervös pappasjäl.

Andra gången var i dag på Systemet, när jag skulle beställa vin. Den här gången uppmärksammades det av en man i ungefär min ålder, som bet sig förtvivlat i läppen under hela tiden han väntade på sin tur. Artig som jag är, väntade jag med att flina vilt tills jag vänt pojken ryggen. Han menade väl. Nu måste jag fråga Son om han kan bokstavera.

Världens dyraste räkmacka...

...måste vara den jag åt på planet från Köpenhamn. SAS "bjöd" på den bara för att jag blev bokad på Economy Flex. Tre rader bakom mig fick de ingen.

Deras flygstolar kostade nästan tusenlappen mindre.

Vad kan matcha en sån lyxmåltid? Givetvis en köttkonserv! Annerstedts Kalops.

Att bo ihop med en fjortis

Hon har fyllt sitt rum med sina prylar och nu börjar de spridas över hela lägenheten. Hårtork, och hårborste som båda ser ut som vapen ur Star Trek ligger i vardagsrummet där hon blåser håret till "Äntligen Morgon". Hennes sminkborttagare står på vardagsrumsbordet tillsammans med använda tops och pads. Skor, ridstövlar, ridpiska, hennes skolväska och ibland jackor täckergolvet i hallen.

Numera liggger också hennes bärbara dator i soffan. Vi brukar sitta bredvid varann. Jag småjobbar, hon småpluggar. Ibland glömmer hon sig och lutar huvudet mot min axel en kort stund. Det gäller att vara försiktig, välja den rätta blandningen av ironi, lättsamhet och allvar för att inte tappa vägarna in till henne.

"Äähh var är mina skor??!!" sa hon plötsligt här om dagen, när hon var på väg ut genom dörren. Ungen hade glömt sina vinterstövlar hos mamma dagen innan och kom hem i skitiga ridskor. "Fattaru hur kallt det kommer att bli i dag? Äääuuhhh" var det sista jag hörde innan dörren stängdes. På hennes fötter satt mina randiga strumpor och hennes vita sommarpumps...

Ett litet andrum

Så blev det äntligen av. Efter ett par dagar lyckades jag övertyga mig själv om att 50 bara är en i raden och inte någon form av vågskål som tippar över, trots alla som på ett aningslöst hjälpsamt (det syns ju inte alls...) eller ett vänligt retfullt (50-års kriiiis...) sätt försökte påvisa motsatsen.

Förekommet av ett fullständigt galet jobbande, kom M och jag äntligen iväg till Paris. Två och en halv dag på femte våningen på hotel Cosmo's på 35 Rue Jean Pierre Thimbaud. Inte långt ifrån Place de la Republique och gångavstånd till Oberkampf med massor av små restauranger, Marais med sina lutande hus, vindlande gator och "Finkelstajns" konditori.

Vi har gått miltals, till Notre Dame, vidare till Tuilerierna och nästan till triumfbågen. Trötta och ledbrutna åkte vi Métro, särskilt numéro deux, den som tar en från Père Lachaise till Pigalle, en stor bit av sträckan ovan jord på skramlande broar med utsikt över Montmartre. I strålande solsken, med spirande löv och försiktigt nyutslagna blommor överallt, klättrade vi upp till Sacre Coeur, lika vansinnigt med alla människor som trängs inuti och utanför, lika vackert och rofyllt när vi tog oss tid att sätta oss och lyssna på mässan och kören som sjöng överjordiskt vackert.

Vi har ätit! Nybakta croissanter köpta direkt från ett bageri på morgonen, sedan en Café au lait tillsammans med hantverkarna på cafét på hörnet. Jag tror att höjdpunkten var en gryta med stora köttstycken som kokat i sex timmar tillsammans med vin, champinjoner och kastanjer. Det var heller inget fel på konfiterat anklår med söt vinreduktion och perfekt stekta potatisar eller en "Pièce de Boucher", ett redigt köttstycke ovanpå två stora potatishalvor dränkta i sky.

Nu är det är söndagkväll och vi är tillbaka till verkligheten.

The big five-o

När jag svänger in på parkeringsplatsen sitter det en ruggig hare på huk mellan bilarna. Alldeles stilla sitter den på den svarta, regnvåta asfalten och följer mig med skrämd blick. Av någon anledning verkar den oförmögen att fly fältet. Noga med att inte göra några oförutsedda rörelser går jag därifrån, känner en kort stunds släktskap. Så här strax före 50 känns det tidvis som om jag sitter mer och mer fast i marken. Givetvis är det Marianne Faithful som står för soundtracket till den känslan. Dock har jag överlevt Lucy Jordan med 13 år och mer får det bli. Om två veckor åker jag och M till Paris förresten.

Efter en dag med snabb flykt på låg höjd, försöker jag undvika matlagning. Olyckligtvis är den grillade kycklingen jag har bespetsat mig på slut. I stället hittar jag billig blomkål och ett indiskt recept som absolut inte är för den vekhjärtade. Lyckas dock ta mig genom alla momenten utan missöden och får en anrättning som är nästintill krämig och definitivt delikat.

P.S. Vill ni prova receptet och gillar grönsaker som inte är krämiga, minska på blomkålens förkokningstid.

Kåldolmar och fransmän

Jag som brukar hävda att kåldolmar är för stor insats för det faktiska utfallet förfördes av ett bloginlägg som besjöng kombinationen franskt rödvin och kåldolmar. Tillräckligt osannolikt för att jag skulle bli nyfiken. Det tog två dagar att övertyga M som är misstänksam mot icke-italienska viner i allmänhet och franska viner i synnerhet. Lika misstänksam var hon mot kåldomar där hennes senaste minnen härrörde från bamba. Det var inte förrän jag läste högt och engagerat ur blogen som hon lät övertyga sig.

Kåldolmsreceptet tog jag från Buffé - savoykål i stället för vit - och pimpade (!) med frästa trattkantareller i köttfärssmeten. Såsen reddes med vispgrädde och dolmarna serverades med ett mos rört på potatis och persiljerot, inlagd svamp och små syrliga polska gurkor till.

Vinet såg jättefint ut. Etikett med gammaldags utseende, svulstigt tryck med rött och guld. En Côtes-du-Rhône bär på gamla minnen som behöver övervinnas också för mig, sånt undvek man som pesten när det som gick ner utan kväljningar var en Zeller Schwarze Katz, men tiderna förändras. Det doftar jättegott! Mycket frukt, mycket krydda och den där lätta hästgödselanstrykningen som jag har lärt mig uppskatta, den mejslar lixom ut konturerna och tar bort eventuell mesighet. Smaken motsvarar doften, lättillgänglig utan att vara mesig.

Undrar vad för vin man kan dricka till falukorv...

Köttets njutningar - the sequel

En annan sak som jag brukar avnjuta i hemlighet är köttkonserver. När jag var barn, åkte vi runt och tältade en del och åt mer eller mindre god campingmat. En av höjdpunkterna var Krakus kalops på burk, ofta utdrygad med nyplockad svamp. På den tiden var köttbitarna saftiga, möra och fettsprängda. Mycket har ändrats på 35 år, dagens burkkalopskött är oftast som en torr smulig skosula.
Optimist som jag är, försöker jag då och då återuppliva gamla minnen. Hoppet väcktes igen när jag hittade en burk med polsk/rysk (eller bulgarisk) text som antydde köttgryta. Östeuropéerna brukar inte vara fettfundamentalister (sic).
Redan när jag öppnade burken, såg det ut att var en hel del del av det goda, för mycket av det goda. I stället för kött var det en grå mosig massa, inte olik pölsa, med rödaktiga bitar av något som såg ut som kött. Jag är inte den som ger upp i första taget, så jag välte ut innehållet i en djup tallrik och värmde i mikron. Något som såg ut som sky hade läckt ut ur den grå massan. Nå, allt ska provas, jag doppade ett grovt bröd i "skyn" och insåg att det var smält fett. Jag tog en bit av "köttet" och insåg att det var bitar av svål förmodligen fulla av nitrit av färgen att döma, utan minsta antydan till köttinnehåll! Tre tuggor senare var jag lätt illamående och definitivt kurerad från varje begär efter köttkonserv en lång tid framåt. I morgon blir det vegetariskt till lunch!

Köttets njutningar

Det kan ibland vara rätt frustrerande, man träffar sin själs älskade för första gången den veckan och förväntar sig ett givande samtal, när hon i stället ger ifrån sig oartikulerade stön och får någon form av inåtvänd blick, helt utan fokus. Nej! absolut inte av den anledningen! Orsaken är att hon har en nygjord beef jerky i munnen. All konversation avbröts under flera minuter av "aooummm, ummmhhh, åahmmh". Lyckligtvis är Jerky rätt tröttande för käkarna, efter några (långa) minuter får jag uppmärksamhet igen. Tror jag ska ransonera den i fortsättningen.

Själv ägnar jag mig åt privata orgier i dag. En av mina hemliga laster är pölsa som jag begår om inte i lönndom så i alla fall i ensamhet. Jag mjuksteker finhackad lök och blandar i norrlandspölsa som kryddas med en aning chilipeppar. Under tiden kokar jag potatis, stompar den och rör försiktigt ihop med kokhet gammaldags mjölk så att det blir ett löst, lätt klimpigt mos. Kryddar med muskot och lite extra salt. Sedan bygger jag på höjden. Först mos i en rundel, sedan pölsa ovanpå och ett stekt ägg på toppen. Rätten skall ätas runt om från kanten tills bara äggulan återstår. Det godaste till sist...

Party, party

"Pappa, det var inte alls den adressen som jag sa först, kör R-vägen fram tills du hittar ett ställe med en jävla massa ungdomar utanför. Där kan du hämta mig sen!" Det är sånt som håller ett fadershjärta alert en fredagkväll. Dotter är ute med sina kompisar, det är fortfarande väldigt ovant och jag har sagt (det fanns inget alternativ) att jag hämtar henne. Hälsosamt är det också. Ingen fredagsöl, jag ska ju köra.

Son och jag fixar högar av pasta Carbonara till middag, bitar av rökta revben från Willys (38:-/kg) fräser sakta i smör och olivolja tills de börjar ta färg. Efter det sänker vi värmen, tillsätter vi hackad lök och sätter på pastavatten. Löken får smälta ett par minuter, sedan häller jag en deciliter vin på blandningen som får koka ihop. Under tiden vispar jag två ägg och blandar dem med en deciliter riven parmesanost, grovkrossad svartpeppar och persilja. När vinet har kokat ner till hälften, tar jag av kastrullen, löken och fläsket simmar nu in en krämig sky.

När pastan är klar - tagliatelle - blandar jag den noga i kastrullen och häller till sist på ägg/ost/kryddblandningen. Sen njuter vi - massor. Vi delar på 1,5 liter Pepsi till - med riktigt socker.

Efter det somnar jag inte i soffan som jag brukar göra - frånvaro av fredagsöl - utan förbereder Beef Jerky till i morgon, något som M kan mörda för. En av vägarna till en kvinnas hjärta går definitivt genom magen...

Sol

Ett säkert sätt att få se solen i dessa tider är att förflytta sig ovan det täta molntäcket. När planet bryter igenom, sitter alla och blinkar som ugglor i det ovana morgonljuset medan vi serveras en tidsenligt trendig frukost: Det lilla paketet med Bregott är utbytt mot Becel - endast 35% fett - och yoghurten är numera naturell, ingen frukt, inget socker.

Vi som gillar smörsmak och socker har inte längre något att hämta på det skandinaviska flygbolaget. Jag undrar om jag får kravmärkt mat nästa gång. Höjden av ironi...

Stuvade ägg

Stormen Tuva rumsterar runt knutarna, rör om på min balkong och försöker på vargavis pusta och frusta för att ta sig in i stugan. Själv sitter jag trind och trygg innanför väggarna och sväller efter den sista äggrätten. Jag har berättat om den förr, man gör en lös béchamel, pocherar ägg i den, kryddar med citron och doppar surt grovt rågbröd i. Bara för att ni ska ha ett mått på måttlösheten, jag har nu på tre dagar gjort av med 12 ägg. Även Dotter fick två i dag. Hon har inget internet hos mamma och jobade här med något skolarbete. Naturligtvis utan att äta. Som samvetsgrann Pappa, svängde jag ihop en omelett åt henne. Bra för hennes blodsocker, särskilt som jag vet att Mamma inspirerar den tunna ungen att bara äta sallad.

För övrigt fick jag mitt ordförråd utökat med två verb i dag: Pitcha och boomboxa.

Det blir aldrig som man tänkt sig

I måndags fick M och jag en inbjudan att få flyga fritt till Nice över helgen. Lagom till vi bokat hotell och tagit ledigt visade det sig att flyga fritt inte var flyga fritt - intressant sväng.

Vi tog ett rådslag och kom fram till att varken sällskapet eller upplevelsen var värda pengarna. Ledigheten på fredag däremot, den kvarstår. Liljevalchs är inte så illa det heller.

Som tröst i dag blev det omelett på franskt sätt. Bara ägg, lite vatten och en gnutta salt. Ner i pannan och dra med en gaffel i botten när omeletten börjar stelna så att den blir veckig. Vik ihop innan den stelnat helt så att innandömet blir krämigt. Det går bra att fylla den med något. Jag tog mjukstekt lök, finklippt persilja och nymalen svartpeppar. Enkla, rena smaker.

Rest-följa john

Eftersom M var kraftigt förkyld i lördags var vin inte att tänka på. De flaskor som ligger här behöver både doftas och smakas för att komma till sin rätt. Hon ville ha något som "slog igenom barriären", alltså var Chili ett perfekt alternativ.

Barnen fick den vanliga köttfärsfräset, guacamole och grönsaker. De har för länge sedan tröttnat på Tacos, jag har tröttnat på smulberget och fläckarna som uppstår när en taco krossas och hamnar på golvet. Numera kör vi alltså mjuka tortillas, alla blir nöjda och ingen behöver förstöra stämningen.

Själv ville jag lite mer, så jag hittade högrev i frysen och gjorde chili på riktigt, med ancho och guajillo, spiskummin och kanelstång. Jag hade också i kycklinghjärtan för att få en kraftigare smak. Det blev sk-tgott, så receptet följer längre ner.

Nu till saken. Det blev förstås över. Bland annat en skål med bönmix som bara Dotter gillar (inte Sönerna), chili och guacamole.

Jag gick ut lite löst på måndaglunchen och avslutade chilin tillsammans med avocadoröran och lite bulgur. Återstod bönröran. Jag lyckades få tag på lite fläskfärs till billigt pris (kort datum, vem bryr sig) och gjorde någon form av ungersk/arabiska frikadeller, kryddade med vanlig kummin, spiskummin och paprika. För att få frikadellerna saftiga och hålla ihop, blandade jag dem med finkornig bulgur, kokt i buljong och citron samt stekt lök. De överblivna bönorna åkte i såsen tillsammans med en halv burk Ajvar Relish, en lök till och frusen grön paprika från förra året. Tro't eller ej, man kan göra väldigt god mat utan att ha spetsingredienser.

Det blev tokmycket sås. Så mycket att jag kunde använda den i dag, när jag hittade en platta med 24 ägg för 5 kronor! Jag kan inte! Upprepar, kan inte gå iväg från ett sånt erbjudande. Vad gör man med ägg och chili/tomatsås? Givetvis Huevos Rancheros. Den överblivna såsen, extra spiskummin, några ringar inlagd jalapeño och massor med persilja, även den överbliven från helgen. Den funkar faktiskt i fint stället för koriander, bara man tar ordentligt. Jag har aldrig ätit huevos rancheros, men kommder absolut att göra det igen. Uj uj.

I morgon? Det blev faktiskt två frikadeller kvar och tillräckligt mycket sås till en lunch. Morgondagens kvällsägg får jag fundera på.

Äntligen bytt

Tre timmar innan jag skulle ta flyget hem, kom väskan till hotellet. Intressant att en normalt så självklar sak som att byta kläder kan kännas som en lyx. Sålunda omklädd åkte jag till flygplatsen, checkade in väskan igen som den optimist jag är och flög hem. Tror ni inte att väskeländet kom ut sist av alla!
Fick med mig en artonåring hem också. En mörk skönhet som heter Caol Ila. Vi kommer strax att inleda en kärleksaffär.

Blott och bart

Japp, här står man i Amsterdam med endast kläderna på kroppen. Väskan har nämligen försvunnit på vägen och ingen information eller väska har hörts av på det senaste dygnet. Oroande - och lite klibbigt.

En dag 2008

Jag väcks halv tio av att solen tränger sig in i sovrummet genom nerdragna persienner. Bredvid mig ligger "Solstorm" som jag somnade ifrån tidigare i natt, en förvånansvärt fängslande bok. Jag tar upp den igen, och släpper den inte förrän den är färdigläst två timmar senare.

Det fina i kråksången med tonåriga barn, de vaknar inte före tolv om ingen väcker dem vilket gud förbjude, åtminstone på en söndag. Solen är kvar när jag går upp och jag bestämmer mig snabbt för att ta ut cykeln på en sväng. Väcker barnen och informerar, ber dem laga sin egen lunch (wow, det har fortfarande inte mist nyhetens behag) och far rakt in i den bländande solen med Madonnas loungeremixar i lurarna, "My Paradise".

Kommer hem tre mil senare med värkande bak (bättre än värkade rygg) och tar med barnen på första besök till Mamma som vid det här laget varit hemma en vecka. Pappa har gjort ett andra försök att baka tjeckiska flätade julbröd och lyckas denna gång - förra gången var det små platta tegelstenar - både han och Mamma är fullt sysselsatta att visa sig själva och omvärlden att de klarar sig på egen hand, något jag förstår och känner igen, men som skrämmer skiten ur min bror - undrar varför.

Vi får med oss lite domedagsstämning hem, Pappa ger jorden maximalt 400 år innan den blir som Mars. Risken är stor att han har rätt, men kanske är det inte det mest uppbyggliga att förmedla till två individer i början av sitt liv.

När Barnen har gått, sitter jag en stund och njuter av ensamheten. Frivillig ensamhet i lagom stora doser är en njutning jag har skaffat mig smak för under livet efter skilsmässan. Från början skrämmande, är det något jag i dag skulle sakna om jag blev utan.

Nyårsmums

Och gott blev det - särskilt lammet alltså. Så här gjorde jag:

Först skar jag ur benet ur steken. Hurra för vassa knivar förresten. Efter att benet var borta, fortsatte jag att skära i steken så att den rullade ut sig till en remsa. Köttet ska bli ungefär 4 cm tjockt. När det var gjort, gjorde jag två snitt på längden, så att det bildades fickor i köttet. Jag utgick från den tunnaste delen i mitten och utåt. Fickorna var vända åt varsitt håll.

Sedan gjorde jag blandningen. En Salsiccia (fortfarande den italienska sorten) skinnas och smulas sönder i en matberedare, tillsammans med två matskedar ströbröd. Jag hade som sagt en stenhård foccacia som jag malde sönder, likaledes i matberedaren. I med en tesked krossade fänkålsfrön, en pressad vitlöksklyfta och en näve hackad mejram. Till slut rörde jag ner en matsked fin olivolja. Pepprig är bra.

Sedan är det dags för knytandet, det gäller att knyta, även på kortsidorna så att fyllningen stannar inne. Till slut bryner jag steken runt om i en mycket het stekpanna så att den får ordentlig färg, in i ugnen på 150 grader ända till innetemperaturen är 70 grader (den blev röd inuti).

Jag hade jordärtskockgratäng, (hälften mjölig potatis, hälften jordärtskockor) och mjukkokta grönsaker glaserade i olivolja och honung.