LHCP tugg

Även om alla näringsläror hävdar att de är den enda vägen och de andra är orsaken till all fetma i världen och dessutom bidrar till växthuseffekten, finns det säkert något korn av sanning i dem. Om GIs clou är blodsockerkontroll, så lägger LCHP till att det är mängden av insulin som kontrollerar om fettceller ska släppa ifrån sig sin last eller inte. Insulinet produceras om blodsockernivån stiger.

Fortfarande är blodsockerhalten nyckeln oavsett om det är "långsamma" kolhydrater eller "bara" proteiner och fett. Tyvärr tillåter nog ingen av metoderna att kaloriintaget överstiger förbrukningen. Sedan tidigare behärskar jag GI till fullo (och den funkar). Tyvärr är jag inte lika bra på LHCP - jag blir mätt - men eftersom maten är skitgod så finns det inte en chans att sluta i tid utan det blir bra många fler kalorier per mål.

Jag delar med mig av ett LHCP experiment i alla fall, ett som räcker för oss tre:

Fyllda fjärilskotletter enligt förebild från Prag, Baráčnická Rychta

3-400 g benfri fläskkotlett i ett stycke
Tre hårdkokta ägg
1-2 tsk ansjovispasta (Grebbestads, men den italienska går givetvis bra)
2 tsk rapsolja - Zetas fylliga och nötiga är bäst.
Citronzest
6 cornichons (eller 3 soltorkade tomater om man dissar det centraleuropeiska)
Vitpeppar
Salt
1 gul lök
1 msk smör
1 dl vitt vin (billig bulgarisk sauvignon blanc funkar fint)
1,5 dl matlagningsgrädde
1 tsk koncentrerad kalvbuljong (Eldorado funkar fint)

Hårdkoka äggen.
Gör i ordning köttet: Skär först en ficka ca 5 mm från kanten, skär sedan av ytterligare 5 mm. Upprepa så många gånger du behöver.

Skala och dela äggen, peta ut gulan och mosa den tillsammans med ansjovispastan och lite rapsolja. Riv eller zesta ner skalet av en fjärdedels citron.

Banka ut kotletterna lite, krydda med salt och vitpeppar inuti. Fyll med mosad äggula, 2 små cornichoner och äggvitan från ett halvt ägg, skuren i två delar (på längden). Nyp ihop med tandpetare och krydda med salt och vitpeppar.

Hacka löken och fräs den i smör tills den blir brun. Ju mer tid det tar desto godare sås. 10-15 minuter är bra. Ta ut löken, höj värmen och bryn kotletterna på båda sidor. Häll i vinet, lägg tillbaka löken och låt koka ihop lite. Fyll på med grädde, kalvbuljong och koka i fem minuter.

Vill du lyxa, sila av såsen. Själv älskar jag de små lökbitarna.

För LHCP, servera med ugnsrostad vitkål, för resten funkar kokt potatis, blomkål/potatispuré, knödlar... ni fattar säkert.

P.S. Jag har aldrig varit bra på förkortningar - LCHF ska det vara...

Den smala vägen

Mat är sällan så intressant som när man ålägger sig själv restriktioner. Efter USA, såg jag inte längre det man som kille brukar grabba tag i när det är dags att fixa nummer ett. Det är bara att bita ihop och göra det som krävs för att komma i kläderna igen.

Bönor och linser i kontrollerade mängder är återigen basfödan. Jag drygar ut allt med mängder av salladskål. Salladskål lätt uppfräst i sesamolja, kryddad med fisksås och blandad med lättkokta röda eller gröna linser är både gott och mättar länge. En och annan wok är perfekt till. En chili går också fint att blanda ut med salladskålen. Att mosa uppkokt ancho i chilin är genialiskt. Det blir en fantastiskt fyllig smak.

Jag kompenserar också kaloribristen med att lägga ner en del tankemöda på helgmaten. I lördags åt vi lammentrecôte med rödvinsky, jordärtskocksmos blandad med rostad lök och dekorerad med chorizoflarn, tomatmarmelad och sparris.

Sista dagen

Efter att ha tillbringat hela dagen i New Orleans gamla kvarter, druckit Margaritas och ätit Gumbo, Étouffée och till slut Beignets på Café du Monde, känns fötterna slitna och lusten att gå ut och äta obefintlig. Jag övertygar min kollega om att skjutsa mig till Whole Foods Market som har ett utbud som får en matgalnings huvud att snurra. Enda problemet är att folk i mitt sällskap lätt börjar trampa runt lite otåligt när jag går runt med öppen mun och tittar på alla varustationer. Jag skulle kunna tillbringa en hel dag här.

Nu köper jag tomater i olika former, en avokado (perfekt - krämig och saftig, inte smetig) och en biff. I lägenheten utnyttjar jag de väldigt sparsamma och udda resurserna, så gott det går. Tomaterna skärs i bitar och blandas med havssalt och wokolja (ger en lätt vitlökssmak med en anstrykning av sesam). De får ligga en stund och safta till sig, sedan blandar jag dem med avokadon. Steken gnider jag in med salt och peppar och steker i stekpanna tills den får en brun yta på båda sidorna. Jag lägger den på tallrik och stoppar in in i ugnen i ungefär fem minuter så köttsafterna och värmen sprids jämnt inuti och ger ett rosa, saftigt innanmäte.

Affären har givetvis en enorm vinavdelning. Jag hittar en italienare Rémole som blandar Sangiovese med Cabernet Sauvignon. Den är - ok. Inte så att man svimmar, lite för mycket ek, men den funkar fint med steken och tomaterna. Dags att packa nu. I morgon är det hemresa.

Fast food heaven

Phils grill serverar den absolut bästa hamburgare jag har ätit ute. Bara det faktum att man kan få den "rare" (och den är verkligen rare). Man blir tilldelad en färgad penna, ett formulär och får kryssa i vad man vill ha för topping (olika grönsaker chili eller lök) och "premium topping", jag väljer honungsmarinerad rökt bacon som är knaperstekt och en "texas sandwich" som består av två jättelika rostade bröd. Som tillbehör väljer jag "fried onion strips", långa lökstänger i underbart krispig frityrsmet.

Hornets versus Nuggets

För för första gången är jag på basketmatch. Premiären sker i lilla arenan i New Orleans som bara rymmer 18.000 pers (den stora - Superdome - rymmer 70.000). Jag går storögt förbi stånden som säljer popcorn, alligator dogs, Jack Daniels,Tequila, öl, öl och åter öl. Till slut beställer jag en tallrik jambalaya, en flaska vatten och går in i den jättelika hallen. Knappt hinner jag få i mig jambalayan förrän alla(!) ställer sig upp för nationalsången. Det är USA på riktigt, man kan ta på stoltheten. Sedan börjar showen: Maskot, pom-poms, basket med orgelmusik, handklappning, Queen (we will rock you), det går inte att värja sig, så ointresserad av sport jag är, skriker jag mig ändå hes och ställer mig upp när CP3 sätter en av sina berömda trepoängare. Bredvid mig sitter en liten tunn gråhårig tant i Hornets' keps och skriker och viftar vilt tillsammans med alla andra. Små barn går upp och ner i gången tillsammans med sina pappor för att köpa chips eller sockervadd. Tonåriga flickor i höga klackar går efter köper mer öl i plastmugg till sina killar.

De som vill vara lite finare köper av försäljaren med låda på magen som skriker ICE cold MIllerBUD, MIllerBUD, MIllerBUD ICE Cooold. Hornets vinner med 94-81 efter två och en halv timme och vi går mot bilen under ett virrvarr av vägbroar där stålstöttorna formar ett surrealistiskt landskap direkt taget ur något apokalyptiskt framtidsscenario.

Öde gator

Som boende i sverige är det en självklarhet att man tar en promenad efter en ansträngande dag, särskilt om kvällen är ljum(!) som en försommarkväll och syrsorna spelar i buskarna.
Jag är absolut ensam! Trottoarerna är öde, ingen är utanför huset. I området där jag går kör man fram bilen så nära ytterdörren man kan, ofta så att den blockerar gångvägen.

Jag minns buffén på Mandarin House i Lakeside shopping center och går dit. Utvecklingen har gått framåt. I stället för bara Rootbeer, finns nu även öl att köpa. Jag undviker de inhemska sorterna och beställer en Tsingtao. På buffén finns som förra gången ångande högar av tigerräkor, jätteräkor, kräftor, krabbor i alla former; kokta stuvade stekta, friterade. Jag äter skaldjur tills det börjar klia i munnen och går sedan över till pekingankan, General Tsos kyckling och sesamkyckling. Är redigt mätt, men hittar ett stånd med sushi som är svår att motstå. Tar några rullar med avocado och tonfisk, en omelettkorg med friskt grönt sjögräs och några nori med laxrom. Det som slutligen får mig att avstå från mer är åsynen av de andra gästerna. De flesta ser ut att sväva - bakåtlutade för att balansera magen, med oproprotionerligt smala ben, oftast klädda i någon form av tält. Den framtiden vill jag inte vara med om.

Jag promenerar hemåt, den här gången möter jag faktiskt två joggare och går ända till randen av Lake Pontchartrain där jag lyssnar en stund på vågorna och ser bilarnas röda och vita lyktor sväva över vattnet på den fyrtio kilometer långa bron tvärs över sjön.

NOLA revisited

Det tar en och en halv timme i boskapsfållorna på Dulles att få komma in i the great country of freedom. Under tiden visas vackra landskapsbilder med glada människor, ofta i cowboyhatt på stora skärmar ovanför folkmassan, bara så att man inte ska tappa sugen. Mina fingeravtryck läggs till i registren, jag blir avfotograferad och noggrant utfrågad. Integritet? Pyttsan! Till slut blir jag tillönskad en trevlig vistelse och går vidare på min oddyssé. Väskan som man måste ta in i USA manuellt är borta och planet jag skulle tagit har hunnit lyfta. Här visar sig USA från sin bättre sida, Homeland security har redan bokat om mig till en annan flight och väskan kommer snabbt tillrätta - på Arlanda har man har glömt att checka in den till New Orleans så den finns i ankomsthallen i stället för transit och transporteras till mig på 20 minuter.

Jag får tillbringa tre extra timmar på flygplatsen, upptäcker att även i US kan hamburgarna vara vidriga (men fries med majjo och lite salsa är mums). Dessutom går inte planet direkt till New Orleans utan mellanlandar i Charlotte, en stad jag inte ens visste existerade. Nitton timmar och fyra landningar senare är jag framme och upptäcker att väskan inte kommit med. Det är bara fascinationen inför det faktum att jag är först i kön av fem till förlustanmälan (det var typ tio väskor på bandet) och att kvinnan som skriver den så uppenbart måste få göra saker i sin egen takt hindrar mig från att få ett utbrott. Klockan ett lokal tid är jag framme och slocknar som ett ljus trots att det är kallt i rumet och jag inte har några kläder.

Döda-djur-ben

Fläsklägg för 14 kronor kilot är fullständigt oemotståndligt. Enda problemet är hur jag ska lura barnen att äta ett dött-gris-ben med en centimetertjock, mycket synlig svål. Allt går att lösa, det här receptet har rätt klang - Thai har positiva konnotationer hos båda. Fläskläggen blir trivsamt brun och såsen härligt simmig och sprängfylld av smak. När jag serverar plockar jag loss de helt fettfria bitarna innanför svålen och lägger upp dem till barnen tillsammans med ris, gröna bönor, inlagd ingefära och chilisås. De får själva hälla såsen på riset. Inte ens när jag berättar vad det är svalnar entusiasmen. Resten av såsen används i dag som marinad för de revbensspjäll jag tänker grilla i morgon.

Pannkaka

Fläskpannkaka är något som båda barnen uppskattar massor, trots Dotters "nyttiga" inriktning. Som oftast försöker jag utmana mig själv (och dem) och sätter lite knorr. Det blir fransk fläskpannkaka och i stället för lingonsylt gör jag coleslaw och hämtar inspiration härifrån. För att få lite färg, lägger jag i den sista näven frusna tranbär i stället för morot (lingonen är slut), förväller den finstrimlade kålen, och skär tunna äppelstavar. Jag ersätter majonnäsen med smakrik rapsolja och saltar. Något som får följa med är den gröna pepparfrukten som kontrasterar med äpplena på ett intressant sätt. Tyvärr får själva ordet coleslaw båda att dra öronen åt sig och jag får nästan allt för mig själv.

Julrea

Det är nu, efter jul som man kan njuta av alla delikatesser till ett rimligt pris. Vem är det som köper rimmad oxtunga för hundra spänn kilot egentligen? Inte tillräckligt många tack och lov. Dagen efter julafton kostade den 29,90 kilot, då slog jag till. Först skrämde jag Son med den, sedan åkte den i grytan med purjo, morot och selleri som sällskap.

Som pålägg på smörgås är den minst lika god som julskinka. Gärna med pepparrot.

I kväll gör jag löksoppa på spadet från koket. Parafraserar Lisas, men använder vanlig lök, skippar potatisen och skär ner bitar av tungan. Doften av lök, dill och kummin när man häller i lite akvavit är i särklass.

...och det var det

Titta där i trädet, där är ett par kn... ehh renar. Inte riktigt vad man säger till Dotter ifall man vill ha julstämningen kvar, men det ser faktiskt ut som om Rudolph och Prancer sätter på varann när man tittar på ljusslingan som slingrar sig runt grenarna.

Natten är kall och stjärnklar, Dotter och jag går hem från Bror efter en traditionell julkväll, där fisken är god men samtalet ofta tryter. Det finns fortfarande en hel del olösta saker familj emellan och när alla kommer ihop, känns det som att trampa på ett gungfly. Vi har heller inte så många år på oss att lappa ihop det med föräldrar som närmar sig de åttio.

Hemma, utanför fönstren manifesterar sig julens sämsta sidor, en bil kör på gångvägen efter en kvinna som anser att han ägnat sig otillbörligt mer åt någon annan. Hon låter hela grannskapet veta om det och vad hon anser om honom. Han ber henne sätta sig i bilen och till slut gör hon det, när han har ödmjukat sig tillräckligt.

Det är första natten jag sover ordentligt utan att vakna och tänka på jobb.

dan före...

Minimalistisk gran i år...

Silkes julköttbullerecept (76 st)
1 tsk kryddpeppar
2 stjärnanisar
3 kryddnejlikor
ett kryddmått kanel
2 tsk mild chili
1 tsk spiskummin
2 tsk salt
1 tsk potatismjöl
En kaka Fazers "Fröig" körd till smulor i matberedaren.
1,4 kilo köttfärs
1,5 dl Carnegie porter
Mal kryddorna, blanda ihopbrödsmulor, kryddor och potatismjöl. Blanda i köttfärsen och spä med portern till bra konsistens.
Rulla och stek, rulla och stek, rulla och stek. Servera gärna med den här äppelmarmeladen och potatis.

God Jul alla!

Obducenten

Den döda fisken ligger fridfullt på skärbrädan, huvudet är vänt mot sydöst. Verktygen ligger uppradade, snart kommer diskbänken att förvandlas till ett blodbad. Karpar innehåller mängder med blod och dom har en jättelik galla som lätt läcker ut och förstör inälvorna. Det är inte bra, allt som tas ut ska in i fisksoppan.
En och en halv timme senare är fyra fiskar rensade, filéade och redo för julafton. Dotter och jag har också fixat mandelmusslor och vaniljhornen är klara sedan länge. Efter att ha slashat fisken tar jag en lång promenad och lyckas komma över en vit plastgran för halva priset. Fatta! Jag har velat ha en vit plastgran hur länge som helst. Julen kan börja!

Snart

Bonde söker fru ligger längst ner på skalan av intellektuell stimulans. Ungefär som att bädda in tänkeriet i bomull. Fast dom är gosiga. Och jag behöver lite bomull till tänkeriet, det skaver och gnisslar. Inte ens matlagningen klarar av att tillföra energi. Jag lagar håglös oxsvansragu och äter den i flera dagar, omväxlande med kokt bratwurst med surdegsbröd och Johnnys senap. JAg ahr i alla fall köpt mig en julklapp (två faktiskt). Till köket dit jag så ofta blir utlokaliserad nuförtiden när barnen lägger beslag på vardagsrummet. Säg inget.

Smetigt

Wallenbergare gör jag bara om jag får tag på billig kalvfärs vilket inte är alltför ofta. I dag var det en välkommen kompensation. På väg från jobbet missade jag att byta buss i Kista och tillbringade en timme med att kryssa i förorterna innan jag slutligen landade vid en pendeltågstation som pekade hemåt. Att åka buss är rätt kontemplativt, men det har sina gränser.
Trettio spänn för fyrahundra gram är helt rätt pris för en middag mitt i veckan. Jag använder det här receptet och kör köttfärs och hackar färskt bröd till smulor i matberedare, vevar vilt med träslev medan jag spär med grädde (provar Coops matlagningsbas 5%, vilket funkar fint) tills en rosa kletig smet bildas. Vispar ur pannan och gör en gräddsås med resten av matlagningsbasen. Barnen gillar varken ärtor eller potatismos, det blir bara kokt potatis gräddsås och lingon. Gott nog!

Julkänningen har förvandlats till närkontakt av tredje graden. I centrum pumpar man ut "Stilla natt" "Bjällerklang" och "Rudolf" lika subtilt som ett knytnävsslag i pannan.

Julkänning

På vägen hem från Köpenhamn, kliver Läderlappen och Clark Kent på planet. Även Elvis och Jimi Hendrix tycks ha vaknat till liv. Elvis somnar dock ganska snabbt, till stor lättnad för de två blonda kvinnor som sitter bredvid honom. De såg absolut inte ut att vilja prata med en avdankad rockidol, hur blond och skönlockig han än var under peruken. För ett ögonblick förvandlas världen till en grisfest.

Att flyga kan fortfarande vara magiskt, särskilt när det tidiga gryningsljuset får marken att glöda samtidigt som städernas ljus fortfarande framträder lika tydligt som om det vore mörkt. Det kompenserar till viss del plågan i att kasta sig upp klockan fem på morgonen, springa igenom duschen och frukosten för att komma i tid till planet.

Dagen efter sover jag till klockan tolv. Det är lätt när man har tonårsbarn, varav det ena dessutom medvetet håller sig under horisonten för att inte råka ut för något skoluppdrag. Senare tar jag tåget in till ett Stockholm i begynnande julrusch, inser att vinet man skrev om i en av bloggarna jag följer redan var slut på Regeringsgatan, får sedan tag på hushållsvågen (det orangea är skimrande glansigt glas i verkligheten) som jag hållit koll på sedan i somras till 45% rabatt. 550 kronor är oacceptabelt, 299 är helt ok.

På kvällen lagar jag det som måste vara köttälskarens yttersta dröm, ett kilo högrev ingnidet i kryddor, bakat i låg värme flera timmar till innertemperaturen har krupit upp til 56 grader. Ju fler timmar desto bättre. Köttstycket blir mört, saftigt och underbart rött rätt igenom. Mandelpotatis mosad med persiljerötter och Allerums XO, en tomatmarmelad och uppfrästa höstkantareller blir fint som tillbehör. Domaine du Vieux Lazaret till.

Efter jobbet

Hemkunskapsprojektet, Spanska kapitel åtta, Algebra, Svenska, starta upp Engelskaprojektet, SO, Företagsekonomi... Jag borde vara skitlycklig att De inte drar runt på stan och snattar och dricker öl.

Om jag inte vore så förbannat utmattad bara.

Världen är galen!

Nyss hört på nyheterna, sagt av en yrkesofficer: "Jag är anställd av staten för att syssla med försvarsfrågor. Nu vill dom att vi ska vara soldater också!"
Han lyckades med konststycket att se genuint förvånad ut. Undrar hur han tänkte när han valde sitt jobb?

Ett av de tydligaste inläggen jag har läst i feministdebatten finns här. Minns att det var hon som blev dömd för sexuellt ofredande när hon drog upp t-shirten i Humlegården.

Du vet att det blir en fantastisk dag när...

En kvinna tränger sig före i kön på Willis med ett paket toapapper och säger i insmickrande ton "Får jag bara ta den här, här är pengarna" och jag frågar inte om hennes tid är dyrbarare än alla andras utan biter ihop.

En man ställer sig på handikapplatsen närmast affären, skuttar ur bilen, lämnar sin son i sätet och jag låter bli att kommentera det underverk som uppenbarligen skett.

En bil kör ut på en 70-väg tio meter framför mig och envisas hålla 50 de närmaste fem kilometrarna och jag kör inte om.

Dåligt humör? Moi??!!

Tänker i alla fall berika gåsamiddagen jag är bjuden på med en Pannacotta med äppel- och röd grapefruktkompott. Det borde ge tillräcklig twist på "en efterrätt med äpple" för att tillfredsställa mitt ego.

Update: Klockan är halv fem, vi ska åka till middagen halv sex, tror ni att pannacottahelvetet - två liter i en form har stelnat??!

Joförresten

Dotter på shopping i stan: "Pappa tycker du den här BH:n är snygg?" lyfter upp en grisrosa BH med svart spets.

Jag med omsorgsfullt neutral röst: "Till vem?"

Dotter: "Hon är brunett med gröna ögon."

Jag gör ett mentalt jättesprång förbi det absurda i att försöka föreställa mig någon av Dotters sextonåriga kompisar endast iklädd underkläder och fortsätter med samma omsorgsfullt neutrala röst "tror du att den där rosa funkar så bra till de färgerna?"

"Mnjää förmodligen inte" håller dotter med. Sedan jagar vi BH och trosor i flera timmar på söndageftermiddagen.

...Ett genuine pappa moment...

Lite av varje som vanligt

Hösten far förbi så fort att allting känns suddigt. Euforin är kortlivad när veckan fylls av aktiviter som inte gör någon människa gott. Då är det skönt när en så enkel sak som en pumpa på fredag kväll sysselsätter Son och Dotter i timmar. Jag får också vara med. Deras önskemat är helstekt fläskfilé med svampsås och de bästa potatisklyftorna. Min önskemat är lutfisk med en tysk pinot noir som jag aldrig skulle kunna övertala italofila M att dela med mig. "Gräsigt" är det ord hon använder och det är inte i positiv mening. Till lutfisken är det dock perfekt. Som vanligt äter jag ohemula mängder. Hela paketet på 700 gram går åt

Jag tar också upp cyklandet efter förkylningsperioderna. För att motivera mig har jag köpt en enorm cykellykta med 56 lysdioder för att kunna lysa mig väg genom skogen. Det funkar fint, även om det kan bli väl spännande när dimman faller ner och det känns som att cykla i mjölk. När jag kommer hem är handskarna och jackan täckta med rimfrost och det droppar från ögonbrynen. Kläderna jag köpte förra året gör ett bra jobb med att hålla kylan borta.

En dag till på jobbet, sedan åker M och jag till Glasriket och tillbringar en långhelg bland Rislycke Tokar.

Färger

Ibland, om man har tur, slår stress över i lätt eufori och insikten om att världen är en oerhört vacker plats formligen dråsar över en. M och jag åkte in till ett ljummet Söder som strålade i solskenet. Afro-art hade fått in nya mattor från Kirgisien, vackrare än någonsin. Kaolin firar 30 år och visar bland annat upp stövlar i lergods med så vackra släta linjer att man blir andlös. Jag måste känna på den släta ytan, följa kurvorna med pekfingret från tån, över de små knölarna vid vristen upp till ankeln och tillbaka.

Några dörrar bort uppåt Hornsgatspuckeln ligger affären med barnkläder. M går som vanligt in för att fråga om de prickiga strumporna i skyltfönstret finns i vuxenstorlek. När jag öppnar dörren är det som om perspektivet förskjuts, det extremt lilla rummet är fyllt från golv till tak av röda, gröna, rosa, gula och violetta kläder och just i dag svarar flickan med den spröda rösten som sitter och läser en tidning i en alkov längst in att "visst finns de, men bara i svart, men vi får in dem i andra färger snart" varpå M blir så där sprudlande som bara hon kan bli och lyser upp den lilla affären ytterligare.

Huset i hörnet av Bellmansgatan är nyrenoverat och den blågröna lilla kopparbaldakinen får äntligen en välförtjänt bakgrund av lysande vitt. Parken runt Maria Magdalena kyrka formligen lyser av gult och orange mot en fortfarande djupgrön gräsmatta.

På kvällen lagar jag pommes frites, entrecôte och béarnaise. Självklart behöver jag inget vattenbad till bean, en riktig man kör utan.

Livet är som en korv

Livet går och jag springer förbi just nu. Som om inte jobbet vore nog, agerar jag lärare som vanligt. Att få Son att skriva en artikel med huvudrubrik, ingress, brödtext, intervju och byline är jobbigare än att faktiskt skriva den. Nästa på tur är en uppsats på engelska och däremellan läser Han högt för mig på spanska. Båda somnar vi gott på kvällarna.

Barnen var sugna på mat snabbt, jag hade en mental smakmässig uppenbarelse av en korvgryta med makaroner så som den smakade på 70 talet - sötaktig och kladdig - utan att ha mer än en aning om receptet. Det blev en bastard av bästa sort. Så här blev det:

Gammaldags korvgryta

Sätt på pastavatten.
Fräs en hackad lök i smör tills den blir brun - inte bränd. Skär en halv falukorv i stavar under tiden. Häll i en tesked brunt senapsfrö och fräs en stund till, tills den poppar.
Häll i falukorven, rör om några varv och häll i 4 deciliter tomatjuice (som man givetvis har en gammal slatt av stående i skafferiet). Smaksätt med knappt en matsked kycklingbuljong och knappt en tesked socker. Krydda med två teskedar paprikapulver. låt koka medan pastavattnet kokar upp.
Koka makaroner (400 g för fyra portioner hos oss) tills de är nästan klara.
Spä korvgrytan med 1.5 dl matlagningsgrädde och rör om.

Häll av pastavattnet och häll tillbaka makaronerna i kastrullen. Sila ner såsen i makaronerna - korven får inte följa med än. Ställ kastrullen på plattan och låt makaronerna koka klart i såsen - måste röras om hela tiden. Släng ner korven och rör om försiktigt.

Servera.

Matmedvetna Dotter som helst äter sallader om hon får välja slök sin portion, smög ut i köket och fyllde på. Jag hörde nog hur besticken klirrade där ute.

Den var exakt som minnet sa att den skulle vara. I likhet med dagens pastischer på 70-talsdisco - så mycket bättre producerat än det var på den tiden...

Experimentet

Om man får fatt på rimmat sidfläsk för tjugonio spänn kilot behöver man inte vara orolig för att experimentera. Om man dessutom är ensam i veckan är det heller ingen som tjatar på att få middag i tid. Jag följer receptet i Allt om Mat, späckar fläskbiten med plommon och aprikoser, gnider in med peppar, lite salt och lägger in i ugnen i tre timmar medan jag åker och köper jacka med Son och hämtar M från hennes kvällsundervisning.

Fortfarande enligt Allt om Mat strimlar jag och fräser savoykål och karamelliserar svenska syrliga äpplen i socker.

Det här är gudomligt! Fläsket, inte för salt, formligen smälter i munnen. Svålen har förvandlats till en knastrig skorpa. Äpplenas sötsyrlighet och mjukhet tillsammans med savoykålens kärva smak och segt knapriga konsistens bildar ett perfekt komplement. Oj, oj, oj! Det är nästan så jag öppnar en flaska Nebbiolo bara för att kunna bekräfta vad jag tror är en kombination som hissar rätten till överhimmelska höjder. Tyvärr sitter Luther på ena axeln och snåljåpen på den andra, så det får bli en annan gång, när M är med.

Fattar ett beslut som jag borde gjort för länge sedan och stänger av TVn i stället för att titta på America's got Talent eller Prinsen och jag eller Christine eller något annat fullständigt ointressant program. Låter i stället mina cirklar rubbas något av Giant Sands svårplacerade och bitvis disharmoniska musik som inte låter sig ignoreras.

För övrigt så har förkylningen från förra veckan kommit tillbaka i form av feber. Host, host hurra!

Marknadskrafter

Jag har en hemlig last då och då: Likörkarameller! Det är inte för likörens skull utan för känslan av socker som knastrar mellan tänderna - likörkaramellerna är fodrade med socker för att inte likören ska slippa ut. Det är inte vilka karameller som helst, utan det skall vara Fazers, de som är gjorda av mörk (nåja) choklad.

Likörfyllningen är egentligen inte god, men jag står ut med den för att få njuta av knastret mellan tänderna och blandningen av mörk (nåja) choklad och socker. Den alra, allra godaste är den som är fylld med Cherry Brandy. I somras när barnen och jag var i Tallinn, köpte jag en ask Liqueur Fills på båten. Det gav mersmak och när asken var slut, gick jag och snokade i lösgodishyllorna i centrum.

Jag hittade dem på Hemköp. Gissa vad som hände när jag fick välja fritt, jag tömde lådan på Cherry Brandy - 28 stycken.

Efteråt fick jag vänta i två veckor innan lådan fylldes på igen. Samma sak hände, jag tog alla Cherry Brandy och väntade tills lådan fylldes på igen. Gissa om jag blev förvånad när jag kollade lådan häromdagen och upptäckte att nästan alla karameller var Cherry Brandy!! För andra gången nu!

Jag känner pressen.

Barnen har inga önskningar om fredagsmat, precis som jag vill ha det. Jag köper en liten flaska Chateau Moulin de Cassy, och följer den enkla regeln för vin till maten: Fransmän till saltig och gräddig mat, Italienare till syrlig. Köper köttfärs till extrapris, blandar med rivet bröd, rödvin och grädde till en jämn smet och gör järpar fyllda med getost och soltorkad tomat.

Gör en sås som börjar med lök och vitlök som får smälta i smör och olivolja i minst 5 minuter. Häller på rödvin och kalvbuljong (Eldorado) och låter koka ihop. Spär med grädde och häller i en näve lingon och timjan. Järparna får färg i en stekpanna och ligger sedan och puttrar en stund i såsen. Klyftpotatis till. Alla äter två järpar, även liten-i-maten-dotter.

Fransmannen sitter som en smäck till.

Återblick

Tre jättesöta plyschhundar följer mig med blicken när jag kliver in på Best Western i Malmö, sent på kvällen.

Hotellet är renoverat, men jag känner igen den smala gatan. Det var 24 år sedan jag var här sist, när min karriär i dåvarande "databranschen" startade och jag och min partner for runt bland datahandlarna i söder för att sälja vår "killer application". Vi blev inte rika, annat än på erfarenheter, men det var ändå början till något jag har jobbat med till och från sedan dess.

Lite nostalgiskt känns det.

Relik

Jag är i mångt och mycket fortfarande ett barn av den gamla världen. Min mamma genomlevde andra värsldskriget och 18 år av kommunism bakom järnridån. Jag minns att vi köpte potatis till hösten som skulle räcka hela vintern. Hade vi otur blev det så kallt i källaren där potatisen förvarades, att den blev frostskadad. Det var bara att svälja, efter jul fanns ingen potatis att köpa. Min mamma slängde aldrig någonsin någonting. Alla matrester togs tillvara intill det absurda.

Ibland kommer den här delen av mig upp till ytan. Som när resterna av en Peposo ligger i kylen sedan snart tre veckor och jag inte kan förmå mig att kasta den. Jag öppnar burken och luktar, jag smakar och när allt verkar ok får den vara med och leka.

I går gjorde jag en Nasi goreng, där jag använde köttet tillsammans med övriga ingredienser. Återstod några deciliter mustig buljong. I dag hade Barnen beställt pasta. Jag hackade ner selleri, morötter, lök och vitlök i en blandning av olivolja och smör. Medan det fräste tinade jag två salsiccior och finfördelade dem med en gaffel. I med korven, på med en skvätt vitt vin, en halv burk krossade tomater och i med buljongen. Såsen fick koka ihop utan lock. Jag fick freda min portion jag skulle ha till lunch. "Pappa hur gjorde du, det var jättegott?"

"...Hemlis".

Ramsne

[rå:msne:]

När jag skulle gifta mig, back in the old days -83, var det viktigt att allt gick rätt till. Motvilligt övertalad till att ha frack gick ändå gränsen vid att köpa den, jag var spiksäker på att det var enda gången i livet som jag skulle bära en sådan klädsel. Hittills har jag fått rätt.

Om man skulle hyra frack på den tiden gick man till Steens på Odengatan. Ivrigt påhejad av barnens mamma tog jag mig till andra våningen i det luxuösa huset och ringde på. Det var en helt obekant och oroande värld för en som ansåg att man kunde ha jeans till varje tillfälle och sällan blev visad motsatsen.

Våningen var full med speglar, svart tyg i olika former så långt ögat nådde. De var uppenbarligen inte ovana vid nybörjare på frack, jag blev snabbt tilldelad en personlig assistent, en äldre vessleaktig herre som pratade utpräglad stockholmska och kändes som om han mer hörde hemma i en cheva Impala från sent 50-tal, än på en frackuthyrningsfirma. Han försäkrade mig att de hade hur många storlekar som helst (på den tiden vägde jag 54 kilo, rätt lite även för 167,5 cm längd) och att det säkert skulle finnas en för mig med och förresten så var det inga problem att lägga in och lägga upp.

Han mätte mig, vi hittade passande byxor, givetvis för långa, men det var en baggis sa han och bad mig att ställa mig med ryggen mot honom, så han kunde lägga upp. Han tog mått igen, det blev tyst en stund, så utbrast han: "Fan! Du är ju ramsne! Ena benet är ju fem centimeter kortare!"

Ingen hade tidigare upptäckt detta och det var inte särskilt bekvämt att höra det från en skräddare, även om han försäkrade mig om att han skulle fixa brallorna så ingen skulle se något till bröllopet.

När jag så småningom fick ont, blev diagnosen kronisk muskelinflammation och när antiinflammatoriska tabletter gav mig allergi fick jag leva med att mest varje höst ha ont i rumpan och halta.

För två år sedan träffade jag en naprapat (när jag knappt kunde gå) som påminde mig om mitt korta ben, drog ut det efter två sessioner och gav mig övningar som höll det någorlunda i form. Äntligen var jag smärtfri - så länge jag gjorde övningarna. Men om man inte har ont, behöver man inte träna eller hur?

Så de två sista helgerna har jag varit ramsne igen och svurit över mig själv och försökt stretcha bort smärtan med varierande framgång och tvingat barnen att dra i mitt ben. Det blir nog bra igen. Snart.

5-årskalas

Den 19 september är det 5 år sedan M och jag träffades. Det känns som om det har varat längre, som om det skulle kunna vara jämt, samtidigt som det är som i går.

Vi firar genom att gå till Restaurangen Restaurangen, ett ställe som överraskar till och med en snobb som jag, utan att man behöver ta banklån eller sälja av några obefintliga aktier.

Helgen börjar nu.

Höst

Det ser inte ut som att det blir någon indiansommar. Två dagar i rad har jag cyklat hem i regn och träden i rubriken bytte färg i natt.

Jag lagar höstmat. Rimmad fläsklägg av gårdsgris kokar länge tillsammans med morötter, lök, stjärnanis, kryddpeppar och torkat citrongräs. En vagt österländsk anstrykning som ger en helt ny dimension åt fläskläggen. Till den rostar jag morötter och gulbetor i gräsigt doftande rapsolja och kryddar med kalonji, spiskummin och chili. Den sista kvarten blandar jag i ett äpple för att få upp friskheten. Yoghurt blandad med getost till.

I morgon blir det mer traditionellt med rotmos och fransk senap.

Priset...

Intressant att läsa den här historien efter min förra utgjutelse. Jag kände mig precis som den där tanten men eftersom jag helst undviker att konfrontera människor som inte har påverkan på situationen gnäller jag hellre här. Eftersom jag är en kalenderbitare när det gäller priser, vill jag härmed meddela att i min butik så höjde man från 12.50 till 16.90, dvs 35% för samma mjölk. Vilket jag tycker är ohemult. Alltså kommer jag fortsättningsvis att köpa den från Lidl där man inte har höjt priset alls.

I prismedvetenhetens namn ugnsrostar jag morötter (som just nu kostar en tredjedel av kilopriset för potatis) och blandar dem med squash och favabönor. Jag kryddar med kummin och lägger ett isterband i formen de sista tjugo minuterna. Safterna från isterbandet får smaksätta och binda grönsaksrostet.

Fransk senap till.

Dålig karma

Coop i centrum har för ett tag sedan skaffat sig "snabbkassor" som man kan sköta själv. För att styra upp folk till snabbkassorna, har man minskat antal kassörskor, det är sällan mer än två kassor öppna och kön till dem är jättelång. Tyvärr är inte snabbkassorna så snabba. Även om folk som använder dem generellt har ett fåtal varor, så tar det lång tid för dem. Det säger sig självt att en tränad kassörska är snabbare. Den inbyggda sökningen för att leta rätt på varor utan streckkod kräver att man minns vad varan heter - hur bra går det om man måste lära sig att "Labans Dinkelgrova" går under kodnamnet "Bosses råglimpa", eller när citroner kommer efter päron i den alfabetiska sökningen.

I dag var det värsta dagen någonsin. Ingen av köerna rörde sig, kön till snabbkassorna var till och med längre än till de vanliga kassorna. Där stod jag med ett paket låglaktosmjölk i fem minuter utan att komma fram en centimeter. Till slut gav jag upp och stälde i en gest av civil olydnad korgen med mjölken ifrån mig och gick till Hemköp etthundra meter längre bort. Där har de alltid minst tre kassor öppna och fyller på om kön blir det minsta för lång.

Vad hjälper det när låglaktosmjölken är slut?! Det är bara att bita i det sura äpplet och gå tillbaka. Under tiden jag höll på att trixa, hade någon köpt upp hela låglaktosmjölkbeståndet, det fanns inte ett paket kvar!

Modstulen, på väg ut ur butiken ser jag min kvarlämnade korg som efter tjugo minuter fortfarande står på samma ställe med centrums enda återstående låglaktosmjölk. Tillintetgjord drar jag mjölken i snabbkassan och får en sista mental örfil när jag upptäcker att dom j-larna höjt mjölken med över 30% sedan förra veckan...


...och inte ett extrapris att trösta sig med.

Alla gör det II

Trots att jag i princip fotograferade varenda svamp jag stötte på, trots att jag bara var ute i drygt en timme, kom jag hem med minst fyra kilo svamp. Just nu är det ett enormt överflöd i skogarna. Hemma är det bara jobbet kvar. Hacka och förvälla, plasta in portionsförpackningar. Nu har jag verkligen minst ett års förråd i frysen. Det som plockas nu, måste ätas på en gång. Inte för att det skulle vara några problem.

M och jag gjorde jätteravioli, fyllda med ricotta och stekt karl johan som fick gratineras i tomatsås och parmesan på topp, medan vi väntade på att Peposon skulle nå sina tolv timmar av kok. Kan det bli enklare: ett kilo magert kött, en flaska Chianti, en vitlök och en näve krossade svartpepparkorn. In i ugnen på 100-110 grader i tolv timmar. Köttbiten faller sönder bara man tittar på den. En lite dyrare Chianti till och lite bröd att suga upp såsen med.

Gudomligt.

Alla gör det

Hela matskribentgänget jag följer springer omkring och plockar svamp. Så även jag. Bara för att skilja mig från mängden lite, så gör jag det från cykelsadeln på väg från jobbet. Förmodligen fullständigt livsfarlig far jag runt på grusvägarna och stirrar stint på vägkanterna. Varje gång jag ser ett rostrött eller brunt huvud sticka upp ur mossan eller gräset tvärnitar jag med gruset sprutande om däcken, hoppar av och skördar. I går räckte skörden till en vegetarisk lasagne, med ett lager av svamp, ett lager spenat och ett lager keso blandat med gräslökssmakande färskost. Det sistnämnda fick jag ta till eftersom det inte fanns en enda Ricotta att uppbringa i hela centrum. I dag gjorde vi vegetarisk moussaka, där karljohansvampen fick ersätta köttfärs. Dessutom räckte det till att fylla förråden i frysen. Min Far som på gamla dar roar sig med att fånga solenergi på olika sätt har i ett av sina experiment också lett värme i jorden under grönsaksrabatterna. Det verkar fungera, häromdagen kom han med en squash som säkert väger två kilo. För mig att experimentera på.

Trieste III

Att äta i Trieste är betydligt mer interaktivt än i Sverige. Varje beställning föregås av en diskussion (som jag får uttolka med ledning av kroppsspråk och interntationella matord eller vänta tills M översätter). Redan första dagen, efter lunchtid när det mesta är stängt utom lätt nergångna barer, men vi behöver något i magen efter den långa resan, går vi in på en bar och frågar efter en smörgås. Jag är glad över vadsomhelst och beställer en smörgås med Mortadella. "Bara Mortadella?" Frågar barägaren. "Jag vet inte hur ni känner det, men jag gillar inlagd paprika till Mortadellan."

Det slutar med att jag får en fulständigt gudomlig fralla dränkt i olivolja och fylld med massor av Mortadella och inlagd paprika. Varje bett får oljan att läcka över mina fingrar.

Senare på eftermiddagarna, när vinden lägger sig och hettan stiger, dricker vi Aperol Spritz, som alla andra. Knallorange, bitter och syrlig är den otroligt uppfriskande och gör oss sugna.

En bra början är San Daniele skinka, som är traktens motsvarighet till Parma. Just här, just nu är den vida överlägsen. Ljus, lagom salt och riktigt smälter i munnen.

Trattoria Splendor är ett namn som vi bara inte kan gå förbi, särskilt som matseden ståtar med ett "Solo qui...". Den något buttra ägarinnan som alldeles nyss gav sin man en avhyvling för att han "bara snackar" kommer ut med en laddning fullständigt sagolika musslor "det är mitt recept - och jag avslöjar aldrig vad det är". Vi lyckas urskilja vin, tomater, citron och fänkål. Vi äter dem på ett litet torg, bakom en kyrka och dricker husets Sauvignon till.

Vi äter ingen efterrätt på restaurangerna, redan första kvällen hittade vi ett glasshus med helt sanslösa kombinationer. Trieste är inte större än att vi kan promenera dit oavsett var vi är. Jag har ätit smultronglass med lantgrädde och smultronsås, mintgranité, kaffegranité, straciatella, hallonglass och säkert några till.

Korumpa

Det är sommarens vackraste och hittills varmaste dag. Inte ett moln på himlen. Jag har övertygat Son om att vi ska cykla till Kanaanbadet. Han var inte odelat road - egentligen inte road alls - men jag argumenterade kraftfullt.

Vi tillbringar några timmar med att försöka dränka varann på ett antal raffinerade sätt, antingen genom att stänka vildsint (han lär sig snabbt mina knep) eller genom att han greppar mina ben och vägrar att släppa taget medan jag fäktar med armarna i vatnet och fnittrar hejdlöst. Dotter vägrar fortfarande att sällskapa med oss, en snart sextonåring anser att hon har det bättre på egen hand.

På kvällen gör jag en ratatouille med egen twist; aubergine och zucchini saltas så vätskan dras ur, sedan blandar jag dem med urkärnade tomater och rödlök.

En bit rumpstek från Gotland, köpt på Coop gnids in med röksalt. Jag halstrar den i en mycket het stekpanna och lägger in den in ugnen på låg värme (etthundratio grader). Efter en och en halv timme når den sextio grader.

Jag häller citron, olivolja, salt och råsocker på grönsakerna och stoppar in dem överst i ugnen. Steken får svettas längst ner.

Slutligen kokar jag några små potatisar, drar upp ugnen på tvåhundra grader övervärme och låter dem få en brun skorpa. Ratatouillen blandas med hackad mynta, kikärter och vitlök och får vara i en kvart till så att den också får färg.

Jag hittar en flaska Chateau Gratien i klädkammaren, det är lika bra och passa på och dricka franskt när M är borta. För åttio kronor är detta ett fynd.

Alla uppskattar sina delar, barnen gillar kött, potatis, kikärter och tomater. Jag tar hand om rödlöken, zucchinin, auberginen och givetvis köttet, även om just det är en besvikelse. Trots att det normalt kostar nästan tvåhundra kronor kilot, är köttet svampigt och ser ut att ha varit insprutat med vätska. Pinsamt! Man får bättre och billigare på Hötorgshallen, men folk är beredda att betala vadsomhelst för den ekologiska märkningen.

I morgon är det läge för solkräm. Jag är alldeles röd om vissa delar av kroppen.

Två spänn

Hon står framför mig i kassakön, en liten stressad mamma med ett lätt slitet utseende. Hennes 8-åriga dotter är ute och far med korgen, men kommer lagom till det är dags att lägga upp varorna. Dottern, propert klädd i en fin kjol, blus och små pumps har ett allvarlig uttryck bakom sina glasögon när hon tittar upp på mamman. Hon protesterar inte när mamman lyfter ut en påse godis och en burk bönor och ber henne lägga tillbaks den "pengarna räcker inte".

Och pengarna räcker inte. Den kvarvarande lilla högen av varor kostar fyrtiofem kronor och när hon har räknat ihop sina pengar, blir det bara fyrtiotre. Det är som om luften förtätas runt kön.

Utan att vara riktigt klar på varför, tar jag fram två kronor och räcker över dem till kassörskan som oerhört lättad tar emot dem.

Den blick jag får av mamman får det att bränna till bakom ögonlocken. Det är svårt att sätta rätt ord på blandningen av skam och tacksamhet, men alla som någon gång har burit hela sin förmögenhet i plånboken kan säkert föreställa sig den.

Jag gör mitt bästa för att normalisera situationen, ler uppmuntrande, säger "inga problem", "sånt händer", men faktum är att det är ett problem. För mig betyder två kronor ingenting - för henne är det skillnaden mellan att kunna äta eller inte. Jag hoppas att min skam och tacksamhet över att de två kronorna betyder så lite för mig inte är lika påtaglig.

Du vet att du saknar dina barn när...

...alla gnällande barn i affärerna bara är söta. När alla suckande föräldrar som gör sitt bästa för att ignorera gnället bara borde skärpa sig. Dom kommer i morgon, tre veckor utan dem är en lång tid. Tre veckor med dem kommer att vara långa också, det säger erfarenheten.

Jag leker fortfarande "här är din frys". Den här gången visade sig den oidentifierbara plastpåsen innehålla två bitar fläskfilé. Att hoppas på kvalité av ett kött som har legat längst bak i frysen vore väl optimistiskt även för mig, så det gäller att pimpa det ordentligt. Eftersom jag har köpt en liten flaska Raccolto, väljer jag något inspirerat av Italien. Först kokar jag en tomatsås: ankfett (finns i kylen sedan tidigare) olivolja, lök, vitlök, persiljerot och morot får smälta ihop minst tio minuter, så småningom tillsammans med fem mosade sardeller. Jag offrar en burk körsbärstomater och låter såsen sjuda utan lock.

Fläskfilébitarna snittar jag på tvären så att de rullar ut sig till en tunn skiva. Jag saltar och pepprar lite, lägger på rosmarin, salvia, en skiva prosciutto (hittade oxå i frysen), parmesanost och soltorkade tomater. Sedan rullar jag ihop dem igen.

När såsen har kokat ihop efter en timme fräser jag rullarna på mycket stark värme så ett de får stekyta medan jag hackar persilja. Sedan i med dem i tomatsåsen tillsammans med persiljan, stänger av plattan så att de får bli färdiga i eftervämen och kokar färsk pappardelle i fyra minuter.

M har lärt mig att man inte spolar av pastan med kallvatten utan blandar i stället i lite av såsen. Färsk pasta, fläskfilérullar och tomatsås.

Vinet var tråkigt, kombinationen Cabernet Sauvignon och Nero d' Avola är - fadd. Fan vad jag är bortskämd.

Fast (food) road to hell

Efter 40 km på jonnen i dag (totalt 240 denna vecka) och inspirerad av artiklarna om att fett återigen är rumsrent, belönar jag mig själv med Max Californiaburgare och lökringar. Jag är normalt inte någon anhängare av Max, logistiken suger (varför beställa två gånger?) och hamburgarna smakar alltför mycket gatukök. På något sätt har dock reklamen smugit sig under skinnet och jag är nyfiken på guacamolen.

Det gläder mig att de har förbättrat logistiken, även om man fortfarande får beställa två gånger, finns det nu fler kassor och man får en egen kassörska. Jag blir också glad av att hon lyckas klämma in lökringarna i priset på ett mål alldeles självmant, vilket sänker priset med elva kronor. Tyvärr så är hamburgaren sig lik, samma vattniga, saltiga smak, samma sega tvättsvampskonsistens och dessutom är den uppvärmd - inte nystekt - där tokförsvann de eventuella fördelarna med att först beställa i grillen. Dessutom separerade deras majonnäs så att hamburgaren läckte vita vattniga tårar redan från början. Hur illa hamburgaren än var, så är Max oslagbara på lökringar. Det är riktig lök i dem och frityren är lagom tjock så att ringarna fortfarande syns igenom. De är riktigt nyfriterade och alldeles, alldeles utsökta.

Statistiskt sett var så måltiden helt ok, och styrkt åker jag in till Stockholm för att kolla rean. Reference Audio på Götgatan skyltar med en stereo för 300 000 (högtalare för 80 000 till). Den är snygg, men jag väljer bort den och hittar i stället några helt ok plagg för 50% mindre än vanligt. Hittar också en ny tekopp på 125 kvadrat, och får köpa den av konstnärinnan själv. Jag har varit sugen på hennes alster länge, de är så subtilt udda. Och praktiska.

Hemma igen, drar jag igång en lammstuvning med kål, sätter på Doobie Brothers och öppnar en belgisk öl. Medan stuvningen kokar klart äter jag nachos med Eldorados ostdip ur burk. M är i Italien igen, barnen är fortfarande hos Mamma, jag har bara mig själv att prata med.

Det är gott sällskap.

Trieste - II

Lördag kväll är det fest i den mer än ljumna natten. Det är Reakväll(!) och alla butiker är öppna till tolv. Triesteborna har klätt upp sig till tänderna vilket spänner över kritvit kostym och panamahatt, genom leopardmönstrade gyllene dräkter till snörda t-shirtar med olika lång ärm.

Vi går runt på stora torget och beundrar fasadbelysningen. På väg vidare till gamla börsen spelas det tango, det är italienska(!) tangosällskapet som har uppvisning - samtliga kvinnor har sylvassa höga klackar som de omväxlande stapplar eller glider på, beroende på den högst skiftande kvaliteten på deras kavaljerer. Alla kan stegen, men det är betydligt färre som anpassar dem till takten och ännu färre som uppnår den totala enhet som skapas när två personer blir ett par. Det finns några och vi njuter av att se dem en stund.

På Piazza della Borsa har man rocktävling och ett gäng yngre män med dålig hårkvalitet spelar Creedencelåtar på ett sätt som påminner om när jag spelade, dvs hellre än bra, men med stor inlevelse. En bris blåser upp och förstör totalt effekten av deras rökmaskin, vilket ytterligare bidrar till den absurda föreställningen.

Vi går vidare in i gränderna och träffar på en grupp som spelar keltisk musik. Två fioler, flöjt, gitarr och slagverk. Den unge pojken som spelar fiol är fullstädigt sanslöst bra, allt han tar sig för lyckas och han hoppar och skuttar omkring både när han spelar och mellan sångerna på ett sätt som får mig att fundera på om någon form av kemi bidrar till hans stämning.

Vi somnar till ljudet av vespor den första natten såväl som alla andra.

Trieste

Den 30-gradiga värmen som slår emot oss när vi kommer ut ur den luftkonditionerade flygplatsen, får håren på mina armar att ställa sig upp i odelad förtjusning. Med varje por suger jag åt mig värmen under de 20 minuter vi väntar på bussen som ska ta oss från flygplatsen till Trieste.

Värmen är inte lika bekväm under de 15 minuter det tar att gå från busstationen till hostellet "Luna Rossa", men vi går längs havet och förutom att hålla undan för den italienska trafiken, finns det massor att titta på.

Trieste är ett populärt tillhåll för de kryssningsfartyg som glider runt på medelhavet,bland annat såg vi "Crystal Serenity" ett av de lyxigaste fartygen i världen, "Wind Surf" ett fem-mastat segelfartyg och Queen Elisabeth 2, det största passagerarfartyget i världen. Cunard linjen har en exotisk klang för mig, redan som pojke läste jag om deras skepp Queen Mary, som var det snabbaste över atlanten under 30- och 40- talen.

Äntligen!

Jobbet är klart, jag har slagit upp en öl. Stereon är laddad med Eagles, Marianne Faithful, David Bowie, Lou Reed, Jimi Hendrix, Eurythmics, Marianne Faithful, Fleetwood Mac, 10cc... Alla favoriter genom åren.

Hela parken får ta del av min musik, jag stryker skjortor och plockar ihop inför Trieste i morgon.

Snart kommer M, Roséchampagnen ligger i kylen och kronärtskockorna är i vattnet. Bagna Cauda till.

Ha en bra semester alla, det skall jag ha.

Sommartorka

Vaknade upp med dunkande hjärta, och en lätt släng av ågren. Trevlig kväll igår som slutade sent med konjak. Jag fick uppdraget att fixa köttet och grillade ett och ett halvt kilo entrecôte i ett stycke. Köttet hade marinerat i en whiskymarinad i ett dygn och var ett perfekt bevis på att även kött som inte har handlats hos "Argentinarn" på Hötorgshallen kan bli sanslöst bra med rätt hantering.

Sedan piggnade jag till rätt bra när en av rubrikerna på DN:s förstasida propagerade för avhållsamhet som ett medel mot spridning av könssjukdomar. Jag är uppvuxen på 70-talet, med budskap om fri sex, allas rätt till sin egen kropp och rätt till att bestämma över den. Det gör mig beklämd att se att världen i det här sammanhanget mer verkar gå bakåt. Dubbelmoral, förlegade värderingar och en återgång till kristendomens syn på sex som något som måste kontrolleras noggrant. Naivt kanske, men jag föredrar beslut tagna utifrån kunskap och nyfikenhet framför dem som bygger på rädsla och trossatser alla gånger.

Pedaldieten

Även jag vill bidra till den sjukligt mångfaldiga dietfloran. Det är mycket enkelt: Ät vad du vill och gå ner i vikt. Fantastiskt bekvämt så här i midsommartider. Den lilla haken är förstås att man skall tillbringa en tid i sadeln. Tio mil i veckan och jag garanterar viktförlust med eller utan kolhydrater. Själv har jag snart avverkat det dubbla, bara för att vara på den säkra sidan. Och för att det är vansinnigt skönt.

I kväll kommer M och vi ska ägna oss åt sillfrossa. Det finns massor med färskpotatis i liten storlek, och jag har gjort egna inläggningar som bygger på matjessill och som kan göras inom några timmar. Förutom vanlig matjes med gräddfil och gräslök, har jag gjort krämig ruccolasill och matjessill med limemarinerade grönsaker. Den sistnämnda blir ännu bättre om man blandar i färsk koriander innan serveringen. Kallsupen är i kylen, tillsammans med några Jämtlands Pilgrim.

Det blir givetvis jordgubbar till efterrätt.

Midsommaraftons afton

Vissa seder tas upp väldigt snabbt av Sveriges nytillkomna. På vägen hem cyklar jag förbi ett gäng killar vars föräldrar definitivt inte är födda i landet. De bär på en platta öl och mumlar "Lapin Kulta" när jag cyklar förbi. Jag blinkar åt dem och de ler.

När jag kommer hem, tar jag fram de lammkotletter jag har köpt för halva priset tidigare i veckan, smörjer in dem med en röra av vitlök, salt olivolja och timjan och låter dem ligga på diskbänken tills de antar rumstemperatur.

Jag gör en grop i en stor rödlök med hjälp av en äppelkärnare, häller i salt, lite balsamvinäger och olivolja och stoppar in i ugnen, under tiden som jag klunkar i mig en Samuel Adams. Åh, förresten en liten flaska Rocca Guicciarda är redan upphälld på karaff och står i fönstret för att anta gamla tiders rumstemperatur - 17 grader.

Jag gröper ur en bifftomat, hackar innandömet och blandar det med olivolja, vitlök, salt och balsamvinäger tillsammans med en brödskiva. Allt får snurra i en matberedare en stund. Röran går tillbaka i tomaten som åker in i den 150 grader varma ugnen för att göra rödlöken sälskap. När 40 minuter har gått, grillar jag lammkotletterna i grillpanna och äter med nypotatis.

Chiantin är perfekt till.

Omvägar

Inför midsommar har syréndoften bytts ut mot den lite dovare doften av nyponros. Regnskurarna har tvättat luften från damm och lämnat dofterna att bre ut sig i långa stråk. Förutom blommor känner jag anis (?) torkande gräs och nysågat virke.
Har börjat ta omvägar från jobbet hem, den längsta går över Alviksbron, med en fantastisk utsikt från Marieberg över stora och lilla Essingen. På vägen hem passerar jag en liten jordgubbskiosk och bestämmer mig för att smaka på sommarens första. Kvinnorna stirrar lätt förvånat och sedan lätt roat, när en svettig man i vita gulrutiga shorts och klargrön tröja köper en ask jordgubbar, stoppar in dem i cykelväskan och far iväg som en skottspole i ett tilltagande regn.

De är tillräckligt söta för att ätas utan några tillsatser.

Lycka!

Ibland är det riktigt extra skönt att få en extra dag ledigt. Kroppen längtar efter att få sträcka ut, så jag ger den 4 mil hem. Strövar sedan runt i affären, hittar en riktigt stor bifftomat som jag gröper ur, blandar med salt, ströbröd, vitlök olivolja, persilja och getost. Häller tillbaka fyllningen i skalet och stoppar i ugnen. Skrapar färskpotatis och medan de kokar färdigt hettar jag upp grillpannan och ger en entrecôte svarta ränder.

Lite vin till kocken - Chateau Mont-Redon. Sorry Paris, men jag får attans så mycket bättre vin här än i Frankrike.

Paris igen

En av fördelarna med jobbet är att man får en och annan av Europas städer för sig själv en stund. Så hände i dag. Paris är lagom tempererat för en sverigebo i elegant mörkbrun kostym och röd, prickig slips. Efter dagens värv sicksackar jag längs med Rue de Rivoli. Tittar på Louvren, Seine, strövar igenom Jardin les Halles, förbi Centre de Pompidou, ända till Marais. Uppenbarligen ser jag ut att höra hemma i krokarna, tre gånger blir jag stoppad och frågad om vägen - på Franska!

Tyvärr krossar jag deras illusioner när jag säger "English please", men det känns väldigt trevligt. Till slut hittar jag en restaurang på Rue Francois Miron - "Au Bourgignon du Marais" och äter en bra Jambon Persillé och en hyfsad Confit de Canard, dricker ett glas Bourgogne och Evian. Sedan promenerar jag till Métron, tar den gula linjen till Charles de Gaulle och därifrån pendeltåget till hotellet i förorten där jag bor.

Vardag

Jag rullar små italienska köttbular av kalvfärs, pecorino och mycket basilika, medan jag diskuterar Dotters historieprojekt om kvinnlig rösträtt i telefon. Var det en insikt om kvinnors värde eller helt enkelt nödtvång? Jag försöker ympa in en hälsosam dos cynism i tänket, utan att direkt skriva på näsan. Det är roligt.

Jag äter en hel del färs rå medan vi pratar, resten åker ner i en tomatsås som har puttrat på spisen en stund. Det blir morgondagens lunch och middag. Inspirationen till detta kom härifrån plus ett paket kalvfärs för halva priset.

Tre mil i sadeln i dag, 25.07 i snitthastighet. Det känns som om jag har plockat upp formen från i höstas och kan gå vidare. Nattsömnen blir bra av det här.

Note to myself

Om du nu belönar dig själv med en liten flaska Amarone Classico en gång till, gör inte - jag upprepar - inte bolognese till den. Pecorino, ja. Choklad, ja. Kött med rödvinsreduktion ja. Men att försöka balansera tomatsmaken så att den passar med det det där kraftigt russinaktiga. Faktum är att favvochokladen, den från Lindt med körsbär och chili var den absolut bästa matchen.

Snuvad på konfekten

Nu vet jag EXAKT hur de små barnen känner sig när de inte får ta godiset som hänger närmast kassan. På Kastrup hittar jag en flaska 15-årig Metusalem. Den är inte lika bra som den 25-åriga, men den är mer än bra. Jag plockar snabbt med den och ska just betala när jag blir informerad att det bara är för dem utanför EU!! Det är bara att ställa tillbaka den - suck - jag som redan kände smaken i munnen.

I stället går jag och köper Kålpölser, Danmarks svar på Salsiccia och Chorizo, grovmalda och köttiga med en hederlig saltig smak. När jag kommer hem klyftar jag morötter, persiljerot och rödlök, slänger ner några vitlöksklyftor, häller på rapsolja och lite rödvin, salt peppar och in i ugnen. Efter 20 minuter lägger jag på två korvar och låter dem grillas med i 20 minuter till. Det får bli lunch till i morgon. Eftersom det är sent, steker jag upp de andra korvarna och äter med senap och Labans grova bröd.

Tånårsliv

Bara för att få det extra tydligt - det röda i bilden är Sons kalsonger. Jeansen är nerhasade strax nedanför rumpan och hålls endast upp av den speciella glidande gången, en och annan gång påhjälpt av händerna.

Dotter har gått runt hela dagen med bara strumpbyxor i ett par ankelhöga jumpaskor och har följaktligen skaffat sig skavsår, förutom att strumpbyxorna är i trasor. Jag märker att något har hänt på de små vita plastbitar som likt blomblad ligger utspridda på dörrmattan där hon har tagit loss dem från plåstren. Hela kvällen turas vi om alla att slita loss små bitar ur de trasiga strumpbyxorna runt hennes ben, men inte förrän hon skickar mig att köpa nya "när du ändå ska gå och handla". Förresten så ringde hon i morse, kl 7 (hon börjar tidigt i dag) "Kan du dra ut kontakten till locktången, jag har glömt den i..."

Vi gör grillspett och hjälps åt för en gångs skull. Son har valt att rensa grillen före att skala potatis. Dotter lindar in torkade plommon i bacon till hoppande djävlar. Jag förkokar små lökar, squash och champinjoner i en brygd av vatten, salt, soja och lite äppelcidervinäger. Vi trär på spett tillsammans med billig vitlöksmarinerad flintastek som jag skär i bitar. Alla gillar flintastek, Dotter för att köttet är magert och jag för att det är fett runt om det magra. Alla får ut det bästa av det.

Jag har korkat upp en spanjor, ganska sällsynt när M alltid förordar italienskt och nu vi sakta börjar prova franska, men mitt nyfikna jag fastnade för blandningen av Syrah och Monastrell, som jag tyckte lät spännande utan att ha en aning om varför.

Det doftar tobak. Så mycket att jag ett tag får associationer till en väl inrökt restaurang, där tobak och utspilld öl blandas till en inte helt angenäm doft. Efter en kort stund försvinner det avslagna ölet och örterna börjar växa fram. Jättegott till grillat, lagom med frukt, men inte för mycket.

Spetten kompletteras med en tomatsås där jag smälter finhackad lök i olivolja - jättelänge. På slutet tillsätter jag tre vitlöksklyftor som bara fräser kort, salt, kycklingbuljong och mild chili. Sedan rör jag ihop detta med färska finhackade tomater och balanserar med socker och vit balsamvinäger. Man tar en smakbit, tar en klunk vin och känner efter. Är vinet surt, mer vinäger i såsen. Är vinet strävt, mer socker.

Spansk färskpotatis vänd i olivolja, parmesan och basilika får vara tillbehöret.

Jaherregud

När jag gick igenom min tid som jag ägnat åt arbetet, insåg jag att det har varit flera 50-timmarsveckor i April. Inte konstigt att jag sover illa. Det blir inte bättre av att jag tar över skolans arbete tid efter annan. I måndags körde jag algebra med Son och diskuterade morden i Rödby och deras inverkan på svenskars respekt för rättssamhället med Dotter ända fram till läggdags. Hur kul det än är och hur stolt jag än blir, är det ruskigt utmattande. Det finns faktiskt ett sätt att överleva detta - det krävs att man kompenserar den psykiska ansträngningen med en lika stor fysisk. Jag cyklar numera till jobbet varje dag. De två sista dagarna har jag dessutom fyllt på med 4 mil om dagen. Det är vad som behövs för att somna gott och sova till rimlig tid.

En annan sak som får mig att sova gott är att förlora sig i mat och vin. M jobbade på Vinordic och jag hade nöjet att för ynka 60 kronor gå genom vintunneln och sniffa på nässlor, melon, krusbär, körsbär, läder, sadel, cigarrlåda och allt möjligt annat som folk använder för att beskriva vinsmak med. Inte för att jag kommer ihåg särskilt mycket, men det var helt fantastiskt att gå runt och sniffa på alla de olika frukterna och örterna och jämföra dem med vinerna.

Som privatperson har man inte mycket annat att erbjuda än intresse och entusiasm. Det funkade fint. Jag köpte 5 smakkuponger och hade tre över när M och jag smått upplivade rullade hem. Trots det hade vi två stycken helt fantastiska sessioner, bl a med en föreläsning om italienska viner och en provning från "ordinarie" Valpolicella, genom 4 viner till en helt otrolig Amarone.

Jag fick också tips om lite viner som skulle släppas nu på fredag och som en riktig entusiast, var jag på plats (inte hängde på låset). Vin från Sardinien, var en favorit förra året, så givetvis är ett Vin från Argiolas intressant. Jag vet tillräckligt nu att anta att en tomatsås skulle fungera som bäst till. Jag ser framför mig en sås med lök morötter och persiljerot som grund. För att få upp kraft och fyllighet tänker jag kycklinglever.

Dock gäller det att tillgodose allas intressen. Barnen ville ha fläskfilé och kycklinglever orsakar ett utbrott av kräkljud. Snabb som jag är gör jag en deal. Son städar sitt rum, Dotter städar hallen, jag fixar särskild sås till dem.

Jag börjar med samma grund. Lök, persiljerot, vitlök och morot får sakta fräsa i smör och olivolja. I en annan kastrull låter jag rökt fläsk sakta släppa sitt fett. När fläsket börjar bli knaprigt, tillsätter jag lite ankflott, vrider upp värmen och slänger i den grovt skurna kycklinglevern. När allt fått färg, häller jag på lite Argiolas (det är tillräckligt billigt) och fyller på med hälften av grönsaksblandningen. I med hälften av en tomatburk (körsbärstomater).
Barnen får den andra halvan av tomatburken i grönsaksblanningen, utan lever eller fläsk.

Jag kryddar min sås med en halv kanelstång och lite peperoncino. Båda såserna får koka ihop i varsin kastrull.

Vinet - förresten helt underbart - först en doft av pepparmynta, lite mjuk lakrits och kryddor och en smak av klarbär och annan frukt, funkar helt - helt!- perfekt med min kycklingleversås. Jag balanserar syran med en gnutta balsamvinäger och kycklingbuljong.

Fläskfilé, det enda sättet att få den köttbiten intressant är att bryna den i en jättehet stekpanna och värma den sakta i ugn till 63 grader (gnid in med salt och peppar före). Medan den vilar, kokar jag färsk pasta.

Än en gång succé. Dotter påstår att det var den bästa tomatsås hon ätit (den smakar tomat) och jag hävdar att min med kycklinglever och fläsk var en av de bästa jag ätit (fyllig och simmig). Alla är nöjda med fläskfilén. Vi äter och tittar på "Talangjakten" och sedan "Jakten på den försvunna skatten".

An Obvious Family Moment.