Down Under

Vädret är inte fantastiskt, faktum är att det regnar lite smått, men vad gör det när jag korsar Sydney Harbour Bridge och får se Operahuset på riktigt. Ovanför mig klättrar människor i blå overaller - man kan passera bron ovanpå stålbågen också, för bra mycket mer pengar än gratis.
Jag är riktigt turistig och strövar runt på marknaden i The Rocks, äter chokladdoppade jordgubbar på spett och kokt majskolv. Jag köper ingen digeridoo eller bumerang och undviker med knapp nöd hatten i krokodilskinn. När jag tröttnar, försöker jag hålla mig till stans baksida en stund, innan jag vågar mig in bland höghusen. Till slut slår jetlagen till igen, jag tappar orken och klarar inte annat än att gå in på en KFC och beställa fem bitar plus en pepsi för att fylla magen. Fingerlickin' - absolut. Good - absolut inte, paneringen smakar bara salt, inte alls som jag minns den. Tur att man fick tre våtservetter. Med magen full promenerar jag hem i mörkret (det är vinter här och mörkt klockan fem) och slocknar i sängen.

Somliga tar fotograferingen på fullt allvar...

På resa i tjugonde timmen

Singapore, lördag morgon lokal tid. Halv tre på natten min tid. Även om jag klarar av att sova på plan och har fått mina sju timmar, känns det att kroppen är i otakt, det liksom surrar i huvudet. Skurarna avlöser varann och emellanåt hörs en åskkräll. Trots att luften i terminalen är lika väl filtrerad som överallt annars, lyckas ändå stråk av den yttre atmosfären tränga in. Intensiva dunster av - förruttnelse(?) - med en helt annan temperatur och fuktighet, det är som ön släpper våta fisar på civilisationens landmärken.

Livstecken

Den ljushåriga flickan före mig i säkerhetskontrollen ser alldeles förkrossad ut, tårarna rinner utan att hon kan hejda det. När jag ser henne nästa gång utanför gaten fortsätter de att rinna. Undrar vad för vardagstragedi som har drabbat henne. Själv har jag fått lära mig att man behöver visum till landet down under - hurra för den moderna tekniken, det går att fixa på 5 minuter. Livet är fullt av överraskningar.
Tar farväl av M på flygplatsen, hon skall till Italien, 26 grader och sol. Själv byter jag ut en regnig och kall tillvaro mot en annan - men jag får se operahuset!

Skolavslutning

Skolavslutning - så långt ifrån vad det brukade vara. Son gick iväg med min vita skjorta på sig, den var inte alltför stor. Dotter lämnade hemmet in en ny rosa klänning, efter två timmars stenhårt jobb med locktången, omväxlande locka och räta håret på olika ställen. Till slut gick hon hemifrån, med den fortfarande heta locktången i högsta hugg. Den skulle sällskapa med hela dan, men var för varm för att stoppa ner i plastpåsen.
De fyller femton respektive sjutton år i år. Så nära det känns, tiden när jag kunde bära dem en på var axel. Så nära det är tills de flyttar hemifrån.

Jag kommer att sakna dem.

Ögonblick att ta vara på

Jag bor i ett orange rum i ett hotell på 300 meters avstånd från Sacre Coeur. Utanför skramlar tallrikarna som dukas av på bistron "Chez Ginette", jag har fönstret (det franska) öppet i den ljumma natten.
Tidigare var jag ute och åt Confit de Canard och drack ett glas Chinon, vars strävhet funkade fint med ankfettet och den stekta potatisen. Paris från sin bästa sida.

Europas avlägsna hörn

Jag antar att man får vara tacksam för att komma till Färöarna alls.

Lördagsmys

Vi gör risotto med vit sparris och sockerärter. Först förväller jag sparrisen och sockerärterna, sedan använder M det vattnet tillsammans med buljong för att spä risotton. Risotton blir den bästa jag ätit någonsin. Smaken är helt fantastisk, konsistensen är perfekt, lagom tuggmotstånd. Till det dricker vi Fantin Noda'r. Vet inte om det är situationen eller maten, men det är klockrent till. M har köpt jordgubbar och vi marinerar dem i Campari och serverar med maräng och mascarponesås enligt Niklas recept.

Home again...

Hemma, hemma, hemma! Det är en absolut fysisk känsla. Min soffa, min mat, bekanta utrymmen. Jag gillar att resa och trivs med att vara ensam på väg, men efter nästan två veckor och fyra stälen senare är det otroligt skönt att komma hem ett tag.
Det slog mig att jag inte tittat på TV. Alls. På hotellrummen jobar jag, läser och sover. Jag slår mig ner i soffan med en bit grillad kyckling, kokt vit sparris (10:- knippan) och en enkel yoghurtsås. Tittar på nyheterna, Bones och Grey's Anatomy. Sedan egen säng ...Naturally.

Rapport från grannlandet

Åskregnet som kommer över Öresund drar förbi och ersätts av ett rosa solnedgångsskimmer som får det vita slottet i Charlottenlund att förflytta sig rakt in i sagans värld. Synen får min trötta kropp att vakna och tindra av lycka. Jag är dragplåstret på kunddagarna, vilket kan var nog så tröttande, speciellt i Danmark. Jag är tvingad att tala svenska, vilket är bra, men alla talar danska med mig, vilket jag inte begriper mer än en tredjedel av - om jag har tur. Jag föredrar ett språk där jag inte förstår något alls och alla förväntar sig att jag inte förstår. Det är mycket mer utmattande att ständigt tvingas att vara på helspänn för ett språk man antas förstå och försöka gissa sig till vad som sägs. Kvällens bästa komplimang får jag av en partner som nämner att jag talar en ovanligt tydlig svenska.
Dagen avslutas på en tapasbar i Charlottenlund, där tapasen är tre klasser över dem i Madrid, både råvara och sammansättning. Jag får också möjlighet att dricka vin som man kan ha åsikter om. Jag reflekterar över att även om man blir glad att bli _bjuden_ på vissa viner, så finns det också vin som jag blir _glad_ att bli bjuden på. Riojan är bra, men som vanligt hittar jag inte det jag vill ha av ett rödvin. Det är intressant med nagellack och ek, men inte i min smak. Dock bra med en bekräftelse på att inte ens bra Rioja är något för mig. En Verdejo däremot (vit), skall jag absolut prova igen och nosa rätt på mer om druvan.

I morgon får jag komma hem.

Under en filt i Madrid

Akaciorna doftar och fäller sina vita blommor över mig när jag rullar min resväska till sista dagens utbildning. I Frankfurt är det sommar på riktigt, solen skiner och det är inte under 20 grader. Sånt värmer gott i en kropp som fortfarande är småfrusen efter förra veckans kalla nordanvindar.

Dagen går fort. Innan jag hinner säga adjö ordentligt, trängs jag med blivande helgdagsfirare på väg till flygplatsen. Ryggsäckar, kostymer, shorts (lederhosen), vandringskängor. Inombords välsignar jag den moderna teknologin. Jag checkade in för flera timmar sedan och kön till bagagedroppet är 4 personer, att jämföra med 80 meter till "riktiga" incheckningen. Planet till Madrid fortsätter till Santiago, det är en hel del folk som skall på.

Meddelandena vid gaten är uteslutande på spanska, men jag hinner i alla fall uppfatta mitt namn. När jag anmäler mig vid disken, river en artig herre mina boardingkort till ekonomiklass (i två av mig utskrivna kopior, varje kopia stämplad manuellt) och ger mig i stället en biljett till Businessclass. För första gången i mitt liv får jag vältra mig i den lyx som man bara hinner skymta i vanliga fall. Jag hinner knappt sätta mig innan någon trycker ett glas champagne (nåja - cava) i handen på mig, tillsammans med en porslinsskål med snacks. Stolen kan regleras med 12 olika knappar, det finns en fjärrkontroll med minst femton knappar som styr skärmen framför mig. Ett tag känner jag mig som Mr Bean, när jag trycker på alla knapparna bara för att få koll på hur allt fungerar och stolen rör sig i alla möjliga riktningar.
Bordsbrickorna täcks med vita dukar innan maten serveras och allt kommer in på porslin, med en komplett uppsättning bestick fär varje rätt. Två knivar, två gafflar och två skedar, inalles sex massiva föremål inlindade i en vit duk.
Där tar dock lyxen slut. Något som liknar rotmos, tillsammans med torra fläskfiléer som täcker ett grådaskigt försök till Béarnaise, serverat med kokta gröna bönor känns inte så upplyftande. Att man serverar tre sorters röda viner, gör ingen glad om man inte kan berätta vad det är. Jag känner igen en halvhyfsad cabernet på doften och tar den.
Jag försöker intala mig att gratis är gott, men detta är definitivt inte värt de extra tusenlappar man betalar i normala fall.
Klockan hinner bli midnatt innan jag kommer till hotellet i en sydländskt ljummen sommarnatt. Det är försent för en promenad, men jag öppnar i alla fall fönstret på vid gavel och ser en fladdermus flyga runt i ett ryckigt mönster utanför.

Frankfurt

"Did you like your Handkäse" Frågar servitrisen med ett nästan försmädligt leende. "Absolutely!" Svarar jag. "And the Blut und Lebervurst was fantastic!" fortsätter jag.
Ibland har man tur, jag äventyrade lite i Frankfurt och tog tåg i stället för taxi till hotellet, vilket resulterade i en 40 minuters promenad. Det gjorde absolut ingenting. I Frankfurt är det 23 grader, jag går längs med floden där vyer över gamla hus blandas med futuristiska skyskrapor. Jag kommer till hotellet redigt hungrig och slår upp googlemaps för att se vad det finns att äta. Efter ytterligare irrande, kommer jag till Shreiber Heyne som är en oas bland hyreshus, en liten trädgård med träbänkar, där man serverar apfelwein och en genuin tysk husmanskost. Handkäse är en bit ost som är nästan transparent, med en mycket mogen smak, dränkt i vinäger och rå lök på centraleuropeiskt vis. Brödet som serveras till är mörkt, mjukt och syrligt (riktigt smör).
Blut und Levervurst är två korvar, inte en som jag trodde. En nästan svart korv med krämigt innehåll som innehåller späckkuber med en mild kryddning, ligger bredvid leverkorven - något fastare, men fortfarande lös i konsistensen. Dessa små underverk serveras med surkål och potatismos. Jag får hålla mig för att inte stöna högt efter varje tugga. Klockan är tio, jag sitter i t-shirt i den ljumna kvällen medan servitriserna dricker öl och röker.

Rustik medicin

Även om man har ont i halsen och stämbanden känns som ett sår, så är det inte helt omöjligt att släpa sig till köket, lägga en bit rimmat sidfläsk i en ugnsform och täcka den med överblivet ankfett som råkar ligga i kylen ända sedan det stora ankkalaset. Lite timjan får följa med.
Sex timmar senare tar jag ut den, kokar vitkål i vin med lagerblad och kummin och låter svålen fräsa i lite av fettet tills den blir gyllenbrun och så hård att den krackelerar när man försöker skära i den. Får ett infall och serverar tillsammans med en saltgurka.

Konfiterat sidfläsk, vinkokt vitkål, en bit krispig svål och en saltgurka är bra tröst för en sjuklig kropp.

Länk till inspiratören...

En liten stund

Det lövtunna islagret i Sergelfontänen splittrar morgonsolens strålar, får mig att kisa där jag sitter på 47:an. I dag jobbar jag på Skansen.
Jag njuter av det ovana i resan och återupptäcker hur vackert Stockholm kan vara. Vaxholmsbåtarna ligger sida vid sida, bländvita i Nybroviken. Förgyllningen på Nordiska museets tak strålar och trots kylan syns en fräsch grönska i träden, löven är på väg.

Lyckan kom.

förändringens tid

Plötsligt är de där! Små gula eller violetta blommor med utsökta detaljer när man kommer tillräckligt nära. Den gula platta ängen med en enda upprättstående fjolårstistel börjar skimra i grönt. I dag hade det gröna nästan tagit över. Det enda som fattas är värmen. Rå morgonluft har raspat upp mina stämband, det känns som om jag har varit på en fotbollsmatch. Även syreupptagningsförmågan verkar hämmas en del av temperaturerna runt nollpunkten.
Trots temperaturen så märks en enorm skillnad i benen efter påskuppehållet. Mer skjuts och mindre skav i rumpan. Tur att de största förändringarna sker i början.

...på fjärde dagen skapade Han träningsvärken

Tanken var ju att jag skulle ta det lite lugnt vid uppstarten, men mina två följeslagare Muskelminnet och Tävlingsinstinkten har gjort sitt bästa för att omintetgöra det. De har gjort sitt och lämnat mig med Muskelvärken. De sista kilometrarna är det bara viljestyrkan som gör att jag inte kliver av. Magen signalerar akut energibrist och jag drömmer om mina Citronfox hemma, jag föreställer mig att jag äter upp hela påsen med Tom's delight som jag har köpt till påskgodis.
Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och slukar tre Citronfox på raken.

När jag har hämtat mig och duschat, häller jag upp ett glas Pinot Noir och påskpyntar lite.

Tävlingsinstinkt

En annan av följeslagarna dyker upp när jag hör ett puttrande ljud närma sig bakifrån precis efter en korsning. Jag håller fortfarande på att få upp farten när den lilla mopeden sakta kommer jämsides. Plötsligt, utan att jag gör någon medveten ansträngning ökar cykeln farten och lämnar mopeden i bakvattnet. Mjölksyran börjar inte kännas förrän jag har kommit nästan till toppen av uppförsbacken där mopeden förstås hinner upp mig och passerar.
Tyvärr tar tävlingsinstinkten heller inte någon hänsyn till att benen legat av sig efter ett fem månader långt uppehåll. Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och försöker kurera mig med Citronfox.

Muskelminne

Muskelminne är en fascinerande företeelse. Fingrarna slår mitt gamla lösenord, inte det nya när hjärnan bara släpper igenom ögonens signal om att datorn är låst utan att lägga sig i. Benen hittar förra årets tramphastighet alldeles av sig själva, så fort hjärnan hittar annat att sysselsätta sig med. Tyvärr tar inte muskelminnet hänsyn till att benen har legat av sig efter ett fem månader långt uppehåll. Jag kommer hem utmattad och darrande av energibrist och försöker kurera mig med Citronfox.

Morgonsol i hallen

Cykelsäsong

Merit Hemmingsson (Queen of Swedish Hammond) fick vara morgonens retrosoundtrack när jag påbörjade cykelsäsongen. Det är fantastiskt att komma loss i strålande solsken och en temperatur väl över noll. Jag tar det försiktigt, min rygg känns som om den är av, men jag vet att den blir bättre av rörelsen även om jag måste hålla mig i cykeln ett tag när jag kliver av innan jag kan räta på mig. Stretch, stretch och åter stretch är ordet, synd bara att jag måste bli påmind om det på det där smärtsamma sättet.

För övrigt insåg jag att Marit Paulsen i helgen har legitimerat en av mina sjuka böjelser. Hon hävdar att det är klimatsmart att inte slänga mat, förmodligen smartare än att odla ekologiskt. Plötsligt är min jakt efter snart utgången mat för halva priset en insats mot växthuseffekten.

En annan miljöinsats var att ta de två ankskroven som blev över från helgens födelsedagsmiddag för mamma, skava loss de få köttbitar som var kvar och koka buljong på benen tillsammans med morötter och palsternacka. Rotsakerna mixades tillsammans med lite buljong och blandades med inkråmet. Voilà! Ankstuvning som serverades med lättkokt broccoli.
Resten av buljongen tillsammans med köttskavet blir till italiensk ankragu, finmat till helgen.

(fatta - fem kilo anka på tio pers, plus fyllning, plus ugnstekt potatis, allt uppätet - den här familjen förnekar sig inte)

LCHP Sequel

Att människor har starka åsikter om vad de själva (och andra äter) framgick ju även i min lilla ankdamm för ett tag sedan. Det var med ett skadeglatt flin jag läste om rapporterna som visade att det inte spelar någon roll vilken bantningsmetod du väljer, resultatet blir detsamma på sikt.

Det är lite back to basics till vad min (iaf det närmaste jag har i detta) guru Paulún alltid hävdar: För att gå ner, måste antalet kalorier in, understiga förbrukningen - det finns inga genvägar.

För att klara detta utan alltför stort lidande får man stoppa i sig sånt som släpper ifrån sig energin långsamt, så att blodsockernivån hålls jämn länge. Magen skall kännas någorlunda fylld och man ska få kroppen att tro att den trots det snåla intaget inte lider akut brist på näring och därför tillåter fettcellerna att släppa ifrån sig mellanskillnaden mellan intag och förbrukning.

HUR man gör det här är numer bevisat oviktigt för resultatet, men avgörande för motivationen och därigenom uthålligheten. För mig är upptäckarglädjen avgörande. Att kunna utforska nya områden inom matlagning tillåter mig att tänka mer mat utan att äta den. Att balansera GI metoden som jag har behärskat till fullo ett par år med mer proteinrika och fettbemängda matvaror som jag älskar, utan att tungan på kalorivågen svänger till överskott är spännande och utmanande. Det är min motivation.

Slutmålet är ganska tydligt: Jag vill se åtminstone toppen av min gamle kompis, han därnere som så ofta blir anklagad för att ta över tänkeriet från huvudet, utan att behöva böja mig framåt. Det finns också ett par delmål:
Jag vill inte vakna av att ryggen värker av tyngden som belastar den därframme.
Jag vill kunna ha mina "Tailormade" skjortor utan att de stramar.
Jag vill kunna ha min svarta festskjorta utan att se ut som en värmlandskôrv i den.

De två översta delmålen är uppfyllda. Det sista och huvudmålet återstår, men jag hyser gott hopp att kunna vara där lagom till cykelsäsongen. När den börjar har jag inga problem att hålla kaloriförbrukningen uppe och kan vara mer frivol med vad jag äter.

Här är ett prov på mycke protein lite kolhydrat. Inspirationen kommer härifrån:

Knaperstekt strömmingsglundra med ansjoviskål

Krydda strömmingen med salt och vitpeppar. Stek dem på ganska hög värme, kort på köttsidan och länge på skinnsidan så att den blir knaprig.

Under tiden, blanda en halv deciliter turkisk yoghurt med en tesked ansjoviskräm. Vänd ner resterna av gårdagens ugnsrostade vitkål och blanda i en halv näve lingon (basvara i frysen).

Om man väger in 100g strömming och drygt 100g vitkål, håller man antalet kalorier till ungefär 300, vilket ger utrymme för en frukt lite senare...

Fölsemiddag nummer 2

Eftersom M och jag fyller år dagen efter varann, är det lätt att ha gemensam fölsedagsmiddag, men varför skulle man det om man kan ha två speciella tillfällen? Alltså hade vi en till i lördags. Långkok är häftigt och när jag hittade det här receptet var saken klar. Jag har dessutom upptäckt att Sytemet har extrapris på vissa viner. Fatta! Extrapris på vin! Egentligen har jag en mumsig portugis från Douro - J - som blev över från nyårsafton, men när jag snubblar över en flaska med rött pris och det ändå är födelsedagsmiddag och alltså är lite extra, kan jag inte hålla mig. Det blir en dunderhit. Den rustika maten, fläskkarrén som smälter i munnen, den knapriga rågbrödskivan under röran med mungbönor och grönsaker, timjansdoftande och indränkt i skyn som blir kvar i grytan efter en dags kokning understöds av ett vin som tar ordentlig plats i både doft och smak.

Vad jag fick av barnen? En tre månaders prenumeration på Allt om Vin. Dom har det inte alltför svårt att välja.

En dag som alla andra

Badrummet kom tillbaka, lagom som en födelsedagspresent. Inte ett pip från barnen ända tills jag hintade ganska grovt varpå de båda blängde till på mig i sällsynt samförstånd och sa i kör "vi vet - vänta bara".
En intressant påminnelse om att livet går vidare var min mamma som sa grattis och kunde hon få en midag till födelsedagspresent på hennes födelsedag om två veckor allt i samma andetag. Det är helt okej, hon lät skamlöst glad över det och vid 78 är det henne väl unt.

Den tiden på året

Hötorgshallen i all ära, men priset på vissa grönsaker passerar ofta hutgränsen. I julas köpte jag gulbetor och blev helt ställd när jag fick betala 80 kronor kilot (!) för en j-la beta, även om den var gul. Vis av den erfarenheten frågade jag vad San Marzano tomaterna kostade innan jag gav mig på dem. Etthundrasextio kronor kilot fick mig att snörpa på munnen och låta dem ligga, även om det handlade om råvaror till födelsedagsmiddag.

Det löste sig till det bästa när jag passerade en torghandlare som hade en låda San Marzano bakom disken och jag fick köpa ett och ett halvt kilo för femtio spänn!

Som så ofta förr, började matplaneringen med en flaska vin, Sagrantino di Montefalco som stod och såg intressant ut på Regeringsgatan.

På M:s förslag tog jag fram hjortfärs ur frysen och blandade den med inkråmet från två salsiccior, lite extra fänkål, rödvin och en anings ströbröd, förutom det vanliga salt och peppar medan M var sysselsatt med att vildsint röra i polentan.

Samtidigt kokade jag en buljong på kycklinglever selleri och palsternacka. Buljongen fick sedan reducera med schalottenlök och salvia. Jag mixade en ljusbrun kräm på lite kycklinglever och palsternackan och redde såsen med den. Slutligen hällde jag på lite portvin och fick en otroligt fyllig tjock brun sås.

Hjortfärsbiffarna stektes upp tillsammans med egenplockad karl-johan och fick vila en stund i ugnen medan jag använde tomaterna och gjorde en enkel kompott - olivolja får fräsa med vitlök och tomatpuré tills tomatpurén mörknar något. Sedan häller man i tomaterna och smaksätter med salt socker och balsamvinäger. Jag gjorde den syrlig för att pigga upp resten och balansera vinet.

Tillsammans med polentan som fick en skorpa i stekpannan var det en helt ok middag. Vinet var lite tjurigt i början, men öppnade upp efter ett tag och var sanslöst bra till. Grattis på oss båda.

Mycke oväsen

"Hej! Vi är här för att riva ditt badrum!" Efter den hälsningsfrasen kom en man i min storlek och en huvudet högre ung kvinna in och började förbereda för att byta golvbrunnen i badrummet. Ända sedan december har golvbrunnen under badkaret släppt in stora pustar av minst sagt mustig avloppsdoft.

Badkaret hamnade snabbt i Sons rum, toalettstolen står i hallen. Efter att förberedelserna var klara kom huvudpersonen i dramat - den lille rörmokaren med en bilmaskin som nådde honom från axeln till fötterna. Han pluggade in manicken i uttaget på lampan ovanför diskbänken (den mesta elen var där sa han) och satte igång att avlägsna golvet i badrummet.

Vilket liv! Tio minuter efter han började, cirka fem i halv nio höll grannarna på att slå in dörren. Ljudet i trapphuset var om möjligt värre än i lägenheten och jag hörde ungefär hälften av vad de försökte få fram. Budskapet var ändå tydligt: "Vad i h-e menade jag med att låta så där före nio på morgonen när det dessutom är sportlov?!"
Jag försökte förklara för kvinnan först i kön att jag inte bestämmer över rörmokaren - ta ut honom får jag snacka med honom - röt hon.

Sagt och gjort, han gick ut och förklarade - inte alltför diplomatiskt - att han hade ett jobb att göra och att folk i allmänhet började jobba vid åtta, sportlov eller inte. "Äh håll käften!" halvskrek hon och gick ner till sig.

Sålunda uppfriskad gick jag till jobbet. Ända ute vid bilen, 20 meter från huset hördes oväsendet från bilmaskinen.

Jag är utan dusch i minst en vecka. En toastol finns i reserv.

Dagens och morgondagens mat. Serveras med kokt broccoli och sallad på röd paprika och gurka.

LCHF revisited

Nu när jag lärt mig fyra bokstäver i rätt ordning och upptäckt att man faktiskt kan hålla sig mätt minst lika länge som på fibrer så är dörren öppen. Rökt lax på extrapris, Spenat i yoghurt som får en extra gräsig smak av lite rapsolja (Zetas) och kokt broccoli. Barnen får färsk pasta till.

Hurra för Son, han har lämnat in sin dikt i dag och är därmed klar med allt skolarbete inför sportlovet (och vi kan båda pusta ut).

LHCP tugg

Även om alla näringsläror hävdar att de är den enda vägen och de andra är orsaken till all fetma i världen och dessutom bidrar till växthuseffekten, finns det säkert något korn av sanning i dem. Om GIs clou är blodsockerkontroll, så lägger LCHP till att det är mängden av insulin som kontrollerar om fettceller ska släppa ifrån sig sin last eller inte. Insulinet produceras om blodsockernivån stiger.

Fortfarande är blodsockerhalten nyckeln oavsett om det är "långsamma" kolhydrater eller "bara" proteiner och fett. Tyvärr tillåter nog ingen av metoderna att kaloriintaget överstiger förbrukningen. Sedan tidigare behärskar jag GI till fullo (och den funkar). Tyvärr är jag inte lika bra på LHCP - jag blir mätt - men eftersom maten är skitgod så finns det inte en chans att sluta i tid utan det blir bra många fler kalorier per mål.

Jag delar med mig av ett LHCP experiment i alla fall, ett som räcker för oss tre:

Fyllda fjärilskotletter enligt förebild från Prag, Baráčnická Rychta

3-400 g benfri fläskkotlett i ett stycke
Tre hårdkokta ägg
1-2 tsk ansjovispasta (Grebbestads, men den italienska går givetvis bra)
2 tsk rapsolja - Zetas fylliga och nötiga är bäst.
Citronzest
6 cornichons (eller 3 soltorkade tomater om man dissar det centraleuropeiska)
Vitpeppar
Salt
1 gul lök
1 msk smör
1 dl vitt vin (billig bulgarisk sauvignon blanc funkar fint)
1,5 dl matlagningsgrädde
1 tsk koncentrerad kalvbuljong (Eldorado funkar fint)

Hårdkoka äggen.
Gör i ordning köttet: Skär först en ficka ca 5 mm från kanten, skär sedan av ytterligare 5 mm. Upprepa så många gånger du behöver.

Skala och dela äggen, peta ut gulan och mosa den tillsammans med ansjovispastan och lite rapsolja. Riv eller zesta ner skalet av en fjärdedels citron.

Banka ut kotletterna lite, krydda med salt och vitpeppar inuti. Fyll med mosad äggula, 2 små cornichoner och äggvitan från ett halvt ägg, skuren i två delar (på längden). Nyp ihop med tandpetare och krydda med salt och vitpeppar.

Hacka löken och fräs den i smör tills den blir brun. Ju mer tid det tar desto godare sås. 10-15 minuter är bra. Ta ut löken, höj värmen och bryn kotletterna på båda sidor. Häll i vinet, lägg tillbaka löken och låt koka ihop lite. Fyll på med grädde, kalvbuljong och koka i fem minuter.

Vill du lyxa, sila av såsen. Själv älskar jag de små lökbitarna.

För LHCP, servera med ugnsrostad vitkål, för resten funkar kokt potatis, blomkål/potatispuré, knödlar... ni fattar säkert.

P.S. Jag har aldrig varit bra på förkortningar - LCHF ska det vara...

Den smala vägen

Mat är sällan så intressant som när man ålägger sig själv restriktioner. Efter USA, såg jag inte längre det man som kille brukar grabba tag i när det är dags att fixa nummer ett. Det är bara att bita ihop och göra det som krävs för att komma i kläderna igen.

Bönor och linser i kontrollerade mängder är återigen basfödan. Jag drygar ut allt med mängder av salladskål. Salladskål lätt uppfräst i sesamolja, kryddad med fisksås och blandad med lättkokta röda eller gröna linser är både gott och mättar länge. En och annan wok är perfekt till. En chili går också fint att blanda ut med salladskålen. Att mosa uppkokt ancho i chilin är genialiskt. Det blir en fantastiskt fyllig smak.

Jag kompenserar också kaloribristen med att lägga ner en del tankemöda på helgmaten. I lördags åt vi lammentrecôte med rödvinsky, jordärtskocksmos blandad med rostad lök och dekorerad med chorizoflarn, tomatmarmelad och sparris.

Sista dagen

Efter att ha tillbringat hela dagen i New Orleans gamla kvarter, druckit Margaritas och ätit Gumbo, Étouffée och till slut Beignets på Café du Monde, känns fötterna slitna och lusten att gå ut och äta obefintlig. Jag övertygar min kollega om att skjutsa mig till Whole Foods Market som har ett utbud som får en matgalnings huvud att snurra. Enda problemet är att folk i mitt sällskap lätt börjar trampa runt lite otåligt när jag går runt med öppen mun och tittar på alla varustationer. Jag skulle kunna tillbringa en hel dag här.

Nu köper jag tomater i olika former, en avokado (perfekt - krämig och saftig, inte smetig) och en biff. I lägenheten utnyttjar jag de väldigt sparsamma och udda resurserna, så gott det går. Tomaterna skärs i bitar och blandas med havssalt och wokolja (ger en lätt vitlökssmak med en anstrykning av sesam). De får ligga en stund och safta till sig, sedan blandar jag dem med avokadon. Steken gnider jag in med salt och peppar och steker i stekpanna tills den får en brun yta på båda sidorna. Jag lägger den på tallrik och stoppar in in i ugnen i ungefär fem minuter så köttsafterna och värmen sprids jämnt inuti och ger ett rosa, saftigt innanmäte.

Affären har givetvis en enorm vinavdelning. Jag hittar en italienare Rémole som blandar Sangiovese med Cabernet Sauvignon. Den är - ok. Inte så att man svimmar, lite för mycket ek, men den funkar fint med steken och tomaterna. Dags att packa nu. I morgon är det hemresa.

Fast food heaven

Phils grill serverar den absolut bästa hamburgare jag har ätit ute. Bara det faktum att man kan få den "rare" (och den är verkligen rare). Man blir tilldelad en färgad penna, ett formulär och får kryssa i vad man vill ha för topping (olika grönsaker chili eller lök) och "premium topping", jag väljer honungsmarinerad rökt bacon som är knaperstekt och en "texas sandwich" som består av två jättelika rostade bröd. Som tillbehör väljer jag "fried onion strips", långa lökstänger i underbart krispig frityrsmet.

Hornets versus Nuggets

För för första gången är jag på basketmatch. Premiären sker i lilla arenan i New Orleans som bara rymmer 18.000 pers (den stora - Superdome - rymmer 70.000). Jag går storögt förbi stånden som säljer popcorn, alligator dogs, Jack Daniels,Tequila, öl, öl och åter öl. Till slut beställer jag en tallrik jambalaya, en flaska vatten och går in i den jättelika hallen. Knappt hinner jag få i mig jambalayan förrän alla(!) ställer sig upp för nationalsången. Det är USA på riktigt, man kan ta på stoltheten. Sedan börjar showen: Maskot, pom-poms, basket med orgelmusik, handklappning, Queen (we will rock you), det går inte att värja sig, så ointresserad av sport jag är, skriker jag mig ändå hes och ställer mig upp när CP3 sätter en av sina berömda trepoängare. Bredvid mig sitter en liten tunn gråhårig tant i Hornets' keps och skriker och viftar vilt tillsammans med alla andra. Små barn går upp och ner i gången tillsammans med sina pappor för att köpa chips eller sockervadd. Tonåriga flickor i höga klackar går efter köper mer öl i plastmugg till sina killar.

De som vill vara lite finare köper av försäljaren med låda på magen som skriker ICE cold MIllerBUD, MIllerBUD, MIllerBUD ICE Cooold. Hornets vinner med 94-81 efter två och en halv timme och vi går mot bilen under ett virrvarr av vägbroar där stålstöttorna formar ett surrealistiskt landskap direkt taget ur något apokalyptiskt framtidsscenario.

Öde gator

Som boende i sverige är det en självklarhet att man tar en promenad efter en ansträngande dag, särskilt om kvällen är ljum(!) som en försommarkväll och syrsorna spelar i buskarna.
Jag är absolut ensam! Trottoarerna är öde, ingen är utanför huset. I området där jag går kör man fram bilen så nära ytterdörren man kan, ofta så att den blockerar gångvägen.

Jag minns buffén på Mandarin House i Lakeside shopping center och går dit. Utvecklingen har gått framåt. I stället för bara Rootbeer, finns nu även öl att köpa. Jag undviker de inhemska sorterna och beställer en Tsingtao. På buffén finns som förra gången ångande högar av tigerräkor, jätteräkor, kräftor, krabbor i alla former; kokta stuvade stekta, friterade. Jag äter skaldjur tills det börjar klia i munnen och går sedan över till pekingankan, General Tsos kyckling och sesamkyckling. Är redigt mätt, men hittar ett stånd med sushi som är svår att motstå. Tar några rullar med avocado och tonfisk, en omelettkorg med friskt grönt sjögräs och några nori med laxrom. Det som slutligen får mig att avstå från mer är åsynen av de andra gästerna. De flesta ser ut att sväva - bakåtlutade för att balansera magen, med oproprotionerligt smala ben, oftast klädda i någon form av tält. Den framtiden vill jag inte vara med om.

Jag promenerar hemåt, den här gången möter jag faktiskt två joggare och går ända till randen av Lake Pontchartrain där jag lyssnar en stund på vågorna och ser bilarnas röda och vita lyktor sväva över vattnet på den fyrtio kilometer långa bron tvärs över sjön.

NOLA revisited

Det tar en och en halv timme i boskapsfållorna på Dulles att få komma in i the great country of freedom. Under tiden visas vackra landskapsbilder med glada människor, ofta i cowboyhatt på stora skärmar ovanför folkmassan, bara så att man inte ska tappa sugen. Mina fingeravtryck läggs till i registren, jag blir avfotograferad och noggrant utfrågad. Integritet? Pyttsan! Till slut blir jag tillönskad en trevlig vistelse och går vidare på min oddyssé. Väskan som man måste ta in i USA manuellt är borta och planet jag skulle tagit har hunnit lyfta. Här visar sig USA från sin bättre sida, Homeland security har redan bokat om mig till en annan flight och väskan kommer snabbt tillrätta - på Arlanda har man har glömt att checka in den till New Orleans så den finns i ankomsthallen i stället för transit och transporteras till mig på 20 minuter.

Jag får tillbringa tre extra timmar på flygplatsen, upptäcker att även i US kan hamburgarna vara vidriga (men fries med majjo och lite salsa är mums). Dessutom går inte planet direkt till New Orleans utan mellanlandar i Charlotte, en stad jag inte ens visste existerade. Nitton timmar och fyra landningar senare är jag framme och upptäcker att väskan inte kommit med. Det är bara fascinationen inför det faktum att jag är först i kön av fem till förlustanmälan (det var typ tio väskor på bandet) och att kvinnan som skriver den så uppenbart måste få göra saker i sin egen takt hindrar mig från att få ett utbrott. Klockan ett lokal tid är jag framme och slocknar som ett ljus trots att det är kallt i rumet och jag inte har några kläder.

Döda-djur-ben

Fläsklägg för 14 kronor kilot är fullständigt oemotståndligt. Enda problemet är hur jag ska lura barnen att äta ett dött-gris-ben med en centimetertjock, mycket synlig svål. Allt går att lösa, det här receptet har rätt klang - Thai har positiva konnotationer hos båda. Fläskläggen blir trivsamt brun och såsen härligt simmig och sprängfylld av smak. När jag serverar plockar jag loss de helt fettfria bitarna innanför svålen och lägger upp dem till barnen tillsammans med ris, gröna bönor, inlagd ingefära och chilisås. De får själva hälla såsen på riset. Inte ens när jag berättar vad det är svalnar entusiasmen. Resten av såsen används i dag som marinad för de revbensspjäll jag tänker grilla i morgon.

Pannkaka

Fläskpannkaka är något som båda barnen uppskattar massor, trots Dotters "nyttiga" inriktning. Som oftast försöker jag utmana mig själv (och dem) och sätter lite knorr. Det blir fransk fläskpannkaka och i stället för lingonsylt gör jag coleslaw och hämtar inspiration härifrån. För att få lite färg, lägger jag i den sista näven frusna tranbär i stället för morot (lingonen är slut), förväller den finstrimlade kålen, och skär tunna äppelstavar. Jag ersätter majonnäsen med smakrik rapsolja och saltar. Något som får följa med är den gröna pepparfrukten som kontrasterar med äpplena på ett intressant sätt. Tyvärr får själva ordet coleslaw båda att dra öronen åt sig och jag får nästan allt för mig själv.

Julrea

Det är nu, efter jul som man kan njuta av alla delikatesser till ett rimligt pris. Vem är det som köper rimmad oxtunga för hundra spänn kilot egentligen? Inte tillräckligt många tack och lov. Dagen efter julafton kostade den 29,90 kilot, då slog jag till. Först skrämde jag Son med den, sedan åkte den i grytan med purjo, morot och selleri som sällskap.

Som pålägg på smörgås är den minst lika god som julskinka. Gärna med pepparrot.

I kväll gör jag löksoppa på spadet från koket. Parafraserar Lisas, men använder vanlig lök, skippar potatisen och skär ner bitar av tungan. Doften av lök, dill och kummin när man häller i lite akvavit är i särklass.

...och det var det

Titta där i trädet, där är ett par kn... ehh renar. Inte riktigt vad man säger till Dotter ifall man vill ha julstämningen kvar, men det ser faktiskt ut som om Rudolph och Prancer sätter på varann när man tittar på ljusslingan som slingrar sig runt grenarna.

Natten är kall och stjärnklar, Dotter och jag går hem från Bror efter en traditionell julkväll, där fisken är god men samtalet ofta tryter. Det finns fortfarande en hel del olösta saker familj emellan och när alla kommer ihop, känns det som att trampa på ett gungfly. Vi har heller inte så många år på oss att lappa ihop det med föräldrar som närmar sig de åttio.

Hemma, utanför fönstren manifesterar sig julens sämsta sidor, en bil kör på gångvägen efter en kvinna som anser att han ägnat sig otillbörligt mer åt någon annan. Hon låter hela grannskapet veta om det och vad hon anser om honom. Han ber henne sätta sig i bilen och till slut gör hon det, när han har ödmjukat sig tillräckligt.

Det är första natten jag sover ordentligt utan att vakna och tänka på jobb.

dan före...

Minimalistisk gran i år...

Silkes julköttbullerecept (76 st)
1 tsk kryddpeppar
2 stjärnanisar
3 kryddnejlikor
ett kryddmått kanel
2 tsk mild chili
1 tsk spiskummin
2 tsk salt
1 tsk potatismjöl
En kaka Fazers "Fröig" körd till smulor i matberedaren.
1,4 kilo köttfärs
1,5 dl Carnegie porter
Mal kryddorna, blanda ihopbrödsmulor, kryddor och potatismjöl. Blanda i köttfärsen och spä med portern till bra konsistens.
Rulla och stek, rulla och stek, rulla och stek. Servera gärna med den här äppelmarmeladen och potatis.

God Jul alla!

Obducenten

Den döda fisken ligger fridfullt på skärbrädan, huvudet är vänt mot sydöst. Verktygen ligger uppradade, snart kommer diskbänken att förvandlas till ett blodbad. Karpar innehåller mängder med blod och dom har en jättelik galla som lätt läcker ut och förstör inälvorna. Det är inte bra, allt som tas ut ska in i fisksoppan.
En och en halv timme senare är fyra fiskar rensade, filéade och redo för julafton. Dotter och jag har också fixat mandelmusslor och vaniljhornen är klara sedan länge. Efter att ha slashat fisken tar jag en lång promenad och lyckas komma över en vit plastgran för halva priset. Fatta! Jag har velat ha en vit plastgran hur länge som helst. Julen kan börja!

Snart

Bonde söker fru ligger längst ner på skalan av intellektuell stimulans. Ungefär som att bädda in tänkeriet i bomull. Fast dom är gosiga. Och jag behöver lite bomull till tänkeriet, det skaver och gnisslar. Inte ens matlagningen klarar av att tillföra energi. Jag lagar håglös oxsvansragu och äter den i flera dagar, omväxlande med kokt bratwurst med surdegsbröd och Johnnys senap. JAg ahr i alla fall köpt mig en julklapp (två faktiskt). Till köket dit jag så ofta blir utlokaliserad nuförtiden när barnen lägger beslag på vardagsrummet. Säg inget.

Smetigt

Wallenbergare gör jag bara om jag får tag på billig kalvfärs vilket inte är alltför ofta. I dag var det en välkommen kompensation. På väg från jobbet missade jag att byta buss i Kista och tillbringade en timme med att kryssa i förorterna innan jag slutligen landade vid en pendeltågstation som pekade hemåt. Att åka buss är rätt kontemplativt, men det har sina gränser.
Trettio spänn för fyrahundra gram är helt rätt pris för en middag mitt i veckan. Jag använder det här receptet och kör köttfärs och hackar färskt bröd till smulor i matberedare, vevar vilt med träslev medan jag spär med grädde (provar Coops matlagningsbas 5%, vilket funkar fint) tills en rosa kletig smet bildas. Vispar ur pannan och gör en gräddsås med resten av matlagningsbasen. Barnen gillar varken ärtor eller potatismos, det blir bara kokt potatis gräddsås och lingon. Gott nog!

Julkänningen har förvandlats till närkontakt av tredje graden. I centrum pumpar man ut "Stilla natt" "Bjällerklang" och "Rudolf" lika subtilt som ett knytnävsslag i pannan.

Julkänning

På vägen hem från Köpenhamn, kliver Läderlappen och Clark Kent på planet. Även Elvis och Jimi Hendrix tycks ha vaknat till liv. Elvis somnar dock ganska snabbt, till stor lättnad för de två blonda kvinnor som sitter bredvid honom. De såg absolut inte ut att vilja prata med en avdankad rockidol, hur blond och skönlockig han än var under peruken. För ett ögonblick förvandlas världen till en grisfest.

Att flyga kan fortfarande vara magiskt, särskilt när det tidiga gryningsljuset får marken att glöda samtidigt som städernas ljus fortfarande framträder lika tydligt som om det vore mörkt. Det kompenserar till viss del plågan i att kasta sig upp klockan fem på morgonen, springa igenom duschen och frukosten för att komma i tid till planet.

Dagen efter sover jag till klockan tolv. Det är lätt när man har tonårsbarn, varav det ena dessutom medvetet håller sig under horisonten för att inte råka ut för något skoluppdrag. Senare tar jag tåget in till ett Stockholm i begynnande julrusch, inser att vinet man skrev om i en av bloggarna jag följer redan var slut på Regeringsgatan, får sedan tag på hushållsvågen (det orangea är skimrande glansigt glas i verkligheten) som jag hållit koll på sedan i somras till 45% rabatt. 550 kronor är oacceptabelt, 299 är helt ok.

På kvällen lagar jag det som måste vara köttälskarens yttersta dröm, ett kilo högrev ingnidet i kryddor, bakat i låg värme flera timmar till innertemperaturen har krupit upp til 56 grader. Ju fler timmar desto bättre. Köttstycket blir mört, saftigt och underbart rött rätt igenom. Mandelpotatis mosad med persiljerötter och Allerums XO, en tomatmarmelad och uppfrästa höstkantareller blir fint som tillbehör. Domaine du Vieux Lazaret till.

Efter jobbet

Hemkunskapsprojektet, Spanska kapitel åtta, Algebra, Svenska, starta upp Engelskaprojektet, SO, Företagsekonomi... Jag borde vara skitlycklig att De inte drar runt på stan och snattar och dricker öl.

Om jag inte vore så förbannat utmattad bara.

Världen är galen!

Nyss hört på nyheterna, sagt av en yrkesofficer: "Jag är anställd av staten för att syssla med försvarsfrågor. Nu vill dom att vi ska vara soldater också!"
Han lyckades med konststycket att se genuint förvånad ut. Undrar hur han tänkte när han valde sitt jobb?

Ett av de tydligaste inläggen jag har läst i feministdebatten finns här. Minns att det var hon som blev dömd för sexuellt ofredande när hon drog upp t-shirten i Humlegården.

Du vet att det blir en fantastisk dag när...

En kvinna tränger sig före i kön på Willis med ett paket toapapper och säger i insmickrande ton "Får jag bara ta den här, här är pengarna" och jag frågar inte om hennes tid är dyrbarare än alla andras utan biter ihop.

En man ställer sig på handikapplatsen närmast affären, skuttar ur bilen, lämnar sin son i sätet och jag låter bli att kommentera det underverk som uppenbarligen skett.

En bil kör ut på en 70-väg tio meter framför mig och envisas hålla 50 de närmaste fem kilometrarna och jag kör inte om.

Dåligt humör? Moi??!!

Tänker i alla fall berika gåsamiddagen jag är bjuden på med en Pannacotta med äppel- och röd grapefruktkompott. Det borde ge tillräcklig twist på "en efterrätt med äpple" för att tillfredsställa mitt ego.

Update: Klockan är halv fem, vi ska åka till middagen halv sex, tror ni att pannacottahelvetet - två liter i en form har stelnat??!

Joförresten

Dotter på shopping i stan: "Pappa tycker du den här BH:n är snygg?" lyfter upp en grisrosa BH med svart spets.

Jag med omsorgsfullt neutral röst: "Till vem?"

Dotter: "Hon är brunett med gröna ögon."

Jag gör ett mentalt jättesprång förbi det absurda i att försöka föreställa mig någon av Dotters sextonåriga kompisar endast iklädd underkläder och fortsätter med samma omsorgsfullt neutrala röst "tror du att den där rosa funkar så bra till de färgerna?"

"Mnjää förmodligen inte" håller dotter med. Sedan jagar vi BH och trosor i flera timmar på söndageftermiddagen.

...Ett genuine pappa moment...

Lite av varje som vanligt

Hösten far förbi så fort att allting känns suddigt. Euforin är kortlivad när veckan fylls av aktiviter som inte gör någon människa gott. Då är det skönt när en så enkel sak som en pumpa på fredag kväll sysselsätter Son och Dotter i timmar. Jag får också vara med. Deras önskemat är helstekt fläskfilé med svampsås och de bästa potatisklyftorna. Min önskemat är lutfisk med en tysk pinot noir som jag aldrig skulle kunna övertala italofila M att dela med mig. "Gräsigt" är det ord hon använder och det är inte i positiv mening. Till lutfisken är det dock perfekt. Som vanligt äter jag ohemula mängder. Hela paketet på 700 gram går åt

Jag tar också upp cyklandet efter förkylningsperioderna. För att motivera mig har jag köpt en enorm cykellykta med 56 lysdioder för att kunna lysa mig väg genom skogen. Det funkar fint, även om det kan bli väl spännande när dimman faller ner och det känns som att cykla i mjölk. När jag kommer hem är handskarna och jackan täckta med rimfrost och det droppar från ögonbrynen. Kläderna jag köpte förra året gör ett bra jobb med att hålla kylan borta.

En dag till på jobbet, sedan åker M och jag till Glasriket och tillbringar en långhelg bland Rislycke Tokar.

Färger

Ibland, om man har tur, slår stress över i lätt eufori och insikten om att världen är en oerhört vacker plats formligen dråsar över en. M och jag åkte in till ett ljummet Söder som strålade i solskenet. Afro-art hade fått in nya mattor från Kirgisien, vackrare än någonsin. Kaolin firar 30 år och visar bland annat upp stövlar i lergods med så vackra släta linjer att man blir andlös. Jag måste känna på den släta ytan, följa kurvorna med pekfingret från tån, över de små knölarna vid vristen upp till ankeln och tillbaka.

Några dörrar bort uppåt Hornsgatspuckeln ligger affären med barnkläder. M går som vanligt in för att fråga om de prickiga strumporna i skyltfönstret finns i vuxenstorlek. När jag öppnar dörren är det som om perspektivet förskjuts, det extremt lilla rummet är fyllt från golv till tak av röda, gröna, rosa, gula och violetta kläder och just i dag svarar flickan med den spröda rösten som sitter och läser en tidning i en alkov längst in att "visst finns de, men bara i svart, men vi får in dem i andra färger snart" varpå M blir så där sprudlande som bara hon kan bli och lyser upp den lilla affären ytterligare.

Huset i hörnet av Bellmansgatan är nyrenoverat och den blågröna lilla kopparbaldakinen får äntligen en välförtjänt bakgrund av lysande vitt. Parken runt Maria Magdalena kyrka formligen lyser av gult och orange mot en fortfarande djupgrön gräsmatta.

På kvällen lagar jag pommes frites, entrecôte och béarnaise. Självklart behöver jag inget vattenbad till bean, en riktig man kör utan.

Livet är som en korv

Livet går och jag springer förbi just nu. Som om inte jobbet vore nog, agerar jag lärare som vanligt. Att få Son att skriva en artikel med huvudrubrik, ingress, brödtext, intervju och byline är jobbigare än att faktiskt skriva den. Nästa på tur är en uppsats på engelska och däremellan läser Han högt för mig på spanska. Båda somnar vi gott på kvällarna.

Barnen var sugna på mat snabbt, jag hade en mental smakmässig uppenbarelse av en korvgryta med makaroner så som den smakade på 70 talet - sötaktig och kladdig - utan att ha mer än en aning om receptet. Det blev en bastard av bästa sort. Så här blev det:

Gammaldags korvgryta

Sätt på pastavatten.
Fräs en hackad lök i smör tills den blir brun - inte bränd. Skär en halv falukorv i stavar under tiden. Häll i en tesked brunt senapsfrö och fräs en stund till, tills den poppar.
Häll i falukorven, rör om några varv och häll i 4 deciliter tomatjuice (som man givetvis har en gammal slatt av stående i skafferiet). Smaksätt med knappt en matsked kycklingbuljong och knappt en tesked socker. Krydda med två teskedar paprikapulver. låt koka medan pastavattnet kokar upp.
Koka makaroner (400 g för fyra portioner hos oss) tills de är nästan klara.
Spä korvgrytan med 1.5 dl matlagningsgrädde och rör om.

Häll av pastavattnet och häll tillbaka makaronerna i kastrullen. Sila ner såsen i makaronerna - korven får inte följa med än. Ställ kastrullen på plattan och låt makaronerna koka klart i såsen - måste röras om hela tiden. Släng ner korven och rör om försiktigt.

Servera.

Matmedvetna Dotter som helst äter sallader om hon får välja slök sin portion, smög ut i köket och fyllde på. Jag hörde nog hur besticken klirrade där ute.

Den var exakt som minnet sa att den skulle vara. I likhet med dagens pastischer på 70-talsdisco - så mycket bättre producerat än det var på den tiden...

Experimentet

Om man får fatt på rimmat sidfläsk för tjugonio spänn kilot behöver man inte vara orolig för att experimentera. Om man dessutom är ensam i veckan är det heller ingen som tjatar på att få middag i tid. Jag följer receptet i Allt om Mat, späckar fläskbiten med plommon och aprikoser, gnider in med peppar, lite salt och lägger in i ugnen i tre timmar medan jag åker och köper jacka med Son och hämtar M från hennes kvällsundervisning.

Fortfarande enligt Allt om Mat strimlar jag och fräser savoykål och karamelliserar svenska syrliga äpplen i socker.

Det här är gudomligt! Fläsket, inte för salt, formligen smälter i munnen. Svålen har förvandlats till en knastrig skorpa. Äpplenas sötsyrlighet och mjukhet tillsammans med savoykålens kärva smak och segt knapriga konsistens bildar ett perfekt komplement. Oj, oj, oj! Det är nästan så jag öppnar en flaska Nebbiolo bara för att kunna bekräfta vad jag tror är en kombination som hissar rätten till överhimmelska höjder. Tyvärr sitter Luther på ena axeln och snåljåpen på den andra, så det får bli en annan gång, när M är med.

Fattar ett beslut som jag borde gjort för länge sedan och stänger av TVn i stället för att titta på America's got Talent eller Prinsen och jag eller Christine eller något annat fullständigt ointressant program. Låter i stället mina cirklar rubbas något av Giant Sands svårplacerade och bitvis disharmoniska musik som inte låter sig ignoreras.

För övrigt så har förkylningen från förra veckan kommit tillbaka i form av feber. Host, host hurra!

Marknadskrafter

Jag har en hemlig last då och då: Likörkarameller! Det är inte för likörens skull utan för känslan av socker som knastrar mellan tänderna - likörkaramellerna är fodrade med socker för att inte likören ska slippa ut. Det är inte vilka karameller som helst, utan det skall vara Fazers, de som är gjorda av mörk (nåja) choklad.

Likörfyllningen är egentligen inte god, men jag står ut med den för att få njuta av knastret mellan tänderna och blandningen av mörk (nåja) choklad och socker. Den alra, allra godaste är den som är fylld med Cherry Brandy. I somras när barnen och jag var i Tallinn, köpte jag en ask Liqueur Fills på båten. Det gav mersmak och när asken var slut, gick jag och snokade i lösgodishyllorna i centrum.

Jag hittade dem på Hemköp. Gissa vad som hände när jag fick välja fritt, jag tömde lådan på Cherry Brandy - 28 stycken.

Efteråt fick jag vänta i två veckor innan lådan fylldes på igen. Samma sak hände, jag tog alla Cherry Brandy och väntade tills lådan fylldes på igen. Gissa om jag blev förvånad när jag kollade lådan häromdagen och upptäckte att nästan alla karameller var Cherry Brandy!! För andra gången nu!

Jag känner pressen.

Barnen har inga önskningar om fredagsmat, precis som jag vill ha det. Jag köper en liten flaska Chateau Moulin de Cassy, och följer den enkla regeln för vin till maten: Fransmän till saltig och gräddig mat, Italienare till syrlig. Köper köttfärs till extrapris, blandar med rivet bröd, rödvin och grädde till en jämn smet och gör järpar fyllda med getost och soltorkad tomat.

Gör en sås som börjar med lök och vitlök som får smälta i smör och olivolja i minst 5 minuter. Häller på rödvin och kalvbuljong (Eldorado) och låter koka ihop. Spär med grädde och häller i en näve lingon och timjan. Järparna får färg i en stekpanna och ligger sedan och puttrar en stund i såsen. Klyftpotatis till. Alla äter två järpar, även liten-i-maten-dotter.

Fransmannen sitter som en smäck till.

Återblick

Tre jättesöta plyschhundar följer mig med blicken när jag kliver in på Best Western i Malmö, sent på kvällen.

Hotellet är renoverat, men jag känner igen den smala gatan. Det var 24 år sedan jag var här sist, när min karriär i dåvarande "databranschen" startade och jag och min partner for runt bland datahandlarna i söder för att sälja vår "killer application". Vi blev inte rika, annat än på erfarenheter, men det var ändå början till något jag har jobbat med till och från sedan dess.

Lite nostalgiskt känns det.

Relik

Jag är i mångt och mycket fortfarande ett barn av den gamla världen. Min mamma genomlevde andra värsldskriget och 18 år av kommunism bakom järnridån. Jag minns att vi köpte potatis till hösten som skulle räcka hela vintern. Hade vi otur blev det så kallt i källaren där potatisen förvarades, att den blev frostskadad. Det var bara att svälja, efter jul fanns ingen potatis att köpa. Min mamma slängde aldrig någonsin någonting. Alla matrester togs tillvara intill det absurda.

Ibland kommer den här delen av mig upp till ytan. Som när resterna av en Peposo ligger i kylen sedan snart tre veckor och jag inte kan förmå mig att kasta den. Jag öppnar burken och luktar, jag smakar och när allt verkar ok får den vara med och leka.

I går gjorde jag en Nasi goreng, där jag använde köttet tillsammans med övriga ingredienser. Återstod några deciliter mustig buljong. I dag hade Barnen beställt pasta. Jag hackade ner selleri, morötter, lök och vitlök i en blandning av olivolja och smör. Medan det fräste tinade jag två salsiccior och finfördelade dem med en gaffel. I med korven, på med en skvätt vitt vin, en halv burk krossade tomater och i med buljongen. Såsen fick koka ihop utan lock. Jag fick freda min portion jag skulle ha till lunch. "Pappa hur gjorde du, det var jättegott?"

"...Hemlis".

Ramsne

[rå:msne:]

När jag skulle gifta mig, back in the old days -83, var det viktigt att allt gick rätt till. Motvilligt övertalad till att ha frack gick ändå gränsen vid att köpa den, jag var spiksäker på att det var enda gången i livet som jag skulle bära en sådan klädsel. Hittills har jag fått rätt.

Om man skulle hyra frack på den tiden gick man till Steens på Odengatan. Ivrigt påhejad av barnens mamma tog jag mig till andra våningen i det luxuösa huset och ringde på. Det var en helt obekant och oroande värld för en som ansåg att man kunde ha jeans till varje tillfälle och sällan blev visad motsatsen.

Våningen var full med speglar, svart tyg i olika former så långt ögat nådde. De var uppenbarligen inte ovana vid nybörjare på frack, jag blev snabbt tilldelad en personlig assistent, en äldre vessleaktig herre som pratade utpräglad stockholmska och kändes som om han mer hörde hemma i en cheva Impala från sent 50-tal, än på en frackuthyrningsfirma. Han försäkrade mig att de hade hur många storlekar som helst (på den tiden vägde jag 54 kilo, rätt lite även för 167,5 cm längd) och att det säkert skulle finnas en för mig med och förresten så var det inga problem att lägga in och lägga upp.

Han mätte mig, vi hittade passande byxor, givetvis för långa, men det var en baggis sa han och bad mig att ställa mig med ryggen mot honom, så han kunde lägga upp. Han tog mått igen, det blev tyst en stund, så utbrast han: "Fan! Du är ju ramsne! Ena benet är ju fem centimeter kortare!"

Ingen hade tidigare upptäckt detta och det var inte särskilt bekvämt att höra det från en skräddare, även om han försäkrade mig om att han skulle fixa brallorna så ingen skulle se något till bröllopet.

När jag så småningom fick ont, blev diagnosen kronisk muskelinflammation och när antiinflammatoriska tabletter gav mig allergi fick jag leva med att mest varje höst ha ont i rumpan och halta.

För två år sedan träffade jag en naprapat (när jag knappt kunde gå) som påminde mig om mitt korta ben, drog ut det efter två sessioner och gav mig övningar som höll det någorlunda i form. Äntligen var jag smärtfri - så länge jag gjorde övningarna. Men om man inte har ont, behöver man inte träna eller hur?

Så de två sista helgerna har jag varit ramsne igen och svurit över mig själv och försökt stretcha bort smärtan med varierande framgång och tvingat barnen att dra i mitt ben. Det blir nog bra igen. Snart.

5-årskalas

Den 19 september är det 5 år sedan M och jag träffades. Det känns som om det har varat längre, som om det skulle kunna vara jämt, samtidigt som det är som i går.

Vi firar genom att gå till Restaurangen Restaurangen, ett ställe som överraskar till och med en snobb som jag, utan att man behöver ta banklån eller sälja av några obefintliga aktier.

Helgen börjar nu.

Höst

Det ser inte ut som att det blir någon indiansommar. Två dagar i rad har jag cyklat hem i regn och träden i rubriken bytte färg i natt.

Jag lagar höstmat. Rimmad fläsklägg av gårdsgris kokar länge tillsammans med morötter, lök, stjärnanis, kryddpeppar och torkat citrongräs. En vagt österländsk anstrykning som ger en helt ny dimension åt fläskläggen. Till den rostar jag morötter och gulbetor i gräsigt doftande rapsolja och kryddar med kalonji, spiskummin och chili. Den sista kvarten blandar jag i ett äpple för att få upp friskheten. Yoghurt blandad med getost till.

I morgon blir det mer traditionellt med rotmos och fransk senap.

Priset...

Intressant att läsa den här historien efter min förra utgjutelse. Jag kände mig precis som den där tanten men eftersom jag helst undviker att konfrontera människor som inte har påverkan på situationen gnäller jag hellre här. Eftersom jag är en kalenderbitare när det gäller priser, vill jag härmed meddela att i min butik så höjde man från 12.50 till 16.90, dvs 35% för samma mjölk. Vilket jag tycker är ohemult. Alltså kommer jag fortsättningsvis att köpa den från Lidl där man inte har höjt priset alls.

I prismedvetenhetens namn ugnsrostar jag morötter (som just nu kostar en tredjedel av kilopriset för potatis) och blandar dem med squash och favabönor. Jag kryddar med kummin och lägger ett isterband i formen de sista tjugo minuterna. Safterna från isterbandet får smaksätta och binda grönsaksrostet.

Fransk senap till.

Dålig karma

Coop i centrum har för ett tag sedan skaffat sig "snabbkassor" som man kan sköta själv. För att styra upp folk till snabbkassorna, har man minskat antal kassörskor, det är sällan mer än två kassor öppna och kön till dem är jättelång. Tyvärr är inte snabbkassorna så snabba. Även om folk som använder dem generellt har ett fåtal varor, så tar det lång tid för dem. Det säger sig självt att en tränad kassörska är snabbare. Den inbyggda sökningen för att leta rätt på varor utan streckkod kräver att man minns vad varan heter - hur bra går det om man måste lära sig att "Labans Dinkelgrova" går under kodnamnet "Bosses råglimpa", eller när citroner kommer efter päron i den alfabetiska sökningen.

I dag var det värsta dagen någonsin. Ingen av köerna rörde sig, kön till snabbkassorna var till och med längre än till de vanliga kassorna. Där stod jag med ett paket låglaktosmjölk i fem minuter utan att komma fram en centimeter. Till slut gav jag upp och stälde i en gest av civil olydnad korgen med mjölken ifrån mig och gick till Hemköp etthundra meter längre bort. Där har de alltid minst tre kassor öppna och fyller på om kön blir det minsta för lång.

Vad hjälper det när låglaktosmjölken är slut?! Det är bara att bita i det sura äpplet och gå tillbaka. Under tiden jag höll på att trixa, hade någon köpt upp hela låglaktosmjölkbeståndet, det fanns inte ett paket kvar!

Modstulen, på väg ut ur butiken ser jag min kvarlämnade korg som efter tjugo minuter fortfarande står på samma ställe med centrums enda återstående låglaktosmjölk. Tillintetgjord drar jag mjölken i snabbkassan och får en sista mental örfil när jag upptäcker att dom j-larna höjt mjölken med över 30% sedan förra veckan...


...och inte ett extrapris att trösta sig med.

Alla gör det II

Trots att jag i princip fotograferade varenda svamp jag stötte på, trots att jag bara var ute i drygt en timme, kom jag hem med minst fyra kilo svamp. Just nu är det ett enormt överflöd i skogarna. Hemma är det bara jobbet kvar. Hacka och förvälla, plasta in portionsförpackningar. Nu har jag verkligen minst ett års förråd i frysen. Det som plockas nu, måste ätas på en gång. Inte för att det skulle vara några problem.

M och jag gjorde jätteravioli, fyllda med ricotta och stekt karl johan som fick gratineras i tomatsås och parmesan på topp, medan vi väntade på att Peposon skulle nå sina tolv timmar av kok. Kan det bli enklare: ett kilo magert kött, en flaska Chianti, en vitlök och en näve krossade svartpepparkorn. In i ugnen på 100-110 grader i tolv timmar. Köttbiten faller sönder bara man tittar på den. En lite dyrare Chianti till och lite bröd att suga upp såsen med.

Gudomligt.

Alla gör det

Hela matskribentgänget jag följer springer omkring och plockar svamp. Så även jag. Bara för att skilja mig från mängden lite, så gör jag det från cykelsadeln på väg från jobbet. Förmodligen fullständigt livsfarlig far jag runt på grusvägarna och stirrar stint på vägkanterna. Varje gång jag ser ett rostrött eller brunt huvud sticka upp ur mossan eller gräset tvärnitar jag med gruset sprutande om däcken, hoppar av och skördar. I går räckte skörden till en vegetarisk lasagne, med ett lager av svamp, ett lager spenat och ett lager keso blandat med gräslökssmakande färskost. Det sistnämnda fick jag ta till eftersom det inte fanns en enda Ricotta att uppbringa i hela centrum. I dag gjorde vi vegetarisk moussaka, där karljohansvampen fick ersätta köttfärs. Dessutom räckte det till att fylla förråden i frysen. Min Far som på gamla dar roar sig med att fånga solenergi på olika sätt har i ett av sina experiment också lett värme i jorden under grönsaksrabatterna. Det verkar fungera, häromdagen kom han med en squash som säkert väger två kilo. För mig att experimentera på.

Trieste III

Att äta i Trieste är betydligt mer interaktivt än i Sverige. Varje beställning föregås av en diskussion (som jag får uttolka med ledning av kroppsspråk och interntationella matord eller vänta tills M översätter). Redan första dagen, efter lunchtid när det mesta är stängt utom lätt nergångna barer, men vi behöver något i magen efter den långa resan, går vi in på en bar och frågar efter en smörgås. Jag är glad över vadsomhelst och beställer en smörgås med Mortadella. "Bara Mortadella?" Frågar barägaren. "Jag vet inte hur ni känner det, men jag gillar inlagd paprika till Mortadellan."

Det slutar med att jag får en fulständigt gudomlig fralla dränkt i olivolja och fylld med massor av Mortadella och inlagd paprika. Varje bett får oljan att läcka över mina fingrar.

Senare på eftermiddagarna, när vinden lägger sig och hettan stiger, dricker vi Aperol Spritz, som alla andra. Knallorange, bitter och syrlig är den otroligt uppfriskande och gör oss sugna.

En bra början är San Daniele skinka, som är traktens motsvarighet till Parma. Just här, just nu är den vida överlägsen. Ljus, lagom salt och riktigt smälter i munnen.

Trattoria Splendor är ett namn som vi bara inte kan gå förbi, särskilt som matseden ståtar med ett "Solo qui...". Den något buttra ägarinnan som alldeles nyss gav sin man en avhyvling för att han "bara snackar" kommer ut med en laddning fullständigt sagolika musslor "det är mitt recept - och jag avslöjar aldrig vad det är". Vi lyckas urskilja vin, tomater, citron och fänkål. Vi äter dem på ett litet torg, bakom en kyrka och dricker husets Sauvignon till.

Vi äter ingen efterrätt på restaurangerna, redan första kvällen hittade vi ett glasshus med helt sanslösa kombinationer. Trieste är inte större än att vi kan promenera dit oavsett var vi är. Jag har ätit smultronglass med lantgrädde och smultronsås, mintgranité, kaffegranité, straciatella, hallonglass och säkert några till.